Kolumn ("Impuls") publicerad i Hufvudstadsbladet 12.7.2019.

Mot nya folkmusikaliska upplevelser

När detta skrivs har den fjärde dagen av Kaustby folkmusikfestival nummer femtiotvå just avrundats. Ett av årets festivalteman är “känn musiken” med vilket man lyfter fram att musik är helhetsupplevelse – något som inte bara hörs utan känns och upplevs med alla sinnen. På onsdagen fanns tolkar på flera konserten och bl.a. Signmark, som rappar på sitt modersmål teckenspråk, bjöd på en fascinerande musikupplevelse. Musik är för alla (sinnen).

Årets artister, spelmän, -kvinnor och -barn kommer från åtminstone 23 olika länder och vädret har varit gynnsamt för musicerande både inne och ute. Det finns med andra ord potential för att festivalen ska leva upp till mottot “sommarens lyckligaste dagar”.

Jag har bevakat Kaustbyfestivalen för olika medier i tio års tid. Men på ett helt personligt plan är årets upplaga speciell eftersom jag för första gången även fick bidra till festivalen som spelman.

Det är svårt att låta blir att blick inåt och bakåt och i den egna historien spegla framtiden när man besöker Kaustby. Mina egna tidigaste musikaliska minnen härstammar från de spontana musikstunder som uppstod när släkten var samlad hos farfar i grannbyn Kortjärvi. Vad som spelades minns jag inte men i mitt barndomshem i Jakobstad sökte jag ofta fram lp:n med Konsta Jylhä när huset var tomt. “Vaiennut viulu” hörde till min och min pappas standardrepertoar.

Inspiration att damma av fiolen som varit undanstoppad sedan tidigt 1990-tal har varit hög varje sommar under festivalveckan. För ett år sedan räckte inspirationen ända till hösten och de musikaliska rötterna fick efter lång tids torka åter näring när jag gick med i Pietarsaaren Spelmanslag som under Heikki Nikulas ledning spelar bröllopsmusik vid språkgränsen.

Tillsammans med mina nyfunna spelvänner fick jag nu äran att med fiolen träda in i det folkmusikaliska finrummet och spela i Spelmansstugans anrika storstuga. Tänk så mycket musik som har klingat i det över 200 år gamla stockhuset som invigdes för festivalens bruk av president Kekkonen 1974. Tanken svindlar när man tänker på alla rötter, musikaliska grenar och utskott som fått näring där på kullen mitt i byn.

Men egen lilla folkmusikrevival har berikat forskar- och pedagogidentiteten men också bjudit familjen på nya musikupplevelser (mer än upplevelsen av att det är svårare att spela rent på fiol än gitarr).

När jag testade på saxofon i några år klappade min äldsta dotter mig en gång på ryggen och sa: “Det låter nog bra, pappa”. Några månader senare fick jag också nog och sålde saxen.

Döm om min förvåning när min cellospelande sjuåring efter ett par veckor ville spela bastonerna till folkmusiklåtarna. Inför uppträdandet i Kaustby har hon hjälpt mig att få upp farten i bl.a. hopptakten som ingår i purpurimusiken. Nu är det hon som pressar mig att tillsammans med henne uppträda för släkt och vänner. Snacka om omvända roller.

Det värmer långt ner i roten av pappahjärtat när barnen spontant vill spela tillsammans med en. De är de finaste musikupplevelserna. Inte är vi alltid riktigt överens om vilken version av låten vi ska spela – min eller hennes – men dylika diskussioner hör ju folkmusiken till.

Husets tvååring blev givetvis avundsjuk på vår duo så vi skaffade en 1/16-violin åt honom. Stråken hartsar vi ännu inte så ofta.