Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 5.7.2015

För Sverige i tiden

En av snackisarna i samband med prins Carl Philip och Sofias bröllop nyligen var musiken. Brudparet hade valt ”sin musik” men folket saknade ”klassisk musik”, ”svensk musik” men också ”traditionell bröllopsmusik”. Andra igen saknade musik skriven speciellt för brudparet. Vigseln innehöll främst så kallad ”populärmusik”, musik som har klingat i många vardagliga sammanhang innan bröllopet. Musiken kunde ha varit din eller min, vilket problematiserar även det kungliga.

Man kan säkert påstå att ingångsmusiken, Enyas ”Fader i himlen”, inte var pompös. Men det är meningslöst att jämföra olika bröllops musik sinsemellan som om det skulle finnas ett facit, ett alternativ som fångar essensen och uppfattas som den smakfulla kombinationen. Inifrån sett väljer brudpar musik som känns meningsfull för dem.

Utifrån sett förväntas kungliga bröllop innehålla ”kunglig musik” vilket oftast innebär pompös klassisk musik med orkester, kör, harpor och en massa annat som vanliga dödliga inte har tillgång till. Nu hade musiken i efterhand bearbetats, gjorts mera bröllopslik för att kunna spelas av de kungliga filharmonikerna. Sammanhanget skapade både det kungliga och bröllopslika.

Salem Al Fakir tolkade ”Fix You”, en låt som Chris Martin lär ha skrivit med tanke på sin fru Gwyneth Paltrow när hennes pappa dog. Låten innehåller element som för tanken till kyrkorummet, sorg och förtvivlan men även hopp och förtröstan. Gitarrsolot med det förtvivlade gråtmotivet är bara en detalj. Flera textrader kan verka klinga falskt i bröllopssammanhang men om man lyssnar in hela låten hittas nog, om man vill, ett budskap lämpat för äktenskapet; viljan att hjälpa den andra i tunga situationer.

Jag erkänner jag googlade David Pagmar men låten ”Paraply” i dess originalformat ”Umbrella” är desto mera bekant. Den har gjorts populär av Rihanna men också The Baseballs, Lillasyster samt funnits med i Dansbandskampen. Umbrella har harvats och hojtats till led och lust av trubadurer på ölsjapp och hemmafester. Av den orsaken höjde många säkert på ögonbrynen åt låtvalet.

Ut ur kyrkan gick brudparet med lätta steg till Samuel Ljungblahd och ”Joyful, Joyful” som baserar sig på den välkända melodin i Beethovens nia. Programbladsmakarna hade dock missat att Anders Neglin i sin bearbetning av musiken hade utgått från Mervyn Warrens arrangemang från filmen ”En värsting till syster 2”. Warren hann kalla Neglin för ett ”arsle” på Twitter innan det framgick att det var ett misstag och inte Neglin som försökte ta ära och royalties. Upphovsrätt är svårt men ska förstås respekteras också i kungliga sammanhang. Däremot syndas det säkert mot den på vart och vartannat bröllop när det googlas ackord så att det ska finnas nåt att spela från då bästa vännen ska sjunga favoritsången.

Ljungblahd fick med uppmaningen ”everybody clap your hands” även lite sväng i monarkerna på plats. Det blir intressant att se om Sverige har avvecklat monarkin innan följande generation av kungligheter vågar dansa ut ur kyrkan.

Kung Carl XVI Gustafs motto är ”för Sverige i tiden”, ett uttryck för viljan att vara en modern kung. Prins Carl Philip och Sofia, en kvinna ”av folket”, exemplifierade detta och visade att kungligheter också är vanligt folk med egen musiksmak.