Tag Archives: 1995

#95nevöfoget

Idag är en viktig dag i Finland – inte bara för att den nya regeringsbasen kommer att meddelas – idag har det förflutit 20 år sedan Finland vann sitt första VM-guld i ishockey. Mycket har skrivits om guldet ’95 och mången nostalgisk tår har runnit ner längs kinden under årens lopp. Den sportointresserade fnyser åt guldets betydelse för det finska folket och menar att det är bra fånerier. Men att VM-finalen från ’95 tillsammans med Okänd Soldat båda två visades på TV på självaste självständighetsdagen i december 2014 kan inte bara viftas bort som tjafs och nonsens.

Om man backar tillbaka bandet lite till 1990-talets Finland hittar man ett land hårt åsatt av ”laman”, kanske den värsta ekonomiska kris som Finland någonsin har hamnat i. Till detta hörde också beslutet om devalveringen av marken 1991. Även om det värsta kanske var förbi 1995 var arbetslösheten i Finland mycket hög ännu då. Min mor och far blev båda uppsagda från sina jobb som ett resultat av den ekonomiska situationen. Bland annat Maiju Kannisto och Hannu Salmi har kontextualiserat och beskrivit guldets betydelse som en nystart för Finland i den kommande boken Kiekkokansa.

1995 var grannen och “storebror” Sverige bättre på i princip det mesta, förutom då kanske klassisk musik, vilket minsann har basunerats ut på musikhistorielektioner i Finland. På 1990-talet ångade det svenska popundret på och serverade världen med listettor på löpande band. Inte ens den “svenska” musiken kunde gå den sportintresserade finnen förbi; Ledin hade varit ”på gång” sedan 1983 och GlenmarkErikssonStrömstedt grävde guld 1994. Det fanns inte en endaste cell i min kropp som kunde glädjas åt att Sverige fick brons i fotbolls-VM 1994. När utskåpningen av Bulgarerna var ett faktum tror jag inte att jag tittade på svenskt tv på en vecka. Här i svenska Österbotten såg man på betydligt mera svensk än finsk tv på 1990-talet, framförallt barn- och ungdomsprogrammen (exempelvis Bolibompa och Bullen) var betydligt intressantare än de finskspråkiga motsvarigheterna.

Men sportutsändningar gick det inte att titta på via de svenska kanalerna av andra orsaker. Vår tv kunde inte ta emot de finlandssvenska flerljudssändningarna, så ibland blev det att knäppa på radion och höra på den finlandssvenska radioutsändningen i kombination med tv-utsändningen. Min pappa ville ha svenskspråkigt referat klarade inte av att lyssna på de högmodiga svenska referenterna och expertkommentarerna. Arne Hägerfors & co var bannlysta i det Ahlsvedska hemmet. Spelarnamn som Anders ”Masken” Karlsson (1986) och Mats Sundin (1991), väcker dåliga sportminnen till liv än idag, hur hårt skar inte dessa namn i den finska folksjälen 1995?

Men forskning har visat att finländare inte har speciellt dåligt självkänsla, trots att det ofta lyfts fram som en nationell egenskap hos oss. Myten om det dåliga självförtroendet bottnar, enligt emeritusprofessor Markku Ojanens tolkning, i att självförhärligande inte har uppskattats i den finländska kulturen. Däremot har ödmjukhet och anspråkslöshet varit honnörsord.

Just detta med “högmodiga svenskar” i “guldpottor” är något som lyftes fram i Kiekkokansa-enkäten – det är med andra ord inte bara mitt eller min fars påhitt. Sveriges kampsång ”Den Glider In” upplevdes också av många som ett sätt att ta ut guldet på förhand, man hade redan skrivit sin segersång klar på förhand. Varje gång Sverige gjorde mål spelades den också som mållåt i Globen. Låten var också etta på Svensktoppen i slutet av april och ännu dagen före finalen var den på plats tre. Lördagen veckan efter finalen såg man inte skymten av låten på Svensktoppen längre, däremot var den omåttligt populär i Finland. Omåttligt populär. Händelserna kring VM-95 samt vilka konsekvenser det fick för den finska musikbranschen framöver har jag försökt beskriva i min Kiekkokansa-essä ”Laulavat Leijonat”.

Men var inte bara Sverige som hade spelat in en låt på förhand. Finland hade faktiskt också spelat in en sång. Men den låten var ingalunda ny. Låten jag pratar om var givetvis J. Karjalainens låt Sankarit (”hjältarna”) inspelad redan 1982. Många kanske idag inte minns det, men låt mig med några bilder friska upp minnet. Många kommer säkert nog ihåg hur Jukka Tammi rockar loss till tonerna av Den glider in.

Jukka Tammi rockar loss till Den glider in inför YLE:s kameror och hela finska folkets ögon. (Tammi spelade inte en minut under VM-95)

Jukka Tammi rockar loss till Den glider in inför YLE:s kameror och hela finska folkets ögon. (Tammi spelade inte en minut under VM-95)

Men innan Tammi släpptes loss sjunger Hannu Virta Sankarit i omklädningsrummet och stolt visar upp skivan som ”Kiekkoleijonat ’95″ spelade in INNAN ishockey-VM tillsammans med Sakari Kuosmanen och Pate Mustajärvi. (de numera legendariska scenerna inklusive statsminister Paavo Lipponens hälsningar till laget finns dokumenterade på YouTube här) Lejonen hade, i stil med de ”högmodiga” svenskarna, nog också en låt i beredskap men den var av helt annan karaktär.

Skärmklipp 2015-03-10 14.03.24

Hannu Virta visar upp skivan Sankarit som Lejonen hade spelat in innan VM.

Sankarit, är som gjord för allsång och den är en hyllning till oss – alla finländare, inte bara lejonen. ”Me ollaan sankareita kaikki […] ihan jokainen” (”Vi är alla hjältar… varenda en” sjöng också ett fullsatt senatstorg dagen efter finalen. Denna kollektiva upplevelse och allsången summerande och blev ett utlopp för många lama-tyngda finländares känslor. I sin bok om sports spectators skriver Allen Guttmann (1986) att de som verkligen har det tufft är de också de som behöver orsaker att fira. Jag tror inte att denna kollektiva glädje kan underskattas eller viftas bort som meningslöst eller irrationellt fyllebeteende i vår historieskrivning. (Guldfirandet år 2011 gick däremot helt annorlunda till.)

Lejonen rövade som sagt också med sig Den glider in från Globen. När VM-hjältarna hyllades på Sergels Torg i Stockholm på finalkvällen, söndagen den 7.5.1995 skedde det till tonerna av Den glider in. Sveriges och Tre Kronors låt, alltså. Sången användning och dess omåttliga popularitet är givetvis en pik mot Sverige, ett uttryck för ett komplicerat lillebrorsförhållande. Många kanske tycker att det är på gränsen till osmakligt att ”stjäla” någons sång på detta sätt och sedan i olika mera eller mindre offentliga sammanhang göra narr av den. Men man bör komma ihåg att det görs i en karnevalistisk glädjeyra vilket möjliggör att symboler, i Bakhtins anda, ställs på kant. Det är framförallt en glädjeyttring. Inte en aggression eller ett negativt sätt att få utlopp för starka känslor.

I samband med sportevenemang är det ju framförallt vinnarnas musik som spelas. Nationalsången blir därför ofta en segersymbol, det sista som spelas, en klingande symbol för vinnaren. ”Maamme laulua kohti” (”Mot Vårt Land”), har MTV3 basunerat ut i sina reklamer för matchernas tv-sändningar i år. Nationalsångernas symbolvärde är givetvis betydligt större än kampsångens, de ska ju sammanfatta en hel nation musikaliskt, inte bara ett landslag. Därför används nationalsången också mera sparsamt. Det är en förklaring var det upplevs det som mera osmakligt är att bua åt andra nationers nationalsånger, vilket har skett ett par gånger redan under årets VM i Prag och Bratislava (Dock inte av finska eller svenska fans). Skulle Lejonen ha kunnat rockat loss till Du gamla du fria på Sergelstorg? Knappast. Inte en chans. Men Den glider in var en lämplig lekfull symbol. En retfull symbol som dessutom också hade spelats varje Tre Kronor hade gjort mål, och inte minst mot Finland i VM-95 (även under finalen).

Idag, 20 år senare, ger bilderna från 1995 i kombination med Den glider in eller Sankarit säkert gåshud får många av de som var med. Så stark var den kollektiva upplevelsen. Jag minns exakt var jag var den dagen och var jag såg matchen. Jag minns den höga pulsen i slutet av matchen och samtalsämnet i Oxhamns skolas korridorer dagarna och veckorna som följde. Euforin i samhället lika påtaglig. Alla var glada. Några veckor senare under våren ’95 gick jag ut nian. Det var en fantastisk vår. En riktig pånyttfödelse.

Se Urheiluruutu (“Sportrutan”) från 7.5.1995 här.

Advertisements

Me teimme sen!

Stormwing, minns ni dem?

1995 vann Finland sitt första VM-guld i ishockey i Globen.  Me teimme sen kom ut strax efter det, eventuellt redan måndagen efter VM-finalen som spelades 7.5.1995. Gänget bakom låten hade chansat lite och spelat in den på förhand. Man fick speltid på bl.a. Radio Mafia men anklagades snart för plagiat och radiokanalerna fick panik och slutade spela den. Låten ändrades lite grann och den här versionen gavs ut som singel. Visst påminner den om Den Glider In (Om du minns ’95 är det gåshudsvarning över YouTube-klippet. Det här är Stormwings Den Glider In-cover från 1997 med J-P Jalos referat från finalen 1995), men nån medveten ironisk kommentar är den inte, trots några referenser till Den Glider In (originalet) i texten. Upphovsmännen hade ju nog hört låten. Me Teimme Sen påminner också om en annan minst lika stor ränkkä-tänkkä hockeyrocklåt nämligen Status Quos Whatever you want.

Det kan inte hjälpas. Jag diggar Me teimme sen. Inom dess genre är den helt suverän. Solistens brutna, österbottniska finska sitter som ett smäck i sammanhanget. Lyssna på första versens “Pillin tuomari nielaisee. Ei se haittaa meikä täältä vislailee“. Stormwing rockade i vanliga fall på engelska och var big in Japan. Det som främst gör mig svag för denna segersång är deras ambivalenta förhållande till svenska och finska med nödrim som skulle få Runeberg grön av avund.

Det är Suomi ynnä sisu
Kommer svenskille pisu

Det blir inte bättre än så.