Tag Archives: Hufvudstadsbladet

Sångfestens dolda idrottshistoria

Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet 25.5.2022.

Snart kommer den 25:e finlandssvenska sång- och musikfesten att gå av stapeln i Helsingfors. ”Sångfesten” har planerats i många år. Under dess 131-åriga historia har den varit viktig för formande av en finlandssvensk identitet. Vad få i dag känner till är att det tidigare även ingick även annat än sång och musik i programmet: nämligen idrott.

De allra första sångfesterna i Finland arrangerades redan 1884 i Jyväskylä av Folkupplysningssällskapet. Man gjorde försök med tvåspråkiga fester i Åbo (1892) och Vasa (1894) men Svenska folkskolans vänner kom så småningom att ensam överta arrangemanget för de svenskspråkiga festerna. Finlands svenska sång- och musikförbund (grundat 1929) har stått som arrangör sedan 1932.

Sångfesterna samlade sångare från olika bakgrunder och en vanlig förekommande kritik var att den repertoar som alla skulle framföra gemensamt vara för svår. Den här evighetsfrågan visar sig ännu i dag då man på Sångfestens hemsida lyfter fram att ”det blir inga nya omöjligt svåra verk”.

I all korthet kan man konstatera att sång- och musikfesterna sedan den första svenska festen i Ekenäs 1891 starkt har bidragit till det finlandssvenska identitetsbygget. Ett populärt uttryck är att finlandssvenskheten sjöngs in i den svenskspråkiga befolkningens medvetande, till exempel med ”Modersmålets sång” som skrevs av Johan Hagfors för att uppföras av Akademen vid sångfesten i Åbo 1897.

Men kanske identiteten även idrottades eller gymnastiserade in i folkets medvetande?

Utöver tävlingar i musik fanns nämligen även idrottstävlingar och uppvisningar med på programmet i ett tidigt skede. ”Den fader eller moder, som t.ex. i går såg de finska normalskolisternes gymnastikuppvisning, kommer nog att äfven tänkta på sina barns kroppsliga utveckling”, rapporterade tidningen Finland den 22 juni 1888 från festen i Tammerfors. Gymnastiken och idrotten skulle inte bara locka publik och deltagare: genom exemplets makt skulle de även bidra till idrottens spridning i landen och fostrandet av kropp, själ och fosterland.

I Tammerfors 1888 tävlade man bland annat i rodd, skytte och löpning. Vid den tvåspråkiga festen i Åbo 1892 ordnades gymnastikuppvisningar, allmänna sporttävlingar och tävlingar i velocipedåkning. I Vasa 1894 deltog fyra gymnastikföreningar med uppvisningar, men någon musik förekom knappast vid dessa.

Sång- och musikfester har ordnats på olika nivåer: nationellt, regionalt och lokalt. De har även arrangerats av andra organisationer, till exempel av ungdomsföreningar och det var inte helt ovanligt att man, inte minst på finskt håll, kallade dem för sång-, musik- och idrottsfester. Det var stora folkfester sommartid.

I början av 1900-talet verkar intresset för att kombinera folkbildningsverktygen musik och idrott att svalna. Idrotten hade då också organiserat sig i egna förbund.

Gymnastiken sågs som den idrottsform som var mest lämpad att inkludera i sångfester eftersom den, bland annat, omfattade många utövare och därför var i ”samklang med en musikfests allmänna karaktär” (Finskt idrottsblad 21.3.1913). Dessutom saknade truppgymnastiken tävlingsmoment och var ett bra sätt att manifestera en frisk och levande finlandssvenskhet.

Sångfesten som helhet är – även i dag – ett sätt att manifestera levande finlandssvensk musikkultur. Huvudkonserten är den arena där ”[vi] visar vi upp vår bästa sida”, för att låna en formulering från sångfestens webbplats.

Vid sångfesten i Helsingfors 1920, ville man definitivt visa upp det bästa som Svenskfinland helt idrottsligt hade att erbjuda då Elli Björkstén, Nordens då kanske främsta kvinnogymnastikteoretiker, ledde Helsingfors gymnastikförenings uppvisning i Brunnsparken. Herrarnas uppvisning regnade bort.

Uppträdandet skedde på förslag av det relativt nygrundade Svenska Finlands idrottsförbund (grundat 1912). I en entusiastisk text i dess språkrör Idrottsbladet (2.7.1920) föreslog man efteråt till och med att man skulle ta ”steget fullt ut genom att ombilda dem till allmänna svenska sång- och gymnastikfester”. Skribenten var övertygad om att ledningen för ”våra svenska musiksträvanden” skulle se nyttan av ett sådant förfarande.

Nu blev det inte så och den sammansmältning man förespråkade hade av rent logistiska och utrymmesmässiga skäl säkert varit utmanande att genomföra i längden. Sången har dock utan tvivel klingat starkt på senare gymnastikfester.

I dag vill (eller förväntas) idrotten visa sitt samhällsbärande kapital, samtidigt som sång- och musikorganisationer i sin tur gärna framhäver musikens hälsofrämjande effekter. Så visst kittlar det nyfikenheten: Hur hade festerna riktigt sett ut om man hade slagit ihop sången och gymnastiken? Och vilka samarbeten och synergier hade det lett till som vi hade sett spår av ännu i dag?

Kommer det musikaliska samtalet att tystna?

Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet 9.3.2022

Strax innan jul ordnade det fondfinansierade projektet Kritikbyrån i samarbete med Svenska Yle ett evenemang där musikkritik diskuterades. Evenemanget rubricerades “Smakdomare eller Spotifyguide – hur ser musikkritiken ut idag?”. Paneldiskussionen tog avstamp i musikjournalistikens roll i en (medie)värld som förändrats kraftigt sen 1990-talet.

I ett förinspelat anförande försökte svenske musikkritikern Andres Lokko ingjuta hopp i kritikerkåren och lovade att det kommer att löna sig om “våra uppdragsgivare och plattformar bara orkar låta oss hålla på”. Om budskapet var riktat till frilansande finlandssvenska kolleger så var det en hälsning att hålla huvudet högt, försöka hålla sig flytande, det blir nog bra.

Men orden “orkar hålla på” skavde så hos mig. För många frilansare är det inte bara frågan om ifall man orkar hålla på utan hur länge man får hålla på. Och får betalt.

Det som hände kort efter ovannämnda evenemang, det vill säga när HBL meddelade om sina omprioriteringar som skulle ge kritiken mindre plats, fick mina men även många andra frilansande kritikers farhågor att besannas. Nu är det betydligt färre kritiker som kan “hålla på” eftersom betydligt färre recensioner kommer att skrivas.Hur ser musikjournalistiken ut nu på den institution vars även historiskt sett djuplodande kritikverksamhet varit mångas orsak att teckna en HBL-prenumeration? Även min.

De omfördelningar som beskrivs som satsningar av HBL-ledningen är som jag läser dem tyvärr bort från musiken. Hur det kommer att påverka bevakningen av det musikliv som nu håller på att starta upp igen efter pandemin har undertecknad svårt att sia om, men av att “musik” har försvunnit som egen underkategori på HBL:s webbsida och app kan man i alla fall dra en slutsats: dess status har devalverats. Litteratur och teater är kung.

Jag hävdar att musik likt teater och litteratur också är starkt kulturbärande, trots att musiken ofta behöver språket – och följaktligen även kritikerna och musikjournalisterna – för att verbalisera, diskutera och problematisera de kulturbärande elementen i musiken. Musikkritik – liksom annan kritik – har sedan länge handlat om mycket mera än att bara agera smakdomare. Det är ett samtal.

På 1990-talet rann mycket av den musik som inte recenserades mer eller mindre förbi. Nu riskerar samtalet att utebli helt – eller utarmas fullständigt. Det recenserade verket blir inte “tänk- och talbart”, för att återkoppla till Magnus William-Olssons prismotivering när han tilldelade Henrik Jansson priset för årets kritiska text vid ovannämnda evenemang. Vi har inte hur många plattformar som helst för musikkritik i Svenskfinland så om (dags)pressen utarmar verksamheten har vi snart ingen diskussion om musik på svenska i Finland – utöver den som sker på sociala medier förstås. Är det att värna om den svenskspråkiga kulturen i Finland?

Höjer man blicken lite grann så att den även når utanför Ring III kan man konstatera att nedskärningar i publicering av kritik sedan länge har varit ett så etablerat faktum att många aktörer inte ens förstår att sakna recensionerna längre och unga utövare kanske inte ens förstår sig på kritik som argumenterande eller opinionsbildande textgenre. På mindre orter har musikkritiken i det närmaste dött trots att det produceras (lokal) musik som aldrig förr. Snacka om paradox.

“När musiken bara strömmar över oss så förlorar vi lätt förmågan att föra ett samtal kring den”, konstaterade paneldeltagaren Tove Djupsjöbacka klokt i kritikevenemanget. Nej, ingen har rest den där statyn över en kritiker, men har vi någonsin förut haft ett så stort behov av kritiska musikjournalister som lyfter fram och diskuterar de aktörer som har något viktigt att säga vår samtid – dessa väljer inte strömningstjänsternas algoritmer ut åt oss. Eller ska vi när vi översköljs av musik på 2020-talet bara låtsas att det regnar? Ska den enbart rinna av oss?

Jag hoppas det går att kan hitta nya former för att samtala om musik: Musikkritik 2.0 i stället för att offra stora delar av musikdiskussionen på kritikens altare. Eller behöver vi nya plattformar?

Det är i alla fall bra att HBL kommunicerade ut sina prioriteringar så att även de blir “tänk- och talbara”. Men kan vi se det som en nystart? Det finlandssvenska fältet förtjänar en ny mera omfattande diskussion. I en artikel i Helsingin Sanomat 13.2 fick 15 chefredaktörer ge sin syn på kritikens roll i framtidens mediefält. En liknande “rundringning” skulle kanske sätta fart på diskussionen om den finlandssvenska kritiken 2.0 också. En dylik möjlighet för “makten” att bekänna färg kunde gynna framtidens kulturbevakning som helhet. Den påföljande diskussionen kunde förhoppningsvis blottlägga utvecklingspotential och nya verksamhetsformer.

En kunglig musikupplevelse

Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet 3.11.2021. 

Det finns musiker som utforskar historiska musikpraktiker och för att komma så nära “originalet” som möjligt bland annat spelar på tidsenliga instrument. Men eftersom vårt lyssnande är färgat av samtiden går det inte att få en fullständig förståelse för hur musiken verkligen har uppfattats i olika skeden av historien. Det här är förstås en av historieforskningens stora utmaningar.

Men vad händer om man som tankelek inte återskapar musiken, utan förställer sig lyssningssituationen som en autentisk kulturell miljö och – trots all uppenbar anakronism – låter fantasin fylla i resten?

För lite över en månad sedan fick jag nämligen äran att vara med på en tillställning på Stockholms slott där fem kungliga akademiers Bernadottestipendier skulle delas ut i närvaro av Hans Majestät Konungen Carl XVI Gustaf.

Periodinstrument i all ära, men så här nära har jag aldrig kommit upplevelsen av den brukskontext för vilken mycket av den musik vi i dag kallar klassisk musik ursprungligen är tonsatt. Musiken skrevs ofta för att framföras i anslutning till “makten” och i närvaro av personer som genom sin sociala position hade råd att hålla sig med musiker.

Den “kungliga lyssningssituationen”, den sociala kontext jag denna septemberdag för en kort stund blev en del av, influerade starkt hur jag uppfattade musiken: för sådana förgyllda lyssningssituationer har musik genom historien skapats. Innan mitten av 1700-talet var kyrkan, men även hov och kungahus, viktiga musikcentrum och arbetsgivare.

Protokollet för ceremonin var noggrant utmejslat och presenterades innan kungen anlände. Det gick inte att ta miste var han, riksmarskalken och adjutanten skulle sitta – längst fram men på samma nivå som de övriga närvarande. Annat var det när offentliga tillställningar för allmänheten växte fram på 1700-talet och maktens män blev tvungna att söka sig ut från sin skyddade miljö för att visa sig och släcka sin kulturtörst. Då fick överklassen egna loger för att inte behöva beblanda sig med folket nere på parketten, men också för att de tydligt skulle kunna beskådas av parkettens folk. När kyrkans och hovens särställning som centrala arenor för musik och musicerande så småningom började krackelera förflyttades överklassen ner på parketten och deras närvaro hedrade Konsten och vice versa.

Musik och ljud har traditionellt varit sätt att manifestera makt. Aningen besviken blev jag därför när ceremonimästaren Odd Zschiedrich inte behövde använda sin stav för att påkalla de närvarandes uppmärksamhet eller att kungens ankomst inte förkunnades med fanfar. Men hela tillställningen ramades i övrigt in med musik – på marimba!

Marimba är inget instrument man förknippar med hovens musikkultur men just där och då spelade det ingen roll: Den sociala situationen var så exceptionell att när Filip Korošec mellan talen och stipendieutdelningen spelade den fartfyllda gigen ur JS. Bachs lutsvit i e-moll (BWV 996) reste sig håren på armarna då musikhistorien kom till liv i mitt inre. Verket, som jag själv kämpat med i version för klassisk gitarr, framfördes första gången vid hovet i Weimar.

Lutsviten är ett bra exempel på när musiken under barocken hade blivit så pass tillkrånglad att den, trots dansformen den var stöpt i, inte längre riktigt funkade som dansmusik. Den hade blivit musik att lyssna till. Man kan dock fråga sig i hur hög grad den lyssnades på lika andäktigt och koncentrerat som vårt sätt att lyssna. I 1700-taIets hovvardag fanns musik med i allt från privata konserter till middagsbjudningar och musikernas status var i regel som tjänstefolkets, om ens så högt. Ett koncentrerat lyssnande med respekt för musikern och “verket” – som i dag är norm – var avlägset.

Gäspningar från regenter har också kunnat leda till att produktioner har stoppats eller människor avskedats. Några sådana tendenser kunde man förstås inte skönja hos den svenska kungen som verkade lika imponerad av Korošecs musicerande som vi andra och på vägen ut nyfiket unnade sig en spontan pratstund med honom om hans instrument.

Den övriga musiken vid ceremonin var Variationer över svenska folkvisor (Daniel Berg) och Variationer över Libertango (Eric Sammut). Tolkat i relation till Carl XVI Gustafs valspråk “För Sverige – i tiden” manifesterade första stycket det folk kungen är satt att regera över, medan Piazzollaklassikern andades kosmopolitism och framåtanda.

Kungen och jag kommer antagligen aldrig att mötas igen, än mindre dela en musikstund. Men den rojalistiska kontext jag för cirka en timme var en del av påminde mig om att musik är skapad av människor för människor och får även sin betydelse i mötet med andra människor. Några av dessa människor råkar ha privilegiet att vara född till kung.

Snoppen och snippan, vilket härligt gäng

Impuls publicerad i Hufvudstadsbladet 14.4.2021

Som förälder kan det vara en utmaning att prata med barn om de mest vardagliga saker ifall ämnet är starkt färgat av egna upplevelser. Man har kanske inte alltid heller det språk som skulle behövas för att hantera situationer och undviker därför vissa ämnen eller överför egna förhållningssätt till barnen. Det kan gälla frågor om kön, ras, jämlikhet eller vår syn på till exempel musik, konst eller andra hobbyverksamheter.

En annan utmaning är att barn redan i ung ålder översköljs av bilder, ord, musik och berättelser som färgar deras upplevelser av saker och ting innan föräldrarna ens hunnit ta upp dem till diskussion. I värsta fall kanske de rentav chockeras och därför är det viktigt att vi föräldrar har koll på den kultur som barnen konsumerar så att vi kan diskutera den på deras villkor och utifrån deras förståelse.

För ett par veckor sedan skedde en liten incident i den Ahlsvedska familjen. Fyraåringen hade fått lov att sitta med mamma och pappa på soffan och titta på roliga videor från en trygg svensk applikation på vår pekplatta. Föräldrarna satt – förstås – försjunkna i egna skärmar. Plötsligt ser vi en massa snoppar komma flygande. Sonen skrattar men vår reaktion var givetvis: “Herregud, var är det som pågår”. Man vet ju aldrig om han på något sätt har lyckats ta sig in på internets mörkaste hörn.

“Snippe-dipp-dipp-snippedi-snopp!”, sjunger han glatt samtidigt som vi andas ut: Det är ju bara Snoppen och Snippan. Förstås. Efter en stund sjunger vi alla med i refrängen “Snoppen och snippan vilket härligt gäng” och pratar om att alla har ju snopp eller snippa till och med gamla människor och därför sjunger vi “till och med på en gammal tant snippan sitter där så elegant”. Sången fortsätter ända in i bastun på kvällen.

Sonen hade alltså bara klickat sig fram till Bacillakuten på SVT Barn där Bacillbandet sjunger Johan Holmströms numera legendariska barnvisa “Snoppen och snippan”. Det är ett program där barn lär sig om kroppen och vardagssjukdomar. Låten kallar jag för legendarisk eftersom den redan börjar ha några år på nacken, men den blev aktuell för sonen först just nu. När låten gavs ut 2015 väckte Johannes Bartes animation en hel del uppståndelse och blev ett Youtubefenomen.

Sången bryter normer kring hur vi pratar om kön. Den namnger entydigt könsorganen och även om någon kanske tycker detta är gammal skåpmat så var det så sent som 2016 som RFSU jublade över att det i den nya upplagan av barnboken Totte och Malin äntligen finns ett namn för kvinnors kön – det är inte längre är “en springa med ett litet hål i”.

Visst finns det problem med videon också: den har ett manligt perspektiv, snoppen är inte bara i fokus den ser erigerad ut. Den är också heteronormativ och har vithet som norm. Det positiva är att musiken ger en ingångspunkt att samtala med barn kring saker som man själv, som barn av en annan tid, kanske inte har haft ord för och därför undvikit. Man, och kanske just främst män, har även sett kvinnans könsorgan mest som en svordom, både på svenska och på finska. Eller använt andra opassande ord som jag inte vill återge här. Snippa är bra.

Som far gläds jag åt att jag och min son, trots att videon även blottlägger andra normer att diskutera, via musik får ord och en gemensam grogrund som vi kan bygga vidare på så att vi i framtiden även kan diskutera andra frågor relaterade till kön och normer. Det vore illa om avsaknaden av ett gemensamt språk skulle bidra till svårigheter att prata om könsrelaterade ämnen.

I motsats till mycket av den barnmusik och -kultur som florerar så har den här faktiskt en tonart som inbjuder till sång. Det största problemet just nu är att få sonen att i något skede sluta sjunga refrängen.

__

Här låten och se videon här:

Från Susikoira Roi till Suomi nyt – jakten på nya språkliga kontaktytor fortsätter

Kolumn ("impuls") publicerad i Hufvudstadsbladet 12.2.2020

Från Susikoira Roi till Suomi nyt – jakten på nya språkliga kontaktytor fortsätter

För några veckor sedan publicerade tankesmedjan Magma rapporten Svenska, finska, engelska – komplement eller alternativ där språkvetaren Jenny Stenberg-Sirén diskuterar ungas språkkunskaper, språkattityder och språkanvändning.

Rapporten ger en intressant inblick i finlandssvenska ungdomars vardag men även för den som inte kan titulera sig ungdom längre är igenkänningsfaktorn hög. Likt många före henne lyfter Stenberg-Sirén fram att en del unga talar finska bättre än svenska medan andra knappt kan formulera en mening.

Brist på språkliga kunskaper kan leda till ett främlingskap. Språket är nyckeln in i kulturen, å andra sidan kan kultur i olika former göda intresset för språk. Tyvärr har finlandssvenskarna en mycket svag koppling till den finska populärkulturen. Det här är, som också Kenneth Myntti konstaterat på ledarplats i ÖT, det mest spännande elementet i rapporten.

För den som sedan barnsben har översköljts av trender och kultur via (riks)svensk radio och tv kommer konstaterandet förstås inte som någon överraskning. I dag är utbudet än större men samtidigt är mångfalden också bara några klick bort. Den nya utmaningen är den ökade individualiseringen som den digitala verkligheten för med sig. I den är finlandssvensk mediekultur heller ingen självklarhet, vilket också lyfts fram i rapporten.

Risken för att utsättas för ny och främmande, kanske rentav spännande finsk musik, elimineras av rekommendationer baserade på algoritmer och individualiserade konsumtionsmönster. Dagens ungdomar äger ingen tv och digitala tidningar ligger inte heller lättillgängligt framme och väntar på att bli lästa. Finska och svenskspråkiga förenas däremot i den globala engelskspråkiga populärkulturen.

För några år sedan intervjuade jag en handfull österbottniska rytmmusiker som flyttat till Stockholmstrakten för att fortsätta sina karriärer där. De lyfte fram att steget till Sverige var litet och mera naturligt än att pröva lyckan söderöver, i “finska Finland”. I bagaget hade man den gemensamma engelskspråkiga standardrepertoaren (populärkulturen) men också en djup insikt i den svenska kulturen som man ju hade vuxit upp med. Hos vissa kändes den finska kulturen så pass främmande att den fungerade som en push-faktor eftersom man inte ansåg sig trovärdigt kunna konkurrera på den inhemska, finska marknaden. Hade jag spelat gitarr med stöpsel kanske jag hade suttit i Sverige nu.

För egen del visar sig utanförskapet i de mest oskyldiga sammanhang: På lördagskvällarna brukar jag ibland se på det populära finska tv-programmet Suomi Love där gripande livshistorier ges musikalisk gestalt av folkkära finländska artister. Min kära tvåspråkiga fru brukar sätta artisterna på musikkartan åt mig ifall min allmänbildning inte räcker till. Ofta saknar jag kulturell kontaktyta till artisterna; de fanns inte i den finlandssvenska vardagen i det lill-Stockholm (Jakobstad) jag växte upp i. Ett finlandssvenskt Suomi Love skulle säkert klinga annorlunda än den finska förlagan.

Stenberg-Sirén lyfter fram att de goda erfarenheter man haft av att levandegöra kultur på svenska genom Svenska nu-projektet kunde få en spinoff i form av ett Suomi nyt-projekt för svenskspråkiga skolor. Det låter som en intressant idé. Tyvärr kommer det för sent för egen del. Att titta på Susikoira Roi på finskalektionerna räckte inte för att väcka mitt intresse för språket.

Förvalta eller förändra – vilka sånger sjunger vi? / Vaalia vai muuttaa – mitä lauluja laulamme?

Text publicerad i Hufvudstadsbladet 11.1.2020. 
Suomennettu ja editoitu versio (Vaalia vai muuttaa – mitä lauluja 
laulamme?) on julkaistu Tutkimusyhdistys Suoni ry:n blogissa 4.2.2020

Förvalta eller förändra – vilka sånger sjunger vi?

När detta skrivs klingar julmusik i vart hörn och människor vallfärdar till sammanhang där man kan ta del av våra vackraste julsånger. Men i detta myller av julmusik pågår förberedelser för framtida storslagna sång- och musikevenemang i Svenskfinland. Jag tänker nu speciellt på Skolmusik 2020 i Jakobstad och den tjugofemte finlandssvenska sång- och musikfesten i Helsingfors 2021.

Temat för Skolmusik 2020 är havet och miljön och framför allt Östersjöns välmående. Det här ekokritiska temat har framför allt utmynnat i ett repertoarhäfte med sånger som hugade skolor och musiklärare ute i bygderna nu övar på musiklektionerna. Häftet innehåller även tips på vad man själv kan göra för Östersjöns väl.

Av de elva sångerna kan nämnas till exempel en hoppingivande Båtbyggarcalypso (musik Stefan Lindblom, text Malin Klingenberg) som tangerar barns mod och kreativitet samt Charlotta Kerbs grooviga Sopsorteringsreggae som inspirerar att gå från tomma ord till att handling, att hjälpas åt och skapa en kärleksfull relation till vår planet. Härmed utfärdas hitvarning för Tobias Granbackas och Johan “Nisse” Nybäcks energiska Hej kompis!.

Mycket kunde sägas om repertoaren och barn- och ungdomsmusik helt generellt (Skolmusik riktar sig till grundskolan och andra stadiets utbildning) men jag fastnar speciellt för Skolmusikrepertoarens förändrings- och framtidsinriktade perspektiv. “Barnkultur” (till exempel litteratur, musik, teater för barn och unga) har ofta ett budskap och en fostrande funktion. Konst och kultur erbjuder möjlighet att se världen som den ter sig just nu men också som man önskade sig att den var. Detta visar sig tydligt i Skolmusikrepertoaren, det vill säga man sticker inte huvudet i sanden utan tar fasta på världen som den har blivit och genom styrkan som finns i att musicera tillsammans ingjuter man hopp och manar till förändring.

Sång- och musikfesten 2021 har förstås inte kommit lika långt i planeringen men på hemsidan utlovas en bra balans mellan gammalt och nytt. På listan över den gemensamma körrepertoaren finns gamla favoriter som exempelvis Den blomstertid, I folkviseton, Suomi sång, Finlandia och Modersmålets sång samt en ny komposition av Cecilia Damström. Även nya verk av Ulf Långbacka, Andrea Eklund och Amanda Henriksson utlovas.

Den finlandssvenska sång- och musikfesten har en snart 130-årig historia och repertoarens innehåll och kravnivå har ända sedan de första festerna varit föremål för diskussion. Jag hoppas att sångfestens nykomponerade musik även i dag skulle kommunicera med samtiden och att än fler körer och orkestrar skulle sälla sig till den skara som tar ställning för miljön.

Visst, Sångfesten handlar också om att värna om ett kulturarv och den nya Skolmusikrepertoaren kan ses som ett förslag på nya bidrag till den gemensamma framtida finlandssvenska sångskatten. Men ser man lite mera kritiskt på saken kan man dra slutsatsen att ungdomen sjunger om framtiden medan vuxna i större utsträckning får fokusera på att förvalta ett klingande kulturarv. Men inte är det väl enbart barn och unga som ska föra fram budskap om social och ekologisk rättvisa? Så att vi vuxna ska kunna vifta bort det som sött eller naivt.

Nej, vi har bara en planet och de teman och sånger vi nu väljer att sjunga eller förtiga handlar ur ett större perspektiv om huruvida vi i framtiden över huvud taget har möjlighet att ordna massiva musikfester där vi kan sjunga och musicera lika privilegierat som i dag.

Vad gör människor med musik i framtiden?

Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet 27.2.2019

 

Vad gör människor med musik i framtiden?

Hembränt hör historien till – i dag kommer musiken till oss både (o)frivilligt och “gratis”

Impuls publicerad i Hufvudstadsbladet 22.5.2019

Hembränt hör historien till – i dag kommer musiken till oss både (o)frivilligt och “gratis”

För några veckor sedan besökte jag en skivmässa i grannstaden tillsammans med min äldste son. I motsats till honom är jag är inte speciellt intresserad av vinyler men det är intressant att diskutera musik och spegla de egna vanorna mot ungdomens.

Ingen av oss hittade det vi letade efter men jag åkte hem med lp-skivan Olympic hits (1964) och gitarristerna Julian Bream och John Williams legendariska lp Together (1972). Skivan med “olympisk musik” var prissatt i överkant men jag fick en trevlig pratstund på köpet.

Nån ägare före mig hade skrivit in datumet 11.10.1979 på gitarrskivan. Jag har aldrig köpt nya lp-skivor men antecknade ofta inköpsdatumet i mina cd-skivor. Det gör att jag i dag kan koppla dem till olika livsskeden. Det är inte bara skivor utan är knutna till den jag är, blir och har blivit.

Green Days neongröna cd Dookie har jag daterat 27.12.1994. Den köpte jag för julklappspengar i tonåren. Den har nog inget samlarvärde eftersom konvolutet har bitmärken av mina barn. Alla har de i tur och ordning lokaliserat den färgglada skivan med det tecknade omslaget och lyckats peta ut den ur skivhyllan, även den unge mannen som kom med mig till Karleby. I övrigt är han inte någon storkonsument av cd:ar, men hör till den generation som bidragit till att lp:n har fått en viss renässans.

 Bream & Williams skiva kunde jag ha låtit vara oköpt men jag drabbades av en stunds nostalgi när jag fingrade på omslaget och började läsa konvoluttexterna. Utan att jag ens lyssnade på musiken förde skivan mig tillbaka till min studietid. Under fildelningens storhetstid i början av 2000-talet hänfördes jag av duons musicerande via en egenhändigt bränd skiva utan omslag som jag lyssnade på genom min billiga cd-spelare i köket.

I dag hade jag kunnat få tillgång till musiken via de strömningstjänster jag använder men skivan som medium inbjuder till långsamhet och reflektion likt alla de timmar jag spenderade i musikaffären eller diskuterade musik med vänner. Mina skivköp var oftast välavvägda, kanske resultatet av att tålmodigt ha suttit med fingret redo på record-knappen på kassettbandspelaren i väntan på att favoritlåten ska spelas på radion.

I dag är tillgänglighet inte något problem vilket jag är tacksam för i vardagen som pedagog. Jag minns en lärare som på slutet av 1990-talet tvingade en klasskompis att cykla hem och hämta en skiva som hen hade lånat från skolans bibliotek och som läraren behövde för musikhistorielektionen.

Annat är det i dag. Unga kan på bara några sekunder via mobiltelefonen söka fram den musik de behöver. Nutidens “mobila” musikkonsumtion där när, var och hur man “införskaffade” musiken inte spelar lika stor roll kommer säkert att influera dagens unga musiklyssnares förhållande till och samtal om musik. Musiken kommer till en där man är, möter en i vardagen på ett annat sätt än förut. Ofta mer eller mindre gratis.

Även i dag når musik oss via olika medier men den teknologiska förändringen och inte minst digitaliseringen har bidragit till många förändringar på förhållandevis kort tid. Dylika förändringar i våra musikvanor är en grupp musikforskare från Åbo Akademi intresserade av inom projektet “Digitaliseringens inverkan på minoritetsmusik” (DIMM).

Det här var min berättelse. Du har möjlighet att dela med dig av din genom att svara på frågelistan “Musiken i din vardag” som finns på Svenska Litteratursällskapets hemsida.

Varför får bara herrar tåga till Champions League-hymnen?

Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet 17.4.2019

Varför får bara herrar tåga till Champions League-hymnen?

När jag undervisar i musikens historia brukar jag lyfta fram att musik inte bara framförs på konserter, musik genomsyrar hela samhället, skapar och formar sammanhang.

Som ett exempel på musik som en del av en ceremoni brukar jag använda G. F. Händels Kröningshymn, Zadok the Priest. Den (och tre andra) skrev han för kröningen av kung Georg II år 1727 och den har framförts vid kröningen av varje brittisk monark sedan dess.

Med små delikata rörelser och vändningar i musiken bygger Händel upp en spänd förväntan inför den monumentala höjdpunkten då kören bryter in: “Zaaaaaaaaadok the Priest”. Pukor och trumpeter, glädje och storslagen symbolik förenas med krönandet av en ny regent och beskyddare.

Eftersom ingen ny brittisk monark har krönts sedan Elizabeth II år 1953 är jag inte helt säker på i vilket skede av ceremonin hymnen vanligtvis används men den fungerar bra som exempel på ingångsmusik.

Det brukar vara krävande att hitta lämplig rytm i stegen och situationen leder till intressanta diskussioner och inte minst en del förbryllade miner eftersom många känner igen musiken från andra sammanhang.

Många drömmer om att få gå in till textfrasen “These are the Champions!”. Ja, du läste rätt, Fotboll. Uefa Champions League. De bästa europeiska klubblagen marscherar in till en omarbetning av Händels hymn.

Eller rättare sagt herrarna går in till den Champions League-hymn som Tony Britten komponerade 1992 med Händels mästerverk som förebild. Men man har aldrig hymlat om att det är en adaption av Zadok the Priest trots att det kommer som en överraskning för många. Originalets bibeltexter är ersatta med fraser på engelska, franska och tyska som lyfter fram turneringens och prestationernas storhet. Den är så vida känd att om och när Charles kröns till kung kommer många att undra varför man spelar Champions League-hymnen.

När man hör fotbollsspelare reflektera över sin upplevelse av hymnen – som till och med en del män sjunger med i innan match – är det ofattbart att Europeiska fotbollsförbundet (Uefa) inte unnar även kvinnliga fotbollsspelare en likartad inramning. Enligt uppgifter i norska TV2 har Uefa nämligen förbjudit damlag att använda hymnen i Women’s Champions League. Det är en motsvarande turnering, organiserad av samma förbund. Spelas hymnen får hemmalaget böter. Inga drottningar av fotboll får krönas till samma toner som herrarna.

För mig är detta en exkluderande handling helt i kontrast med de betydelser idrottsrörelser vanligtvis tillskriver idrotten, det vill säga brobygge människor emellan. Ord och handling är olika saker och här slår man en kil mellan könen. Jag kan inte dra mig till minnes någon motsvarande situation där man skulle ha förbjudit kvinnor att använda samma musikaliska symboler som män. Om dylika finns bör de lyftas fram i dagsljus.

Uefa har lovat att ta fram egen musik åt damerna. Trevligt, men Champions Leagues ljud- och symbolvärld har man tillskansat sig via Händel och den pompösa musikaliska gestik som brukats för att hylla kungligheter av båda könen. Det är detta kulturella kapital som man bygger vidare på, låser in och reserverar för herrar.

Vad är nästa steg, olika national- eller klubbsånger? En befängd tanke. Lika befängd som att nästa gång jag spelar Zadok the Priest i klassrummet påpeka att: jo, en bearbetning av detta musikstycke används inom herrfotbollen så nu kan killarna stiga upp medan tjejerna får sitta kvar och fortsätta drömma om att deras prestationer ska tas på lika stort allvar.