Monthly Archives: August 2013

”Tii baa, på baa!”

[Kolumn publicerad i FF Jaros tidning Futisextra 02/2013]

”Tii baa, på baa!”

De som har besökt olika sportevenemang har säkert noterat att varje lag har sina egna sånger och traditioner. Hejarklackarnas unika sånger men också inspelad musik som används i anknytning till laget skapar en karaktäristisk ljudmiljö. Det går att urskilja unika ljudkulturer för olika sporter. Fotbollens ljudmiljö är främst förknippat med hejarklackssång, dvs. de ljud som publiken producerar.

I Veikkausliiga har föreningarna rätt stor frihet att skapa sin egen ljudmiljö. Visst, det finns ljudlogon och reklamer som ska spelas men när matchen är igång är ljudmiljön öppen för publikens aktiva deltagande. I ligan finns det mej veterligen ett lag som spelar musik i hörn- och frisparkssituationer. Inget fel med det, men det är rätt unikt. I t.ex. ishockey är det numera mer eller mindre tradition att man spelar musik (eller reklam) i spelavbrott. Där har också diskussionen för länge övergått i frågeställningar om vilken musik som är mest lämplig att spela. Men det finns också ishockeylag som har gått motsatt riktning dvs. som medvetet låter bli att spela aktiverande musik i spelavbrott. Detta för att den egna hejarklacken ska få mera utrymme att höras och inte behöva skrika sig igenom DJ:ns musikval. Den aktiverande musiken kan alltså också lägga sordin på spontaniteten.

I finländsk fotboll är det oftast inget problem att göra sig hörd. Ännu har vi en bit att gå innan vi når upp till de stämningar som man stereotypiskt förknippar fotboll med. Ibland hör man tyvärr mera av spelarna än av publiken. Visst, det är intressant att höra spelarnas kommunikation, men det är trots allt publiken, du, den tolfte spelaren, som med ditt eget aktiva deltagande skapar stämning. Varje besökare har sin personliga orsak att gå på match. Motivationen påverkar beteendet. Men någon borde också producera de ljud som har en förmodad positiv affekt på hemmaspelarnas prestationer samtidigt som ljudet kväver bortalaget och dess supportrar. Det är med ljud som man, medvetet eller omedvetet, meddelar sin närvaro. Det går heller inte att stänga öronen. Vill du slippa höra bortalagets hejarklack måste du överrösta den.  Så, tycker du att det är för tyst på läktaren eller helt enkelt har tröttnat på muttret från grannen bredvid är det bara att överrösta honom. Spelarna gör sitt yttersta på planen och hoppas att även publiken gör sitt.

Några kanske kommer ihåg att Jaro för ett par år sedan igen tog i bruk marschen Die Alte Kameraden i samband med spelarentrén. Marschen spelades i samband med fotbollsmatcher i Jakobstad redan på 1960-talet. Jag skulle vilja komma i kontakt med ”öronvittnen” som kunde tänka sig att dela med sig av sina musikaliska fotbollsminnen. Det går bra att skriva eller så tar vi ett samtal över en kaffekopp. Minä tarjoan!

Kaj Ahlsved, kahlsved@abo.fi 050 5466878

Skribenten jobbar på en doktorsavhandling om musik & sport vid Åbo Akademi, ämnet musikvetenskap.

Advertisements

En kick framåt

Jag lyssnade igår på en intervju med Nicklas Jonzon, mannen bakom bl.a. sportljud.se, som t.ex. hade hand om musiken vid Sveriges andel av ishockey-VM i år.  Inget direkt nytt och revolutionerande kom fram men ibland är det roligt när vissa saker som man har grubblat på en hel del blir bekräftade. Speciellt gillade jag hans koppling till film (filmdramaturgi, filmmusik) samt rädslan för tystnad. Det är några saker som jag har lyft fram och kommer att lyfta fram ännu mera. Ser verkligen fram emot att få intervjua och diskutera med honom i Stockholm i september.

Samtidigt blir man också ständigt medveten och hur mångfasetterat det här området är. Jag har två artiklar vars upplägg och relation fortfarande bekymrar mig. Relationen genre (musikval) och funktion bekymrar mig. Det är absolut inte så enkelt att ishockey är rock, boboll iskelmä och fotboll samba. Även om man kan se samband mellan en viss typs musik och en viss sport (ett lag eller dess publik) verkar de sambanden komma i andra hand när musik med funktion eller ett budskap som ska vara uppenbar för publiken används. Ungefär där har mina grubblingar fastnat nu. Borde läsa ett par böcker och knapra mig i skägget lite grann.

En i laget

Känner mig nästan som en i laget efter att ha haft en kolumnliknande text i FF Jaros tidning Futisextra (02/2013). Har en text där om ljudkulturen i fotboll och gör en kort jämförelse med ishockey. Om och när den laddas upp elektroniskt länkar jag till den här.

Med i texten finns också ett upprop till “öronvittnen” från 1960-talets Jakobstad när bl.a. den tyska marschen (die) Alte Kameraden spelades innan fotbollsmatcher. Av dessa nostalgiska skäl började Jaro för några år sedan att att spela marschen i samband med spelarentrén. Bobollslaget Vimpelin Veto använder samma marsch och den lär också vara flitigt spelad i trav i samband med presentationen (defileringen).

Hör av dig till mig om du råkar veta något om Alte Kameraden.

Back in the Jeppis

Nåja, nu är då årets Tour de Svenskfinland avslutad och alla är tillbaka uppe i Jeppis. Familjesemstern avslutades med jobb och en paper presentation på EUPOP2013-konferensen i Åbo. Den egna presentationen gick helt bra. Man börjar ha gjort några presentationer nu och samtidigt fått erfarenhet av hur konkret och effektiv man bör vara för att kunna presentera sin juttu på 20 minuter (+10 minuter feedback efteråt). Förhoppningsvis förstår de som lyssnar och kan komma med god feeback på presentationen. Den här gången var det rätt avslappnad stämning och bra diskussion. De internationella åhörarna tyckte att Go Jaro Go var intressant, framförallt pga. trespråkigheten.

En viktig del av konferenser är också den sociala aspekten av att mingla med forskare från olika delar av världen. Den delen är jag överlägset sämst på eftersom jag av naturen är lite blyg. Trots det träffade jag en hel del intressant folk och hade givande diskussioner. Fick en riktig motivations-kick. De senaste konferenserna och seminarierna har nästan fungerat tvärtom då kommentarerna ibland har varit lite väl ifrågasättande (vilket antagligen berott på min oklara problemformulering och presentation) men nu är feelisen god. Dessutom är det också roligt att följa med de andra doktorandvännernas framsteg. Alla verkar ha ungefär samma berg- och dalbana av forskningsmässig hopp och förtvivlan.