Oredigerad version av kolumn publicerad i Österbottens Tidning 4.6.2017.

Filmmusik utan film

Den första filmen med synkroniserat ljud- och musikspår ”The Jazz Singer”, såg världens ljus redan 1927. Men filmmusik har länge haft problem med legitimitet. Eftersom musiken är underordnad ett narrativ eller ett visuellt flöde av något slag har den inte setts som ”riktig” musik. Därför dröjde det ända till 1987 innan Claudia Gorbmans numera legendariska bok ”Unheard melodies” banade väg för en seriös teoretisering av filmmusik. I den klassikern studerar hon framförallt Max Steiners framgångsrika sätt att komponera för Hollywoodfilmer som t.ex. King Kong (1933) och Casablanca (1942).

På en föreläsning för några år sedan konstaterade Gorbman att hennes studenter idag inte lyssnar till de äldre filmerna så som man gjorde tidigare. Det är lätt att hålla med: när man ser hövdingen i King Kong-filmen gå ner för trappan för att möta filmteamet som är på jakt efter Kong och varje steg hövdingen tar ackompanjeras av en tuba är det svårt att låta bli att dra på munnen. Genialiskt för sin tid men filmmusiken har utvecklats och med den även vårt lyssnande och dess referensramar.

Idag kan man dock med fog konstatera att filmmusiken har vunnit en allt större legitimitet inte bara som forskningsobjekt men även som en musikform som allt oftare framförs på konserter. I kölvattnet kommer även tv- och dataspelsmusik.

Ett exempel på detta är filmmusikkompositören Hans Zimmer (f. 1957) vars bejublade världsturné nådde Helsingfors och en slutsåld Hartwall-arena den 16:e maj. Hans Zimmer ligger bakom musik för ett stort antal filmer, t.ex. ”Rain Man”, ”The Rock”, ”Pirates of the Caribbean”, ”Lejonkungen” och ”Inception” bara för att nämna några få. Idag är kända filmmusikkompositörer alltså också turnerande artister. Med sig till Finland hade Zimmer ett ca 20 mannaband, en klassisk orkester med stor brassektion och slagverk samt en kör.

Zimmer är känd för att i sin musik skapa en syntes av elektroniska instrument och klassiska orkesterklanger. Han har visserligen en hel del fina teman men skiljer sig från t.ex. Star Wars-legenden John Williams inte bara klangligt, Zimmers musik tar också mera tid på sig. Hans hantverk är som bäst när musiken arbetar sig från pianissimo mot ett mäktigt uttömmande fortefortissimo som i t.ex. ”Time” från filmen ”Inception”.

Ofta handlar hans musik om att skapa ljudvärldar t.ex. den med rakblad förvrängda långa violintonen som hörs i ”The Dark Knight” när Joker är närvarande i någon form. Zimmers musik är klangligt komplex, ibland lågmäld och minimalistisk men ofta högljudd och på gränsen till bullrig.

Man kunde ha trott att Zimmer vars stil är högteknologisk också skulle bjuda på en hejdundrande visuell show. Men nej – Zimmer satte musiken i första rummet! Visst fanns det snygga ljussättningar och en del videoprojektioner men visuellt var det inte alls i den omfattning man hade kunnat väntas sig av någon som jobbat med Hollywoods främsta regissörer.

Som för att ännu verkligen lyfta fram själva musiken framhävde han kvällen igenom sina skickliga medmusiker, av vilka man inte kan glömma trummisen Satnam Ramgotra och gitarristen Guthrie Govan. Hans Zimmer spelade själv en massa instrument men ville framförallt lyfta de ofta handplockade musikerna vilka fått hans musik att klinga så effektfullt och framgångsrikt på film.

I en tid där digitala instrument och samplingar allt mer ersätter levande (film)musiker kändes detta fokus på musikerna bakom de mäktiga soundtracken som ett i efterhand självklart och intressant inlägg i diskussionen om filmmusikens legitimitet.