Tag Archives: Fotbolls-EM

Ja – Helmarit har faktiskt en EM-låt!

Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet 29.6.2022

När herrlandslaget ”Huuhkajat” för första gången kvalade in för att medverka i fotbolls-EM sommaren 2021 anordnade Yle låttävlingen ”Huuhkajaviisut” för att bidra till hypen och få musik till sina tv-sändningar. Bland hundratals bidrag kröntes Niila feat. Repliikkis sentimentala låt “Sukupolvien unelma” till segrare. Låten var en vördnadsfull sammanfattning av fotbollsfolkets uppdämda längtan att få inträda i fotbollens europeiska finrum.

I det finrummet är damerna nu för fjärde gången. Av den anledningen önskade jag för ett år sedan i en HBL-krönika att Yle även skulle ordna ”Helmariviisut” och på så sätt gå i bräschen för jämställd och berättigad uppskattning för fotbollsdamerna. Nu blev det inte så; en väldigt konstig prioritering av Yle.

Men trots det behöver inte damerna resa till EM i England utan egen låt eftersom artisten Emilia Ex har släppt poplåten ”Helmarit”. Den har spelats på matcher, lyfts fram på Bollförbundets sidor och konstruerats som den ”officiella” låten.

I likhet med det ”hu-hu” som präglade “Sukupolvien unelma” så leker Emilia Ex med inledningsstavelsen ur lagets smeknamn Helmarit. Andra likheter är att låtens upphovsperson har kopplingar till laget: Emilia Ex partner är målvakten Tinja-Riikka Korpela medan Niila är backen Paulus Arajuuris bror. Där tar dock likheterna slut.

Även om Helmarit-låten handlar om laget är den ingen sentimental låt: den präglas av match-nuet, har ett inifrån-perspektiv och saknar påklistrade stereotypa markörer för ”oss” Finland (till exempel bastun, brännvinet och den där yxan som fanns i fler sånger i fjol lyser med sin frånvaro).

I stället framhävs lagets vi-anda, drömmar och möjligheter, samt att spelarna har gått en stenig väg från juniorspelare och till att vara förebilder för tjejer. Det är ett självsäker låtjag som framhäver spelarnas skicklighet.

Att just spelarnas prestationer och drömmar står i centrum tolkar jag som ett sätt att markera att damernas insatser och satsningar ska jämställas med herrarnas. Idrotten är ännu ett sammanhang där mäns prestationer är högre värderade.

Man kan även hitta spår av samhällskritik i låten: ”Att detta inte görs för pengar” är en hänvisning till att Helmarit jobbat för att damerna under landslagsuppdrag ska få lika mycket ersättning som männen. Vidare uppges Helmarit inte behöva filma och att de till och med gör mål med näsan – en kommentar till filmningarna inom den penningstinna globala herrfotbollen samt en referens till Amanda Rantanens sensationella mål i sista minuten i EM-kvalmatchen mot Skottland.

Damfotbollens status är mycket högre i Sverige än i Finland vilket bekräftas av att en av Sveriges allra största artister, Molly Sandén, tillfrågades att skriva en EM-låt till det favorittippade svenska laget. Låten ”Vi:et i vinsten” spelas redan flitigt här i Sverige och min fotbollsspelande 10-åring nynnade den just spontant vid middagsbordet. Också i Mollys Sandéns låt lyfts hårt arbete i samhällelig motvind fram, men hennes låt och genomslagskraft bidrar säkert till att ytterligare spä på intresset för tjejfotbollen och kvinnors (idrotts)prestationer i föregångslandet Sverige.

Jag hoppas den mera okända artisten Emilia Ex låt kan göra det samma i Finland. Men för att det ska kunna ske krävs att låten lyfts fram av de som har makt och inflytande i medierna – inte minst av Yle som sänder matcherna. Då vänds blickarna mot laget. Och artisten givetvis. Det är vinn-vinn. Att det inte blev något Helmaritviisut innebar ju också en missad möjlighet för inte minst kvinnliga låtskrivare att visa upp sig i ljuset av den mediala uppmärksamheten som en EM-turnering för med sig. I låtarna i Huuhkajaviisut var det främst män som hyllade män.

Men, lyssnar man verkligen på den här typen av musik kan någon fråga sig? Jo, det gör man. Några dagar efter att Herrlejonen vunnit VM-guld fanns som mest ett dussin låtar på ”Spotifys Viral 50 Finland”-lista som hade en koppling till Lejonen. Omfattningen skvallrar om att laget är både framgångsrikt och njuter stor samhällelig uppskattning i Finland.

Helmarit har minsann förtjänat sin låt och skulle de klara sig vidare från sin EM-grupp som består av Spanien, Danmark och Tyskland så är redan det en sådan bragd att åtminstone jag lägger Emilia Ex låt på repeat i alla tillgängliga strömningstjänster.

___

YLE besvarade min kritik med ett debattinlägg i HBL 5.7. YLE har satsat på bra innehåll innan EM och sändningarna håller på alla sätt bra nivå. Men man kommer inte ifrån att man inte har aktiverat “gräsrötterna”, alltså folket, inklusive låtskrivare, dvs. publiken på samma sätt som när man ordnade en låttävling inför herrarnas turnering. Det var huvudpoängen i min text.

Finland är härligt för vi har ju ”bastu, brännvin och yxa”

Kolumn först publicerad i Hufvudstadsbladet 11.6.2021

Den här helgen inleds fotbolls-EM för herrar och Finlands herrlandslag “Huuhkajat” medverkar för första gången. Sommarens turnering har överskuggats av pandemin och det är oklart om det blir någon riktig publikfest. Det som dock står klart är att en hel del ny musik har publicerats, exempelvis turneringens officiella låt We are the people framförd av Martin Garrix, Bono och The Edge.

Men Huuhkajat och Finland har också egen EM-musik i formen av lekfullt nationalistiska musikstycken som berättar något om “oss”. Genom identifikation skapas gemenskap och en upplevelse av den till största delen medieförmedlade idrottshändelsen.

Den sång som kommit att prägla herrlandslagets resa mot EM är sången Oi Suomi on (mel. “When the Saints…“). Det är en hejarklackssång som spelarna och fansen ofta förenades i efter kvalmatcherna. I Oi Suomi on lyfts det fram att Finland är “härligt” och att vi har “bastu, brännvin och yxa”. Dessa tre ord funkar som stereotypa markörer för “oss”, det Finland som ska försvaras på plan. Vad exakt yxan representerar är säkert oklart för många men bildspråket andas finskt vemod à la Eppu Normaali och Murheellisten Laulujen Maa.

När landslagstränaren Markku Kanerva ledde sången då EM-platsen firades hösten 2019 ändrade han klokt nog texten till “on meillä hieno jengi ja fanit” för att inte koppla alkoholkonsumtion till landslagsidrott eller nationell karaktäristik. Det är lätt att hålla med Kanerva, det är ett härligt gäng men de är samtidigt också förebilder, vilket förpliktigar.

Många andra låtar för Huuhkajat bygger vidare på just Oi Suomi on men få är så festliga som Seksikäs-Suklaa och Dosdelas låt Se on Voitto! (Oi Suomi on). Med sin energi är den den enda som står sig i jämförelse med exempelvis Anis Don Demina & SAMIs härliga låt Flaggan i topp skriven för Sveriges landslag.

Seksikäs-Suklaa har också förändrat den alkoholstinna textraden och konstaterar i stället att Finland är härligt för att vi har Huuhkajat, som segrande spelar Joga Bonito (“Det vackra spelet”). Det kan man hålla med om. Huuhkajat representerar något nytt och fräscht, ett vackert inkluderande Finland. Artisterna har likt många av spelarna rötterna utanför Finland. I den meningen är låten ett välkommet bidrag till en repertoar av låtar som domineras av vita finska män(s hyllningar till andra män).

Redan hösten 2019 när det stod klart att Huuhkajat kommer att spela i EM släpptes de första låtarna. Yle har också ordnat Huuhkajaviisut för att bidra till hypen, få musik till sina sändningar och garantera att herrarna inte ska behöva åka till EM utan egen musik. Bland 200 bidrag kröntes Niila feat. Repliikkis sentimentala låt Sukupolvien unelma till segrare. Niila är backen Paulus Arajuuris bror. Den välproducerade låten i Mumford & Son-stil är en vördnadsfull sammanfattning av fotbollsfolkets kollektiva uppdämda längtan att få inträda i fotbollens europeiska finrum. I moll, givetvis.

Sukupolvien unelma hittas melodiska influenser från Oi Suomi on men det är framför allt genom låtens karaktäristiska “Hu-hu” som låten finurligt kopplas till fotbollens ljudlandskap. Berguven stiger upp över ett blåvitt berg (av finska fans). Inga isländska vulkaner här inte. I Repliikkis rap nämns igen den där yxan som finländare bygger sitt eget hem med.

Huuhkajat har tillskrivits en stor mängd musik vars omfattning endast herrlejonen kan mäta sig med. De två herrlandslagens omfattande musikkultur blottlägger också ett ojämställt Finland där mäns prestationer och idrottande är norm och högre värderat. Exempelvis genererade Amanda Rantanens sensationella mål med näsan i sista minuten borta mot Skottland då damlandslaget “Helmarit” säkrade sin EM-plats inga musikaliska hyllningar. Damlejonen då? Nej, inga låtar där heller.

När vi nästa sommar bänkar oss för att titta på damernas EM-turnering hoppas jag att Yle har arrangerat Helmaritviisut för att gå i bräschen för berättigad uppskattning för fotbollsdamerna.

___

Spellista med EM-låtar för Huuhkajat

https://open.spotify.com/embed/playlist/6cahEo6TNFbIP6FmuVkd1a

Från kampsånger till Huuhkajaviisut

Hösten 2019 kvalificerade sig Finlands herrlandslag i fotboll, ”Huuhkajat”, för första gången till en EM- eller VM-turnering. Sommaren 2020 kommer således Huuhkajat att delta i fotbolls-EM som spelas på många orter runtom i Europa.

Det finska rundradiobolaget Yle äger rättigheterna till tv-sändningarna och lanserar nu musiktävlingen Huuhkajaviisut. ”Viisu” betyder sång eller låt på finska. Pluralformen ”viisut” är talspråk för låt/sång-tävling, t.ex. ”Euroviisut” syftar på Eurovision song contest. Landslaget kallas ju populärt för Huuhkajat, alltså berguvarna.

Nu är det alltså fritt fram för alla intresserade låtskrivare att skicka in musik som tävlar om att ingå i Yle:s sändningar från fotbolls-EM 2020. Man söker inte uttryckligen en ”officiell” låt för Huuhkajat utan olika typer av musik som kan tänkas ingå i de olika element som bygger upp tv- och radiosändningarna. Miljonpublik utlovas. (Tv-sändningar har traditionellt dock varit ett viktigt element i att konstruera den “officiella” låten men det är en annan historia.)

Det här är ett intressant koncept för att vaska fram ny musik för sändningarna, men personligen tycker jag att Yle är gott kunde ha gjort ett dylikt upprop inför damernas ishockey-VM på hemmaplan i fjol. Det var en turnering som man också ägde tv-rättigheterna till. Nu är det igen herrarnas idrottande som lyfts fram och ges särställning. Hur många damlag har en egen låt?

Intressant nog är det här är inte första gången som Yle ordnar idrottslåtstävling. År 1997 inför herrarnas hemma-VM i ishockey i nybyggda Hartwall-arenan ordnade Yle (i samarbete med VM-organisationen och Warner/Fazer records) en tävling där man sökte en VM-låt. Exakt hur förfrågan formulerades känner jag inte till, eftersom medierna använder många olika namn för vad det var man sökte med tävlingen (Var det hela turneringens eller bara Lejonens låt?). Det kan ha funnits en viss begreppsförvirring. Men med succén med Den glider in i färskt minne var det ändå många som ville delta i tävlingen. Organisatören fick in över 200 låtar av vilka ett råd valde ut fem finalister. Inga kvinnliga artister fanns bland finalisterna. Låtarna kan karaktäriseras som rockmusik på finska (“suomirock”). Alla finalister sjöng på finska vilket kan tänkas vara lite problematiskt om man hade tänkte sig att låten skulle vara hela turneringens klingande symbol.

Segern i tävlingen gick till det populära rockbandet Popeda med låten “Mannaa mammonaa” (fritt översatt ”Ära och berömmelse”). Med 11 614 röster tog suomirockarna från Tammerfors, ishockeyns hemstad i Finland, en klar seger. Alla låtarna som placerade sig i TOP-3 gavs ut på en gemensam EP och på skivkonvolut titulerades låten som ”den officiella kampsången för VM 97”.

https://www.youtube.com/watch?v=beWV06oR0IE

 

Med låten Kultaa kunniaa fick Sami Hintsanen & Ruosteet hokkarit 7 330 röster och knep således andra platsen i tävlingen. Tyvärr hittas inte låten på de vanligaste streamingtjänsterna men singlen kan säkert köpas för en billig peng på köp/sälj-forum på nätet. Det gjorde jag.

Tredje plats gick till Aki Luohela med den catchiga låten Mennään taas. 7267 röster fick den och den levde också vidare som mållåt för Mestis-laget LeKi. Låten börjar tacksam nog direkt från refrängen vilket betyder att den helt oediterad kunde användas i målsituationen.

https://www.youtube.com/watch?v=XF1HXF7Cr3E

Jussi Niemi, känd som Matti Nykänens gitarrist och låtskrivare, knep fjärde platsen med en låt inspirerad av Antero Mertarantas bevingade ord ”Se on siinä”. Låten med text skriven av mångsysslaren, ishockeylaget JYP:s VD Kari Tyni, fick 4115 röster. Samma duo var i farten redan 1991 med den legendariska låten Ice hockey där bl.a. en ung Teemu Selänne medverkar.

https://www.youtube.com/watch?v=r5cqAyGHcpQ

Femte plats gick till Kari Kuivalainen och låten Kulta jää Suomeen (”Guldet stannar i Finland). Den har jag faktiskt inte hört vilket kan bero på att den troligtvis aldrig gavs ut som singel. Låten fick 2939 röster.

Röstantalet som låtarna fick kan verka anspråkslöst men tv-programmet (TV2 14.2.1997) där segraren tillkännagavs lockade miljonpublik. Många ville antagligen höra vinnarlåtaren som enligt Johanna Lahti i tidningen Helsingin Sanomat skulle vara “enkel och okonstnärlig”. (“Kisabiisin pitää olla yksinkertainen ja epätaiteellinen”, Johanna Lahti HS 13.2.1997). Kari Tyni bemötte inlägget i tidningen (14.2.1997) och ansåg att man inte ska använda Den glider in som måttstock för låtarna. Mera info om tävligen hittas i boken Kiekkokansa (red. Heiskanen & Salmi, 2015).

Det gavs redan i höstas ut en hel del musik med koppling till Huuhkajat så jag tror inte att Yle ska ha några problem att få in bidrag.

Europas största sång- och musikfest

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning (papper) 10.7.2016.

Europas största sång- och musikfest

Idag avslutas Europas antagligen största sång- och musikfest. Jag syftar givetvis på fotbolls-EM i Frankrike. I drygt en månads tid har fotbollsfesten pågått och utöver snygga mål, dribblingar och hemska bilder av huliganer, vill jag påstå att det har varit en fest präglad av ljud och musik.

David Guettas och Zara Larssons officiella VM-låt samt olika utdrag anpassad för spelarentrén eller tv-sändningarna har spelats till lust och leda. Riffet ur The White Stripes låt ”Seven Nation Army” har använts som en gemensam musikaliskt egendom och har sjungits av supportrar framförallt i samband med firandet av målen. Nordirländarna kommer knappast att glömma låten ”Will Grigg’s on Fire” medan Italiens rutinerade målvakt Gianluigi Buffon passionerat har sjungit nationalsången i ännu en stor internationell turnering.

Det som många säkert kommer att förknippa EM-2016 med (utöver finalens vinnarlag förstås) är Islands osannolika framgångssaga. Framförallt ritualen där islänningarna, både spelarna och supportrarna, skanderar ”HU” och simultant klappar i händerna och sedan långsamt accelererar motivet efter varje repetition, har gjort intryck på många. Det var onekligen ett imponerande visuellt och auditivt fenomen som ytterligare stärkte den isländska sammanhållningen.

Ritualen har kallats bl.a. ”vulkanen”, ”vikingaklappet” och ”vikingaropet” och har tillskrivits betydelser som antyder kopplingar till någon form av ur-isländskhet. Här har medierna varit rätt bra på att heja på. Något ur-isländskt stridsrop är det självklart inte frågan om. Antagligen har de isländska supportrarna inspirerats av skotska fotbollslaget Motherwells supportrar som har en nästan identisk ritual. Insatta personer inom det isländska fotbollsförbundet har själva smärtfullt avmystifierat ritualen och uppgett ett polskt handbollslag som inspiration. Frankrike kopierade i sin tur ritualen efter segern i semifinalen.

I fallet med islänningarna har ritualen blivit extra fascinerande eftersom de subjektivt regisserade tv-bilderna – eller snarare tv-ljudet – inte alltid har avslöjat de två bastrumsslag som föregått och synkroniserat det kraftfulla ”HU”-ropet. Trumslagaren är den verkliga ceremonimästaren men man har lockats att tro att de isländska fansen med händerna i luften har gemensamt vikingablod och därför bara vet när det är dags att ropa nästa ”HU” tillsammans. Så är det förstås inte. Men det är bra TV och (medie)sporten lever gott på skapandet av dylika narrativ. Zoomar man ut ytterligare och accentuerar bastrumsslagen klingar motivet plötslig som en rytmisk omtolkning av stamp-stamp-klapp:et från Queens ”We Will Rock You”.

För oss som har tittat på tror jag fascinationen kring ”vikingaropet” inte bara är förenat med uppfattningar och mytologiseringar kring isländskhet: det är framförallt kopplat till ritualens fysiska natur. I en allt mer splittrad, individualiserad och medieförmedlade vardag kan man fråga sig om vi inte törstar efter dylika fysiskt ”äkta” fenomen som genomförs ansikte mot ansikte eller sida vid sida med andra, just där och just då.

Ritualer med kollektivt överenskomna rörelser och ljud bidrar dessutom till att man upplevs utgöra en gemensam kropp, inte som många separata individer. Däri ligger en av musikens och ljudskapandets – även körsångens – allra mest grundläggande funktioner, dvs. att förmågan att kunna bidra till en känsla av gemenskap och samhörighet.

Will Grigg’s on Fire

Man kan ju inte annat än fascineras över fenomenet med sången “Will Grigg’s on Fire”. Om du inte är bekant med sången och dess historia så går den i korthet så här: En Wigan-supporter hyllar det brittiska lagets målspruta Will Grigg genom att skapa en ny sång baserad på gruppen Galas 90-tals dansgolvshit “Freed from Desire” och laddar upp den på nätet. “Chanten” blir omåttligt populär bland Wigan-supportrarna då laget stiger till Englands League One. Kennedy, killen i YouTube-videon, får ett gratis säsongskort för nästa säsong av Wigan som tack för att han har bidragit till den goda stämningen på lagets hemmaarena.

En tid senare spelas låten in av gruppen Blond i samarbete med Wigan och Kennedy under namnet DJ Kenno (namnet är förstås en hommage till chantens upphovsman). Låten släpps på iTunes, klättrar på topplistorna och blir hela Nordirlands gemensamma egendom när laget åker till fotbolls-EM i Frankrike. Pengarna från den nerladdade låten går till välgörande ändamål. Otroligt.

Synd bara att Will Grigg inte fick spela en endaste minut för Nordirland i EM. Man kan ju inte välja spelare baserat på vad fansen sjunger, lär den nordirländske coachen ha sagt.

EURO2016: I was made for lovin’ you (my team)

Fotbolls-EM närmar sig och de officiella låtarna för de olika landslagen har börjat “trilla in”. Jag har lite dålig koll på låtarna eftersom jag är så upptagen med annat just nu. Jag snavade dock över Frankrikes officiella EM-låt på nätet och lärde mig samtidigt att högt uppsatta fransmän har förargats åt att låten går på engelska. Månne inte språket ändå är det minsta problemet.  Kanske kan man trösta sig med att det kan finnas nån hårdnackad frankofil som tack och lov inte förstår…