Kattens symfoni

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 8.4.2018.

 

Kattens symfoni

Vår katt Läsh tillbringar oftast sina nätter utomhus. Den senaste tiden har hon hittat ett nytt ställe att tillbringa sina mornar på.

När det börjar ljusna söker hon sig till vår veranda, hoppar upp på ett av borden och bänkar sig på en uppochnervänd låda som vi odlade basilika i förra sommaren (av någon orsak har lådan inte tagit sig in i förrådet själv). Där tillbringar Läsh sina mornar och njuter säkert av att dagarna nu blir längre, ljusare och varmare.

När det Ahlsvedska hushållet vaknar till liv ser vi henne hopkurad sitta med slutna ögon på bordet utanför vårt köksfönster. Innan vi ens har fått i oss den första kaffedroppen har hon börjat njuta av dagen. Det enda livstecknet hon ger ifrån sig är att öronen försiktigt rör på sig ibland som om hon lyssnade på sitt revir som en bekant, välklingande komposition.

Till sitt yttre påminner denna pälsbeklädda livsnjutare mig om någon som med stängda ögon sitter försjunken i djup kontemplation över det man lyssnar på – någon som helt och fullt hänger sig åt ett ljudlandskap eller ett musikaliskt verk.

För mig symboliserar hennes habitus något som är så nära ett så kallat autonomt lyssnande som man bara kan komma. Lyssnandet är autonomt i den meningen att man inte gör annat än lyssnar. I skalans andra ände finns den form av “slölyssnande” man gör när andra aktiviteter är viktigare än själva lyssnandet, till exempel att leka, äta, diska eller köra bil.

Den här “skalan” är förstås bara en teoretisk konstruktion. Man kan ifrågasätta om man – och nu pratar jag om människor – faktiskt i någon lyssnarsituation inte gör annat än enbart lyssnar.

Jag har länge fascinerats av olika grader av lyssnande eftersom sammanhanget influerar hur vi lyssnar. För katten verkar morgonen – åtminstone tills trastarna har anlänt – vara en njutbar lyssningssituation.

När jag betraktar Läsh avundas jag hur hon till synes prioriterar endast lyssnandet som aktivitet. Hur hon verkligen uppfattar sin omgivning kan jag bara spekulera i, men när ettåringen härjar i köket och vill ha frukost fortare än genast avundas jag katten som ligger orörlig, hopkurad i gryningens ljus och bara lyssnar.

Efter en stund, vartefter ljudet i köket tilltar, börjar Läsh sakta men säkert signalera att hon nog är vaken. När hon hör ytterdörren öppnas reagerar hon på bråkdelen av en sekund – in, fort, ge mig mat NU!

Hennes reaktionsförmåga påminner om en småbarnsförälders lyssnande. När man lyssnar som en småbarnsförälder är man i konstant beredskap, “listening-in-readiness” som forskaren Barry Truax skulle kalla det. Detta är en “typ” av lyssnande där man snabbt fokuserar på ett ljud som bedöms som viktigt i sammanhanget trots att man inte aktivt lyssnar efter det.

Småbarnsföräldrar – ni vet – ljudet av något som går sönder, en oroväckande hostning eller en plötslig tystnad som kan innefatta alla möjliga hyss.

Den opportunistiske katten vet att när det rasslar i dörren så ska man passa på. Nej, katten må höra bra men lyssnar nog inte för lyssnandets nöjes skull. Denna förmåga har nog enbart vi människor förunnats med. Detta bottnar i människan som social och kulturell varelse med förmågan att tillskriva ljud, musik eller klingande sammanhang och fenomen olika värden och estetiska kvaliteter. Detta skiljer människan(s lyssnande) från djuren(s).

Utomhus är nog kattens lyssnande en form av beredskapslyssnande. Hur som helst kan jag inte låta bli att inspireras av detta livsnjutande rovdjur som ser ut att njuta av sitt revir som en välklingande Beethovensymfoni.

Advertisements

Mozarts Requiem

Bland det roligaste jag vet är att skriva verkpresentationer. Den första skrev jag någon gång kring år 2004 och sedan dess har det blivit ett hundratal presentationer av framför allt orkester- och kammarmusikverk. Den här texten är skriven för Jakobstads Sinfonietta som tillsammans med Musikhusets kör, Kammarkören Bel Canto och projektsångare uppförde Mozarts Requiem i Munsala kyrka 29.3.2018. Som dirigent fungerade Dan Lönnqvist. Själv hade jag förmånen att få medverka i kören och det torde ha varit tredje gången jag sjöng Mozarts fantastiska Requiem.

___

W. A. Mozart: Requiem, K. 626

Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791) skrev med största lätthet i alla former och genrer men hans största passion var operan. Många operakompositörer har fascinerats av rekviet, dödsmässan, och använt dess inneboende dramatik för att skapa fascinerande sakrala verk där de avslöjar något om sin egen syn på döden och det som därpå följer. Antagligen är det rekviets markering av dödens slutgiltighet som förklarar varför kompositörer ofta bara skriver ett rekviem. Det gäller även för Mozart men inget annat rekviem har en så färgstark tillkomsthistoria som hans.

Requiem blev Mozarts sista verk men komponerandet inleddes knappast speciellt hängivet. Det var bara ett jobb, ett jobb han av en okänd man i juli 1791 blivit erbjuden ett stort arvode för att utföra. Beställaren handlade på uppdrag av den excentriske greve Franz von Walsegg. Amatörkompositören Walsegg var känd för att anonymt beställa musik av berömda kompositörer för att sedan uppföra dem i eget namn.

Den blott 35 år gamla Mozart var utmattad efter många operajobb och antagligen döende när han väl tog sig an komponerandet. Under arbete med rekviet blev han allt svagare men också besatt av beställningen och tanken att han skrev sin egen dödsmässa. Sin dödsångest vädrar han kanske som tydligast i Confutatis-satsen.

Mozart dog 5 december 1791. Då var rekviet långt ifrån klart. De sista orden han tonsatte själv var den vackra Lacrimosa-satsens fras ”Judicandus homo reus” (”den skyldige ska dömas”). Den 10 december hölls en minnesgudstjänst för Mozart i Michaelerkirche i Wien. Ett dokument i kyrkans arkiv bekräftar att de satser som Mozart själv hann färdigställda framfödes vid en relativt påkostad tillställning. Han hade med andra ord verkligen skrivit sin egen dödsmässa. Han begravdes redan den 7 december helt enligt de spartanska begravningspraktiker som gällde i Wien vid den tiden.

Änkan Constanze var noga med att greven skulle få det rekviem av Mozart han hade beställt och ge full betalning. På sin dödsbädd hade Mozart gett instruktioner åt Franz Xavier Süssmayr hur verket skulle fortsätta och han och Joseph Leopold Eybler fullbordade ”Mozarts requiem”. Efteråt kämpade Constanze för att få tillbaka rätten till rekviet av greven för att kunna publicera det i Mozarts namn. Men Constanze bidrog också till många myter och berättade bl.a. att Mozart trodde att han hade blivit förgiftad. Denna envisa myt levde kvar länge. Nej, Antonio Salieri är varken direkt eller indirekt medskyldig till Mozarts plötsliga död trots att Milos Formans populära film Amadeus (1984) kan tolkas antyda något sådant. Forskare har i efterhand hittat långt över 100 sjukdomar som skulle passa in på de symptom som Mozart hade.

I efterhand har många andra kompositörer också fullbordat Mozarts requiem – kanske t.o.m. bättre än Süssmayr – men det är hans version som oftast framförs, framförallt eftersom han var närvarande under kompositionsskedet och diskuterade även musiken med Mozart. Hans version upplevs autentisk – som om Mozarts själ och ande svävade över musiken.

Även om man helt bortser från verkets gåtfulla tillkomsthistoria, som (för) ofta bildat ramverk för tolkningen av verket, är Mozarts requiem ett alldeles enastående verk. Med sin dödsmässa satte Mozart ny standard vad gäller uttrycksfullhet, dramatik och orkestrering och rekviet blev en inspirationskälla för många kompositörer under 1800-talet. De inledande fraserna anses vara bland de mest enastående musikaliska andetag som någonsin skrivits.

Kaj Ahlsved

W. A. Mozart: Requiem, K. 626

Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791) sävelsi vaikeuksitta kaikissa tyylilajeissa, mutta hänen suuri intohimonsa oli ooppera. Monet oopperasäveltäjä ovat kokeneet sielunmessun (rekviemin) lumon, ja hyödyntämään sen luontaista dramatiikkaa luodakseen kiehtovia uskonnollisia teoksia, joissa he paljastavat jotakin omasta käsityksestään kuolemasta ja tuonpuoleisesta. Sielunmessussa korostuva kuoleman lopullisuus on todennäköisesti syy siihen, miksi säveltäjä kirjoittaa yleensä yhden ainoan rekviemin. Sama pätee Mozartiin, mutta millään muulla sielunmessulla ei ole yhtä värikästä syntyhistoriaa.

Requiem jäi Mozartin viimeiseksi teokseksi, mutta hän ei aluksi ollut erityisen omistautunut kyseiselle sävellystyölle. Kyse oli vain yhdestä työstä muiden joukossa, josta eräs hänelle entuudestaan tuntematon mies tarjosi suurta palkkiota heinäkuussa 1791. Tilaajan toimeksiantaja oli eksentrinen kreivi Franz von Walsegg. Amatöörisäveltäjä Walsegg oli tunnettu tavastaan tilata anonyymisti musiikkia kuuluisilta säveltäjiltä, jota hän sitten esitti omana tuotantonaan.

Vasta 35-vuotias Mozart oli uupunut monen oopperatyön jäljiltä aloittaessaan teoksen työstämisen, ja todennäköisesti kuolemaisillaan. Työn edetessä hänen vointinsa heikkeni entisestään samalla kun toimeksianto ja ajatus siitä, että hän kirjoitti omaa sielunmessuaan, riivasi häntä yhä enemmän. Kuolemanpelkoaan hän käsittelee mitä ilmeisimmin teoksen Confutatis-osassa.

Mozart kuoli 5. joulukuuta 1791 rekviemin ollessa pahasti kesken. Viimeiset sanat, jotka hän itse sävelsi, ovat kauniin Lacrimosa-osan ”Judicandus homo reus” (”syyllinen tuomittakoon”). Mozartin muistojumalanpalvelus pidettiin 10. joulukuuta Michaelerkirchessä Wienissä. Kirkon arkistosta löytyvä asiakirja vahvistaa, että Mozartin itse valmistelemat messun osat esitettiin osana suhteellisen yltäkylläistä tilaisuutta. Toisin sanoen hän tosiaan oli säveltänyt oman sielunmessunsa. Hänet oli haudattu jo aiemmin 7. joulukuuta vaatimattomin menoin, kuten Wienissä siihen aikaan oli tapana.

Mozartin leski Constanze piti tarkkaan huolen, että kreivi saisi Mozartilta tilaamansa messun, ja että palkkio työstä maksettaisiin kokonaisuudessaan. Kuolinvuoteellaan Mozart oli ohjeistanut Franz Xavier Süssmayria teoksen jatkamisessa, ja tämä yhdessä Joseph Leopold Eyblerin kanssa viimeisteli ”Mozartin Requiem”. Myöhemmin Constanze taisteli saadakseen oikeudet teokseen takaisin kreiviltä voidakseen julkaista sen Mozartin nimellä. Constanze myös myötavaikutti monen myytin syntyyn, kuten että Mozartin luulleen tulleensa myrkytetyksi. Tämä uskomus jäi elämään pitkäksi aikaa. Ei, Antonio Salieri ei ole suoraan eikä välillisesti syyllinen Mozartin äkilliseen kuolemaan, vaikka Milos Formanin kuuluisan elokuvan Amadeuksen (1984) perusteella niin voidaankin tulkita. Tutkijat ovat sittemmin löytäneet satakunta sairautta, jotka sopivat Mozartin oireisiin.

Jälkeenpäin myös monet muut säveltäjät ovat viimeistelleet Mozartin requiemin – ehkä jopa paremmin kuin Süssmayr – mutta hänen versionsa on se, jota useimmin esitetään, etenkin siksi, että Süssmayr oli läsnä säveltämistyön aikana sekä myös keskusteli musiikista Mozartin kanssa. Hänen versionsa koetaan aidoimpana – ikään kuin Mozartin henki ja sielu leijuisivat musiikin yllä.

Jos sivuutetaan teoksen arvoituksellinen syntyhistoria, joka (liiankin) usein toimii pohjana teoksen tulkinnassa, on Mozartin requiem teoksena silti aivan ainutlaatuinen. Sielunmessullaan Mozart nosti ilmaisun, dramatiikan ja soitinnuksen aivan uudelle tasolle ja messusta tuli monen säveltäjän inspiraationlähde 1800-luvulla. Alkufraasit mielletäänkin kenties ainutlaatuisimpina musikaalisina henkäyksinä, jotka on koskaan kirjoitettu.

Kaj Ahlsved

Suomennos: Sem Öhman

Från aha till åhå

 

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 18.3.2018

Från aha till åhå

I en kolumn förra veckan (ÖT 11.3) skrev Pauliina Holmqvist intressant om livets åhå-upplevelser. Kolumnen slog an en nostalgisk sträng i mig som lätt kommer i gungning på våren.

När detta skrivs har årets nior just gjort sina första studieval och ansökningstiden till högskolorna har inletts. Många ungdomar har nu tagit det rätta beslutet, alternativt ett beslut man av olika orsak ännu kan komma att omvärdera.

Trots att jag har jobbat med musik i snart 15 års tid undrar jag om jag någonsin beslutade mig för att jobba med just det.

Visst beslöt jag mig för att söka till utbildningar men livet har format sig genom att jag hamnat in i olika “aha-situationer” som jag först nu när jag närmar mig 40-strecket inser att har varit av stor betydelse för de mer eller mindre intuitiva beslut jag tog.

Först nu inser jag med ett stort “åhå” hur viktiga vissa situationer kom att bli för var och vad man är idag.

I min familj har musiken alltid varit mer eller mindre närvarande. Föräldrarna hade stor inverkan på det första instrumentvalet (tack mamma och pappa!) men i högstadiet packade jag ner fiolen, något jag i dag ångrar (förstås!).

En uppmärksam och skicklig musiklärare i Oxhamns skola la en dag en Landolagitarr i min famn (tack Brita!) och plötsligt harvade jag ackord betydligt bättre än jag tecknade. I lågstadiet hade jag nämligen drömt om att bli serietecknare. Lärare – ånej – det kunde jag aldrig tänka mig att bli.

Efter högstadiet blev det musiklinjen vid EFÖ i Vasa. Där introducerade “Bona” Sandström mig till den klassiska gitarren. Vid samma tider förirrade jag mig in på en konsert i Runebergssalen där Per Skareng var solist i “Concierto de Aranjuez” med Jakobstads Orkester.

Wow – vilken upplevelse! Kan man spela gitarr på det där sättet också? Både “Bona” och Per Skareng blev sedermera både mina lärare och kolleger vid Musikhuset i Jakobstad. Jo, lärare blev jag ju också av bara farten – åhå!

I något skede fick jag höra att det fanns något som hette musikvetenskap och att man kunde studera det i Åbo. Jag hade nog ingen aning vad jag gav mig in på och det var minst sagt kämpigt innan jag som musiker blev du med det vetenskapliga.
När jag den första hösten satt och pustade och flåsade på grund- och metodkurser kunde jag inte i min vildaste fantasi tänka mig att bli doktor i musikvetenskap.

Nej, de där bleka forskarna som satt inlåsta och läste dagarna i ända och som endast släpptes ut när de skulle undervisa fnissade man ju lite åt som gulnäbb.

Jag var faktiskt fem före att ge upp men räddades av en alldeles fantastisk kurs om musikens mörka sidor (tack Bruce!). Sakta men säkert föll myntet ner och musikvetenskapliga aha-upplevelser uppenbarade sig. Åhå, 10 år senare disputerade man.

Det är onödigt att ångra något men vägen har förstås varit betydligt krokigare än de raka streck som jag nu kan dra mellan mina aha-upplevelser. Krokar och misstag lär man sig av.

Det enda som grämer mig – och säkert många andra som studerat i “vuxen” ålder – är att jag hade fått betydligt mer ut av mina studier om jag ens hade haft en bråkdel av de erfarenheter jag har i dag.

När man idag som lärare och förälder kanske beklagar sig över att “dagens ungdom” endera verkar viljelösa eller har dålig koll på läget borde man kanske först rannsaka sig själv.

Åhå, hur lite visste man väl inte själv om livet när man gjorde sina val? Jag har i alla fall lärt mig att man aldrig ska säga aldrig och alltid göra sitt bästa av det man väl beslutar sig för att ta sig an.

Rör inte mina cd-skivor

(Oredigerad) kolumn publicerad i Österbottens Tidning 4.2.2018. 

Rör inte mina cd-skivor

I mitt Facebookflöde var det för en tid sedan någon som undrade hur många cd-skivor vännerna köpt det senaste året. Svaren varierade från ”har inte köpt en skiva på många år” till någon entusiast som påstod sig köpa ”ett tiotal årligen”. Frågan har sitt ursprung i att den totala försäljningen av cd-skivor mer eller mindre varit i fritt fall sedan år 2000. Då såldes det ca 9 miljoner skivor i Finland. Ifjol såldes det ca en miljon. Idag är det strömmad musik via internet som dominerar och den typen av musiklyssnande förutsätter inte ett ägande av en fysisk produkt, en konkret skiva. Man äger inte, man får tillgång till musiken. Det är en radikal skillnad egentligen.

Jag har det stora lyckan att få många recensionsexemplar årligen. Detta är den största orsaken till att min cd-samling fortfarande växer. Utöver dessa växer samlingen med lokala artisters skivor och en del favoritartister vars skivor jag plikttroget köper.  Det mesta av min vardagliga musiklyssning sker däremot via strömningstjänster.

Ibland föreslår folk att jag borde göra mig av med mina skivor. De tar ju bara plats och samlar damm. Men nej, varför skulle jag göra det? Den största delen av de skivor jag har införskaffat har en egen historia. De är köpta vid en viss tid och plats. En del av mina vänner fnissar åt att jag t.o.m. har skrivit köpedatumet i en del av skivorna, men det bjuder jag gladeligen på. Att jag gjort det hjälper mig att idag knyta dem till olika livsskeden.

För mig står det klart att inte bara musik men också och mina cd-skivor är en del av min identitet; de bidrar till den jag är, blir men också har blivit. För några veckor sedan fuldansade jag och yngsta dottern till Crash Test Dummies megasuccéskiva God shuffled his feet (1993). Den skivan kan förvaras längre ner på skivhyllan än Green Days neongröna Dookie (1994) som alla mina fyra barn i tur och ordning har hittat och tuggat på.

Båda dessa skivor införskaffades 1994. Den senare av dem 27.12 1994, antagligen med julklappspengar. Om man kunde lyssna sönder en cd-skiva så hade jag antagligen gjort det. Samma gäller skivan med gitarristerna Andrés Segovias och John Williams legendariska inspelningar av Bachs cellosviter som jag fyndande för 19,90 mark på Anttila i studieorten Vasa ganska precis ett år senare.

För ett antal år sedan fick jag ärva en mängd lp-skivor men eftersom de inte är ”mina” har jag inte samma emotionella koppling till dem. Under fildelningens storhetstid samlade många på sig enorma mängder mp3-filer men den känslomässiga kopplingen till dem konstruerades inte på ett likartat sätt som till den musik man köpte. Ofta saknades skivomslag och information även om man bemödade sig att bränna en fysisk skiva. Dagens lagliga digitala musiktjänster har tyvärr försummat behovet att kreditera artister och upphovsmän på ett tydligt och värdigt sätt, men det är en annan historia.

Intressant nog har lp-skivan fått en liten renässans hos framför allt den generation som inte har en stark koppling till varken cd:n eller c-kassetten. Det kan vara en antydan om behovet av att också uppleva musik som något fysiskt och konkret. Även det ökade utbudet av festivaler och turnerande artister skvallrar om en önskan om att ge musikupplevelsen en dimension utöver de digitala strömmarna.

Strömningstjänster som t.ex. Spotify förutspås att fortsätta växa. Det är därför självklart att nutidens mobila musikkonsumtion där när, var och hur man införskaffade musiken inte spelar lika stor roll kommer att influera dagens unga musiklyssnares framtida relation till (sin) musik.

För mig lever den fysiska skivan ännu i symbios med den klingande musiken och att göra mig av med de mest kära skivorna vore som att göra sig av med långvariga vänner men också en karta över olika livsskeden och minnen.

“Now you are married to science”

23795125_10155336823619527_9085742942843550786_n

Från vänster: opponent Dan Lundberg, kustos Johannes Brusila och undertecknad.

Efter att min disputation var överstökad konstaterade en av mina akademiska vänner att “now you are married to science”. Hen syftade inte på att man bär den akademiska titeln som en vigselring i vardagen utan snarare att den offentliga granskningen av avhandlingen och alla de ritualer som finns kring en disputation är något som man för alltid kommer att bära med sig och minnas. Att ro i land ett avhandlingsprojekt och disputera är onekligen en kraftansträngning och disputationsdagen blir därför en unik och förhoppningsvis minnesvärd dag där man sätter punkt för ett skede av livet. Även om det var sjukt pirrigt ända fram till minuterna innan jag, opponent Dan Lundberg och kustos Johannes Brusila tågade in i Sibeliusmuseums konsertsal tillsammans till tonerna av marschen Alte Kameraden, var det faktiskt en riktigt rolig dag. Disputationsdagen utmynnade i en trevlig “Karonkka” (doktorsmiddag) på restaurang Koulu på kvällen.

Många har frågat vad som kommer att hända nu (… när man är gift med vetenskapen). Jag har förstås ännu mitt fasta jobb som ansvarig för YA:s musikutbildning och jag kommer också att handleda och undervisa på Yrkeshögskolan Novia både på våren och hösten.

Men vad gäller framtiden och forskning så erhöll glädjande nog den nygrundade forskningsföreningen Suoni ry., som jag är medlem i, finansiering både från Alfred Kordelins stiftelse (för en antologi) och från Koneen Säätiö (“ponnistusraha”) för att bl.a. utveckla metoder för aktivistisk musikforskning. Detta spännande forskningsprojekt som tangerar musik som förändringskraft och forskarens aktiva roll i samhället ligger förstås en bit från min forskning om musik i sportsammanhang, men tangerar desto mera min roll som musikkritiker och musikskribent. Detta projekt kommer jag att jobba med hösten 2018. Vad som händer sen får vi se.
_

Min doktorsavhandling Musik och sport: En analys av musikanvändning, ljudlandskap, identitet och dramaturgi i samband med lagsportevenemang kan laddas ner HÄR.

 

 

 

Disputation!

Jag har glädjen att meddela att min doktorsavhandling Musik och sport: En analys av musikanvändning, ljudlandskap, identitet och dramaturgi i samband med lagsportevenemang framläggs till offentlig granskning i Sibeliusmuseums konsertsal, Biskopsgatan 17, Åbo, fredagen den 24 november kl. 12.00. Opponent är FD, docent Dan Lundberg, arkivchef och överbibliotekarie vid Statens musikverk, Stockholm.

Varmt välkommen att närvara vid disputationen!

FM Kaj Ahlsved

 

Filmmusik utan film

Oredigerad version av kolumn publicerad i Österbottens Tidning 4.6.2017.

Filmmusik utan film

Den första filmen med synkroniserat ljud- och musikspår ”The Jazz Singer”, såg världens ljus redan 1927. Men filmmusik har länge haft problem med legitimitet. Eftersom musiken är underordnad ett narrativ eller ett visuellt flöde av något slag har den inte setts som ”riktig” musik. Därför dröjde det ända till 1987 innan Claudia Gorbmans numera legendariska bok ”Unheard melodies” banade väg för en seriös teoretisering av filmmusik. I den klassikern studerar hon framförallt Max Steiners framgångsrika sätt att komponera för Hollywoodfilmer som t.ex. King Kong (1933) och Casablanca (1942).

På en föreläsning för några år sedan konstaterade Gorbman att hennes studenter idag inte lyssnar till de äldre filmerna så som man gjorde tidigare. Det är lätt att hålla med: när man ser hövdingen i King Kong-filmen gå ner för trappan för att möta filmteamet som är på jakt efter Kong och varje steg hövdingen tar ackompanjeras av en tuba är det svårt att låta bli att dra på munnen. Genialiskt för sin tid men filmmusiken har utvecklats och med den även vårt lyssnande och dess referensramar.

Idag kan man dock med fog konstatera att filmmusiken har vunnit en allt större legitimitet inte bara som forskningsobjekt men även som en musikform som allt oftare framförs på konserter. I kölvattnet kommer även tv- och dataspelsmusik.

Ett exempel på detta är filmmusikkompositören Hans Zimmer (f. 1957) vars bejublade världsturné nådde Helsingfors och en slutsåld Hartwall-arena den 16:e maj. Hans Zimmer ligger bakom musik för ett stort antal filmer, t.ex. ”Rain Man”, ”The Rock”, ”Pirates of the Caribbean”, ”Lejonkungen” och ”Inception” bara för att nämna några få. Idag är kända filmmusikkompositörer alltså också turnerande artister. Med sig till Finland hade Zimmer ett ca 20 mannaband, en klassisk orkester med stor brassektion och slagverk samt en kör.

Zimmer är känd för att i sin musik skapa en syntes av elektroniska instrument och klassiska orkesterklanger. Han har visserligen en hel del fina teman men skiljer sig från t.ex. Star Wars-legenden John Williams inte bara klangligt, Zimmers musik tar också mera tid på sig. Hans hantverk är som bäst när musiken arbetar sig från pianissimo mot ett mäktigt uttömmande fortefortissimo som i t.ex. ”Time” från filmen ”Inception”.

Ofta handlar hans musik om att skapa ljudvärldar t.ex. den med rakblad förvrängda långa violintonen som hörs i ”The Dark Knight” när Joker är närvarande i någon form. Zimmers musik är klangligt komplex, ibland lågmäld och minimalistisk men ofta högljudd och på gränsen till bullrig.

Man kunde ha trott att Zimmer vars stil är högteknologisk också skulle bjuda på en hejdundrande visuell show. Men nej – Zimmer satte musiken i första rummet! Visst fanns det snygga ljussättningar och en del videoprojektioner men visuellt var det inte alls i den omfattning man hade kunnat väntas sig av någon som jobbat med Hollywoods främsta regissörer.

Som för att ännu verkligen lyfta fram själva musiken framhävde han kvällen igenom sina skickliga medmusiker, av vilka man inte kan glömma trummisen Satnam Ramgotra och gitarristen Guthrie Govan. Hans Zimmer spelade själv en massa instrument men ville framförallt lyfta de ofta handplockade musikerna vilka fått hans musik att klinga så effektfullt och framgångsrikt på film.

I en tid där digitala instrument och samplingar allt mer ersätter levande (film)musiker kändes detta fokus på musikerna bakom de mäktiga soundtracken som ett i efterhand självklart och intressant inlägg i diskussionen om filmmusikens legitimitet.