Monthly Archives: August 2015

Från forskare till frilansare

Som jag skrev i ett blogginlägg i slutet på maj tryter den egna forskningsfinansieringen. Inga mirakel har skett under sommaren; jag har inte vunnit på Stryktipset, frun har inte vunnit på Lotto. På sommaren beviljas heller inte finansiering för forskare/doktorander vilket betyder att nästa besked kommer i oktober. Resen av beskeden torde dyka upp i månadsskiftet november/december. Då vet man vad man gör efter nyår.

Det betyder helt enkelt att när min nuvarande finansiering (från Svensk-Österbottniska Samfundet) tar slut sista september blir jag frilansare på heltid. Arbetsrummet i Campus Allegro är uppsagt sen en tid tillbaka men förhoppningsvis behöver jag inte skriva mig arbetslös, vilket tyvärr har varit fallet för allt fler doktorandvänner den senaste tiden. Jag är långt ifrån den enda vars forskningsprojekt går i stå just när man har fått upp farten och på riktigt kan börja blicka uppåt och framåt. Det är något allvarligt fel med det finska doktorandsystemet – ja hela landet har ju allvarliga problem.

Jag är i varje fall i den ”goda” sitsen att jag har andra examen i bakfickan, exempelvis musikpedagog. Den ”förmånen” har framförallt inte många andra yngre hungriga doktorander vilka ”by the book” har fortsatt sina forskarstudier genast efter avklarad magisterexamen. I förhållande till andra ska jag väl inte klaga så högt men en att frilansa som pedagog, föreläsare, musikvetare och (musik)skribent för att själv finansiera forskandet är i dessa tider är sannerligen inte det lättaste. Hus ska amorteras och barn är hungriga varje dag. Universiteten rycker på axlarna trots att det är de som sen cashar in på avklarad examen när doktoranderna har lidit klart.

Den senaste tiden har jag avsatt en del tid på att pitcha lite idéer hit och dit för skrivprojekt för de ofinansierade månaderna. En ovan situation, visst, och lika oproduktivt ur avhandlingssynvinkel som att sitta och skriva en massa stipendieansökningar. Men man måste vara ute i god tid. Just nu finns en liten hög av projekt som ska skrivas, översättas och recenseras. Bland annat ska jag skriva programtexter för RUSK-festivalen senare på hösten. Alltid nåt. Men bilskrället gick inte genom besiktningen idag. Redan dit far många honorar…

Advertisements

Fotbollsgrabbar och swingpjattar 2.0

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 2.8.2015. 
En längre, tidigare version av texten finns här. 
I samma tidning (inklusive Vasabladet) publicerades 
ett längre reportaget om marschmusik som fotbollskultur. 
Denna kolumn fanns inte i Vasabladet.

Fotbollsgrabbar och swingpjattar

För en tid sen stötte jag på sången “Vi äro fotbollsgrabbar…” i Roy Frilunds JBK-historik från 2004. JBK:s sång väckte först inte nåt större intresse. Nån melodi fanns heller inte omnämnd. I historiken lyfts det däremot nog fram att man i Jakobstads bollklubb sjöng mycket på bortaresorna. En av sångerna var säkert ”Vi äro fotbollsgrabbar”. Jag frågade några JBK:are om sångens historia men fick axelryckningar till svar.

Till slut fick jag veta att den visst har en melodi och har sjungits så sent som i december 2014 på JBK:s 70-årsjubileum. Melodin lär vara en känd men ännu oidentifierade melodi från 1940/50-talet. Texten, som finns återgiven i sin helhet i historiken, är skriven av Albin Harell med stor sannolikhet alldeles i början av 1950-talet.

Det finns två intressanta saker i sångtexten. För det första är den väldigt ödmjuk i tonen. Så ödmjuk att man redan i det två första raderna konstaterar att ibland kammar man noll:

”Vi äro fotbollsgrabbar alla, som har ett glatt och käckt humör.
Fast vi ur serien kan falla, vi sjunger ändå gladeligen uti kör.”

Också i KPV-humppas text (1969) nämns det att man måste tåla en förlust. När Kai Pahlman och hans Futistrio spelade in ”Kuinka maaleja tehdään” (1966) väckte sången till och med en viss irritation bland fotbollsfolket eftersom man upplevde att den inte gav tillräckligt med erkännande till motståndarna. Idag, när resultat oftast prioriteras framför ideologi, skulle det nog inte komma på fråga att skriva en kamp- eller föreningssång där det antyds att man förlorar ibland.

Den andra detaljen, och som ringar sången som en intressant beskrivning av samtiden, är tredje versens referens till ”swingpjattar”:

”Små söta flickor uti staden, de går och hoppas på en ring
av gentlemän på promenaden, men ej av långhårs pjattar uti jazz och swing.”

Fotbollspelare var gentlemän i motsats till långhåriga pjattar som inte var något brudgumsmaterial. Swingpjattar var framförallt unga, dansglada män som klädde sig i överstora kläder. När fenomenet landade i Stockholm i början på 1940-talet beklagade man swingpjattens brist på manlighet. Pjattarna var inte ”Sveriges hopp”, utan ”Sveriges hoppsan”. Hur kraftig ska inte reaktionerna ha varit här? Finland hade ju, i motsats till Sverige, varit i krig.

Jakobstad är inte Stockholm men månne inte pjattar även skymtats i 1950-talets Jakobstad, annars skulle begreppet knappast ha figurerat i Harells text. Vid den här tiden stod idrotten också för det sunda idealet och fick kraft från idealismen bakom. Kontrasten mellan idrott och musik blev ännu skarpare när rocken slog igenom. Idrotten symboliserade det rena och hälsosamma kroppsidealet.

Även om JBK:arna säkert var kända i Jakobstad var HJK:s mästerskapsspelare den tidens stjärnor. Bland de största den bollsparkande pianisten Kai Pahlman. I Futistrios låt ”Jos sais kerran reissullansa” (1966) får man en liten bild av vilka flickidoler de hurtiga HJK:arna var. Enligt sången spelade de för flickornas skull (”sinun takiasi nätti tyttö olen lähtenyt reissulle”) och skulle gärna ha haft en tjej att krama i bussen på vägen hem. Idag skulle en motsvarande sång nog inte falla i god jord. I JBK verkar man dock ha koncentrerat sig på att sjunga i bussen.