Låt det höras!

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 26.8.2018.

 

“Låt det höras. Yeah!
Låt det höras. Yeah!
Så om du har nånting att säga,
säg det högt till alla.”

Den ovannämnda refrängen har vi hört till led och lust i vår familj i sommar. Sexåringen sjunger, dansar och rappar medan tvååringen gör så gott han kan och ropar ivrigt “Yeah!”.

Ifall inte låten redan börjat klinga i ditt huvud så kan jag berätta att textfraserna är refrängen till låten “Låt det höras” som har ingått i Barnkanalens tv-program “Sommarlov”. Låten är skriven av Erik och Lise Hjärpe och framförs av programledarna Malin, Alex och Angelika tillsammans med en hel del barn.

Mycket kunde sägas om låten och barnmusik i stort. Barnmusik är ju egentligen ett märkligt begrepp eftersom barn oftast bara benämner sin musik för – just det – musik. Begreppet barnmusik innebär ofta att det är vuxna som gör musiken för eller i bästa fall med barnen. Sällan är det barn som gör musik för barn alternativt barn som gör musik för vuxna (vuxenmusik?).

Precis som mycket av den kultur som barn tar del av så har barnmusiken ofta ett budskap och en fostrande funktion. Ifjol sporrade Sommarlov barnen till miljömedvetenhet genom att bli “Planetskötare”.

När jag först hörde “Låt det höras” antog jag att refrängen anspelade på nätmobbning, att man inte ska tala illa om varandra i “tysthet” på nätet. Men årets lärdom är att barn kan höja sin röst mot orättvisor, ta plats och säga sin åsikt. Lyssnar man längre än refrängen uppmanas barnen att lyssna lika mycket som de ropar – dialog med andra ord. Vackert så.

“Låt det höras” är med andra ord en kampsång för barn till barn om att de genom egen aktivitet kan bidra till förändring. Men låtskrivarna lämnar det upp till barnen att själva utforska var orättvisorna finns.

Musik- och konstupplevelser präglas ofta av ett utforskande av nya perspektiv. Konstupplevelser fördjupar och erbjuder möjlighet att till exempel se världen så som den ter sig just nu eller så som man skulle vilja att den var.

Musik erbjuder med andra ord eskapism i många former. Å ena sidan kan den erbjuda en känslomässig verklighetsflykt bort från bekymmer och världen så som den “har blivit”. Å andra sidan kan musiken stå för en vision om hur man vill att världen ska vara – kanske till och med ge kraft och frigöra människor genom känslor av samhörighet. Det senare alternativet tar ställning snarare än fungerar som ett sätt att sticka huvudet i sanden för svåra frågor.

Musik genomsyrar många sammanhang och kan givetvis ha en massa olika funktioner. Ibland blir jag provocerad – och irriterad på mig själv – över hur många musiker, konstnärer och festivaler som har en röst, en scen och en plattform att tala från, och som kunde ta ställning för exempelvis människors lika värde eller lyfta fram miljöfrågor, men som inte tar chansen.

Många sjunger, vem har något att säga? Om du har något på hjärtat säg det högt. Ju fler röster desto bättre hör man varandra i bruset.

Efter att ha nynnat “Låt det höras” i många dagar frågade jag husets sexåring vad låten egentligen handlar om. Efter ett antal “men pappaaaa” informerade hon mig att “man inte ska viskas, om man har något att säga ska man säga så att alla hör. Men man måste också lyssna. Och då hör man hjärtat”.

____

 

Advertisements

Sommarens ljudlandskap

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 3.6 2018.

 

Sommarens ljudlandskap

Skolavslutningshelgen är för många en glädjens helg: Skolåret avlutas, många får sina betyg, kanske en examen och ser således ett skede i livet avslutas och ännu obestämd framtid ta vid.

Som markör för skolårets slut, sommarens ankomst och naturens pånyttfödelse fungerar sjungandet av “Den blomstertid”. Den folkkära sommarpsalmen är laddad med både kollektiva, generationsöverskridande men också unika berättelser och minnen.

Om man breddar perspektivet lite grann och lyssnar på sommarljudlandskapet finns givetvis även många andra ljud som bidrar till upplevelsen av sommar: Fåglarnas sång, vågskvalp, ljudet av en knastrande bastukamin, korven som fräser på grillen, det trygga raspet av penna mot papper då någon mor- eller farförälder löser korsord i sommarstugan i väntan på att barn och barnbarn ska ha bastat klart.

Sommaren för med sig många efterlängtade ljud och innebörder som man saknat under vintern. Det är inte nödvändigtvis ljuden i sig själva som är vackra eller estetiska tilltalande utan innebörderna, alltså betydelserna vi tillskriver dem.

Å andra sidan kan ljud också vara förknippade med tråkigheter: Ensamheten och tystnaden när föräldrarna är på jobbet, den ödsliga skolgården och avsaknad av lekkompisar, den högljudda musikfestivalen vars basljud färdas långt, vattenskotern som någon villagranne verkar orka hålla på med hur länge som helst eller gitarrhjälten som envist harvar samma ackord på en ostämd gitarr vid lägerelden.

Ett alldeles speciellt ljud som jag förknippar med sommaren och ljusa minnen – och som jag har skrivit om tidigare – är vår utombordares ljud. Den 3,9 hästkrafter starka Volvo Penta-utombordaren prydde vår glasfiberbåt så länge jag kan minnas. Den upplevde fler somrar än jag innan den nött av tidens tand tystnade för gott förra sommaren.

Vår Volvo Penta var långt ifrån någon harmoniskt puttrande inombordare men sommar efter sommar omslöts jag av det intensiva, höga motorljudets trygghet och berättelser om alla resor vi har gjort tillsammans väcktes till liv. Motorn hade ingen koppling, ingen back, den gick framåt som tiden men ljudet tog mig lika mycket bakåt i tid.

En gång när jag jobbade på ett projekt om ljud och minnen funderade jag på att spela in motorljudet innan det skulle gå förlorat, men det kändes meningslöst eftersom ljudets betydelse är så kontextbundet och antagligen bara meningsfullt för just mig.

Taget ur sin kontext hade ljudet antagligen det upplevts som fult, irriterande och oestetiskt helt objektivt sett. Men för mig hörde det sommaren till och mina äldre barn har upplevt det på samma sätt som jag: sittandes i nån av föräldrarnas trygga famn på väg ut på fiskefärd. Nu är ljudet oåterkalleligt, borta och minnena har tappat en klanglig dimension.

Sedan sensommaren ifjol har vi en “ny” motor men båten är den samma. Jag minns ärligt talat inte vad det är för märke på den begagnade båtmotorn men ljudet är inte det samma.

Det är dovare, tystare, mera väloljat och mindre ettrigt. Vibrationerna i glasfiberbåten är också annorlunda. Båten går dock lite snabbare men det gör just det samma; när jag väl tar mig ut på sjön får båten gärna sjunga långsamhetens lov.

Avicii fyllde arenorna med musik

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 6.5.2018.
“När jag hör min musik spelas i en hiss vet jag att det är en hit”, lär Paul Simon ha sagt*. Med det syftade han på att när låten hade valts ut och bearbetats av bakgrundsmusikproducenten Muzak för att kunna spelas i hissar och andra vardagliga sammanhang var det en bekräftelse på att det var en bra låt.

I dag är det svårt att hitta den “typ” av utslätad bakgrundsmusik som Muzak har förknippats med. Den betydligt vanligare “typen” brukar kallas förgrundsmusik vilket betyder att musikstycket inte har arrangerats om utan endast placerats in i nya flöden, det vill säga hittat nya användningsområden.

Ett ställe där de absolut största hitsen spelas är idrottsarenorna och i dag kunde man omskriva Paul Simon-citatet till: “När musiken spelas på ett idrottsevenemang vet jag att det är en hit”.

När jag skrev på min avhandling om musik i sportsammanhang och spenderade mycket tid i idrottsarenorna kunde jag inte undgå de senaste musikaliska trenderna.

En artist reagerade jag på att spelades speciellt mycket – Avicii. Hans musik var överallt oberoende av idrott men den stack också ut på ett positivt sätt: den var energisk, fick folk på gott humör och spelades speciellt ofta under idrottarnas uppvärmning.

Jag har aldrig varit på nån av Aviciis spelningar inte heller har jag frekventerat dansklubbarna, men “Levels”, “Hey Brother” och “Wake me up” kan jag nynna fast någon så skulle väcka mig mitt i natten. Detta trots att jag inte själv aktivt har uppsökt Aviciis musik, den har omgärdat mig i min vardag och säkert i många andras också.

“Wake me up” har nämligen spelats mer än 600 miljoner gånger enbart på Spotify och säkert miljontals gånger i olika idrottssammanhang. Men nu blir det inga fler hits, Tim Bergling, alias Avicii, gick bort i slutet av april blott 28 år gammal.

För att hylla honom valde Svenska ishockeyförbundet att spela bara hans musik under uppvärmningarna i Sweden Hockey Games. “Hur många omklädningsrum har inte förgyllts av hans musik?”, frågade sig Tre Kronor på sitt Twitter-konto. Avicii fyllde arenorna med musik ur många perspektiv.

Som dj, producent och låtskrivare var han en melodiernas mästare som fick EDM (elektronisk dansmusik) att låta elastisk och levande. Själv uppskattade jag syntesen av “riktiga” instrument och skickliga sångsolister med programmerade sounds, samplingar och loopar.

I mitt Facebook-flöde, som är kraftigt överbemannat av musikfolk, såg jag ingen som gjorde narr av att någon okänd knapptryckare skulle ha gått bort. Han hade “datorn” som sitt instrument men var respekterad och framtidens digitala musiker har säkert honom att tacka för mycket.

Han gick från att som okänd tonåring ladda upp remixar på internetforum till att ha de största artisterna praktiskt taget stå i kö för musikaliska samarbeten.

Ångesten han kände inför konserterna samt en vacklande hälsa fick honom att ta beslutet att sluta turnera. Han har beskrivits som en sökare med en konstnärssjäl som helt enkelt inte verkade kunna få ro. Åtminstone för en stund fick hans tragiska bortgång samhället att diskutera mental ohälsa och osunda prestationskrav.

Många av hans fans har uttryckt sin sorg på nätet medan andra har hyllat honom med olika typer av danspartyn. Hur man än väljer att uttrycka det är det är det naturligt att känna sorg när en artist vars musik har betytt mycket för en dör. Artisten må man aldrig ha träffat men relationen till musiken är verklig.

____
*uttalandet är från Joseph Lanzas fantastiska bok Elevator music (2004).

Kattens symfoni

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 8.4.2018.

 

Kattens symfoni

Vår katt Läsh tillbringar oftast sina nätter utomhus. Den senaste tiden har hon hittat ett nytt ställe att tillbringa sina mornar på.

När det börjar ljusna söker hon sig till vår veranda, hoppar upp på ett av borden och bänkar sig på en uppochnervänd låda som vi odlade basilika i förra sommaren (av någon orsak har lådan inte tagit sig in i förrådet själv). Där tillbringar Läsh sina mornar och njuter säkert av att dagarna nu blir längre, ljusare och varmare.

När det Ahlsvedska hushållet vaknar till liv ser vi henne hopkurad sitta med slutna ögon på bordet utanför vårt köksfönster. Innan vi ens har fått i oss den första kaffedroppen har hon börjat njuta av dagen. Det enda livstecknet hon ger ifrån sig är att öronen försiktigt rör på sig ibland som om hon lyssnade på sitt revir som en bekant, välklingande komposition.

Till sitt yttre påminner denna pälsbeklädda livsnjutare mig om någon som med stängda ögon sitter försjunken i djup kontemplation över det man lyssnar på – någon som helt och fullt hänger sig åt ett ljudlandskap eller ett musikaliskt verk.

För mig symboliserar hennes habitus något som är så nära ett så kallat autonomt lyssnande som man bara kan komma. Lyssnandet är autonomt i den meningen att man inte gör annat än lyssnar. I skalans andra ände finns den form av “slölyssnande” man gör när andra aktiviteter är viktigare än själva lyssnandet, till exempel att leka, äta, diska eller köra bil.

Den här “skalan” är förstås bara en teoretisk konstruktion. Man kan ifrågasätta om man – och nu pratar jag om människor – faktiskt i någon lyssnarsituation inte gör annat än enbart lyssnar.

Jag har länge fascinerats av olika grader av lyssnande eftersom sammanhanget influerar hur vi lyssnar. För katten verkar morgonen – åtminstone tills trastarna har anlänt – vara en njutbar lyssningssituation.

När jag betraktar Läsh avundas jag hur hon till synes prioriterar endast lyssnandet som aktivitet. Hur hon verkligen uppfattar sin omgivning kan jag bara spekulera i, men när ettåringen härjar i köket och vill ha frukost fortare än genast avundas jag katten som ligger orörlig, hopkurad i gryningens ljus och bara lyssnar.

Efter en stund, vartefter ljudet i köket tilltar, börjar Läsh sakta men säkert signalera att hon nog är vaken. När hon hör ytterdörren öppnas reagerar hon på bråkdelen av en sekund – in, fort, ge mig mat NU!

Hennes reaktionsförmåga påminner om en småbarnsförälders lyssnande. När man lyssnar som en småbarnsförälder är man i konstant beredskap, “listening-in-readiness” som forskaren Barry Truax skulle kalla det. Detta är en “typ” av lyssnande där man snabbt fokuserar på ett ljud som bedöms som viktigt i sammanhanget trots att man inte aktivt lyssnar efter det.

Småbarnsföräldrar – ni vet – ljudet av något som går sönder, en oroväckande hostning eller en plötslig tystnad som kan innefatta alla möjliga hyss.

Den opportunistiske katten vet att när det rasslar i dörren så ska man passa på. Nej, katten må höra bra men lyssnar nog inte för lyssnandets nöjes skull. Denna förmåga har nog enbart vi människor förunnats med. Detta bottnar i människan som social och kulturell varelse med förmågan att tillskriva ljud, musik eller klingande sammanhang och fenomen olika värden och estetiska kvaliteter. Detta skiljer människan(s lyssnande) från djuren(s).

Utomhus är nog kattens lyssnande en form av beredskapslyssnande. Hur som helst kan jag inte låta bli att inspireras av detta livsnjutande rovdjur som ser ut att njuta av sitt revir som en välklingande Beethovensymfoni.

Mozarts Requiem

Bland det roligaste jag vet är att skriva verkpresentationer. Den första skrev jag någon gång kring år 2004 och sedan dess har det blivit ett hundratal presentationer av framför allt orkester- och kammarmusikverk. Den här texten är skriven för Jakobstads Sinfonietta som tillsammans med Musikhusets kör, Kammarkören Bel Canto och projektsångare uppförde Mozarts Requiem i Munsala kyrka 29.3.2018. Som dirigent fungerade Dan Lönnqvist. Själv hade jag förmånen att få medverka i kören och det torde ha varit tredje gången jag sjöng Mozarts fantastiska Requiem.

___

W. A. Mozart: Requiem, K. 626

Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791) skrev med största lätthet i alla former och genrer men hans största passion var operan. Många operakompositörer har fascinerats av rekviet, dödsmässan, och använt dess inneboende dramatik för att skapa fascinerande sakrala verk där de avslöjar något om sin egen syn på döden och det som därpå följer. Antagligen är det rekviets markering av dödens slutgiltighet som förklarar varför kompositörer ofta bara skriver ett rekviem. Det gäller även för Mozart men inget annat rekviem har en så färgstark tillkomsthistoria som hans.

Requiem blev Mozarts sista verk men komponerandet inleddes knappast speciellt hängivet. Det var bara ett jobb, ett jobb han av en okänd man i juli 1791 blivit erbjuden ett stort arvode för att utföra. Beställaren handlade på uppdrag av den excentriske greve Franz von Walsegg. Amatörkompositören Walsegg var känd för att anonymt beställa musik av berömda kompositörer för att sedan uppföra dem i eget namn.

Den blott 35 år gamla Mozart var utmattad efter många operajobb och antagligen döende när han väl tog sig an komponerandet. Under arbete med rekviet blev han allt svagare men också besatt av beställningen och tanken att han skrev sin egen dödsmässa. Sin dödsångest vädrar han kanske som tydligast i Confutatis-satsen.

Mozart dog 5 december 1791. Då var rekviet långt ifrån klart. De sista orden han tonsatte själv var den vackra Lacrimosa-satsens fras ”Judicandus homo reus” (”den skyldige ska dömas”). Den 10 december hölls en minnesgudstjänst för Mozart i Michaelerkirche i Wien. Ett dokument i kyrkans arkiv bekräftar att de satser som Mozart själv hann färdigställda framfödes vid en relativt påkostad tillställning. Han hade med andra ord verkligen skrivit sin egen dödsmässa. Han begravdes redan den 7 december helt enligt de spartanska begravningspraktiker som gällde i Wien vid den tiden.

Änkan Constanze var noga med att greven skulle få det rekviem av Mozart han hade beställt och ge full betalning. På sin dödsbädd hade Mozart gett instruktioner åt Franz Xavier Süssmayr hur verket skulle fortsätta och han och Joseph Leopold Eybler fullbordade ”Mozarts requiem”. Efteråt kämpade Constanze för att få tillbaka rätten till rekviet av greven för att kunna publicera det i Mozarts namn. Men Constanze bidrog också till många myter och berättade bl.a. att Mozart trodde att han hade blivit förgiftad. Denna envisa myt levde kvar länge. Nej, Antonio Salieri är varken direkt eller indirekt medskyldig till Mozarts plötsliga död trots att Milos Formans populära film Amadeus (1984) kan tolkas antyda något sådant. Forskare har i efterhand hittat långt över 100 sjukdomar som skulle passa in på de symptom som Mozart hade.

I efterhand har många andra kompositörer också fullbordat Mozarts requiem – kanske t.o.m. bättre än Süssmayr – men det är hans version som oftast framförs, framförallt eftersom han var närvarande under kompositionsskedet och diskuterade även musiken med Mozart. Hans version upplevs autentisk – som om Mozarts själ och ande svävade över musiken.

Även om man helt bortser från verkets gåtfulla tillkomsthistoria, som (för) ofta bildat ramverk för tolkningen av verket, är Mozarts requiem ett alldeles enastående verk. Med sin dödsmässa satte Mozart ny standard vad gäller uttrycksfullhet, dramatik och orkestrering och rekviet blev en inspirationskälla för många kompositörer under 1800-talet. De inledande fraserna anses vara bland de mest enastående musikaliska andetag som någonsin skrivits.

Kaj Ahlsved

W. A. Mozart: Requiem, K. 626

Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791) sävelsi vaikeuksitta kaikissa tyylilajeissa, mutta hänen suuri intohimonsa oli ooppera. Monet oopperasäveltäjä ovat kokeneet sielunmessun (rekviemin) lumon, ja hyödyntämään sen luontaista dramatiikkaa luodakseen kiehtovia uskonnollisia teoksia, joissa he paljastavat jotakin omasta käsityksestään kuolemasta ja tuonpuoleisesta. Sielunmessussa korostuva kuoleman lopullisuus on todennäköisesti syy siihen, miksi säveltäjä kirjoittaa yleensä yhden ainoan rekviemin. Sama pätee Mozartiin, mutta millään muulla sielunmessulla ei ole yhtä värikästä syntyhistoriaa.

Requiem jäi Mozartin viimeiseksi teokseksi, mutta hän ei aluksi ollut erityisen omistautunut kyseiselle sävellystyölle. Kyse oli vain yhdestä työstä muiden joukossa, josta eräs hänelle entuudestaan tuntematon mies tarjosi suurta palkkiota heinäkuussa 1791. Tilaajan toimeksiantaja oli eksentrinen kreivi Franz von Walsegg. Amatöörisäveltäjä Walsegg oli tunnettu tavastaan tilata anonyymisti musiikkia kuuluisilta säveltäjiltä, jota hän sitten esitti omana tuotantonaan.

Vasta 35-vuotias Mozart oli uupunut monen oopperatyön jäljiltä aloittaessaan teoksen työstämisen, ja todennäköisesti kuolemaisillaan. Työn edetessä hänen vointinsa heikkeni entisestään samalla kun toimeksianto ja ajatus siitä, että hän kirjoitti omaa sielunmessuaan, riivasi häntä yhä enemmän. Kuolemanpelkoaan hän käsittelee mitä ilmeisimmin teoksen Confutatis-osassa.

Mozart kuoli 5. joulukuuta 1791 rekviemin ollessa pahasti kesken. Viimeiset sanat, jotka hän itse sävelsi, ovat kauniin Lacrimosa-osan ”Judicandus homo reus” (”syyllinen tuomittakoon”). Mozartin muistojumalanpalvelus pidettiin 10. joulukuuta Michaelerkirchessä Wienissä. Kirkon arkistosta löytyvä asiakirja vahvistaa, että Mozartin itse valmistelemat messun osat esitettiin osana suhteellisen yltäkylläistä tilaisuutta. Toisin sanoen hän tosiaan oli säveltänyt oman sielunmessunsa. Hänet oli haudattu jo aiemmin 7. joulukuuta vaatimattomin menoin, kuten Wienissä siihen aikaan oli tapana.

Mozartin leski Constanze piti tarkkaan huolen, että kreivi saisi Mozartilta tilaamansa messun, ja että palkkio työstä maksettaisiin kokonaisuudessaan. Kuolinvuoteellaan Mozart oli ohjeistanut Franz Xavier Süssmayria teoksen jatkamisessa, ja tämä yhdessä Joseph Leopold Eyblerin kanssa viimeisteli ”Mozartin Requiem”. Myöhemmin Constanze taisteli saadakseen oikeudet teokseen takaisin kreiviltä voidakseen julkaista sen Mozartin nimellä. Constanze myös myötavaikutti monen myytin syntyyn, kuten että Mozartin luulleen tulleensa myrkytetyksi. Tämä uskomus jäi elämään pitkäksi aikaa. Ei, Antonio Salieri ei ole suoraan eikä välillisesti syyllinen Mozartin äkilliseen kuolemaan, vaikka Milos Formanin kuuluisan elokuvan Amadeuksen (1984) perusteella niin voidaankin tulkita. Tutkijat ovat sittemmin löytäneet satakunta sairautta, jotka sopivat Mozartin oireisiin.

Jälkeenpäin myös monet muut säveltäjät ovat viimeistelleet Mozartin requiemin – ehkä jopa paremmin kuin Süssmayr – mutta hänen versionsa on se, jota useimmin esitetään, etenkin siksi, että Süssmayr oli läsnä säveltämistyön aikana sekä myös keskusteli musiikista Mozartin kanssa. Hänen versionsa koetaan aidoimpana – ikään kuin Mozartin henki ja sielu leijuisivat musiikin yllä.

Jos sivuutetaan teoksen arvoituksellinen syntyhistoria, joka (liiankin) usein toimii pohjana teoksen tulkinnassa, on Mozartin requiem teoksena silti aivan ainutlaatuinen. Sielunmessullaan Mozart nosti ilmaisun, dramatiikan ja soitinnuksen aivan uudelle tasolle ja messusta tuli monen säveltäjän inspiraationlähde 1800-luvulla. Alkufraasit mielletäänkin kenties ainutlaatuisimpina musikaalisina henkäyksinä, jotka on koskaan kirjoitettu.

Kaj Ahlsved

Suomennos: Sem Öhman

Från aha till åhå

 

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 18.3.2018

Från aha till åhå

I en kolumn förra veckan (ÖT 11.3) skrev Pauliina Holmqvist intressant om livets åhå-upplevelser. Kolumnen slog an en nostalgisk sträng i mig som lätt kommer i gungning på våren.

När detta skrivs har årets nior just gjort sina första studieval och ansökningstiden till högskolorna har inletts. Många ungdomar har nu tagit det rätta beslutet, alternativt ett beslut man av olika orsak ännu kan komma att omvärdera.

Trots att jag har jobbat med musik i snart 15 års tid undrar jag om jag någonsin beslutade mig för att jobba med just det.

Visst beslöt jag mig för att söka till utbildningar men livet har format sig genom att jag hamnat in i olika “aha-situationer” som jag först nu när jag närmar mig 40-strecket inser att har varit av stor betydelse för de mer eller mindre intuitiva beslut jag tog.

Först nu inser jag med ett stort “åhå” hur viktiga vissa situationer kom att bli för var och vad man är idag.

I min familj har musiken alltid varit mer eller mindre närvarande. Föräldrarna hade stor inverkan på det första instrumentvalet (tack mamma och pappa!) men i högstadiet packade jag ner fiolen, något jag i dag ångrar (förstås!).

En uppmärksam och skicklig musiklärare i Oxhamns skola la en dag en Landolagitarr i min famn (tack Brita!) och plötsligt harvade jag ackord betydligt bättre än jag tecknade. I lågstadiet hade jag nämligen drömt om att bli serietecknare. Lärare – ånej – det kunde jag aldrig tänka mig att bli.

Efter högstadiet blev det musiklinjen vid EFÖ i Vasa. Där introducerade “Bona” Sandström mig till den klassiska gitarren. Vid samma tider förirrade jag mig in på en konsert i Runebergssalen där Per Skareng var solist i “Concierto de Aranjuez” med Jakobstads Orkester.

Wow – vilken upplevelse! Kan man spela gitarr på det där sättet också? Både “Bona” och Per Skareng blev sedermera både mina lärare och kolleger vid Musikhuset i Jakobstad. Jo, lärare blev jag ju också av bara farten – åhå!

I något skede fick jag höra att det fanns något som hette musikvetenskap och att man kunde studera det i Åbo. Jag hade nog ingen aning vad jag gav mig in på och det var minst sagt kämpigt innan jag som musiker blev du med det vetenskapliga.
När jag den första hösten satt och pustade och flåsade på grund- och metodkurser kunde jag inte i min vildaste fantasi tänka mig att bli doktor i musikvetenskap.

Nej, de där bleka forskarna som satt inlåsta och läste dagarna i ända och som endast släpptes ut när de skulle undervisa fnissade man ju lite åt som gulnäbb.

Jag var faktiskt fem före att ge upp men räddades av en alldeles fantastisk kurs om musikens mörka sidor (tack Bruce!). Sakta men säkert föll myntet ner och musikvetenskapliga aha-upplevelser uppenbarade sig. Åhå, 10 år senare disputerade man.

Det är onödigt att ångra något men vägen har förstås varit betydligt krokigare än de raka streck som jag nu kan dra mellan mina aha-upplevelser. Krokar och misstag lär man sig av.

Det enda som grämer mig – och säkert många andra som studerat i “vuxen” ålder – är att jag hade fått betydligt mer ut av mina studier om jag ens hade haft en bråkdel av de erfarenheter jag har i dag.

När man idag som lärare och förälder kanske beklagar sig över att “dagens ungdom” endera verkar viljelösa eller har dålig koll på läget borde man kanske först rannsaka sig själv.

Åhå, hur lite visste man väl inte själv om livet när man gjorde sina val? Jag har i alla fall lärt mig att man aldrig ska säga aldrig och alltid göra sitt bästa av det man väl beslutar sig för att ta sig an.

Rör inte mina cd-skivor

(Oredigerad) kolumn publicerad i Österbottens Tidning 4.2.2018. 

Rör inte mina cd-skivor

I mitt Facebookflöde var det för en tid sedan någon som undrade hur många cd-skivor vännerna köpt det senaste året. Svaren varierade från ”har inte köpt en skiva på många år” till någon entusiast som påstod sig köpa ”ett tiotal årligen”. Frågan har sitt ursprung i att den totala försäljningen av cd-skivor mer eller mindre varit i fritt fall sedan år 2000. Då såldes det ca 9 miljoner skivor i Finland. Ifjol såldes det ca en miljon. Idag är det strömmad musik via internet som dominerar och den typen av musiklyssnande förutsätter inte ett ägande av en fysisk produkt, en konkret skiva. Man äger inte, man får tillgång till musiken. Det är en radikal skillnad egentligen.

Jag har det stora lyckan att få många recensionsexemplar årligen. Detta är den största orsaken till att min cd-samling fortfarande växer. Utöver dessa växer samlingen med lokala artisters skivor och en del favoritartister vars skivor jag plikttroget köper.  Det mesta av min vardagliga musiklyssning sker däremot via strömningstjänster.

Ibland föreslår folk att jag borde göra mig av med mina skivor. De tar ju bara plats och samlar damm. Men nej, varför skulle jag göra det? Den största delen av de skivor jag har införskaffat har en egen historia. De är köpta vid en viss tid och plats. En del av mina vänner fnissar åt att jag t.o.m. har skrivit köpedatumet i en del av skivorna, men det bjuder jag gladeligen på. Att jag gjort det hjälper mig att idag knyta dem till olika livsskeden.

För mig står det klart att inte bara musik men också och mina cd-skivor är en del av min identitet; de bidrar till den jag är, blir men också har blivit. För några veckor sedan fuldansade jag och yngsta dottern till Crash Test Dummies megasuccéskiva God shuffled his feet (1993). Den skivan kan förvaras längre ner på skivhyllan än Green Days neongröna Dookie (1994) som alla mina fyra barn i tur och ordning har hittat och tuggat på.

Båda dessa skivor införskaffades 1994. Den senare av dem 27.12 1994, antagligen med julklappspengar. Om man kunde lyssna sönder en cd-skiva så hade jag antagligen gjort det. Samma gäller skivan med gitarristerna Andrés Segovias och John Williams legendariska inspelningar av Bachs cellosviter som jag fyndande för 19,90 mark på Anttila i studieorten Vasa ganska precis ett år senare.

För ett antal år sedan fick jag ärva en mängd lp-skivor men eftersom de inte är ”mina” har jag inte samma emotionella koppling till dem. Under fildelningens storhetstid samlade många på sig enorma mängder mp3-filer men den känslomässiga kopplingen till dem konstruerades inte på ett likartat sätt som till den musik man köpte. Ofta saknades skivomslag och information även om man bemödade sig att bränna en fysisk skiva. Dagens lagliga digitala musiktjänster har tyvärr försummat behovet att kreditera artister och upphovsmän på ett tydligt och värdigt sätt, men det är en annan historia.

Intressant nog har lp-skivan fått en liten renässans hos framför allt den generation som inte har en stark koppling till varken cd:n eller c-kassetten. Det kan vara en antydan om behovet av att också uppleva musik som något fysiskt och konkret. Även det ökade utbudet av festivaler och turnerande artister skvallrar om en önskan om att ge musikupplevelsen en dimension utöver de digitala strömmarna.

Strömningstjänster som t.ex. Spotify förutspås att fortsätta växa. Det är därför självklart att nutidens mobila musikkonsumtion där när, var och hur man införskaffade musiken inte spelar lika stor roll kommer att influera dagens unga musiklyssnares framtida relation till (sin) musik.

För mig lever den fysiska skivan ännu i symbios med den klingande musiken och att göra mig av med de mest kära skivorna vore som att göra sig av med långvariga vänner men också en karta över olika livsskeden och minnen.