Tag Archives: Lejonen

Oxhamns 95 #nevöfoget

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 2.6.2019

Oxhamns 95 #nevöfoget

Det ligger ett svagt nostalgiskt skimmer över skolavslutningshelgen.  Jag kan inte glömma de sista veckorna i maj när jag gick i nionde klass i Oxhamns skola. Inga prov och vi tittade på ishockeydokumentärer på finskatimmarna. Det var en ljus period i livet: alla log och själv befann man sig någonstans i brytningspunkten mellan det gamla och det nya.

Ja, det måste väl sägas att jag gick ut nionde klass våren 1995 då Finland vann ishockey-VM för första gången.

Efter finalen i Globen den 7 maj där Antero Mertaranta först uttalade de bevingade orden ”Se on siinä” och efter att reservmålvakten Jukka Tammi med luftgitarr spelat in sig i många finländares hjärtan sjöngs ”Den glider in” överallt i landet. J. Karjalainens låt ”Sankarit” blev i sin tur en hymn för alla hjältar som lidit sig igenom den förhatliga ”laman” och alla sena mål av Anders ”Masken” Karlsson och Mats Sundin.

Jag upplevde det mesta genom vår bruna, fjärrkontrollslösa Finlux-tv. VM:s officiella cd-skiva sålde platina i det blivande EU-landet Finland.

När herrlejonens andra guld bärgades i maj 2011 var cd:n som medium inte längre kung, tv-apparaterna hade blivit platta och digitaliseringen ett faktum. Våren 2011 präglades av många låtar med ursprung i VM-euforin, inte minst ”Taivas Varjele!”, tonsättningen av sportkommentatorn Mertarantas reaktion på Mikael Granlund ”Zorro-mål” (ilmaveivi) i semifinalen mot Ryssland. Låten släpptes snabbt som ett skämt på Youtube och blev genast omåttligt populär.

Låtens förebild var givetvis alla klippa-och-klistra-låtars finländska moder, A-tyyppis ”Ihanaa, Leijonat ihanaa” som gavs ut som cd-singel år 1999 det vill säga cirka sju år innan Youtube lanserades.

Idag kan ”vem som helst” snabbt sprida sin musik på nätet och det är ett bevis på att ishockeyfebern i Finland har nått de högsta temperaturerna när det i sociala medier börjar dyka upp “hemmagjorda” låtar – deltagarkultur – baserad på samplingar från tv-sändningarna. Referenter tolkar matchen men förmedlar även känslor till tv- eller radiolyssnare. Därför är detta kollektiv upplevda och känslostarka grundmaterial så tacksamt att använda.

När detta skrivs toppas Spotifys finländska top-50 lista av den låt som DJ ILG snabbt knåpade ihop av Mertarantas utbrott ”Löikö Mörkö sisään?” när Marko ”Mörkö” Anttila slog in kvitteringspucken i kvartsfinalen mot Sverige.

Lagkaptenen Anttila ledde sitt lag till ett mycket osannolikt guld i år och Mörkö-låten spelades även i slutet av MTV3:s sändning från finalen. Att inkluderas i tv-sändningen är det slutliga målet, en full cirkel för en hemmagjord VM-låt baserad på referenters ord och uttryck.

Även om dessa ”hemmagjorda” låtar (alla ovannämnda exempel är gjorda av proffs!) är något unikt för Finland är kan vi inte ta äran för att han varit först med att integrera sportkommentatorer i musikverk: ”Den glider in” bygger på Lennart Hylands referat från ishockey-VM 1962 och till exempel New Orders VM-låt ”World in Motion” (Fotbolls-VM 1990) börjar med bland annat ”They think it’s all over”, en legendarisk fras som yttrades i slutet av Englands segermatch mot Västtyskland 1966.

På 1990-talet var tv-kanalerna färre och människor upplevde ofta idrotten genom samma medium. Idag är medielandskapet mera splittrat men de kollektivt upplevda referenterna, deras röst och uttryck verkar fortsättningsvis ha förmågan att skapa gemenskapskänsla. Fram för allt ger de – inte minst i sin musikaliska form – människor möjligheten att ge uttryck för och återuppleva de starka känslor som idrotten kan ge upphov till.

_

 

Advertisements

Löikö Mörkö sisään? – Ja-kyllä!

Ungefär samtidigt som jag publicerade gårdagens bloggtext Mörkö, Mårran och Mertaranta hade DJ ILG:s låt “Mörkö” plockats upp från social medier för att distribueras av Warner Music på YouTube och Spotify.


Låten verkar ges ut av Mökkitie records som är ett produktionsbolag grundat av bl.a. den finska musikern Arttu Wiskari och bolaget namn kommer från hans genombrottslåt. Det var också Arttu Wiskaris tweet som först gav Mörkö-låten uppmärksamhet på sociala medier. Låtens upphovsman har av Ilta-Sanomat identifierats som en musiker ur Wiskaris band.

Den ursprungliga versionen har förstås redan ynglat av sig i många olika varianter och remixar. Den version som nu släpps officiellt och via “etablerade medier” skiljer sig åtminstone på tre sätt från den första varianten som tweetades av Wiskari och fortfarande ligger ute bl.a. här.

För det första är låtens namn ändra från “Mörkö” till “Löikö mörkö sisään?” (“Slog Mörkö [Mårran] in pucken?”) vilket bättre motsvarar de numera bevingade orden som repeteras i låten. Samplingen är från Finlands kvartsfinalmatch mot Sverige då Marko “Mörkö” Anttila kvitterar till 4-4 i slutminuterna.

För det andra är låten så kallade cover, dvs. “omslaget” annorlunda. Borta är Mårran och istället syns en anymiserad bild av DJ. ILG. Detta antagligen för att man ska slippa problem med Moomin Characters som bevakar upphovsrätten till Muminfigurerna stenhårt. 

Den tredje skillnaden är också den troligtvis relaterad till upphovsrätt. Den melodislinga som repeteras ca 0:33 minuter in i låten är nu förändrad så att den påminner lite mindre om Den glider in. Rytmiskt är den likartad men melodin gör ett lite språng uppåt och genom denna förändring verkar man undvika att direkt citera klassikerlåten från VM i Globen 1995.

Självklart risas och rosas nu Löikö Mörkö sisään? av folket. Det gör alltid musik skriven för idrott. Men det unika med den här typen av klippa och klistra-låtar som åtminstone verkar ta sats från gräsrotsnivå är att de vanligtvis har en spontan och hemmagjord känsla. Likt mem är de snabba kommentarer på det som utspelas i VM och den “folkliga” karaktären – dvs. att vem som helst kunde ha gjort detta – är det som bidar till att de blir så populära på sociala medier. Jag skriver att de verkar ta sats från gräsrotsnivå eftersom bakom de flesta artistnamnen som gjort sampbelbaserade hittar, t.ex. A-tyyppi (Ihanaa Leijonat Ihanaa, 1999) och Finnish hockey Mafia (Taivas Varjele!, 2011) döljer sig ofta professionella musiker. Så är nu även fallet med Mörkö-låten.

När guldet nu ska firas så kommer Löikö Mörkö sisään?, det nyaste bidraget till Lejonens musikaliska kanon, garanterat att sättas på repeat. Enligt sidan biisit.info spelas den redan på radio. På festligheterna kommer den givetvis att kompletteras med gamla godingar som Ihanaa, Leijonat Ihanaa, Taivas Varjele!, Poika saunoo, Ny rillataan viimeiseen asti och Den glider in men även Karavaani av Roope Salminen & Koirat som har genomsyrat de kommersiella kanalerna MTV3 och Cmore:s tv-sändningar från herrarnas ishockey-VM 2019. När detta skrivs har Karavaani streamats nästan 800 000 gånger på Spotify. Även den har getts ut av Warner Music och Roope Salminen är också känd som programledare på MTV3. En strategiskt placerad låt med andra ord.

Jag förväntar mig att när Spotify uppdaterar sina topplistor idag kommer många av listorna att präglas av ishockeyrelaterad musik. När detta skrivs, ca 10 timmar efter att guldet bärgades och 11 timmar efter att Spotify senast uppdaterat sin virala lista (dvs. innan finalen var avgjord) finns alla ovannämnda låtar utom “Löikö Mörkö sisään?” med.

Mörkö, Mårran och Mertaranta

Ett bevis på att ishockeyfebern i Finland har nått de högsta sfärerna är när det i sociala medier börjar dyka upp inte bara mem men även “hemmagjorda” låtar gjorde baserade på samplingar från tv-sändningarna och då uttryckligen på fraser yttrade av referenterna. Användningen av referenter som grundmaterial för musik innebär är att man tar tv- eller radiolyssnarens perspektiv: Referenter tolkar matchen men förmedlar även känslor till tv- eller radiolyssnare.

I Finland har vi ett lång tradition av att skapa musik baserad på referenters spontana  ord och i skrivande stund sprider sig DJ ILG:s låt Mörkö sig som en löpeld på sociala medier. Upphovsmannen, en professionell musiker, verkar vilja förbli anonym men är enligt uppgifter i Ilta-Sanomat (tidigare?) medlem i den finska artisten Arttu Wiskaris band. Låten lär ha skapat på ca 30 minuter i turnébussen.

Ordet “mörkö” kan översättas till spöke eller vålnad men det är även det finska namnet på Mårran, dvs. den hemska karaktären som svävar fram och sprider kyla i Tove Janssons Mumindal. Men “Mörkö” är inte minst smeknamnet på den över två meter långe finske ishockeyspelaren Marko Anttila. Anttila är lagkapten för det orutinerade finska landslag som mot alla odds har  tagit sig ända till final i herrarnas ishockey-VM 2019.

 

Marko Anttila satte in kvitteringspucken i kvartsfinalen mot Sverige och referenten Antero Mertarantas utbrott “Löikö Mörkö sisään!?” (“Slog Mörkö in pucken?”) har föga överraskade nu tonsatts. Samme “Mörkö” avgjorde även i semifinalen mot Ryssland vilket ytterligare har spätt på låtens popularitet. Den spelades även i slutet av MTV3:s sändning tillsammans med bilder på Marko Anttilas mål. Att få inkluderas i tv-sändningen är på sätt och vis en det slutliga målet, en full cirkeln för för en hemmagjord VM-låt baserade på referenters ord och uttryck. Det är även en måttstock på att en “hemmagjord” och egenhändigt distribuerad låt har nått framgång när den plockas upp av etablerade medier.

Den spontanta låten bygger på en lång tradition av  finska sampelbaserade låtar av vilka Ihanaa, Leijonat Ihanaa och Taivas Varjele! givetvis är de mest kända och populära. Alla är de baserade på Mertarantas referat och det är många som förknippar honom med uttryckligen med Lejonen och ishockey-VM.

Men att integrera referenten i ett musikstycke är inget som vi i Finland kan ta äran för. I Mörkö hör man även melodin till Den glider in (1995) som bygger Lennart Hylands referat från från ishockey-VM 1962, då Nisse Nilsson i en match mot Kanada gör det avgörande 5-3-målet i tom bur. “Den glider in” blev ju omåttligt populär i Finland när Lejonen vann sitt första guld i Globen 1995 och på köpet “rövade” med sig låten till Finland. 

Går man ännu längre tillbaka i tiden så hittar man kanske det största kommersiella exemplet, dvs.  brittiska bandet New Orders låt World in Motion som gruppen gjorde för det engelska fotbollslandslaget inför VM 1990 i Italien. Låten börjar med bl.a. ”They think it’s all over”, vilket är en fras som BBC-referenten Kenneth Wolstenholme yttrade alldeles i slutet av Englands segermatch mot Västtyskland 1966. Frasen blev sedan mycket populär i England och man kan dra paralleller till Mertarantas bevingade ord  ”Se on siinä” som han yttrade när guldet var ett faktum år 1995. .

På 1990-talet, när tv-kanalerna var färre och tv-tittandet inte lika specialiserat upplevde de flesta sport genom samma medium och med samma referent. Idag är medielandskapet mera splittrat men de kollektivt upplevda tv-referenterna, deras röst och uttryck verkar fortsättningsvis ha förmågan att skapa gemenskapskänsla. Fram för allt ger de – inte minst i sin musikaliska form – möjligheten att återuppleva de starka känslor som idrotten ger upphov till.

 


 

Om du blev intresserad att läsa mera kan jag rekommendera någon av de många artiklar eller blogg- och kulumntexter jag har skrivit om Lejonens musikkultur. Den mest omfattande studien av musikkulturen finns i artikeln Musik, ishockeylejon och konstruerandet av en nationell gemenskap. Jag rekommenderar även starkt den finska antologin Kiekkokansa (red. Heiskanen & Salmi 2015) som är en djupdykning i den finländska ishockeykulturen.

Nu grillar vi!

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 1.5.2016

Snart är det dags för ett vårtecken säkrare än blåsippor, nämligen herrarnas ishockey-VM. Det är nu som grillarna plockas fram och finländare stärker sig med maltdrycker samtidigt som den finska ishockeysäsongen kulminerar. De lokala ishockeyidentiteter som odlats under vintern kompletteras nu med en nationell. Glöm Tappara, HIFK eller Sport, nu skapas ett nytt ”vi” som ska gå ut i ett symboliskt krig mot andra ishockeynationer. Sällan upplevs nationen så hel och homogen som i samband med stora evenemang.

Det här med nationell identitet är komplicerat, men vi förväntas alla ha en nationalitet med tillhörande identitet. Och det börjar tidigt. För någon vecka sedan när jag körde min treåring till dagis utbrast hon plötslig i baksätet: ”Titta, Finlands flagga! Vi är i Finland”. Det som dottern, som knappt minns sitt efternamn, gjorde mig uppmärksam på är det som socialpsykologen Michael Billig kallar för ”banal” (vardaglig) nationalism. Via exempelvis dylika vardagliga flaggningar av nationen (utanför den lokala bensinstationen) medvetandegörs vi om nationen, denna föreställda gemenskaps existens.

Vårt herrishockeylandslag ”Lejonen” representerar denna gemenskap och laget tillskrivs ny musik så gott som årligen. Denna repertoar väcks till liv varje vår. Så kallade VM-låtar (”MM-kisabiisi”) skrivs framförallt för den del av publiken som inte är på plats i arenan och blir ett sätt för Lejonen och nationen att ”flaggas” i vardagliga sammanhang. Dessa populära musikstycken penetrerar medielandskapet på ett helt annat sätt än t.ex. nationalsånger vars användning vanligtvis präglas av en högtidlig ritual. VM-låtarnas funktion är mera flexibel och de kan hojlas från vilken bilstereo som helst.

Vilken låt associerar du med Lejonen? Vanliga svar är t.ex. A-tyyppis ”Ihanaa, Leijonat, ihanaa”, Finnish Hockey Mafias ”Taivas Varjele!”, ”Den glider in”, ”Sankarit” och fjolårets låt ”Kipinän Hetki” av Robin & Elastinen. Eller Tom Jones ”If I only knew” och Teräsbetonis ”Taivas lyö tulta” vilka gjorts populära via målkavalkaderna i TV. Idag kan egentligen vem som helst skapa en egen låt till Lejonen och distribuera den på nätet.

Speciellt populärt har det varit att använda referenten som ett musikelement i VM-låtarna. Referenter är känslotolkare som tilltalar en för honom osynlig gemenskap. Rösterna och känslorna upplevs dock kollektivt ute i stugorna och det är därför förståeligt att exempelvis Antero Mertarantas folkliga referentstil har gjort intryck på musikskapare.

En annan strategi för att skapa samhörighet är att knyta samman ishockeyhjälten med de som tidigare hedersamt satt sin kropp på spel för landet. Detta görs ju också med nationell symbolik och nationalsången. I den musik som skrivs för ishockeykarnevalen har dock nationalsångernas nationalromantiska naturskildringar karnevaliserats och ersatts med t.ex. vardagliga hänvisningar till inte bara veteraner och Okänd soldat men också bastubad, korvgrillning och alkoholkonsumtion. Alltså vanligt förekommande uppfattning av ”oss” och ”vår” kultur.

Personligen skulle jag önska att man i ishockeykulturen och media skulle tona ner denna maskulina (krigs)retorik, även om det av historiska skäl är förståeligt att den är närvarande i diskursen kring finländskhet. Men, om man ska se det från den ljusa sidan; hur vulgärt det än är att ens på ett metaforiskt plan jämföra ishockey med krig, får vi vara glada över att det är det närmaste ett slagfält de flesta i den här generationen av finländare kommer.

______________________

 

Edit: 5.5.2016 för denna webbpublicering:

Den som inte är bekanta med krigssymboliken kan lyssna in exempelvis dessa låtar. Notera de fyra stridsropen som inleder Karelia Divisions låt ”Suomi!” [00:14]. Efter att mansrösterna har skrikit sig samman med fyra stridsrop mot en fond av distorterade elgitarrer, dramatiska bastrumsslag, går man i gemensamt rop till anfall. Stridsropet för tankarna till krigsfilmer och från slagfältet tas lyssnaren obemärkt in till ishallen. Med första versens inledande ord ”hallen jublar, stämningen är i taket” planteras kriget slutligen i ishallen där det ”regnar tacklingar och skott”.

 

 

 

 

 

 

 

Catch the Game

För den som har följt med Junior-VM i ishockey endera på plats i Helsingfors eller via TV råder det knappast något tvivel om att Catch the Game är turneringens officiella låt. Låten är gjord av två finländska producenter Aleksi Asiala och Santeri Kauppinen och framförs av Gracias och Reino Nordin. Låten gest ut av PME Records vilket är de finska artisterna JVG:s bolag. Snacka om att JVG har ishockeyfinland och ishockeyförbundet lindat runt sitt finger då VG:t i JVG, alltså VilleGalle och hans Vain Elämää-version av Antti Tuiskus Peto on irti också används som Lejonens mållåt. Sedan guldet 2011 har suomirap-duons låtar spelas flitigt i anknytning till landslagens matcher och VilleGalles nya Peto on irti innehåller många referenser till gruppens tidigare ishockeyinfluerade låtar.

Titeln “Catch the Game” syftar på JVM-turneringens slogan och som väntat är låten på engelska. Allt annat vore märkligt med tanke på att det är en internationell turnering. (Så har det dock alltid inte varit, t.ex. herr-VM 1991 och 2003 hade finskspråkiga låtar). Det är alltså inte frågan om någon kampsång för Lejonen utan som hela turneringens officiella låt är Catch the Game turneringens klingande symbol. Därför saknas det i texten kopplingar till lag, platser eller identitetsmarkörer som kan sammankopplas med de tävlande lagen.

Användning i arenan

Som klingande symbol används Catch the Game för det första i arenan som ”stämningshöjare” inför matcherna och målgruppen är alla i publiken, inte enbart de finska supportrarna. Framförallt låtens karakteristiska boom-shack-ba-boom-boom-shack, som är inspirerat av Queens We Will Rock You, lockar publiken till eget deltagande och publiken klappar gärna med (i ca 70 bmp). Karaktäristiskt för låten är också den inledande växelsången mellan försångare och en större grupp. Här är har man säkert låtit sig influeras av hejarklackskulturen. Men inom hejarklackskulturen sjunger man rätt sällan samma ”svar” som försångaren (capo) initierar (“call”) sången med, varken i ramsor eller i läktarsånger. Det förutsätter ju att gruppen är bekant med sången. “Svaren” är i Catch the Game är dock aningen varierade med märkliga, nästa sakrala stämmor. Men medveten så här avancerad stämsång hörs sällan i sportsammanhang. Där är det kraftfulla unisoner som gäller, vilka här är mest representerade av den inledande rytmen som är “stor” och rätt långsam och tar plats på ett annat sätt än handklappningar och rytmer med en betydligt snabbare grundpuls. (Spelavbrottsmusikens bpm är oftast kring ca 130)

Den call & respons-situation man lyfter fram i låten skapar, enligt JVM:s underhållningschef (”viihdepäällikkö”), en ”mystisk stamkänsla som passar bra för lagsport”. Framförallt tar man spelarnas perspektiv och understryker sammanhållningen och mystiken kring uppladdningen inför matcherna. Detta framförallt i omklädningsrummen, denna mytomspunna plats dit publik inte ges fritt tillträde. Allra minst på “game day”.

Denna känsla understryks i låtens video där man inte bara skapar sammanhållning genom sång och rytm men också håller på med en massa märkligheter som att tejpa puckar mot händerna och måla färg över (!) ögonen. (Antagligen är det en form av krigsmålning och inte det fett som applicerat under ögonen förhindrar att sol ska blända idrottaren). Videon lyfter fram den form av urbana stamsammanhållning som finns i idrottsvärlden, speciellt inom lagsporter, och inte någon tribalism från anno dazumal. Ishockey är ju trots allt en mycket högteknologisk sport. Den är så knuten till modern teknik att man med ishallar redan för länge sedan gjort sig oberoende av de årstidsväxlingar som präglade den tidiga sporten.

Ett litet förvirrande sidospår hittas när den karaktäristiska rytmen återkommer en sista gång (ca 2 min in i låten). Då har producenterna accentuerat rytmen och härmat otajta handklappningar som leder fram till 2:an och 4:an i takten (om man förutsätter att låten går i 4/4 med ett bpm på ca 70-72) med rytminstrument som påminner om hasande fotbojor (”schakles”). Det rasslet för åtminstone mina tankar till bomullsfält samt arbetssånger (med call & respons element) som används för att synkronisera och koordinera fysiskt arbete och kroppsliga rörelsemönster. I Catch the Game koordineras något helt annat långt ifrån den sinnevärlden. Publiken har också getts papperspiskor (igen, sinnevärlden!) vilket gör att tröskeln till att klappa med sänks märkbart. Dessa i finsk idrott lite omtvistade piskor legitimerar publikens eget deltagande på ett helt annat sätt än om publiken måst klappa med “bara” händerna.

En annan, desto viktigare detalj med låten är att den egentligen inte fungerar utan visuellt material. När låten och dess video framfördes i ishallarna som en del av pre-game underhållningen klappade inte publiken bara med men applåderade också åt videon. På sin webbsida frågade Ilta-Sanomat om låten är en ”hit”. Vad som är en hit är förstås svårt att definiera. Men det bör säga att Catch the Game är en form av bruksmusik. Den kommer inte att spelas på radiokanaler. Utan visuellt material, eller utanför arenan, där inte ishockeykontexten ger låten sin mening och sitt brukssammanhang, har den mycket svårt att stå sig på egna ben. Med sin tvetydiga lyrik påminner den om låten Gracias och Noah Kin gjorde åt Jokerit.

I Am står sig inte heller för sig själv utan blir rätt obegriplig utanför Jokerit-kontexten. Som för att bekräfta problemet med att Catch the Game inte skulle kunna stå sig i konkurrensen om att ta plats på någon kommersiell radiokanals spellista finns det lite ishockeyljud kvar i själv låten också.

Användning i tv-mediet

Enligt biisit.info har Catch the Game inte spelats en endaste gång i finsk radio per 4.1.2016. Detta verkar lite märkligt eftersom Loop och Radio Suomi-pop är två av VM:ets samarbetspartners.

Det här lyfter fram min andra poäng, dvs. att låten inte bara är gjord med tanke på arenan, men framförallt för att användas av och i tv-mediet. Catch the Game inleder inte bara YLE:s tv-sändning men framförallt kanadensiska TSN:s (“The Sports Network”, som är VM:ets ”host brodcaster”) när man sveper över Hartwall-Arenan innan sändningen förflyttas in i själva arenan. En av artisterna, Reino Nordin, som är obeskrivligt glad över att publiken klappar med påpekar att det skulle vara en dröm ifall låten skulle förknippas med framförallt med Lejonens framgångar. Det är knappast omöjligt eftersom låten har figurerat i tv-sändningarna och arenan men samtidigt något av en paradox efter det inte finns några element i låten som knyter den till Lejonen. Därför är jag tveksam till att just den här låten, trots sin spridning och exponering via massmedia (läs: tv), kommer att hojlas i ute i stugorna om Lejonen tar medalj.

Jag menar ifall medalj ska firas ligger Poika saunoo eller någon annan låt ur Lejonens rika repertoar och inte minst VilleGalles version av Peto on Irti mycket bättre till. Peto on irti spelas redan när Lejonen har gjort mål och i händelse av finländsk seger även efter matchen. Peto on Irti, i dess originalversion av Antti Tuisku, ingick i olika återkommande videosegment i MTV3:s VM-sändning våren 2015. Peto on irti betyder fritt översatt “rovdjuret är löst” och syftar i ishockeysammanhang på landslagets lejonsymbol. Att det krävdes en ny version för att låten skulle ta sig ända in i ishallen lyfter fram intressanta genusfrågor, men till det måste vi återkomma till en annan gång.

När en artist skriver en VM-låt, som t.ex. Catch the Game, hoppas man ju att låten ska marknadsföra musikerna också. Om låten går hem hos framförallt yngre ishockeysupportrar kan den också ingå i egna hemmagjorda tribute-videon på YouTube. Förhoppningar finns att låten, med ishockeyn som marknadsföringskanal, ska lyfta fram musikerna, deras kompetens och övriga repertoar. Detta har framförallt JVG varit mycket skickliga på eftersom deras ishockeylåtar inte skiljer sig märkbart från deras övriga repertoar. För att nå ut till en stor publik är tv-mediet ovärderligt och skulle låten varit på finska hade den knappast överhuvudtaget varit intressant för den internationella tv-produktionen (TSN) och dess potentiella publik. Allra minst skulle de ha varit intresserade av en finsk kampsång. Antagligen passade de på finska rappande JVG denna chans pga. språket och marknaden och gav pucken till någon med internationellt potential. Dock var det ju win-win eftersom Catch the Game ges ut av JVG:s bolag PME.

 

“Knäcka ryssen, få tjecken på fall”

Jag har skrivit så mycket om Lejonen den senaste tiden att jag blir riktigt matt bara av att tänka på det. Lejonen omges av en aldrig sinande musikkultur som det finns mycket att ösa ur. I praktiken betyder det att de populärvetenskapliga essäerna Laulavat Leijonat (i Kiekkokansa) samt den engelska texten Lions Music (på FMQ.fi) nu ska utvecklas till en längre vetenskaplig artikel på svenska. Den ska bli den fjärde och sista artikeln i min avhandling. Men det kommer att ta en tid ännu innan den är klar.

Vårt grannland Sverige och deras Tre Kronor har förstås sin egen musikkultur. Därför vill jag nu, i brist på tid att skriva en längre bloggtext bjuda på en historisk svensk musikpärla, nämligen den numera legendariska ishockeylåten Nu tar vi dom med text och musik av Lasse Holm.

Under ledning av forwarden och solisten Håkan Södergren (numera känd som expertkommentator i bl.a. Viasat) skulle Tre Kronor – ”Moder Sveas bästa lag” – på hemmaplan våren 1989 försvara sitt guld från 1987. (OS-året 1988 arrangerades inget senior-VM för herrar). Guldet skulle försvaras genom att ”knäcka ryssen, få tjecken på fall”. Nu tar vi dom låg fem veckor på Svensktoppen, en topplista för svenskspråkig musik i Sverige. Av dessa fem veckor var tre på första plats.

På Nu tar vi dom-singelns b-sida fanns också en annan VM-inspirerad låt nämligen Här kommer grabbarna, med den folkkära artisten Lotta Engberg. Båda låtarna fanns givetvis med på samlingsskivan Hockey ’n Roll som gav ut lagom till VM.

Den här video innehåller en snutt av Nu tar vi dom samt en intervju med Håkan Södergren för tv-programmet “Listan”.

Låten i sin helhet kan du höra t.ex. här.