Tag Archives: leijonat

Löikö Mörkö sisään? – Ja-kyllä!

Ungefär samtidigt som jag publicerade gårdagens bloggtext Mörkö, Mårran och Mertaranta hade DJ ILG:s låt “Mörkö” plockats upp från social medier för att distribueras av Warner Music på YouTube och Spotify.


Låten verkar ges ut av Mökkitie records som är ett produktionsbolag grundat av bl.a. den finska musikern Arttu Wiskari och bolaget namn kommer från hans genombrottslåt. Det var också Arttu Wiskaris tweet som först gav Mörkö-låten uppmärksamhet på sociala medier. Låtens upphovsman har av Ilta-Sanomat identifierats som en musiker ur Wiskaris band.

Den ursprungliga versionen har förstås redan ynglat av sig i många olika varianter och remixar. Den version som nu släpps officiellt och via “etablerade medier” skiljer sig åtminstone på tre sätt från den första varianten som tweetades av Wiskari och fortfarande ligger ute bl.a. här.

För det första är låtens namn ändra från “Mörkö” till “Löikö mörkö sisään?” (“Slog Mörkö [Mårran] in pucken?”) vilket bättre motsvarar de numera bevingade orden som repeteras i låten. Samplingen är från Finlands kvartsfinalmatch mot Sverige då Marko “Mörkö” Anttila kvitterar till 4-4 i slutminuterna.

För det andra är låten så kallade cover, dvs. “omslaget” annorlunda. Borta är Mårran och istället syns en anymiserad bild av DJ. ILG. Detta antagligen för att man ska slippa problem med Moomin Characters som bevakar upphovsrätten till Muminfigurerna stenhårt. 

Den tredje skillnaden är också den troligtvis relaterad till upphovsrätt. Den melodislinga som repeteras ca 0:33 minuter in i låten är nu förändrad så att den påminner lite mindre om Den glider in. Rytmiskt är den likartad men melodin gör ett lite språng uppåt och genom denna förändring verkar man undvika att direkt citera klassikerlåten från VM i Globen 1995.

Självklart risas och rosas nu Löikö Mörkö sisään? av folket. Det gör alltid musik skriven för idrott. Men det unika med den här typen av klippa och klistra-låtar som åtminstone verkar ta sats från gräsrotsnivå är att de vanligtvis har en spontan och hemmagjord känsla. Likt mem är de snabba kommentarer på det som utspelas i VM och den “folkliga” karaktären – dvs. att vem som helst kunde ha gjort detta – är det som bidar till att de blir så populära på sociala medier. Jag skriver att de verkar ta sats från gräsrotsnivå eftersom bakom de flesta artistnamnen som gjort sampbelbaserade hittar, t.ex. A-tyyppi (Ihanaa Leijonat Ihanaa, 1999) och Finnish hockey Mafia (Taivas Varjele!, 2011) döljer sig ofta professionella musiker. Så är nu även fallet med Mörkö-låten.

När guldet nu ska firas så kommer Löikö Mörkö sisään?, det nyaste bidraget till Lejonens musikaliska kanon, garanterat att sättas på repeat. Enligt sidan biisit.info spelas den redan på radio. På festligheterna kommer den givetvis att kompletteras med gamla godingar som Ihanaa, Leijonat Ihanaa, Taivas Varjele!, Poika saunoo, Ny rillataan viimeiseen asti och Den glider in men även Karavaani av Roope Salminen & Koirat som har genomsyrat de kommersiella kanalerna MTV3 och Cmore:s tv-sändningar från herrarnas ishockey-VM 2019. När detta skrivs har Karavaani streamats nästan 800 000 gånger på Spotify. Även den har getts ut av Warner Music och Roope Salminen är också känd som programledare på MTV3. En strategiskt placerad låt med andra ord.

Jag förväntar mig att när Spotify uppdaterar sina topplistor idag kommer många av listorna att präglas av ishockeyrelaterad musik. När detta skrivs, ca 10 timmar efter att guldet bärgades och 11 timmar efter att Spotify senast uppdaterat sin virala lista (dvs. innan finalen var avgjord) finns alla ovannämnda låtar utom “Löikö Mörkö sisään?” med.

Mörkö, Mårran och Mertaranta

Ett bevis på att ishockeyfebern i Finland har nått de högsta sfärerna är när det i sociala medier börjar dyka upp inte bara mem men även “hemmagjorda” låtar gjorde baserade på samplingar från tv-sändningarna och då uttryckligen på fraser yttrade av referenterna. Användningen av referenter som grundmaterial för musik innebär är att man tar tv- eller radiolyssnarens perspektiv: Referenter tolkar matchen men förmedlar även känslor till tv- eller radiolyssnare.

I Finland har vi ett lång tradition av att skapa musik baserad på referenters spontana  ord och i skrivande stund sprider sig DJ ILG:s låt Mörkö sig som en löpeld på sociala medier. Upphovsmannen, en professionell musiker, verkar vilja förbli anonym men är enligt uppgifter i Ilta-Sanomat (tidigare?) medlem i den finska artisten Arttu Wiskaris band. Låten lär ha skapat på ca 30 minuter i turnébussen.

Ordet “mörkö” kan översättas till spöke eller vålnad men det är även det finska namnet på Mårran, dvs. den hemska karaktären som svävar fram och sprider kyla i Tove Janssons Mumindal. Men “Mörkö” är inte minst smeknamnet på den över två meter långe finske ishockeyspelaren Marko Anttila. Anttila är lagkapten för det orutinerade finska landslag som mot alla odds har  tagit sig ända till final i herrarnas ishockey-VM 2019.

 

Marko Anttila satte in kvitteringspucken i kvartsfinalen mot Sverige och referenten Antero Mertarantas utbrott “Löikö Mörkö sisään!?” (“Slog Mörkö in pucken?”) har föga överraskade nu tonsatts. Samme “Mörkö” avgjorde även i semifinalen mot Ryssland vilket ytterligare har spätt på låtens popularitet. Den spelades även i slutet av MTV3:s sändning tillsammans med bilder på Marko Anttilas mål. Att få inkluderas i tv-sändningen är på sätt och vis en det slutliga målet, en full cirkeln för för en hemmagjord VM-låt baserade på referenters ord och uttryck. Det är även en måttstock på att en “hemmagjord” och egenhändigt distribuerad låt har nått framgång när den plockas upp av etablerade medier.

Den spontanta låten bygger på en lång tradition av  finska sampelbaserade låtar av vilka Ihanaa, Leijonat Ihanaa och Taivas Varjele! givetvis är de mest kända och populära. Alla är de baserade på Mertarantas referat och det är många som förknippar honom med uttryckligen med Lejonen och ishockey-VM.

Men att integrera referenten i ett musikstycke är inget som vi i Finland kan ta äran för. I Mörkö hör man även melodin till Den glider in (1995) som bygger Lennart Hylands referat från från ishockey-VM 1962, då Nisse Nilsson i en match mot Kanada gör det avgörande 5-3-målet i tom bur. “Den glider in” blev ju omåttligt populär i Finland när Lejonen vann sitt första guld i Globen 1995 och på köpet “rövade” med sig låten till Finland. 

Går man ännu längre tillbaka i tiden så hittar man kanske det största kommersiella exemplet, dvs.  brittiska bandet New Orders låt World in Motion som gruppen gjorde för det engelska fotbollslandslaget inför VM 1990 i Italien. Låten börjar med bl.a. ”They think it’s all over”, vilket är en fras som BBC-referenten Kenneth Wolstenholme yttrade alldeles i slutet av Englands segermatch mot Västtyskland 1966. Frasen blev sedan mycket populär i England och man kan dra paralleller till Mertarantas bevingade ord  ”Se on siinä” som han yttrade när guldet var ett faktum år 1995. .

På 1990-talet, när tv-kanalerna var färre och tv-tittandet inte lika specialiserat upplevde de flesta sport genom samma medium och med samma referent. Idag är medielandskapet mera splittrat men de kollektivt upplevda tv-referenterna, deras röst och uttryck verkar fortsättningsvis ha förmågan att skapa gemenskapskänsla. Fram för allt ger de – inte minst i sin musikaliska form – möjligheten att återuppleva de starka känslor som idrotten ger upphov till.

 


 

Om du blev intresserad att läsa mera kan jag rekommendera någon av de många artiklar eller blogg- och kulumntexter jag har skrivit om Lejonens musikkultur. Den mest omfattande studien av musikkulturen finns i artikeln Musik, ishockeylejon och konstruerandet av en nationell gemenskap. Jag rekommenderar även starkt den finska antologin Kiekkokansa (red. Heiskanen & Salmi 2015) som är en djupdykning i den finländska ishockeykulturen.

Musiker – idrottsvärlden behöver dig!

Impuls först publicerad i Hufvudstadsbladet 15.1.2019


Musiker – idrottsvärlden behöver dig! 

Ur finländskt perspektiv kunde ishockeyåret knappast ha börjat bättre: Landslaget för pojkarna under 20 år (U20) vann guld i Kanada kring nyår och flickornas U18-lag tog brons i Japan förra helgen.

Pojkarna använde låten Peto on irtisom ”mållåt” borta i Vancouver. Man firade alltså målen med den omarbetning av Antti Tuiskus hitlåt som Villegalle (från JVG) gjorde för tv-programmet ”Vain Elämää” 2015. Den versionen spelades flitigt bl.a. när Patrik Laine & co vann junior-VM på hemmaplan i januari 2016. ”Peto on irti” betyder fritt översatt “rovdjuret är löst” och syftar i ishockeysammanhang på landslagets lejonsymbol.

Lejonen, uttryckligen männen, har en rik flora av musik att välja mellan. Herrishockeyns status har bidragit till att många artister musikaliskt sett gärna ikläder sig landslagströjan då tillfälle ges. Vid junior-VM 2016 var det låtskrivaren Reino Nordin som fick äran då han skrev låten ”Catch the Game”.

Går man ner till idrotten på lokalnivå knorrar många att man ”alltid spelar samma låtar på matcher” med vilket man endera syftar på att repertoaren som helhet är ensidig eller på att klassikerlåtar inte har ersatts med nya.

Det paradoxala i det hela är att intresset för låtskrivning och tillgången till inspelningsteknik aldrig har varit så stor som idag. Det går till och med att spela in på vissa bibliotek. Det är därför rentav förbluffande hur lite ny musik som skrivs för idrottslag oberoende av sport och nivå.

Det är en sak att fördomsfullt avfärda idrottsrelaterad musik som kuriosa eller ”dålig musik” men många verkar framför allt vara rädda för att göra en insats, ta ställning och anpassa sin musik enligt de krav som idrottssammanhang ställer. Förutom då det är frågan om de folkkära Lejonen, deras genomslag kan göra gott för karriären.

Idag föds det ny musik så det understa ruttnar. Varför anses det då ännu fånigt att skriva för det egna fotbolls-, ishockey-, innebandy- eller volleybollaget? Vi pratar ändå om verksamheter som på ett identitetsmässigt plan kan var djup engagerande och meningsfulla över klass-, köns-, språk-, och generationsgränser.

Förra veckan blev jag innerligt glad då en musiker som hört mig föreläsa berättade att hen kommer att skriva en ny låt för det lokala fotbollslaget. Liksom jag är hen trött på att spelare inom många lagsporter gör entré till någon utsliten rocklåt som spelarna inte har någon relation till och som i värsta fall kommunicerar något som över huvud taget inte är i linje med lagets värderingar och historia.

Fler kunde anta utmaningen att tonsätta idrottsgemenskapen. För att vara en nervärderad form av musik kan det var överraskande utmanande att producera en låt som kan användas vid lagets entré men också anpassas för t.ex. de olika medieplattformer som moderna föreningar använder för att kommunicera med sina fans.

Själv hoppas jag att när det här ishockeytokiga landet står värd för ishockey-VM för damer i Esbo i april så skulle det ske till tonerna av en nyskriven fräsch turneringslåt och att våra damlejon får gå in i kampen om medaljerna styrkta av en låt skriven av någon erkänd finländsk artist. Det skulle inte bara ge turneringen lyskraft men också vara ett steg i rätt riktning för att ge damidrotten det understöd och den status den förtjänar.

Paita, poika och Leksa

Nåja, nu har ishockey-VM börjat på riktigt här i Finland; kvartsfinalen är avklarad och Vårt land har sjungits som aldrig förr i St. Petersburg.  Men mitt påstående bottnar inte bara i de finländska framgångarna. I Finland har vi en otroligt fascinerande musikkultur kring Lejonen vilken man nu när Lejonen har gått till semifinal kan observera. Jag tänker inte skriva allt för långrandigt om den nu eftersom jag på måndag ska skicka iväg ett svenskspråkigt manuskript där jag förhoppningsvis rätt uttömmande har lyft fram de kulturella processerna kring den musik som används i samband med ishockey-VM i Finland. Men några ord kan jag inte hålla mig från att krafsa ner.

Utöver nationalsånger, vilka används som seger- och offersymboler och knyter samman ishockeyhjältarna med de som tidigare kämpat för landet, skrivs det årligen – ja faktiskt årligen – sedan 2011 ny musik för att användas i anknytning till Lejonen och ishockey-VM. Dessa låtar brukar ofta kallas kampsånger på svenska, vilket inte är en riktigt direkt översättning av det finska ordet ”kisabiisi” (”VM-låt”) eller ”kannatuslaulu” (”Hejarlåt”). Hur som helst är dessa nyskriva låtar inte av lika ceremoniell karaktär som nationalsånger och deras lekfulla karaktär gör att de kan spelas i många sammanhang; i tv, i radio, på krogen, hemma, på festen, på torget – ja överallt där Lejonen är symboliskt närvarande och den nationella gemenskapen ska manifesteras.

Dessa VM-låtar brukar sedan vanligtvis delas i officiella och icke-officiella”låtar. Officiell är ett epitet vilket låten har tillskrivits. Det gör att låten får en högre status (framförallt i media) och antyder att den i med förbundets medgivande (eller via licens) har tillstånd att representera Lejonen. Tidigare var det vanligt att idrottare själva deltog i låtarna men det har idag blivit rätt ovanligt. Dock kan förbundet (alltså Lejonen) genom att använda låten på sina matcher eller genom att medverka i musikvideon ge låten en viss autenticitet.

Årets officiella låt är skriven och framförd av Tuomas Kauhanen och heter Paita kattoon (”Tröjan i taket”). Titeln syftar på den ceremoni man brukar genomföra för att hylla spelarna när karriären är avslutad. Då hängs speltröjorna upp i taket och ingen annan kan (?) efter det använda de spelnumrorna i just det laget . I december 2015 ”frös” man i samband med U20-VM Saku Koivu, Ville Peltonen och Jere Lehtinens (Knatte-Fnatte-Tjatte-kedjan) landslagströjor under en direktsänd ceremoni i Hartwall-arenan. Deras tröjor hissades upp i taket till tonerna av hymndelen ur Sibelius Finlandia.

Tuomas Kauhanens låt är en fortsättning på Suomi-rapens dominans i samband med finsk landslagsishockey. Ännu har låten kanske inte riktigt fått upp farten i Finland, kanske för att Kauhanen för det stora allmänheten är aningen okänd, men låten används flitigt av framförallt tv-kanalen MTV3 som äger rättigheterna till VM-sändningar i Finland. Snuttar ur Paita Kattoon spelas dagligen inför en miljonpublik. Generellt kan man konstatera att eftersom det vanligtvis bara finns en officiell låt är det vanligtvis just den som dominerar i medieflödet. Men epitet officiell är en rätt komplex social konstruktion. Låten är idag (20.5.2016 kl. 09:00) den tionde mest spelade låten på Spotify i Finland.

Kauhanen rappar delvis ur ett spelarperspektiv, dock men en rapartists hybris och självsäkerhet och lyriken är långt från vad dagens mediatränade spelare ens i den mest testosteronstinna och egoboostade situation skulle våga påstå offentligt. Detta gör att hyllandet av spelarna som hjältar efter karriären blir självklar ur ett publikperspektiv men skapar också en logisk kullerbytta ur spelarperspektivet. Spelarna tänker nog mera på att det är flaggan, vår gemensamma symbol, som ska upp i taket. Det är en förutsättning för att spelarna  överhuvudtaget ska kunna få en hjältestatus i Finland. Intressant är också användningen av ordet ”squad” där Kauhanen med raplyrik hänvisar till (lag)gemenskapen. (Tack Inka för tipset!) Spänningen mellan kollektivet och en allt större fokus på individer, samt samhällets individualisering kommer på flera spännande sätt fram i Paita kattoon.

I dagarna har det också släppts en inofficiell låt nämligen bröderna Nico och Riku Kerkolas Poika kotiin (”Pojken [ska] hem” eller ”[Ta] hem pojken”). Poika syftar i detta fall på segerpokalen (”pojken”) som ska hemföras. Men användningen är mångtydig och kan också syfta på hemförlovning efter att ha varit i arméns tjänst. I Väinö Linnas bok Okänd Soldat var ”poika” det ämbar man kokade mäsk i ute vid fronten. Man kan konstatera att ”poika” är en festens symbol i Finland.

Många andra har använt samma symbolik, bl.a. gjorde Runo & The Zatelite Ft. Sunan koulun kuoro en låt som också hette Poika kotiin 2013. Just den gjorde sedan Teflon Brothers till Kendo Anthem, Finlands officiella VM-låt 2014. Andra exempel är – förstås – Pojus Poika saunoo (”Pojken bastar”) men också Klamydias Poika pysyy Suomessa (”Pojken blir kvar i Finland”) skriven 2012 när Finland skulle försvara sitt guld på hemmaplan. Detta är bara exempel på några låtar vilka har inkluderat begreppet “poika”.

 

En tredje kategori av musikstycken som figurerar i samband med VM är de remixar och mashups som cirkulerar framförallt på sociala medier. Dessa ser jag som resultatet av den kreativitet som digitaliseringen har medfört och är en form av deltagarkultur (här bygger jag teoretiskt på t.ex. Lessig 2008). Nu kan egentligen vem som helst göra en egen hyllning till Lejonen och distribuera den på nätet. Unikt är att man ofta bygger på tidigare musikstycken eller mediamaterial, dvs. samplar, remixar och mashar-up och skapar nya kulturella produkter. Speciellt populärt är det att använda referenten som grundmaterial. Vem kommer inte i ihåg t.ex. Finnish Hockey Maifas Taivas Varjele! (2011) vilken är en hyllning till Mikael Granlunds “zorromål” (ilmaveivi). Den fick snabbt en uppföljare i denna mashup där Pasi Nurminen på fyllan gör sin egen ilmaveivi till samma referat. Det har också varit populärt att remixa och skapa videon där folkkära Timo Jutila (kapten VM-95) pratar om exempelvis grillning.

I år har Nykarlebys stolthet Leo ”Leksa” Komarov fått sin egen hyllning vilken är en mashup och omarbetning av DVBBS & Borgeous låt Tsunami. Den låten har i sitt original också spelats rätt flitigt i Jubileini-arenan i St. Petersburg. Men Komarov är inte den första som har hyllats med denna låt. Denna korta hyllning bygger i sin tur på den låt som gjordes till Pekka Saravos ära när han avslutade sin karriär genom att vinna guld med sitt Tappara. Den här kreativiteten vill jag dock påstå att inte är något som bara är resultatet av digitaliseringen och den demokratisering den har medfört. I sportsammanhang har den sin bakgrund i hur exempelvis hejarklackar sedan länge har gjort nya sånger baserat på populära, bekanta melodier.

 

För den kulturintresserade som läser finska rekommenderar jag givetvis boken Kiekkokansa (Heiskanen & Salmi 2015) som är en djupdykning i den finländska ishockeykulturen på landslagsnivå.

 

 

Nu grillar vi!

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 1.5.2016

Snart är det dags för ett vårtecken säkrare än blåsippor, nämligen herrarnas ishockey-VM. Det är nu som grillarna plockas fram och finländare stärker sig med maltdrycker samtidigt som den finska ishockeysäsongen kulminerar. De lokala ishockeyidentiteter som odlats under vintern kompletteras nu med en nationell. Glöm Tappara, HIFK eller Sport, nu skapas ett nytt ”vi” som ska gå ut i ett symboliskt krig mot andra ishockeynationer. Sällan upplevs nationen så hel och homogen som i samband med stora evenemang.

Det här med nationell identitet är komplicerat, men vi förväntas alla ha en nationalitet med tillhörande identitet. Och det börjar tidigt. För någon vecka sedan när jag körde min treåring till dagis utbrast hon plötslig i baksätet: ”Titta, Finlands flagga! Vi är i Finland”. Det som dottern, som knappt minns sitt efternamn, gjorde mig uppmärksam på är det som socialpsykologen Michael Billig kallar för ”banal” (vardaglig) nationalism. Via exempelvis dylika vardagliga flaggningar av nationen (utanför den lokala bensinstationen) medvetandegörs vi om nationen, denna föreställda gemenskaps existens.

Vårt herrishockeylandslag ”Lejonen” representerar denna gemenskap och laget tillskrivs ny musik så gott som årligen. Denna repertoar väcks till liv varje vår. Så kallade VM-låtar (”MM-kisabiisi”) skrivs framförallt för den del av publiken som inte är på plats i arenan och blir ett sätt för Lejonen och nationen att ”flaggas” i vardagliga sammanhang. Dessa populära musikstycken penetrerar medielandskapet på ett helt annat sätt än t.ex. nationalsånger vars användning vanligtvis präglas av en högtidlig ritual. VM-låtarnas funktion är mera flexibel och de kan hojlas från vilken bilstereo som helst.

Vilken låt associerar du med Lejonen? Vanliga svar är t.ex. A-tyyppis ”Ihanaa, Leijonat, ihanaa”, Finnish Hockey Mafias ”Taivas Varjele!”, ”Den glider in”, ”Sankarit” och fjolårets låt ”Kipinän Hetki” av Robin & Elastinen. Eller Tom Jones ”If I only knew” och Teräsbetonis ”Taivas lyö tulta” vilka gjorts populära via målkavalkaderna i TV. Idag kan egentligen vem som helst skapa en egen låt till Lejonen och distribuera den på nätet.

Speciellt populärt har det varit att använda referenten som ett musikelement i VM-låtarna. Referenter är känslotolkare som tilltalar en för honom osynlig gemenskap. Rösterna och känslorna upplevs dock kollektivt ute i stugorna och det är därför förståeligt att exempelvis Antero Mertarantas folkliga referentstil har gjort intryck på musikskapare.

En annan strategi för att skapa samhörighet är att knyta samman ishockeyhjälten med de som tidigare hedersamt satt sin kropp på spel för landet. Detta görs ju också med nationell symbolik och nationalsången. I den musik som skrivs för ishockeykarnevalen har dock nationalsångernas nationalromantiska naturskildringar karnevaliserats och ersatts med t.ex. vardagliga hänvisningar till inte bara veteraner och Okänd soldat men också bastubad, korvgrillning och alkoholkonsumtion. Alltså vanligt förekommande uppfattning av ”oss” och ”vår” kultur.

Personligen skulle jag önska att man i ishockeykulturen och media skulle tona ner denna maskulina (krigs)retorik, även om det av historiska skäl är förståeligt att den är närvarande i diskursen kring finländskhet. Men, om man ska se det från den ljusa sidan; hur vulgärt det än är att ens på ett metaforiskt plan jämföra ishockey med krig, får vi vara glada över att det är det närmaste ett slagfält de flesta i den här generationen av finländare kommer.

______________________

 

Edit: 5.5.2016 för denna webbpublicering:

Den som inte är bekanta med krigssymboliken kan lyssna in exempelvis dessa låtar. Notera de fyra stridsropen som inleder Karelia Divisions låt ”Suomi!” [00:14]. Efter att mansrösterna har skrikit sig samman med fyra stridsrop mot en fond av distorterade elgitarrer, dramatiska bastrumsslag, går man i gemensamt rop till anfall. Stridsropet för tankarna till krigsfilmer och från slagfältet tas lyssnaren obemärkt in till ishallen. Med första versens inledande ord ”hallen jublar, stämningen är i taket” planteras kriget slutligen i ishallen där det ”regnar tacklingar och skott”.

 

 

 

 

 

 

 

Catch the Game

För den som har följt med Junior-VM i ishockey endera på plats i Helsingfors eller via TV råder det knappast något tvivel om att Catch the Game är turneringens officiella låt. Låten är gjord av två finländska producenter Aleksi Asiala och Santeri Kauppinen och framförs av Gracias och Reino Nordin. Låten gest ut av PME Records vilket är de finska artisterna JVG:s bolag. Snacka om att JVG har ishockeyfinland och ishockeyförbundet lindat runt sitt finger då VG:t i JVG, alltså VilleGalle och hans Vain Elämää-version av Antti Tuiskus Peto on irti också används som Lejonens mållåt. Sedan guldet 2011 har suomirap-duons låtar spelas flitigt i anknytning till landslagens matcher och VilleGalles nya Peto on irti innehåller många referenser till gruppens tidigare ishockeyinfluerade låtar.

Titeln “Catch the Game” syftar på JVM-turneringens slogan och som väntat är låten på engelska. Allt annat vore märkligt med tanke på att det är en internationell turnering. (Så har det dock alltid inte varit, t.ex. herr-VM 1991 och 2003 hade finskspråkiga låtar). Det är alltså inte frågan om någon kampsång för Lejonen utan som hela turneringens officiella låt är Catch the Game turneringens klingande symbol. Därför saknas det i texten kopplingar till lag, platser eller identitetsmarkörer som kan sammankopplas med de tävlande lagen.

Användning i arenan

Som klingande symbol används Catch the Game för det första i arenan som ”stämningshöjare” inför matcherna och målgruppen är alla i publiken, inte enbart de finska supportrarna. Framförallt låtens karakteristiska boom-shack-ba-boom-boom-shack, som är inspirerat av Queens We Will Rock You, lockar publiken till eget deltagande och publiken klappar gärna med (i ca 70 bmp). Karaktäristiskt för låten är också den inledande växelsången mellan försångare och en större grupp. Här är har man säkert låtit sig influeras av hejarklackskulturen. Men inom hejarklackskulturen sjunger man rätt sällan samma ”svar” som försångaren (capo) initierar (“call”) sången med, varken i ramsor eller i läktarsånger. Det förutsätter ju att gruppen är bekant med sången. “Svaren” är i Catch the Game är dock aningen varierade med märkliga, nästa sakrala stämmor. Men medveten så här avancerad stämsång hörs sällan i sportsammanhang. Där är det kraftfulla unisoner som gäller, vilka här är mest representerade av den inledande rytmen som är “stor” och rätt långsam och tar plats på ett annat sätt än handklappningar och rytmer med en betydligt snabbare grundpuls. (Spelavbrottsmusikens bpm är oftast kring ca 130)

Den call & respons-situation man lyfter fram i låten skapar, enligt JVM:s underhållningschef (”viihdepäällikkö”), en ”mystisk stamkänsla som passar bra för lagsport”. Framförallt tar man spelarnas perspektiv och understryker sammanhållningen och mystiken kring uppladdningen inför matcherna. Detta framförallt i omklädningsrummen, denna mytomspunna plats dit publik inte ges fritt tillträde. Allra minst på “game day”.

Denna känsla understryks i låtens video där man inte bara skapar sammanhållning genom sång och rytm men också håller på med en massa märkligheter som att tejpa puckar mot händerna och måla färg över (!) ögonen. (Antagligen är det en form av krigsmålning och inte det fett som applicerat under ögonen förhindrar att sol ska blända idrottaren). Videon lyfter fram den form av urbana stamsammanhållning som finns i idrottsvärlden, speciellt inom lagsporter, och inte någon tribalism från anno dazumal. Ishockey är ju trots allt en mycket högteknologisk sport. Den är så knuten till modern teknik att man med ishallar redan för länge sedan gjort sig oberoende av de årstidsväxlingar som präglade den tidiga sporten.

Ett litet förvirrande sidospår hittas när den karaktäristiska rytmen återkommer en sista gång (ca 2 min in i låten). Då har producenterna accentuerat rytmen och härmat otajta handklappningar som leder fram till 2:an och 4:an i takten (om man förutsätter att låten går i 4/4 med ett bpm på ca 70-72) med rytminstrument som påminner om hasande fotbojor (”schakles”). Det rasslet för åtminstone mina tankar till bomullsfält samt arbetssånger (med call & respons element) som används för att synkronisera och koordinera fysiskt arbete och kroppsliga rörelsemönster. I Catch the Game koordineras något helt annat långt ifrån den sinnevärlden. Publiken har också getts papperspiskor (igen, sinnevärlden!) vilket gör att tröskeln till att klappa med sänks märkbart. Dessa i finsk idrott lite omtvistade piskor legitimerar publikens eget deltagande på ett helt annat sätt än om publiken måst klappa med “bara” händerna.

En annan, desto viktigare detalj med låten är att den egentligen inte fungerar utan visuellt material. När låten och dess video framfördes i ishallarna som en del av pre-game underhållningen klappade inte publiken bara med men applåderade också åt videon. På sin webbsida frågade Ilta-Sanomat om låten är en ”hit”. Vad som är en hit är förstås svårt att definiera. Men det bör säga att Catch the Game är en form av bruksmusik. Den kommer inte att spelas på radiokanaler. Utan visuellt material, eller utanför arenan, där inte ishockeykontexten ger låten sin mening och sitt brukssammanhang, har den mycket svårt att stå sig på egna ben. Med sin tvetydiga lyrik påminner den om låten Gracias och Noah Kin gjorde åt Jokerit.

I Am står sig inte heller för sig själv utan blir rätt obegriplig utanför Jokerit-kontexten. Som för att bekräfta problemet med att Catch the Game inte skulle kunna stå sig i konkurrensen om att ta plats på någon kommersiell radiokanals spellista finns det lite ishockeyljud kvar i själv låten också.

Användning i tv-mediet

Enligt biisit.info har Catch the Game inte spelats en endaste gång i finsk radio per 4.1.2016. Detta verkar lite märkligt eftersom Loop och Radio Suomi-pop är två av VM:ets samarbetspartners.

Det här lyfter fram min andra poäng, dvs. att låten inte bara är gjord med tanke på arenan, men framförallt för att användas av och i tv-mediet. Catch the Game inleder inte bara YLE:s tv-sändning men framförallt kanadensiska TSN:s (“The Sports Network”, som är VM:ets ”host brodcaster”) när man sveper över Hartwall-Arenan innan sändningen förflyttas in i själva arenan. En av artisterna, Reino Nordin, som är obeskrivligt glad över att publiken klappar med påpekar att det skulle vara en dröm ifall låten skulle förknippas med framförallt med Lejonens framgångar. Det är knappast omöjligt eftersom låten har figurerat i tv-sändningarna och arenan men samtidigt något av en paradox efter det inte finns några element i låten som knyter den till Lejonen. Därför är jag tveksam till att just den här låten, trots sin spridning och exponering via massmedia (läs: tv), kommer att hojlas i ute i stugorna om Lejonen tar medalj.

Jag menar ifall medalj ska firas ligger Poika saunoo eller någon annan låt ur Lejonens rika repertoar och inte minst VilleGalles version av Peto on Irti mycket bättre till. Peto on irti spelas redan när Lejonen har gjort mål och i händelse av finländsk seger även efter matchen. Peto on Irti, i dess originalversion av Antti Tuisku, ingick i olika återkommande videosegment i MTV3:s VM-sändning våren 2015. Peto on irti betyder fritt översatt “rovdjuret är löst” och syftar i ishockeysammanhang på landslagets lejonsymbol. Att det krävdes en ny version för att låten skulle ta sig ända in i ishallen lyfter fram intressanta genusfrågor, men till det måste vi återkomma till en annan gång.

När en artist skriver en VM-låt, som t.ex. Catch the Game, hoppas man ju att låten ska marknadsföra musikerna också. Om låten går hem hos framförallt yngre ishockeysupportrar kan den också ingå i egna hemmagjorda tribute-videon på YouTube. Förhoppningar finns att låten, med ishockeyn som marknadsföringskanal, ska lyfta fram musikerna, deras kompetens och övriga repertoar. Detta har framförallt JVG varit mycket skickliga på eftersom deras ishockeylåtar inte skiljer sig märkbart från deras övriga repertoar. För att nå ut till en stor publik är tv-mediet ovärderligt och skulle låten varit på finska hade den knappast överhuvudtaget varit intressant för den internationella tv-produktionen (TSN) och dess potentiella publik. Allra minst skulle de ha varit intresserade av en finsk kampsång. Antagligen passade de på finska rappande JVG denna chans pga. språket och marknaden och gav pucken till någon med internationellt potential. Dock var det ju win-win eftersom Catch the Game ges ut av JVG:s bolag PME.

 

Goda julnyheter

Nu är julhelgen överstökad och det är dags att söka sig mot Junior-VM i Helsingfors där jag ska fältarbeta några  dagar. Innan julhelgen strålade jag samman med YLE Sportens Antti Koivukangas och vi producerade en rejäl dos public service guld tillsammans. Det var jätteroligt att snacka ishockeymusik och ryktet säger att det även ska sändas ett radioprogram baserat på podden  nästa helg. Kul! Visst kan man som forskare och doktorand också bjuda lite grann på sig själv. Men allt som vi snackar om, eller som finns på spellistan, kommer eller har i någon mån redan ingått i mina publicerade artiklar. Dessa är i sin tur del av min kommande avhandling.

 

Efter JVM blir det att kavla upp ärmarna rejält. Ett par dagar innan jul fick jag ett mejl som inleddes med “[…] har beviljat dig ett stipendium…”. Äntligen! Finansiering täcker inte långt när till slutet av mitt avhandlingsprojekt men det betyder åtminstone att jag i större utsträckning kan forska på heltid och inte hålla på som de senaste månaderna där jag har jobbat häcken av mig med frilanstexter. Nu sjutton ska avhandlingen skrivas klart. Men först lite JVM.