Tag Archives: fotboll

Att sjunga i goda vänners lag

Impuls publicerad i Hufvudstadsbladet 17.6.2020.

 

Att sjunga i goda vänners lag

Mitt emot mitt barndomshem i Jakobstad finns Lagmans skolas fotbollsplan. På 1980-talet spenderade jag otaliga timmar på planen. Efter matcherna var det vanligt att tacka motståndarna. Detta gjordes ofta med en ramsa. En vanlig var “Heja grabbar friskt humör, det är det som susen gör!” och sen avslutade man med tre “heja, heja, heja!”.

Den här klassiska ramsan framfördes för första gången i samband med att Sveriges herrlandslag i fotboll mötte Danmark på Stockholms stadion 1916. Det organiserade hejandet hade börjat få fotfäste och kända hejarklacksledare gick runt stadion vid större idrottsevenemang. Skådespelaren Axel Hultman hade vunnit en tävling utlyst för att få fram en hejaramsa för matchen och “Heja grabbar” framfördes första gången under hans ledning.

Till Finland verkar “Heja grabbar” ha letat sig i samband med att Finland mötte Sverige tre gånger på kort tid hösten 1919. I dag hör ramsan till många klackars standardrepertoar. Ordet “grabbar” ersätts då med det egna lagets namn.

Att kollektivt visa sitt stöd för ett lag har en lång historia och inom dagens hejarklackskultur är sång en vanlig uttrycksform. Bekanta melodier ges ny text och sprids och sjungs oberoende av notläsningsförmåga. Här finns det kopplingar till exempelvis kuplettsång och snapsvisekultur. Det är en kreativ process och repertoaren är global men samtidigt också hyperlokal. Redan på Lagmans plan lärde jag mig “Tepsi tekee kohta maalin” (mel. Glory, glory Hallelujah) och omformade sången till att behandla det lag jag redan då hejade på. I dag lär sig supportrar också via tv och internet.

När samhället nu öppnas upp igen är det många som påpekat att det är spöklikt tyst då ingen publik är på plats. I många konsertsalar är tystnad en idealsituation men vårens digitala konsertutbud har lärt oss att fysiskt närvarande publik är det optimala. På idrottsarenor har man testat att montera skärmar eller placerat pappskivor på stolarna för att få en “närvarande” publik, men det rör sig om visuella trick för speciellt tv-kamerorna. Det är fortfarande tyst och därför har vissa tv-produktioner experimenterat med att addera artificiellt publikljud – likt påklistrat skratt i amerikansk sitcom. Publiken är visserligen en klingande spegling av händelserna, men ljud och sång i dessa kontexter är framför allt uttryck för tillhörighet, gemenskap och engagemang. Tystnad signalerar ointresse och avsaknad av ett gemensamt “vi”. Ljud är kopplat till dimensioner av meningsskapande processer.

Jag hoppas att tv-produktioner med fejkat publikljud inte normaliseras. Läktarkultur är mer än ett publiksorl av olika intensitet. I detta “sorl” döljer sig aktiviteter som inte bara tillskriver idrotten ekonomiskt och kulturellt kapital men som också kan vara djupt meningsfulla för den närvarande publiken.

Musik tillhör alla men många har ett negativt förhållningssätt till hejarklackssång. Personligen hyser jag stor respekt för mina medsångare: där finns duktiga sångare men också många (män) som kanske aldrig annars skulle sjunga, allra minst offentligt. Ur ett körperspektiv är det verkligen en “kör för alla”-kör men med ett inträdeskrav knutet till identitet.

När många av sommarens musikaliska aktiviteter har inhiberats eller virtualiserats blottläggs vilka som upplevs meningsfulla på samhälls- och individnivå, inte minst sådana som är kopplade till känslor av meningsfullhet och samhörighet. På en helt personlig nivå saknar jag att få delta i konserter lika mycket som möjligheten att besöka, och i goda vänners lag sjunga på fotbollsmatcher.

Även om föreningarna kan hitta trygga lösningar för att komma runt begränsningen på 500 personer – så att sånglada och stämningsskapande människor får plats – har också sång i grupp sina risker med tanke på smittspridning. Å andra sidan kanske man blir för utspridda för att den gemensamma sången ens riktigt ska kunna ta fart.

 


 

För mera läsning om hejarkultur se t.ex.

Ahlsved, Kaj, 2018. Idrottsevenemangens ljudlandskap och den ideale ljudskaparen.
Musiikin Suunta 3/2018.

Andersson, Torbjörn. 2014. Kung fotboll: den svenska fotbollens kulturhistoria från 1800-talets slut till 1950. Malmö: Arx förlag.

Hellspong, Mats. 2013. Stadion och Zinkensdamm. Stockholms idrottspublik under två sekel. Stockholm: Stockholmia förlag.

Kilpiö, Kaarina (red.). 2020. Musiikkia koronan aikaan II: Mitä kuuluu? Äänimaisemallis-musiikillisia huomioita. Suoniblogi. https://www.suoni.fi/etusivu/musiikkia-koronan-aikaan-ii

Varför får bara herrar tåga till Champions League-hymnen?

Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet 17.4.2019

Varför får bara herrar tåga till Champions League-hymnen?

När jag undervisar i musikens historia brukar jag lyfta fram att musik inte bara framförs på konserter, musik genomsyrar hela samhället, skapar och formar sammanhang.

Som ett exempel på musik som en del av en ceremoni brukar jag använda G. F. Händels Kröningshymn, Zadok the Priest. Den (och tre andra) skrev han för kröningen av kung Georg II år 1727 och den har framförts vid kröningen av varje brittisk monark sedan dess.

Med små delikata rörelser och vändningar i musiken bygger Händel upp en spänd förväntan inför den monumentala höjdpunkten då kören bryter in: “Zaaaaaaaaadok the Priest”. Pukor och trumpeter, glädje och storslagen symbolik förenas med krönandet av en ny regent och beskyddare.

Eftersom ingen ny brittisk monark har krönts sedan Elizabeth II år 1953 är jag inte helt säker på i vilket skede av ceremonin hymnen vanligtvis används men den fungerar bra som exempel på ingångsmusik.

Det brukar vara krävande att hitta lämplig rytm i stegen och situationen leder till intressanta diskussioner och inte minst en del förbryllade miner eftersom många känner igen musiken från andra sammanhang.

Många drömmer om att få gå in till textfrasen “These are the Champions!”. Ja, du läste rätt, Fotboll. Uefa Champions League. De bästa europeiska klubblagen marscherar in till en omarbetning av Händels hymn.

Eller rättare sagt herrarna går in till den Champions League-hymn som Tony Britten komponerade 1992 med Händels mästerverk som förebild. Men man har aldrig hymlat om att det är en adaption av Zadok the Priest trots att det kommer som en överraskning för många. Originalets bibeltexter är ersatta med fraser på engelska, franska och tyska som lyfter fram turneringens och prestationernas storhet. Den är så vida känd att om och när Charles kröns till kung kommer många att undra varför man spelar Champions League-hymnen.

När man hör fotbollsspelare reflektera över sin upplevelse av hymnen – som till och med en del män sjunger med i innan match – är det ofattbart att Europeiska fotbollsförbundet (Uefa) inte unnar även kvinnliga fotbollsspelare en likartad inramning. Enligt uppgifter i norska TV2 har Uefa nämligen förbjudit damlag att använda hymnen i Women’s Champions League. Det är en motsvarande turnering, organiserad av samma förbund. Spelas hymnen får hemmalaget böter. Inga drottningar av fotboll får krönas till samma toner som herrarna.

För mig är detta en exkluderande handling helt i kontrast med de betydelser idrottsrörelser vanligtvis tillskriver idrotten, det vill säga brobygge människor emellan. Ord och handling är olika saker och här slår man en kil mellan könen. Jag kan inte dra mig till minnes någon motsvarande situation där man skulle ha förbjudit kvinnor att använda samma musikaliska symboler som män. Om dylika finns bör de lyftas fram i dagsljus.

Uefa har lovat att ta fram egen musik åt damerna. Trevligt, men Champions Leagues ljud- och symbolvärld har man tillskansat sig via Händel och den pompösa musikaliska gestik som brukats för att hylla kungligheter av båda könen. Det är detta kulturella kapital som man bygger vidare på, låser in och reserverar för herrar.

Vad är nästa steg, olika national- eller klubbsånger? En befängd tanke. Lika befängd som att nästa gång jag spelar Zadok the Priest i klassrummet påpeka att: jo, en bearbetning av detta musikstycke används inom herrfotbollen så nu kan killarna stiga upp medan tjejerna får sitta kvar och fortsätta drömma om att deras prestationer ska tas på lika stort allvar.

Europas största sång- och musikfest

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning (papper) 10.7.2016.

Europas största sång- och musikfest

Idag avslutas Europas antagligen största sång- och musikfest. Jag syftar givetvis på fotbolls-EM i Frankrike. I drygt en månads tid har fotbollsfesten pågått och utöver snygga mål, dribblingar och hemska bilder av huliganer, vill jag påstå att det har varit en fest präglad av ljud och musik.

David Guettas och Zara Larssons officiella VM-låt samt olika utdrag anpassad för spelarentrén eller tv-sändningarna har spelats till lust och leda. Riffet ur The White Stripes låt ”Seven Nation Army” har använts som en gemensam musikaliskt egendom och har sjungits av supportrar framförallt i samband med firandet av målen. Nordirländarna kommer knappast att glömma låten ”Will Grigg’s on Fire” medan Italiens rutinerade målvakt Gianluigi Buffon passionerat har sjungit nationalsången i ännu en stor internationell turnering.

Det som många säkert kommer att förknippa EM-2016 med (utöver finalens vinnarlag förstås) är Islands osannolika framgångssaga. Framförallt ritualen där islänningarna, både spelarna och supportrarna, skanderar ”HU” och simultant klappar i händerna och sedan långsamt accelererar motivet efter varje repetition, har gjort intryck på många. Det var onekligen ett imponerande visuellt och auditivt fenomen som ytterligare stärkte den isländska sammanhållningen.

Ritualen har kallats bl.a. ”vulkanen”, ”vikingaklappet” och ”vikingaropet” och har tillskrivits betydelser som antyder kopplingar till någon form av ur-isländskhet. Här har medierna varit rätt bra på att heja på. Något ur-isländskt stridsrop är det självklart inte frågan om. Antagligen har de isländska supportrarna inspirerats av skotska fotbollslaget Motherwells supportrar som har en nästan identisk ritual. Insatta personer inom det isländska fotbollsförbundet har själva smärtfullt avmystifierat ritualen och uppgett ett polskt handbollslag som inspiration. Frankrike kopierade i sin tur ritualen efter segern i semifinalen.

I fallet med islänningarna har ritualen blivit extra fascinerande eftersom de subjektivt regisserade tv-bilderna – eller snarare tv-ljudet – inte alltid har avslöjat de två bastrumsslag som föregått och synkroniserat det kraftfulla ”HU”-ropet. Trumslagaren är den verkliga ceremonimästaren men man har lockats att tro att de isländska fansen med händerna i luften har gemensamt vikingablod och därför bara vet när det är dags att ropa nästa ”HU” tillsammans. Så är det förstås inte. Men det är bra TV och (medie)sporten lever gott på skapandet av dylika narrativ. Zoomar man ut ytterligare och accentuerar bastrumsslagen klingar motivet plötslig som en rytmisk omtolkning av stamp-stamp-klapp:et från Queens ”We Will Rock You”.

För oss som har tittat på tror jag fascinationen kring ”vikingaropet” inte bara är förenat med uppfattningar och mytologiseringar kring isländskhet: det är framförallt kopplat till ritualens fysiska natur. I en allt mer splittrad, individualiserad och medieförmedlade vardag kan man fråga sig om vi inte törstar efter dylika fysiskt ”äkta” fenomen som genomförs ansikte mot ansikte eller sida vid sida med andra, just där och just då.

Ritualer med kollektivt överenskomna rörelser och ljud bidrar dessutom till att man upplevs utgöra en gemensam kropp, inte som många separata individer. Däri ligger en av musikens och ljudskapandets – även körsångens – allra mest grundläggande funktioner, dvs. att förmågan att kunna bidra till en känsla av gemenskap och samhörighet.

Heja grabbar, friskt humör, det är det som susen gör!

Vem känner väl inte igen ramsan i rubriken? Många har säkereet skanderat den i kör tillsammans med andra, hört den på skolgården eller i samband med sport och kanske alldeles specifikt fotbollsmatcher.

Oftast gör man om ramsan lite, lokaliserar den så att det passar in till ett nytt lokalt brukssammanhang. Själv känner jag den bäst som “Heja Jaro, friskt humör, det är det som susen gör! Heja, heja, heja! “ och den används ännu i denna dag av fotbollsföreningen Jaros supportrar både på hemma- och bortaplan.

Det som säkert få känner till är att ramsan är ganska exakt 99 år gammal. Den framfördes för första gången i samband med att Sverige mötte Danmark i oktober 1916. Efter OS 1912 hade nämligen det organiserade hejandet börjat få fotfäste i Sverige och det blev så småningom vanligt att man hade kända hejarklacksledare vid större idrottsevenemang. Ledarna gick runt Stadion (Stockholms stadion) och ledde framförallt ståplatsläktaren i olika ramsor.

På 1910-talet hade fotbollslandskamperna mellan Sverige och Danmark blivit en tradition men det skulle ta till den 8.10.1916 innan Sverige tog sin första seger mot Danmark.  Det var alltså i samband med den historiska 4-0-segern på hemmaplan som “Heja grabbar, friskt humör, det är det som susen gör!” framfördes för första gången. Skådespelaren Axel Hultman hade vunnit den tävling som hade utlyst för att få fram en hejaramsa för matchen och han fick också äran att leda det första uppförandet av den numera klassiska ramsan.

På tisdagskväll spelar det svenska herrlandslaget playoff-returen borta mot Danmark. I potten står en EM-biljett. Hoppas 99-åringen finns med på den svenska klackens repertoar.

“Men därom äger ingen rätt att yttra sig, allra minst åskådaren”

De senaste åren har jag besökt ett stort antal sportevenemang. Ibland har det endast varit av kärlek till laget eller sporten men oftast med penna och papper eller med en ljud- eller videoinspelare av något slag i handen. Nuförtiden sitter jag mest och kollar runt mig och antecknar på min mobiltelefon vilken också är laddad men appar som kan känna igen den musik som spelas. Av “kärlek” bevittnar jag främst FF Jaros fotbollsmatcher, där jag också i nio fall av tio sitter ungefär på samma plats som jag alltid har gjort. Min första Jaromatch bevittnade jag i slutet av 1980-talet och det är helt klart att mitt eget beteende men också läktarkulturen i Jakobstad har förändrats sedan dess. Mer om det en annan gång.

Allt som oftast är min uppsyn på idrottsevenemang relaterad till min forskning och min nyfikenhet att besöka olika typer av idrottsevenemang (läs: olika sporter och lag) i olika delar av landet. Ofta har jag begärt att få sitta på pressläktare eftersom mitt beteende inte motsvarar de WP_001055förväntningar som ställs på en åskådare. Jag är sällan speciellt spontan eller ljudlig utan nöjer mig med att lyssna och observera  – min analytiska habitus är oftast resultatet av att jag försöker förstå den kulturella aktiviteten som tar plats så att jag ska kunna återge den i vetenskaplig form. Det är helt klart att min närvaro på olika evenemang har väckt nyfikenhet hos andra i publiken (inte minst väktare!) och för att inte förstöra någons idrottsupplevelse eller irritera med mitt avvikande “passiva” beteende söker jag mig hellre till något ställe där jag kan anteckna ifred.

Allt som oftast har jag frågat mig, även i mina texter (speciellt den om ishockeymusikens funktioner, 2014), hur det egentligen är tänkt att publikens ska bete sig på sportevenemang. Vad är det för idealbeteende som arrangörerna föredrar? Oftast är det rätt förvirrande och motsägelsefulla signaler man skickar. På internationella evenemang är det helt klart att tv-kamerorna gärna lyfter fram de fans och supportrar som spelar den idealroll som supportrar förutsätt anta  i samband med VM-turneringar (se t.ex. Kolamo 2014). Samma sak kan skönjas på t.ex. ishockeymatcher där speciellt aktiva supportrar kan få några sekunder på jumbotronen eller i tv. Det är helt klart att även supportrar har en roll att spela. På stora idrottsevenemang är ju inte heller läktarna nersläckta som på exempelvis teater och opera där man nuförtiden förväntas sitta tyst och begrunda det som sker på den upplysta scenen (lite som jag i min forskarroll på idrottsläktaren). Där är idealbeteendet det motsatta och etiketten annorlunda (så har det dock alltid inte varit och exempelvis Mozart och Haydn beklagade sig ofta övar att publiken var högljudd och respektlös).

Publiken på ett idrottsevenemang är inte någon homogen grupp människor och det finns  olika syften till varför man går på match, precis som att det finns olika syften till varför man går på konsert eller teater. Därför finns det också olika åskådarbeteenden. Vissa sällar sig gärna till de mest högljudda supportrarna på ståplatsläktarna medan andra tycker de är skräniga, vulgära ja rentav barnsliga. Andra anser dem skapa stämning och uppskattar dem mera än den musik som DJ:n spelar. Andra struntar i allt runtomkring och upplever sport mer analytiskt. Supportrarna på ståplatserna är oftast rätt medvetna om sin stämningsskapande roll och är heller inte rädda att utnyttja sin position med olika typer av manifestationer.

Ur arrangörs- och spelarsynvinkel är dock “mycket ljud” ofta en kvalitativ bedömning på bra stämning, detta trots att det finns uppenbara utmaningar i att kunna verbalisera vad som egentligen utgör en “bra stämning”. Ofta kommenterar publik, arrangörer jag kanske till och med spelare om stämningen har varit speciellt bra och publiken varit exceptionellt aktiv (läs: högljudd). Efter Lejonens förlustmatch mot Tre Kronor i söndags förundrade sig Oskar Osala dock över att det var så tyst i Hartwall-arenan trots att det var över 11 000 åskådare på plats. Han relaterade tystheten till att publiken hade för lite alkohol i blodet. Det bör påpekas att matchen spelades på farsdag och var en familjetillställning. Kommentaren blir förstås ännu mer problematisk ifall den tolkas så att publiken borde ha druckit mera.  Alkoholens relation till sport och läktarkultur är onekligen problematisk men åskådarbeteende är också något som inte bara varierar från evenemang till evenemang men också något som har utvecklats genom tiderna.

Just nu håller jag på att läsa Mats Hellspongs (2013) bok Stadion och Zinkensdamm. Stockholms idrottspublik under två sekler. Det är fascinerande läsning när Hellspong, professor emeritus i etnologi, redogör för hur Stockholmspubliken har tämjts och vant sig vid att gå på idrottsevenemang samt hur åskådarnas beteende har förändrats från 1800-talet fram till dagens mediasamhälle. Jag tänker inte redogöra för bokens huvudpoänger, det får ni läsa i introduktionen till min avhandling eller kolla recensionen här. Eller ännu hellre – läs boken, den är väldigt välskriven, informativ och beskriver hellspongen fascinerande, förbisedd utveckling.

Jag vill lyfta fram ett roligt pressklipp som Hellspong citerar och som är hämtat ur Dagens Nyheters reportage från en bandymatch mellan Sverige och Finland i samband med de Nordiska Spelen 1909. Här ser man hur det ridderliga beteendet som arrangörerna gärna uppmuntrade kontrasteras mot den allt mer högljudda moderna åskådaren. Att kalla åskådaren för pöbel vore att göra det för lätt för sig men också orättvist mot Hellspong som är väldigt nyanserad i sina tolkningar. Det är framförallt en intressant illustration över hur idrottens bakomliggande ideologier, vilka också formar förväntningar på läktarkulturen, förändras med tiden:

”Dagens täflingar hade varit af angenämare slag för åskådaren, om ej en del, mest yngre element på ett ytterst opassande sätt högljutt visat sitt missnöje med domaren. Säkert är att denne vide ett par tillfällen tilldömde finnarne frislag för offside av svenskarnes höger ytter, men därom äger ingen rätt att yttra sig, allra minst åskådaren. Att gymnasister i ungdomlig ifver kunna öfverskrida det passandes gräns är förklarligt, men desto tråkigare intryck gör det när oljudet kommer från de äldre. Ingenting är mindre sportmannamässigt än att tillropa domaren mer eller mindre goda råd och upplysningar, när man ej har med saken att göra”. Dagens Nyheter 14.2.1909 cit. i Hellspong 2013, s. 53)

Ännu vid denna tid var kollektiva verbala reaktioner (t.ex. hejarklackssång) ett obekant fenomen i Norden. Däremot var individuella verbala reaktioner inte ovanliga trots att man föredrog en gentlemannamässigt inställning hos publiken. Det här exemplet råkar vara riktat mot domaren, men illustrerar ett publikbeteende där man är rätt obekymrad om vad åskådarna runt omkring en kan tänkas ha för åsikt om ens individuella beteende.

Källor:

Hellspong, Mats 2013. Stadion och Zinkensdamm. Stockholms idrottspublik under två sekel. Stockholmia förlag

Kolamo, Sami 2014 ”Tunnekuvista tarinoita.” Tekniikan Waiheita 4/2014, s. 5-22

“Löytyy KPV! Teidät sen!”

Det är rätt sällan jag brukar använda WordPress’ statistikfunktion över  hur många läsare ett specifikt inlägg har nått, eller hur läsare har hittat till min blogg. Idag gjorde jag faktiskt det.

Nej, jag tänkte inte redogöra för statistiken. Däremot märkte jag att det har funnits ett rätt stort intresse för ett specifikt material – de texter som handlar om KPV och KPV-humppa. Orsaken är förstås den att KPV, fotbollslaget Kokkolan Pallo-veikot från Karleby [Kokkola på finska] igår avancerade från division två till division ett.

Lugn, jag tänker inte börja dra Kokkola-vitsar nu. Istället tänkte jag göra det enkelt för alla Kokkolbor som nu är på jakt efter humppan eller orden till den. Allt finns samlat under den här KPV-humppa taggen. Om du vill gå rakt på sak så rekommenderar jag den här texten från förra sommaren. Där finns YouTube-länk till humppan samt texten till den. Text och noter till humppan finns också i KPV:s nyaste historik.

Så sent som i somras skrev jag också en längre tidningsartikel, “Marscher som fotbollskultur”,  där jag bland annat redogjorde för humppans historia men lyfte också fram lokalrivalen GBK:s musik samt användningen av kända militärmarscher i den Österbottniska fotbollskulturen. (Av upphovsrättsskäl är bilderna borttagna från pdf:en.)

Grattis till avancemanget KPV! Ett speciellt grattis till alla informanter med kopplingar till föreningen som jag har haft nöjet att få diskutera Karlebyfotbollens historia med. Ingen nämnd, ingen glömd!

Och samma på finska.

Sommarjobb

Det har inte blivit så mycket skrivet på min avhandling den senaste tiden. Jag har försökt hålla lite ledigt och har bland annat rensat huvudet med min favorithobby skogsarbetare. Det är bra för kropp och själ.

Sommar betyder också recensionsjobb eftersom det på sommaren oftast finns ett stort utbud av konserter och festivaler. Jag brukar också som frilansare bevaka Kaustby folkmusikfestival och Musikfestspelen Korsholm, framförallt för Österbottens Tidning (ÖT)

Men i innan jag kopplade ur forskarhjärnan skrev jag en längre artikel som kommer att publiceras nu på söndag (2.8) i både ÖT och Vasabladet. Det blir en ordentlig dos österbottnisk fotbollskultur. ÖT:s läsare får dessutom en kolumn på köpet eftersom publiceringsdatumet råkar sammanfalla med min månatliga kolumn på kultursidan. Ämnet för kolumnen är nåt jag har skrivit lite längre om här på bloggen och kompletterar artikeln bra.

Hoppas söndagsläsningen uppskattas. Det ligger mycket hårt arbete bakom.

RESPECT

Jag hade i måndags äran och glädjen att få vara med och överraska Jaro Rockets. Det var den överlägset roligaste händelsen den här veckan. Jag har haft ett rostfritt* Jaro-hjärta sedan slutet av 1980-talet. Jaro har inte vunnit många pokaler men har unik plats i lokalsamhället och har förenat stadens språkgrupper och klasser på ett helt unikt sätt. Det gläder mig stort att se vilket stort samhällsansvar föreningen tar samt hur inkluderande föreningens verksamhet är.

*Klubbnamnet Fotbollsföreningen Jaro Jalkapalloseura (FF JARO JS ) kommer från JA-RO (Jakobstads rostfria), en lokal metallindustri som länge var föreningens huvudsponsor. Jaro var ett av de första lagen i Finland vars namn är resultatet av ett sponsoravtal. Det finns andra historiska exempel också, exempelvis RU-38 (Rosenlewin Urheilijat, Björneborg) och Upon Pallo (Lahtis). Framförallt RU-38:s relation till Rosenlew såg lite annorlunda ut än Jaros relation till JA-RO. Jaros avtal påminner kanske mera om det sponsoravtal som fanns mellan hemelektronikföretaget UPO och Upon Pallo 1963-1968 (innan det hette föreningen Lahden Pallo-Miehet). Varken RU-38 eller Upon Pallo finns kvar idag men lever i någon form vidare genom lagen Porin Ässät respektive Kuusysi (som senare blev FC Lahti genom en sammanslagning med Reipas).

Några tankar om Lightnings önskan att hålla arenan blå

Ishockeysäsongen har gått mot sitt slut världen över. Enda stället det i princip spelas ishockey på ännu är i Nordamerika och framförallt i Tampa och Chicago där Tampa Bay Lightning och Chicago Blackhawks turvis kämpar på hemma- och bortaplan om den hårt eftertraktade Stanley Cup-pokalen enligt modellen bästa av sju matcher.

Ett mycket intressant fenomen, som har fått en del utrymme i media “over there”, är hur man i Tampa genom olika restriktioner har försökt hålla hemmaarenan Amalie Arena “helt blå” under slutspelet. Detta gör man genom att bland annat blockera biljettköp som görs med kreditkort utanför Florida. Bor man i Florida räknar man helt kallt med att man inte hejar på Chicago. Givetvis har det gjorts många försök att kringgå detta, bland annat genom att sälja biljetter vidare på nätet. De som lyckats ta sig in trots biljettrestriktioner har man irriterat genom att förbjuda Blackhawks-klädsel på vissa läktarsektioner.

En jämförelse med fotboll är förstås inte helt rättvis att göra, även om avstånden mellan lagen i NHL i vissa fall är lika stora som i exempelvis Champions League, men i brist på annat jämförelsematerial gör jag det ändå. En NHL-arena inrymmer ca 20000 personer. I internationell fotboll är en stadion betydligt större och man förväntas upplåta sektioner åt bortasupportrar. Detta förfarande gäller för övrigt även i finsk fotboll och det finns ett helt regelverk kring hur man garanterar säkerheten för alla inblandade parter. Att sen bortalaget inte har riktigt samma “service” och fördelaktiga placering som hemmalaget är en annan femma. Hannu Tihinen hade några intressanta exempel på detta i en artikel i Jalkapallolehti nyligen.

En av många skillnader mellan den nordamerikanska supporterkulturen och den europeiska är hur den nordamerikanska stämningen inte är uppbyggd kring de spänning som finns mellan  hemmalagets supportergrupp(er) och de tillresta fansen. Vissa NHL-lag  är uppenbarligen “allergic to raucous, chaotic, entertaining atmospheres at their home games“, skriver man på Yahoo Sports. Detta tycks gälla även i mindre skala, alltså på individnivå i olika sektioner, inte bara mellan olika supportergrupper som i europeisk klubbfotboll.

Men sport är inte bara ett visuellt spektakel. Det är också en auditiv upplevelse. I Europa förknippas stämningen med de sångare som fansen sjunger. Det är framförallt med ljud man meddelar sin närvaro. Här är vi, vi stöder lag X, vi hörs och vi ska genom de ljud vi producerar inte bara lyfta vår spelare till seger men också påtvinga våra symboler (i dess klingande form) på motståndarlaget och dess supportrar. Det är uppenbarligen det här man inte vill utsätta Tampa Bay Lightnings säsongskortsinnehavare för. De har betalat dyra pengar för sina biljetter och ska ostört få heja på sitt lag i en självbekräftande arenamiljö.

Här uppe “i norr” tar vi det för givet att det (både i ishockey och fotboll) ska finnas en tillrest hejarklack. Om det inte finns det är det inte bra fotbolls- respektive ishockeykultur och stämningen inte optimal (landslagsmatcher är en annan femma). Så är det inte i nordamerikansk ishockey där redan avståndet till bortamatcher samt den begränsade tillgången på biljetter gör det omöjligt att få tillstånd en hejarklacksmentalitet (se t.ex. Ahlsved 2013, 145). Någon hejarklackskultur enligt europeiska mått finns inte.

Det som man nu gör i Tampa är framförallt att begränsa att främmande supportrar syns. Eftersom det är svårt att koordinera sig och få till stånd en supportergrupp med en gemensam musikalisk repertoar är det från förut näst intill omöjligt att göra sig hörd. Undantaget är förstås spridda rop i exceptionellt tysta stunder, exempelvis när bortalaget gör mål. Att man vill ha arenan “helt blå” är förstås främst en visuell illusion man vill skapa för de egna leden, denna illusion ska sen förmedlas via tv-kameror världen över. Kameran och den bild den förmedlar är förstås selektiv. Allra helst visar man upp de fans som beter sig som den ideala supportern ska göra (se t.ex. Kolamo 2014 “Tunnekuvista tarinoita” i Tekniikan Waiheita 4/2014). Detta gäller förstås främst klädsel men också ansiktsmålningar men också ett entusiastiskt beteende på plats. När bortalaget gör mål brukar man i något skede filma de få tillresta fans som finns, eftersom de är lätta att hitta i publikhavet då de beter sig och ser annorlunda ut i förhållande till majoriteten av NHL-publiken.

I Tampa men också några andra NHL-arenor föredrar man en hemmaarena helt putsad från icke-obligatoriska element som kan förknippas med det tillresta laget. Hur sportsligt detta sen är kan man ju fråga sig men ärligt talat orsakar det på sin höjd irritation bland fans. Det har knappast över huvud taget ett göra med att lite supportrar skulle kunna höja motståndarnas moral och prestationsnivå; det handlar antagligen främst om att skapa en visuell illusion om sammanhållning, och supporterkultur (hur styrd den än må vara på det lokala planet) och som man vill förmedla till resten av världen. Den här tankevärlden kan förstås tillämpas på många andra typer av evenemang, kanske främst politiska sådana.

Hur korrekt representation av det faktiska ishockeyintresset i Tampa och Florida i stort kan ju också problematiseras. Men, för att göra en sista jämförelse med fotboll, kan man ju också fråga sig hur spontan en tifo som täcker en hel arena egentligen är, samt vad organisationen med den handlingen vill förmedla.

Fotbollsgrabbar och swingpjattar

Förra sommaren när jag gjorde lite efterforskningar för mitt ”fotbollsmarschprojekt” stötte jag på en sång som finns omnämnd som “Vi är fotbollsgrabbar…” i Roy Frilunds JBK-historik (2004) Från skyttegraven till fotbollsplanen Jakobstads Bollklubb 1944-2004. JBK-sången rönte då inte något större intresse eftersom jag var på jakt efter annat och någon melodi fanns inte heller omnämnd i historiken. Jag drog slutsatsen att sången antagligen skrivits för något jubileum och kanske aldrig fått någon egentlig melodi. Jag frågade några JBK:are om sångens historia men utan resultat.

JBK_Logo_internet

Antagligen pratade jag med för unga JBK:are för i samband med att jag intervjuade en av JBK:s tidigare ordförande förra veckan blev jag informerad att sången visst har en melodi och att den faktiskt sjöngs så sent som på i december 2014 på JBK:s 70-årsjubileum. Melodin lär ska vara en känd melodi från 1950-talet och den går ungefär så här

(melodin inknackad “midi-style”). Hör av dig om melodin låter bekant!

I JBK gillar man tydligen att sjunga och i historiken (s. 16) skriver man att ”Det finns knappast något lag som sjungit så mycket som JBK. Vi sjöng alltid på våra resor, minns Ström som själv köpte en gitarr och spelade när laget åkte med lastbil”. Vilken av de många Ström:are som har spelat i JBK det var som köpte gitarren framgår inte i historiken.

En av sångerna man sjöng var antagligen Vi äro fotbollsgrabbar… Texten till sången är skriven av Albin Harell (född 1912). Samme Harell har också bl.a. skrivit texten till Håkan Strengs sång Kajsa-Lenas frassin. JBK:s sång torde vara skriven i början av 1950-talet och enligt historiken från 2004 lyder texten så här:

”Vi äro fotbollsgrabbar alla, som har ett glatt och käckt humör.
Fast vi ur serien kan falla, vi sjunger ändå gladeligen uti kör.
Här vilar inga sura miner, fast någon gång vi kammar noll.
Än kommer dag då solen skiner, i JBK vi spelar boll.

När ifrån planen bort vi tåga, vårt glada lynne än vi har
mot nya duster än vi våga, ty fotbollsgnistan sitter än i laget kvar.
Vi äro nog kamrater äro alla, vi trivs ej med gnat och gnäll.
Blott muntra sånger ska vi tralla, i JBK vi spelar boll.

Små söta flickor uti staden, de går och hoppas på en ring
av gentlemän på promenaden, men ej av långhårs pjattar uti jazz och swing.
Nej det skall vara käcka grabbar, som har humöret i behåll.
Av idrottsmän som ej gör tabbar, i JBK vi spelar boll.

Snart våra dobbskor ifrån hyllan får börja på en ny säsong
ty ny i vår glatt i nyllan fram emot mästerskapet tager nya språng.
Och sen omsider vi nog hinner i mästerskapet ha vår roll
att vi är laget nog som vinner, i JBK vi spelar boll.

Det finns två intressanta saker i texten. För det första är att den är rätt ödmjuk i tonen. Man är realistisk med att i bland kammar man noll, ja man kan till och med falla ur serien. Idag skulle det nog inte komma på fråga att skriva en kampsång där man antyder att man också kanske kan förlora matcher. I den här sången poängterar man samvaron och att man är glada grabbar som spelar fotboll i JBK. Även i texten till KPV:s humppa från 1969 antyds det att man måste tåla en förlust ibland.

Det som är det intressantaste med JBK-texten är referensen i den tredje versen till långhåriga så kallade swingpjattar. Detta ringar också in texten som en intressant beskrivning av samtiden på 1940- och 1950-talet. Fotbollspelarna var käcka gentlemän i motsats till långhåriga pjattar som enligt textförfattaren inte var något brudgumsmaterial.

Enligt en artikel av Martin Kristensons var swingpjattar framförallt unga män som klädde sig i överstora kläder och dansade till jazz och swing:

”Swingpjattarna började dyka upp i Sverige, speciellt i Stockholm, runt åren 1941-42. Man kände igen dem på de smala byxorna, de långa kavajerna som kunde gå ända ner till knäna, det för tiden chockerande långa nackhåret och hattarna ”som regnskyddet på Stureplan”. Vita strumpor, svarta skor och långa, långa slipsar, gärna med Hawaiimönster, fullbordade bilden.
Förebilderna fanns i USA, och nådde Sverige via England. Cab Calloway, den elegantaste av alla amerikanska orkesterledare, imponerade på de svenska ungdomarna med sin häftiga scenutlevelse och extravaganta klädstil.”

Kläderna har också kallat zoot suits och i Amerika, där det mesta ransonerandes under krigstiden, även tyg, upplevdes klädstilen provocerande på många sätt. Clark Gable har av vissa sett som en förebild för stilen. I Sverige var man bekymrad över ungdomens förvildning när man försökte hitta ett namn på moderörelsen. Kristenson skriver att ett

”genomgående tema i de många förslagen är swingpjattens brist på manlighet. Det var nog många som frågade sig hur Sverige skulle kunna försvaras i händelse av krig med en sådan ungdom. De beskrevs inte som ”Sveriges hopp”, utan som ”Sveriges hoppsan”, när rörelsen skulle namnges.

I JBK:s sång ställs den fotbollsspelande gentlemannen mot denna omanliga swingpjatt, så som han beskrivs i Sverige vid denna tid. Jakobstad är givetvis inte Stockholm men influenserna kom oftast västerifrån och månne inte även pjattar har skymtats i 50-talets Jakobstad, annars skulle de knappast ha nämnts i texten. Vid den här tiden stod också idrotten för det sunda idealet och styrkan fanns i kollektivet samt i idealismen som låg bakom idrotten. Detta kontrasterade mot de ungdomar (och musiker) som bara ville förnöja sig och uppfylla sina egna behov. Hur kraftig ska inte reaktionen mot swingpjattar i Finland ha varit under denna tid? Finland hade ju, i motsats till Sverige, varit i krig. Och JBK som förening föddes ju praktiskt taget vid fronten, vilket även framgår av JBK:s historik.

Kontrasten mellan sport och musik blev kanske ännu skarpare när rocken slog igenom. David Rowe (1995), som studerat rock och sport som två former av populärkultur, anser att både rock och sport under 1950- och 1960-talet, var de två tydligaste exemplen på ungdomskultur fixerad vid en ungdomlig kroppsbild trots att det var tydligt att sport och rock som institutioner var på väg åt olika håll. Sporten fick symbolisera det rena och hälsosamma kroppsidealet.

I Kai Pahlmans och hans Futistrios låt Jos sais kerran reissullansa från 1966 får man en liten bild av de hurtiga HJK:arna som “spelade för flickornas skull” (”sinun takiasi nätti tyttö olen lähtenyt reissulle”) och som bland annat gärna skulle ha haft nån att krama i bussen på vägen hem från matchen. Idag skulle ett motsvarande PR-jippo nog anklagas för sexism. I JBK verkar man iallafall ha sjungit i bussen.