Kolumn publicerad i Österbottens Tidning (papper) 10.7.2016.

Europas största sång- och musikfest

Idag avslutas Europas antagligen största sång- och musikfest. Jag syftar givetvis på fotbolls-EM i Frankrike. I drygt en månads tid har fotbollsfesten pågått och utöver snygga mål, dribblingar och hemska bilder av huliganer, vill jag påstå att det har varit en fest präglad av ljud och musik.

David Guettas och Zara Larssons officiella VM-låt samt olika utdrag anpassad för spelarentrén eller tv-sändningarna har spelats till lust och leda. Riffet ur The White Stripes låt ”Seven Nation Army” har använts som en gemensam musikaliskt egendom och har sjungits av supportrar framförallt i samband med firandet av målen. Nordirländarna kommer knappast att glömma låten ”Will Grigg’s on Fire” medan Italiens rutinerade målvakt Gianluigi Buffon passionerat har sjungit nationalsången i ännu en stor internationell turnering.

Det som många säkert kommer att förknippa EM-2016 med (utöver finalens vinnarlag förstås) är Islands osannolika framgångssaga. Framförallt ritualen där islänningarna, både spelarna och supportrarna, skanderar ”HU” och simultant klappar i händerna och sedan långsamt accelererar motivet efter varje repetition, har gjort intryck på många. Det var onekligen ett imponerande visuellt och auditivt fenomen som ytterligare stärkte den isländska sammanhållningen.

Ritualen har kallats bl.a. ”vulkanen”, ”vikingaklappet” och ”vikingaropet” och har tillskrivits betydelser som antyder kopplingar till någon form av ur-isländskhet. Här har medierna varit rätt bra på att heja på. Något ur-isländskt stridsrop är det självklart inte frågan om. Antagligen har de isländska supportrarna inspirerats av skotska fotbollslaget Motherwells supportrar som har en nästan identisk ritual. Insatta personer inom det isländska fotbollsförbundet har själva smärtfullt avmystifierat ritualen och uppgett ett polskt handbollslag som inspiration. Frankrike kopierade i sin tur ritualen efter segern i semifinalen.

I fallet med islänningarna har ritualen blivit extra fascinerande eftersom de subjektivt regisserade tv-bilderna – eller snarare tv-ljudet – inte alltid har avslöjat de två bastrumsslag som föregått och synkroniserat det kraftfulla ”HU”-ropet. Trumslagaren är den verkliga ceremonimästaren men man har lockats att tro att de isländska fansen med händerna i luften har gemensamt vikingablod och därför bara vet när det är dags att ropa nästa ”HU” tillsammans. Så är det förstås inte. Men det är bra TV och (medie)sporten lever gott på skapandet av dylika narrativ. Zoomar man ut ytterligare och accentuerar bastrumsslagen klingar motivet plötslig som en rytmisk omtolkning av stamp-stamp-klapp:et från Queens ”We Will Rock You”.

För oss som har tittat på tror jag fascinationen kring ”vikingaropet” inte bara är förenat med uppfattningar och mytologiseringar kring isländskhet: det är framförallt kopplat till ritualens fysiska natur. I en allt mer splittrad, individualiserad och medieförmedlade vardag kan man fråga sig om vi inte törstar efter dylika fysiskt ”äkta” fenomen som genomförs ansikte mot ansikte eller sida vid sida med andra, just där och just då.

Ritualer med kollektivt överenskomna rörelser och ljud bidrar dessutom till att man upplevs utgöra en gemensam kropp, inte som många separata individer. Däri ligger en av musikens och ljudskapandets – även körsångens – allra mest grundläggande funktioner, dvs. att förmågan att kunna bidra till en känsla av gemenskap och samhörighet.