Tag Archives: Mellersta Österbottens Kammarorkester

I döda gubbars sällskap

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning (papper & online) 16.12.2018.

 

I döda gubbars sällskap

När jag tog mina första toner som klassisk gitarrist så stötte jag på en bild av gitarristen och tonsättaren Francisco Tárrega (han som skrev valsen som Nokia använde som ringsignal). På bilden sitter Tárrega med gitarren i famn omringad av åtta välklädda spanska herremän av vilka några är hans elever. Av bilden att döma (den hittas enkelt på nätet) hänförs de av Tárregas musikerskap och granskar noggrant hans teknik.

Samma bild och många andra svartvita porträtt av skäggiga gubbar hängde i de övningsrum där jag under min studietid svettades med bland annat Tárregas “Capricho árabe”.

I dag när jag stöter på bilden skulle jag vilja kunna zooma ut och se allt det som inte rymdes med innanför fotografiets ramar. Vem fick inte vara med i salongerna? Vem tystades och varför?

Bilden på Tárrega och hans beundrare är rätt representativ för den västerländska konstmusikens historieskrivning och genusproblematik. Historien är tyvärr som en exklusiv herrklubb vilket har resulterat i att få i dag kan nämna andra kvinnliga kompositörer än abbedissan Hildegard av Bingen (f. cirka 1100) och av de nu levande Kaija Saariaho.

Lite samma känsla får jag när jag ser upplägget för Mellersta Österbottens kammarorkesters (MÖK) “efterlängtade kulturgärning”, det vill säga att fram till 2020 framföra alla Beethovens nio symfonier. Den kraftansträngningen når den tredje symfonin i februari.

Visst, det är en kulturgärning att vi långt borta från de resursstarka symfoniorkestrarna i söder får möjligheten att höra alla symfonier. Men när jag ser att fyra män och inga kvinnor har engagerats för att som dirigent tygla Beethovens skaparkraft kommer jag att tänka på den där bilden av Tárrega: män som vinner det ultimata priset av att beundras av manliga likasinnade. Detta spär ytterligare på bilden och myten kring det manliga geniet samt dirigentskapet som en manlig domän.

Det här är det “normala”, tyvärr. Få ställen är så dominerade av (döda) män som de klassiska konsertprogrammen. Vi borde lära oss att se kritiskt på detta och inte bara reproducera. Orkestrarna knorrar, rycker på axlarna eller säger “ja, men då det inte finns…”

Vad gäller kompositörsfrågan krävs det att man ser på historien ur ett annan perspektiv än “vinnarens”. Det krävs också vilja och kritiskt tänkande av musiker, pedagoger och forskare för att luckra upp hjältemyterna som skymmer sikten för tankeväckande musikaliska möten. Samtidigt kan man inspirera till framtida jämställda sådana.

Exempel på detta är till exempel skivprojektet “Earthly Angels” där Kajsa Dahlbäck & co belyser en fascinerande fördold musikkultur med italienska aristokratflickor som blev nunnor av bland annat socioekonomiska skäl. Violinisten Cecilia Zilliacus, konstnärlig ledare för Korsholms musikfestspel, valde att i somras lyfta fram fin musik av bland annat Amanda Maier, Clara Schumann och suffragetten Ethel Smyth. Så nyanseras musikhistorien.

Den enda konserten i MÖK:s program för 2018-19 som innehåller musik skriven av en kvinna är den som leds av den blivande konstnärliga ledaren Malin Broman. På konserten i mars finns musik av både Elfrida Andrée och Fanny Mendelssohn (gift Hensel). Svenskan Andrée var en pionjär som utmanade sin tids normer medan Fanny Mendelssohn i skuggan av sin bror skrev närmare 500 verk. 500!

Jag ser fram emot de kulturgärningar som valet av Malin Broman kan föra med sig.

________________

 

Bilden av Tárrega & co jag hänvisar till i texten:

tarrega_bone.jpg

 

 

Advertisements

Musik i allhelgonatid

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 3.11.2018

 

Musik i allhelgonatid

Den här helgen firar vi alla helgons dag och vi minns våra anhöriga, framför allt genom att tända ljus på gravarna. I novembermörkret lyser minnet av våra nära och kära som klarast genom olika meningsfulla, kollektiva ritualer och ceremonier.

Musik följer människan från vaggan till graven. Musik, detta svårbegripliga klingande fenomen, omgärdar oss i många vardagliga situationer, strukturerar vår vardag, formar våra högtider och är allestädes närvarande i oändligt många sammanhang.

Många år har jag saknat allhelgonakonserter i vår nejd men i år finns det kanske ett större utbud än någonsin då inte bara Mellersta Österbottens kammarorkester men också Jakobstads Sinfonietta tillsammans med Wegelius kammarstråkar arrangerar konserter. Konserter, musik och till dessa hörande musikaliska aktiviteter kan bli meningsfulla sätt att minnas de som inte längre finns bland oss och för att bearbeta känslor av sorg och saknad.

Det har skrivits stora mängder om förhållandet mellan musik och känslor. Det är en ändlös diskussion; musiken förmåga att styra våra känslor är svårbegriplig, ibland okontrollerbar med ibland använder vi den också medvetet och till vår fördel.

Man kan i alla fall konstatera att ljud är vibrationer av olika frekvens. Vi uppfattar ljud och tolkar dem via ett kulturellt och personligt färgat filter som skapar musikaliska betydelser, minnen och upplever känslor knutna till dessa. Med musik kan vi skapa känslomässiga band till andra. Musik kan också bli en del av vår identitet och på många komplexa sätt vara nyckeln till vårt känslosliv. Men musiken i sig är stum, känslorna skapas i mötet med människan.

Man brukar säga att man drabbas av musik, vilket kan innebära plötsliga känslosvall från sorg till glädjerus. Men man kan också välja att anamma musikens bedövande effekter. Man kan förlora sig i musik, fly in i den och i ett tillfälligt känslosvall rymma från världen utanför.

Men att sjunka in i och absorberas av musiken kan också ha förmågan att stärka den existentiella upplevelsen, det vill säga hjälpa oss att komma i kontakt med vårt inre och bidra till vår förståelse av det mänskliga livet.

Genom olika musikaliska praktiker och egen aktivitet kan vi med andra ord också låta musiken drabba oss. Musiklyssnandet är i den meningen inte någon passiv aktivitet utan musik blir något vi kanske aktivt uppsöker, använder och samtalar med.

Det här har kopplingar till det som musikforskaren Christopher Small kallar för ”att musika” (”musicking”). Small gör musik till ett verb – en aktivitet. Musik är mer än att spela eller lyssna: Musik är en social kraft som likt traditionen att tända ljus på gravarna kan skapa samhörighet och tröst.

Alla vill kanske inte besöka konserter utan föredrar det privata lyssnandet. Precis som sorgen och minnen har musik både en privat och en social dimension. Oberoende handlar det om att man med musik skapar ett nu som resonerar i det förgångna och reflekteras mot visioner om framtiden. Musik är en möjlighet att, om än bara för en stund, ta ner vår gard och låta den slå an känslomässiga vibrationer i oss.

Den icke-likgiltiga musikens år

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 31.12.2015

Den icke-likgiltiga musikens år

Mot slutet av året brukar det vara populärt att göra sammanfattningar, krönikor eller listor med the best of the best från det gångna året. Under 2015 har det funnits några konserttillfällen som jag speciellt varmt kommer ihåg.

Den första av dem var den finske rapartisten Paleface som äntrade Café Mondos scen en ruggig tisdagskväll i juli. Den urbane spelmannen Paleface trivdes som fisken i vattnet under sina dagar på Kaustbyfestivalen och han levererade en dryg timmes akustisk konsert med intelligenta, samhällskritiska, vänstervridna rim. Nej, inget bling-bling, låtarna kallar han ”politiska pamfletter” och i dem tar han gärna den svages sida, sjunger hellre om ”loosers” än om vinnare. Bland annat lyftes legenden Joel Hägglund, mera känd som protestsångaren Joe Hill fram. När festivalpubliken stämde in i ”Tulevaisuus täynnä toivoa on!” i slutet av ”Siispä Laulakaa” (orig. ”We will sing one song”) infann sig en vacker känsla av solidaritet och hoppfullhet. Efter en dryg timme i Palefaces sällskap kändes världen som en lite bättre plats. Jag förställde mig genast honom på scenen vid After Eights innergård.

En annan konsertkväll som jag speciellt kommer ihåg var den 21.11. Mellersta Österbottens kammarorkester uruppförde den lördagskvällen lettländaren Peteris Vasks nya stycke ”Musica serena” (”Fridfull musik”). Vasks är, i lagom doser, en av mina moderna favoriter. När konserten, som jag recenserade för ÖT, var slut rusade jag nästan ut ur Snellmanssalen. Jag hade förhoppningar att hinna till tredje (!) delen av Ruskfestivalens avslutningskonsert i Schaumansalen där Richard Strauss stycke ”Metamorphosen” (1945) skulle framföras i stråkseptettversion. Metamorphosen är ett alldeles fantastiskt stycke av Strauss, en elegi över det Tyskland som förstördes under bombningarna som ledde till nazitysklands kapitulation. Styckets historia och emotionella kraft har alltid tilltalat mig.

Ute snöade det flingor stora som höstlöv och irritationen var total nånstans vid Yxpila-trafikljusen när jag insåg hur långsamt jag måste köra från Karleby till Jakobstad. Friden som Vasks musik hade missionerat var som bortblåst. Men jag hann fram i tid och de utomordentligt skickliga Ruskmusikerna gjorde ett starkt intryck på mig med en uttömmande tolkning. Ståpäls och kalla kårar. Det fanns inget mera att säga. Jag ser redan nu fram emot nästa års Ruskfestival.

När jag blickar tillbaka på de här tre konsertminnena kan jag inte bara annat än häpnas åt den gemensamma nämnaren, som faktiskt var oklar när jag satt mig ner för att börja skriva denna text. Paleface som rimmar om orättvisor, Vasks som vill vara ”hoppets budbärare”, samt Strauss som illustrerade hur ”den mest hemska tiden i mänsklighetens historia har kommit till sin ände”.

Antagligen är det samhällsklimatet med krig, människor på flykt, en vardag med ökad rasism och illvilja, samt en politik där svaga kroknar under effektivitetspiskor som har gjort att dessa tre tillfällen har gjort ett starkt intryck på mig. Konsertminnena förenas av musik som tar ställning, musik som inte är likgiltig. Musik och konst kan ha många uppgifter, bl.a. att bearbeta, fördjupa, problematisera, trösta och slutligen ge hopp. Med hoppfullhet ser jag fram emot det nya året 2016.