Category Archives: Ishockey

The cultural practice of localising mediated sports music

Äntligen har min engelska artikel The cultural practice of localising mediated sports music publicerats i Finska musiketnologiska sällskapets årsbok. Det är alltså frågan om den tredje av mina totalt fyra avhandlingsartiklar.

Syftet med artikeln är att utforska hur lokal tillhörighet konstrueras genom processer som tangerar mediering av musik. Musik medieras genom medieförmedlade inspelningar, men medieförmedlad musik kan å andra sidan också bli en del av lokala kulturella praktiker. I artikeln bygger jag framförallt vidare på Dan Lundberg, Krister Malm, och Owe Ronström (Lundberg et al. 2003) och deras tankar om medialisering och medialiseringsprocesser.

Utgångspunkten är att samhällets medialisering även har konsekvenser för den musik som framförs i sportkontexter. Genom att bygga vidare på Lundberg et als (2003) tankar kring medialiseringsprocesser, vilka härstammar från musiketnologin, strävar jag efter att komplettera diskussionen angående ”mediers inbäddning i vardagen” (Couldry & Hepp, 2013, 195) på en lägre abstraktionsnivå.  Inom mediestudier har tankar om anpassning till medielogik under senare tid varit tätt förknippat med konceptet medialisering (mediatization med ”t”, inte mediaization som Lundberg et al använder), vilket är ett koncept som används för att förstå medieringens långsiktiga kulturella och sociala förändringar (Lundby 2014, 7).

På svenska har vedertagna begrepp som skulle göra skillnad på medialisering på makro-, meso- och mikronivå inte etablerats. I denna artikel utforskar jag de processer som sker på en längre abstraktionsnivå än det institutionella perspektivet och artikeln kan således ses svara mot de ”konkreta och kontextspecifika subprocesser” som medieforskarna Ekström et al (2016, 11) har efterlyst i en alldeles färsk artikel.

Att fokusera på just medialisering har för mig här varit ett sätt äntligen kunna förstå och diskutera olika typer av idrottsmusik inom ett och samma teoretiska ramverk. Ofta pratar man om 1) specialskrivna musikstycken, 2) musik som tillskrivits nya betydelser genom användning i idrottskontexter, 3) läktarsång, samt 4) bearbetningar av tidigare lokaliserade inspelningar (t.ex. i formen av digital deltagarkultur på webben) som om de vore synonymer och likartade kulturella produkter. Jag försöker i den här artikeln att öppna upp förståelsen för dessa olika kulturella uttryck som processer.

I artikeln argumenterar jag för att det finns musik som primärt medialiseras för distribution inom en lokal supportergemenskap (i artikeln exemplifierad av framförallt Jeppis Dynamite och KPV-humppa). Denna musik har inte skapats för att spelas i exempelvis radio eller massmedia. Samtidigt, som kontrast till de specialskrivna musikstycken som skrivits för specifika lag, finns det medieförmedlad musik skriven för en generell publik  som har (re)lokaliserats och tillskrivits nya betydelser i en sportkontext. Det centrala i relokaliseringsprocesen är att inspelningarna har tillskrivits nya betydelser i lokala kontexter. Här lutar jag mig teoretiskt mot Mark Katz (2010) som konstaterat att inspelningar inte är befriade från ritualer utan snarare bidrar till skapandet av nya. Detta exemplifieras genom lokal praktiker att t.ex. använda Alte Kameraden och Dirlanda i lokala kontexter samt inte minst genom att belysa spänningsförhållandet mellan Helsingforslagen HIFK:s och Jokerits musikaliska praktiker.

Som ett tredje tema lyfter jag fram hur musikstycken anpassas till lokala sammanhang genom en avmedaliseringsprocess. Denna process skiljer sig från den tidigare nämnda relokaliseringen av inspelningar så tillvida att den är relaterad till hejarklackskultur och dess kreativa agens att i lokala sammanhang omarbeta och förse musiken med ny lokalt  relevant lyrik. Det är med andra ord en väsentlig skillnad om man pratar om framförandet av en inspelning av Go West på ett idrottsevenemang eller om man hänvisar till att supportrar sjunger t.ex. nämnda sångs melodi med ny text. (t.ex. “Jaro, tää matsi voitetaan” [Jaro, den här matchen vinner vi]).

Avslutningsvis påvisar jag att musik som har lokaliserats i en ny kontext kan följas av en återmedeliseringsprocess vilket innebär att ett musikstycke medieras och sprids i ett nytt omarbetat format. Denna kreativa omarbetning och distribution kan idag också ses som en deltagardriven kultur och sammankopplas med det som av Lawrence Lessig (2008) har kallat för “Read/Only culture” (RO) och “Read/Write culture” (RW). Denna möjlighet att själv omtolka och distribuera lokala (musikaliska) symboler och betydelser på t.ex. YouTube kan också avslöja och understryka vilka musikstycken som anses meningsfulla inom en viss idrottsgemenskap.

I artikeln har jag med avsikt använt exempel från många olika sporter och lag, detta med avsikten att bredda synen på kopplingen mellan musik och sport vilken allt för ofta domineras av studier rotade i fotbollskultur.

Jag hoppas att denna lilla svenska “teaser” ska ha väckt intresset för att läsa hela artikeln.

Tsunami & digital deltagarkultur

Hur många gånger har man inte hört fotbollssupportrar sjunga lokalt meningsfulla texter på melodier som t.ex. Go West eller Na, na, hey, hey (kiss him good bye)? Det betyder inte att dessa låtar skulle framföras i sitt inspelade format särdeles ofta på idrottsevenemang. Nej, melodierna återanvänds idag ofta av supportrar världen över och de blir grund för nya lokala sånger. Hur kan då denna form av kreativitet ta uttryck i en digital värld?

En låt som verkligen har spelats ofta i samband med idrottsevenemang de senaste åren är låten Tsunami. Jag har hört den på massor med ishockeymatcher, på herr- och junior-VM, som entrélåt i innebandy – you name it. (Nä, på HIFK:s matcher har den inte spelats, där är det rock som gäller). Nåja, med denna låt kan man illustrera en annan kreativ process än den som jag presenterade inredningsvis. Inte bara har musikstycket spelats i arenorna, det har även blivit grund för nya kulturella produkter vilka framförallt sprids på sociala medier och således kanske framförs mera utanför arenan än sjungs av supportrar inuti. I den mån de verkligen har sjungits först kan nyinspelningsrna vara ett sätt att dokumentera och sprida den nya lokala varianten av sången. 

Här några exempel:

Tapparaikonen Pekka Saravo (“Saravon Pekka”) fick en hyllning i våras.  När Tappara slutligen vann ishockeyguld festades det loss rejält i Tammerors till Saravon, Pekka, Pekka, Pekka…

Nån  vecka senare var det ishockeylejonet Leo Komarovs tur att hyllas (“Komarovin Leksa, Leksa, Leksa”). 


I september fick Vimpelin Vetos bobollsspelare Tuomo Lönnmark sig tillskriven en version baserad på samma låt. 

De tre varianterna av Tsunami ser jag som exempel på en form av digital deltagarkultur. Supportar är inte bara passiva konsumenter av kulturella produkter utan likt det som är praxis inom hejarklackskulturen blir befintliga musikstycken grund för nya. Dessa sprids dock framförallt i en digital sfär. 

Paita, poika och Leksa

Nåja, nu har ishockey-VM börjat på riktigt här i Finland; kvartsfinalen är avklarad och Vårt land har sjungits som aldrig förr i St. Petersburg.  Men mitt påstående bottnar inte bara i de finländska framgångarna. I Finland har vi en otroligt fascinerande musikkultur kring Lejonen vilken man nu när Lejonen har gått till semifinal kan observera. Jag tänker inte skriva allt för långrandigt om den nu eftersom jag på måndag ska skicka iväg ett svenskspråkigt manuskript där jag förhoppningsvis rätt uttömmande har lyft fram de kulturella processerna kring den musik som används i samband med ishockey-VM i Finland. Men några ord kan jag inte hålla mig från att krafsa ner.

Utöver nationalsånger, vilka används som seger- och offersymboler och knyter samman ishockeyhjältarna med de som tidigare kämpat för landet, skrivs det årligen – ja faktiskt årligen – sedan 2011 ny musik för att användas i anknytning till Lejonen och ishockey-VM. Dessa låtar brukar ofta kallas kampsånger på svenska, vilket inte är en riktigt direkt översättning av det finska ordet ”kisabiisi” (”VM-låt”) eller ”kannatuslaulu” (”Hejarlåt”). Hur som helst är dessa nyskriva låtar inte av lika ceremoniell karaktär som nationalsånger och deras lekfulla karaktär gör att de kan spelas i många sammanhang; i tv, i radio, på krogen, hemma, på festen, på torget – ja överallt där Lejonen är symboliskt närvarande och den nationella gemenskapen ska manifesteras.

Dessa VM-låtar brukar sedan vanligtvis delas i officiella och icke-officiella”låtar. Officiell är ett epitet vilket låten har tillskrivits. Det gör att låten får en högre status (framförallt i media) och antyder att den i med förbundets medgivande (eller via licens) har tillstånd att representera Lejonen. Tidigare var det vanligt att idrottare själva deltog i låtarna men det har idag blivit rätt ovanligt. Dock kan förbundet (alltså Lejonen) genom att använda låten på sina matcher eller genom att medverka i musikvideon ge låten en viss autenticitet.

Årets officiella låt är skriven och framförd av Tuomas Kauhanen och heter Paita kattoon (”Tröjan i taket”). Titeln syftar på den ceremoni man brukar genomföra för att hylla spelarna när karriären är avslutad. Då hängs speltröjorna upp i taket och ingen annan kan (?) efter det använda de spelnumrorna i just det laget . I december 2015 ”frös” man i samband med U20-VM Saku Koivu, Ville Peltonen och Jere Lehtinens (Knatte-Fnatte-Tjatte-kedjan) landslagströjor under en direktsänd ceremoni i Hartwall-arenan. Deras tröjor hissades upp i taket till tonerna av hymndelen ur Sibelius Finlandia.

Tuomas Kauhanens låt är en fortsättning på Suomi-rapens dominans i samband med finsk landslagsishockey. Ännu har låten kanske inte riktigt fått upp farten i Finland, kanske för att Kauhanen för det stora allmänheten är aningen okänd, men låten används flitigt av framförallt tv-kanalen MTV3 som äger rättigheterna till VM-sändningar i Finland. Snuttar ur Paita Kattoon spelas dagligen inför en miljonpublik. Generellt kan man konstatera att eftersom det vanligtvis bara finns en officiell låt är det vanligtvis just den som dominerar i medieflödet. Men epitet officiell är en rätt komplex social konstruktion. Låten är idag (20.5.2016 kl. 09:00) den tionde mest spelade låten på Spotify i Finland.

Kauhanen rappar delvis ur ett spelarperspektiv, dock men en rapartists hybris och självsäkerhet och lyriken är långt från vad dagens mediatränade spelare ens i den mest testosteronstinna och egoboostade situation skulle våga påstå offentligt. Detta gör att hyllandet av spelarna som hjältar efter karriären blir självklar ur ett publikperspektiv men skapar också en logisk kullerbytta ur spelarperspektivet. Spelarna tänker nog mera på att det är flaggan, vår gemensamma symbol, som ska upp i taket. Det är en förutsättning för att spelarna  överhuvudtaget ska kunna få en hjältestatus i Finland. Intressant är också användningen av ordet ”squad” där Kauhanen med raplyrik hänvisar till (lag)gemenskapen. (Tack Inka för tipset!) Spänningen mellan kollektivet och en allt större fokus på individer, samt samhällets individualisering kommer på flera spännande sätt fram i Paita kattoon.

I dagarna har det också släppts en inofficiell låt nämligen bröderna Nico och Riku Kerkolas Poika kotiin (”Pojken [ska] hem” eller ”[Ta] hem pojken”). Poika syftar i detta fall på segerpokalen (”pojken”) som ska hemföras. Men användningen är mångtydig och kan också syfta på hemförlovning efter att ha varit i arméns tjänst. I Väinö Linnas bok Okänd Soldat var ”poika” det ämbar man kokade mäsk i ute vid fronten. Man kan konstatera att ”poika” är en festens symbol i Finland.

Många andra har använt samma symbolik, bl.a. gjorde Runo & The Zatelite Ft. Sunan koulun kuoro en låt som också hette Poika kotiin 2013. Just den gjorde sedan Teflon Brothers till Kendo Anthem, Finlands officiella VM-låt 2014. Andra exempel är – förstås – Pojus Poika saunoo (”Pojken bastar”) men också Klamydias Poika pysyy Suomessa (”Pojken blir kvar i Finland”) skriven 2012 när Finland skulle försvara sitt guld på hemmaplan. Detta är bara exempel på några låtar vilka har inkluderat begreppet “poika”.

 

En tredje kategori av musikstycken som figurerar i samband med VM är de remixar och mashups som cirkulerar framförallt på sociala medier. Dessa ser jag som resultatet av den kreativitet som digitaliseringen har medfört och är en form av deltagarkultur (här bygger jag teoretiskt på t.ex. Lessig 2008). Nu kan egentligen vem som helst göra en egen hyllning till Lejonen och distribuera den på nätet. Unikt är att man ofta bygger på tidigare musikstycken eller mediamaterial, dvs. samplar, remixar och mashar-up och skapar nya kulturella produkter. Speciellt populärt är det att använda referenten som grundmaterial. Vem kommer inte i ihåg t.ex. Finnish Hockey Maifas Taivas Varjele! (2011) vilken är en hyllning till Mikael Granlunds “zorromål” (ilmaveivi). Den fick snabbt en uppföljare i denna mashup där Pasi Nurminen på fyllan gör sin egen ilmaveivi till samma referat. Det har också varit populärt att remixa och skapa videon där folkkära Timo Jutila (kapten VM-95) pratar om exempelvis grillning.

I år har Nykarlebys stolthet Leo ”Leksa” Komarov fått sin egen hyllning vilken är en mashup och omarbetning av DVBBS & Borgeous låt Tsunami. Den låten har i sitt original också spelats rätt flitigt i Jubileini-arenan i St. Petersburg. Men Komarov är inte den första som har hyllats med denna låt. Denna korta hyllning bygger i sin tur på den låt som gjordes till Pekka Saravos ära när han avslutade sin karriär genom att vinna guld med sitt Tappara. Den här kreativiteten vill jag dock påstå att inte är något som bara är resultatet av digitaliseringen och den demokratisering den har medfört. I sportsammanhang har den sin bakgrund i hur exempelvis hejarklackar sedan länge har gjort nya sånger baserat på populära, bekanta melodier.

 

För den kulturintresserade som läser finska rekommenderar jag givetvis boken Kiekkokansa (Heiskanen & Salmi 2015) som är en djupdykning i den finländska ishockeykulturen på landslagsnivå.

 

 

Nu grillar vi!

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 1.5.2016

Snart är det dags för ett vårtecken säkrare än blåsippor, nämligen herrarnas ishockey-VM. Det är nu som grillarna plockas fram och finländare stärker sig med maltdrycker samtidigt som den finska ishockeysäsongen kulminerar. De lokala ishockeyidentiteter som odlats under vintern kompletteras nu med en nationell. Glöm Tappara, HIFK eller Sport, nu skapas ett nytt ”vi” som ska gå ut i ett symboliskt krig mot andra ishockeynationer. Sällan upplevs nationen så hel och homogen som i samband med stora evenemang.

Det här med nationell identitet är komplicerat, men vi förväntas alla ha en nationalitet med tillhörande identitet. Och det börjar tidigt. För någon vecka sedan när jag körde min treåring till dagis utbrast hon plötslig i baksätet: ”Titta, Finlands flagga! Vi är i Finland”. Det som dottern, som knappt minns sitt efternamn, gjorde mig uppmärksam på är det som socialpsykologen Michael Billig kallar för ”banal” (vardaglig) nationalism. Via exempelvis dylika vardagliga flaggningar av nationen (utanför den lokala bensinstationen) medvetandegörs vi om nationen, denna föreställda gemenskaps existens.

Vårt herrishockeylandslag ”Lejonen” representerar denna gemenskap och laget tillskrivs ny musik så gott som årligen. Denna repertoar väcks till liv varje vår. Så kallade VM-låtar (”MM-kisabiisi”) skrivs framförallt för den del av publiken som inte är på plats i arenan och blir ett sätt för Lejonen och nationen att ”flaggas” i vardagliga sammanhang. Dessa populära musikstycken penetrerar medielandskapet på ett helt annat sätt än t.ex. nationalsånger vars användning vanligtvis präglas av en högtidlig ritual. VM-låtarnas funktion är mera flexibel och de kan hojlas från vilken bilstereo som helst.

Vilken låt associerar du med Lejonen? Vanliga svar är t.ex. A-tyyppis ”Ihanaa, Leijonat, ihanaa”, Finnish Hockey Mafias ”Taivas Varjele!”, ”Den glider in”, ”Sankarit” och fjolårets låt ”Kipinän Hetki” av Robin & Elastinen. Eller Tom Jones ”If I only knew” och Teräsbetonis ”Taivas lyö tulta” vilka gjorts populära via målkavalkaderna i TV. Idag kan egentligen vem som helst skapa en egen låt till Lejonen och distribuera den på nätet.

Speciellt populärt har det varit att använda referenten som ett musikelement i VM-låtarna. Referenter är känslotolkare som tilltalar en för honom osynlig gemenskap. Rösterna och känslorna upplevs dock kollektivt ute i stugorna och det är därför förståeligt att exempelvis Antero Mertarantas folkliga referentstil har gjort intryck på musikskapare.

En annan strategi för att skapa samhörighet är att knyta samman ishockeyhjälten med de som tidigare hedersamt satt sin kropp på spel för landet. Detta görs ju också med nationell symbolik och nationalsången. I den musik som skrivs för ishockeykarnevalen har dock nationalsångernas nationalromantiska naturskildringar karnevaliserats och ersatts med t.ex. vardagliga hänvisningar till inte bara veteraner och Okänd soldat men också bastubad, korvgrillning och alkoholkonsumtion. Alltså vanligt förekommande uppfattning av ”oss” och ”vår” kultur.

Personligen skulle jag önska att man i ishockeykulturen och media skulle tona ner denna maskulina (krigs)retorik, även om det av historiska skäl är förståeligt att den är närvarande i diskursen kring finländskhet. Men, om man ska se det från den ljusa sidan; hur vulgärt det än är att ens på ett metaforiskt plan jämföra ishockey med krig, får vi vara glada över att det är det närmaste ett slagfält de flesta i den här generationen av finländare kommer.

______________________

 

Edit: 5.5.2016 för denna webbpublicering:

Den som inte är bekanta med krigssymboliken kan lyssna in exempelvis dessa låtar. Notera de fyra stridsropen som inleder Karelia Divisions låt ”Suomi!” [00:14]. Efter att mansrösterna har skrikit sig samman med fyra stridsrop mot en fond av distorterade elgitarrer, dramatiska bastrumsslag, går man i gemensamt rop till anfall. Stridsropet för tankarna till krigsfilmer och från slagfältet tas lyssnaren obemärkt in till ishallen. Med första versens inledande ord ”hallen jublar, stämningen är i taket” planteras kriget slutligen i ishallen där det ”regnar tacklingar och skott”.

 

 

 

 

 

 

 

Tervetuloa helv… pudotuspeleihin!

(“Välkommen till helv… slutspelet!”)

Igår tog den långa grundserien i Liiga slut och för första gången någonsin tog Helsingforslaget HIFK hem segern. Men historiens vingslag var minst lika uppenbara i Vasa där ishockeylaget Vasa Sport för första gången någonsin gick till slutspelet. Grattis till det! Sport välkomnades, genom ett kabinettbeslut till ligan inför säsongen 2014-15.

För några veckor seden var jag själv på en Sport-match på Kopparön i Vasa. Då lyckades man besegra Kärpät med 2-1 efter förlängning. Då precis som många gånger tidigare lade jag märke till den rätt testosteronstinna och maskulina atmosfär som omringar Sports matcher. Detta är speciellt tydligt i den musik som framförs under Sports matcher, vilken står på en stadig punkbotten och som sedan kompletterats och breddats med musik av t.ex. Judas Priest, Nazareth andra klassiska rockband. Jag har för lite empiri från Sports matcher för att dra några uttömmande slutsatser men liknelserna till HIFK är uppenbara. Sen spelar man ju också Status Quos Whatever you want på Sports-matcher, något som man nog skulle dra sig för i andra ishallar där rivaliteten till HIFK är starkare.

Dock är Sport ännu mera ”smutsiga” än HIFK som med sin rockiga image har tydligare inflytande från Rock ‘n’ roll och sydstats Rhythm ’n’ blues. Sports lite skitiga musikprofil vill jag påstå kommer från kontanterna till punken och framförallt den finskspråkiga punkscenen i Vasa där speciellt gruppen Klamydia har varit väldigt framträdande.

När TV-kanalen Nelonen Sport intervjuade Klamydias frontfigur och solist Vesa “Vesku” Jokinen, lyfte han fram att Sport för honom är ”Vaasalaisuuden symboli” (“En symbol för Vasa[ländskehet?]). Man kan också påstå att Klamydia i någon mån är en symbol som för Vasa. Lite på samma sätt som att Turmion Kätilöt har en koppling till Kuopio och Kalpa. (Dock känner jag inte till huruvida hårdrocksbandet utöver de låtar de har skrivit för Kalpa har influerat lagets musikaliska profil i arenan.)

Det som Nelonen inte lyfte fram alls i sitt annars intressanta reportage om Vesku Jokinens kopplingar till Sport var de starka musikaliska banden. Detta trots att det torde vara syftet varför det överhuvudtaget är relevant att intervjua Vesku. Kanske tog med dessa kopplingar för givet (och t.o.m. unnade sig att klippa in bakgrundsmusik utan någon som helst koppling till Vasa eller Sport). Visst, en stor del av de som har följt med ishockey en längre tid vet kanske, jag säger kanske, att Vesku Jokinen och Klamydia bl.a. har gjort låten som nu används som Sports mållåt nämligen Sportti Voittaa (“Sport vinner”). Låten fanns med på mini-cd:n Suomi on sun som man gav ut självständighetsdagen 2002. Vesku figurerar, om än mera i bakgrunden, i bandet Brups som tidigare skrivit låtarna Kotkat samt 400v. till Sport. Här firar alla tillsammans Sports Mestis-guld (“div 1.”-guld) på torget våren 2011. Kotkat betyder “örnarna” och örnen är som symbol något som förenar både Sport och Vasa.

Klamydia har också gett ut en singel Tervetuloa helvettiin (“Välkommen till helvetet”) där man sjunger tillsammans med supportergruppen Red Army vilka är de som har gjort uttrycket känt i ishockeyfinland.

”Ylikovaa, ylilujaa*,
taas kuuluu huuto Vaasasta
Pohjanmaalla ei kumarrella
ja kotka nousee/liitää/iskee taas”

“För starka, för kraftfulla,
igen hörs rop från Vasa
I Österbotten bugas det inte
och örnen stiger /glider/slår igen” (skribentens översättning)

Refrängen citerad ovan antyder att man inte bugar för någon eller något, en attityd med tydliga kopplingar till punkens orädda och provocerande attityd. Hänvisningen till Pohjanmaa (Österbotten) kan säkert också ses som en förlängning av den österbottniska lokalpatriotismen i vilken det ingår ett visst “herrhat” (herraviha), speciell för herrarna innanför “Ring 3” i Helsingfors. Intressant nog kallade Vesku spelarna för ”herrat” i Nelonens intervju. Det finns säkert många andra saker och motsättningar som kan problematiseras, exempelvis att ishockeyn idag är en väldigt kommersiellt exploaterad och teknisk sport vilket står i kontrast till den, åtminstone från början, väldigt anti-kommersiella DIY-punkideologin.

En annan problematik knuten till lokal identitet är att Vasa Sport eller kanske man borde säga Vaasan Sport, vilket är dess finska namn, har en rätt finsk image trots att man har en rätt långt tvåspråkig fanbase. I en rätt uppmärksammad intervju från hösten 2014 när Sport gjorde debut i ligan, var det rentav en av spelarna som hänvisade till engelska och sportens internationalisering för att förklara efterleden ”Sport”  i föreningens namn. (Sport grundades 1939 som IF Sport, Idrottsföreningen Sport). Ordet “sport” är problematisk då det inte finns inte i det finska språket och skulle där blir översättas som ”urheilu”. I sina låtar har Klamydia också vanligtvis förfinskat namnet till det vardagligare ”Sportti”.

Låten Tervetuloa helvettiin är i övrigt en intressant överbryggning mellan den medierade (inspelade) supporterkulturen samt den som tar plats i ishallen. I ishallen, kallad Kopparön, är supportrarna på den så kallade ”Sundom Stå”-läktaren idag kända för att sjunga ”tervetuloa helvettiin” i en nedsläckt ishall då bortalaget gör entré. När jag besökte min senaste Sport-match var också denna del av evenemanget som var den mest intressanta och fascinerande. Ritualen samt samspelet mellan fansen och föreningen är fascinerande. (Nej, detta är inte min film)

Sports kontakter till punk & rock kan inte förbises men det verkar ha funnits vissa tendenser att försöka bredda den musikaliska grunden även mot den stereotypt rätt maskulina Suomi-rap genren. Hur annars kan man förklara KLASS1KKO:s Sport Anthem (Koita Ottaa Kii) från 2013 som har producerats i samarbete med föreningen. Huruvida den överhuvudtaget används idag kan jag inte yttra mig om, inte heller känner jag till om det finns en lika viril rap- som punkscen i Vasa. Det som dock är klart är att de rap­­låtar som har getts ut i anknytning till det finska landslaget har stått som förebild för KLASS1KKO:s Sport Anthem.

Med detta sagt återstår det bara att se hur långt örnen flyger i slutspelet.

 

*EDIT 11.03 kl. 15.05 Enligt den Vimpeli-baserade twittraren Viimeinen Löyjä är ord som t.ex. ylikivaa, ylihyvää, ylikovaa och ylimakeeta, alltså ord med förleden yli- (direktöversatt överbra) karaktäristiskt för (finska) talspråket i Vasa.

Se även http://www.city.fi/ilmiot/suomi-opas+08+vaasa/2745: “Vaasassa kaikki on joko ylihyvää, ylisuurta tai ylihauskaa. Puhekielestä viisastuneena jopa kaupunki on ottanut yli-sanan markkinointisloganikseen: tervetuloa Ylisiistiin Vaasaan!”

Catch the Game

För den som har följt med Junior-VM i ishockey endera på plats i Helsingfors eller via TV råder det knappast något tvivel om att Catch the Game är turneringens officiella låt. Låten är gjord av två finländska producenter Aleksi Asiala och Santeri Kauppinen och framförs av Gracias och Reino Nordin. Låten gest ut av PME Records vilket är de finska artisterna JVG:s bolag. Snacka om att JVG har ishockeyfinland och ishockeyförbundet lindat runt sitt finger då VG:t i JVG, alltså VilleGalle och hans Vain Elämää-version av Antti Tuiskus Peto on irti också används som Lejonens mållåt. Sedan guldet 2011 har suomirap-duons låtar spelas flitigt i anknytning till landslagens matcher och VilleGalles nya Peto on irti innehåller många referenser till gruppens tidigare ishockeyinfluerade låtar.

Titeln “Catch the Game” syftar på JVM-turneringens slogan och som väntat är låten på engelska. Allt annat vore märkligt med tanke på att det är en internationell turnering. (Så har det dock alltid inte varit, t.ex. herr-VM 1991 och 2003 hade finskspråkiga låtar). Det är alltså inte frågan om någon kampsång för Lejonen utan som hela turneringens officiella låt är Catch the Game turneringens klingande symbol. Därför saknas det i texten kopplingar till lag, platser eller identitetsmarkörer som kan sammankopplas med de tävlande lagen.

Användning i arenan

Som klingande symbol används Catch the Game för det första i arenan som ”stämningshöjare” inför matcherna och målgruppen är alla i publiken, inte enbart de finska supportrarna. Framförallt låtens karakteristiska boom-shack-ba-boom-boom-shack, som är inspirerat av Queens We Will Rock You, lockar publiken till eget deltagande och publiken klappar gärna med (i ca 70 bmp). Karaktäristiskt för låten är också den inledande växelsången mellan försångare och en större grupp. Här är har man säkert låtit sig influeras av hejarklackskulturen. Men inom hejarklackskulturen sjunger man rätt sällan samma ”svar” som försångaren (capo) initierar (“call”) sången med, varken i ramsor eller i läktarsånger. Det förutsätter ju att gruppen är bekant med sången. “Svaren” är i Catch the Game är dock aningen varierade med märkliga, nästa sakrala stämmor. Men medveten så här avancerad stämsång hörs sällan i sportsammanhang. Där är det kraftfulla unisoner som gäller, vilka här är mest representerade av den inledande rytmen som är “stor” och rätt långsam och tar plats på ett annat sätt än handklappningar och rytmer med en betydligt snabbare grundpuls. (Spelavbrottsmusikens bpm är oftast kring ca 130)

Den call & respons-situation man lyfter fram i låten skapar, enligt JVM:s underhållningschef (”viihdepäällikkö”), en ”mystisk stamkänsla som passar bra för lagsport”. Framförallt tar man spelarnas perspektiv och understryker sammanhållningen och mystiken kring uppladdningen inför matcherna. Detta framförallt i omklädningsrummen, denna mytomspunna plats dit publik inte ges fritt tillträde. Allra minst på “game day”.

Denna känsla understryks i låtens video där man inte bara skapar sammanhållning genom sång och rytm men också håller på med en massa märkligheter som att tejpa puckar mot händerna och måla färg över (!) ögonen. (Antagligen är det en form av krigsmålning och inte det fett som applicerat under ögonen förhindrar att sol ska blända idrottaren). Videon lyfter fram den form av urbana stamsammanhållning som finns i idrottsvärlden, speciellt inom lagsporter, och inte någon tribalism från anno dazumal. Ishockey är ju trots allt en mycket högteknologisk sport. Den är så knuten till modern teknik att man med ishallar redan för länge sedan gjort sig oberoende av de årstidsväxlingar som präglade den tidiga sporten.

Ett litet förvirrande sidospår hittas när den karaktäristiska rytmen återkommer en sista gång (ca 2 min in i låten). Då har producenterna accentuerat rytmen och härmat otajta handklappningar som leder fram till 2:an och 4:an i takten (om man förutsätter att låten går i 4/4 med ett bpm på ca 70-72) med rytminstrument som påminner om hasande fotbojor (”schakles”). Det rasslet för åtminstone mina tankar till bomullsfält samt arbetssånger (med call & respons element) som används för att synkronisera och koordinera fysiskt arbete och kroppsliga rörelsemönster. I Catch the Game koordineras något helt annat långt ifrån den sinnevärlden. Publiken har också getts papperspiskor (igen, sinnevärlden!) vilket gör att tröskeln till att klappa med sänks märkbart. Dessa i finsk idrott lite omtvistade piskor legitimerar publikens eget deltagande på ett helt annat sätt än om publiken måst klappa med “bara” händerna.

En annan, desto viktigare detalj med låten är att den egentligen inte fungerar utan visuellt material. När låten och dess video framfördes i ishallarna som en del av pre-game underhållningen klappade inte publiken bara med men applåderade också åt videon. På sin webbsida frågade Ilta-Sanomat om låten är en ”hit”. Vad som är en hit är förstås svårt att definiera. Men det bör säga att Catch the Game är en form av bruksmusik. Den kommer inte att spelas på radiokanaler. Utan visuellt material, eller utanför arenan, där inte ishockeykontexten ger låten sin mening och sitt brukssammanhang, har den mycket svårt att stå sig på egna ben. Med sin tvetydiga lyrik påminner den om låten Gracias och Noah Kin gjorde åt Jokerit.

I Am står sig inte heller för sig själv utan blir rätt obegriplig utanför Jokerit-kontexten. Som för att bekräfta problemet med att Catch the Game inte skulle kunna stå sig i konkurrensen om att ta plats på någon kommersiell radiokanals spellista finns det lite ishockeyljud kvar i själv låten också.

Användning i tv-mediet

Enligt biisit.info har Catch the Game inte spelats en endaste gång i finsk radio per 4.1.2016. Detta verkar lite märkligt eftersom Loop och Radio Suomi-pop är två av VM:ets samarbetspartners.

Det här lyfter fram min andra poäng, dvs. att låten inte bara är gjord med tanke på arenan, men framförallt för att användas av och i tv-mediet. Catch the Game inleder inte bara YLE:s tv-sändning men framförallt kanadensiska TSN:s (“The Sports Network”, som är VM:ets ”host brodcaster”) när man sveper över Hartwall-Arenan innan sändningen förflyttas in i själva arenan. En av artisterna, Reino Nordin, som är obeskrivligt glad över att publiken klappar med påpekar att det skulle vara en dröm ifall låten skulle förknippas med framförallt med Lejonens framgångar. Det är knappast omöjligt eftersom låten har figurerat i tv-sändningarna och arenan men samtidigt något av en paradox efter det inte finns några element i låten som knyter den till Lejonen. Därför är jag tveksam till att just den här låten, trots sin spridning och exponering via massmedia (läs: tv), kommer att hojlas i ute i stugorna om Lejonen tar medalj.

Jag menar ifall medalj ska firas ligger Poika saunoo eller någon annan låt ur Lejonens rika repertoar och inte minst VilleGalles version av Peto on Irti mycket bättre till. Peto on irti spelas redan när Lejonen har gjort mål och i händelse av finländsk seger även efter matchen. Peto on Irti, i dess originalversion av Antti Tuisku, ingick i olika återkommande videosegment i MTV3:s VM-sändning våren 2015. Peto on irti betyder fritt översatt “rovdjuret är löst” och syftar i ishockeysammanhang på landslagets lejonsymbol. Att det krävdes en ny version för att låten skulle ta sig ända in i ishallen lyfter fram intressanta genusfrågor, men till det måste vi återkomma till en annan gång.

När en artist skriver en VM-låt, som t.ex. Catch the Game, hoppas man ju att låten ska marknadsföra musikerna också. Om låten går hem hos framförallt yngre ishockeysupportrar kan den också ingå i egna hemmagjorda tribute-videon på YouTube. Förhoppningar finns att låten, med ishockeyn som marknadsföringskanal, ska lyfta fram musikerna, deras kompetens och övriga repertoar. Detta har framförallt JVG varit mycket skickliga på eftersom deras ishockeylåtar inte skiljer sig märkbart från deras övriga repertoar. För att nå ut till en stor publik är tv-mediet ovärderligt och skulle låten varit på finska hade den knappast överhuvudtaget varit intressant för den internationella tv-produktionen (TSN) och dess potentiella publik. Allra minst skulle de ha varit intresserade av en finsk kampsång. Antagligen passade de på finska rappande JVG denna chans pga. språket och marknaden och gav pucken till någon med internationellt potential. Dock var det ju win-win eftersom Catch the Game ges ut av JVG:s bolag PME.

 

Goda julnyheter

Nu är julhelgen överstökad och det är dags att söka sig mot Junior-VM i Helsingfors där jag ska fältarbeta några  dagar. Innan julhelgen strålade jag samman med YLE Sportens Antti Koivukangas och vi producerade en rejäl dos public service guld tillsammans. Det var jätteroligt att snacka ishockeymusik och ryktet säger att det även ska sändas ett radioprogram baserat på podden  nästa helg. Kul! Visst kan man som forskare och doktorand också bjuda lite grann på sig själv. Men allt som vi snackar om, eller som finns på spellistan, kommer eller har i någon mån redan ingått i mina publicerade artiklar. Dessa är i sin tur del av min kommande avhandling.

 

Efter JVM blir det att kavla upp ärmarna rejält. Ett par dagar innan jul fick jag ett mejl som inleddes med “[…] har beviljat dig ett stipendium…”. Äntligen! Finansiering täcker inte långt när till slutet av mitt avhandlingsprojekt men det betyder åtminstone att jag i större utsträckning kan forska på heltid och inte hålla på som de senaste månaderna där jag har jobbat häcken av mig med frilanstexter. Nu sjutton ska avhandlingen skrivas klart. Men först lite JVM.