Rör inte mina cd-skivor

(Oredigerad) kolumn publicerad i Österbottens Tidning 4.2.2018. 

Rör inte mina cd-skivor

I mitt Facebookflöde var det för en tid sedan någon som undrade hur många cd-skivor vännerna köpt det senaste året. Svaren varierade från ”har inte köpt en skiva på många år” till någon entusiast som påstod sig köpa ”ett tiotal årligen”. Frågan har sitt ursprung i att den totala försäljningen av cd-skivor mer eller mindre varit i fritt fall sedan år 2000. Då såldes det ca 9 miljoner skivor i Finland. Ifjol såldes det ca en miljon. Idag är det strömmad musik via internet som dominerar och den typen av musiklyssnande förutsätter inte ett ägande av en fysisk produkt, en konkret skiva. Man äger inte, man får tillgång till musiken. Det är en radikal skillnad egentligen.

Jag har det stora lyckan att få många recensionsexemplar årligen. Detta är den största orsaken till att min cd-samling fortfarande växer. Utöver dessa växer samlingen med lokala artisters skivor och en del favoritartister vars skivor jag plikttroget köper.  Det mesta av min vardagliga musiklyssning sker däremot via strömningstjänster.

Ibland föreslår folk att jag borde göra mig av med mina skivor. De tar ju bara plats och samlar damm. Men nej, varför skulle jag göra det? Den största delen av de skivor jag har införskaffat har en egen historia. De är köpta vid en viss tid och plats. En del av mina vänner fnissar åt att jag t.o.m. har skrivit köpedatumet i en del av skivorna, men det bjuder jag gladeligen på. Att jag gjort det hjälper mig att idag knyta dem till olika livsskeden.

För mig står det klart att inte bara musik men också och mina cd-skivor är en del av min identitet; de bidrar till den jag är, blir men också har blivit. För några veckor sedan fuldansade jag och yngsta dottern till Crash Test Dummies megasuccéskiva God shuffled his feet (1993). Den skivan kan förvaras längre ner på skivhyllan än Green Days neongröna Dookie (1994) som alla mina fyra barn i tur och ordning har hittat och tuggat på.

Båda dessa skivor införskaffades 1994. Den senare av dem 27.12 1994, antagligen med julklappspengar. Om man kunde lyssna sönder en cd-skiva så hade jag antagligen gjort det. Samma gäller skivan med gitarristerna Andrés Segovias och John Williams legendariska inspelningar av Bachs cellosviter som jag fyndande för 19,90 mark på Anttila i studieorten Vasa ganska precis ett år senare.

För ett antal år sedan fick jag ärva en mängd lp-skivor men eftersom de inte är ”mina” har jag inte samma emotionella koppling till dem. Under fildelningens storhetstid samlade många på sig enorma mängder mp3-filer men den känslomässiga kopplingen till dem konstruerades inte på ett likartat sätt som till den musik man köpte. Ofta saknades skivomslag och information även om man bemödade sig att bränna en fysisk skiva. Dagens lagliga digitala musiktjänster har tyvärr försummat behovet att kreditera artister och upphovsmän på ett tydligt och värdigt sätt, men det är en annan historia.

Intressant nog har lp-skivan fått en liten renässans hos framför allt den generation som inte har en stark koppling till varken cd:n eller c-kassetten. Det kan vara en antydan om behovet av att också uppleva musik som något fysiskt och konkret. Även det ökade utbudet av festivaler och turnerande artister skvallrar om en önskan om att ge musikupplevelsen en dimension utöver de digitala strömmarna.

Strömningstjänster som t.ex. Spotify förutspås att fortsätta växa. Det är därför självklart att nutidens mobila musikkonsumtion där när, var och hur man införskaffade musiken inte spelar lika stor roll kommer att influera dagens unga musiklyssnares framtida relation till (sin) musik.

För mig lever den fysiska skivan ännu i symbios med den klingande musiken och att göra mig av med de mest kära skivorna vore som att göra sig av med långvariga vänner men också en karta över olika livsskeden och minnen.

Advertisements

“Now you are married to science”

23795125_10155336823619527_9085742942843550786_n

Från vänster: opponent Dan Lundberg, kustos Johannes Brusila och undertecknad.

Efter att min disputation var överstökad konstaterade en av mina akademiska vänner att “now you are married to science”. Hen syftade inte på att man bär den akademiska titeln som en vigselring i vardagen utan snarare att den offentliga granskningen av avhandlingen och alla de ritualer som finns kring en disputation är något som man för alltid kommer att bära med sig och minnas. Att ro i land ett avhandlingsprojekt och disputera är onekligen en kraftansträngning och disputationsdagen blir därför en unik och förhoppningsvis minnesvärd dag där man sätter punkt för ett skede av livet. Även om det var sjukt pirrigt ända fram till minuterna innan jag, opponent Dan Lundberg och kustos Johannes Brusila tågade in i Sibeliusmuseums konsertsal tillsammans till tonerna av marschen Alte Kameraden, var det faktiskt en riktigt rolig dag. Disputationsdagen utmynnade i en trevlig “Karonkka” (doktorsmiddag) på restaurang Koulu på kvällen.

Många har frågat vad som kommer att hända nu (… när man är gift med vetenskapen). Jag har förstås ännu mitt fasta jobb som ansvarig för YA:s musikutbildning och jag kommer också att handleda och undervisa på Yrkeshögskolan Novia både på våren och hösten.

Men vad gäller framtiden och forskning så erhöll glädjande nog den nygrundade forskningsföreningen Suoni ry., som jag är medlem i, finansiering både från Alfred Kordelins stiftelse (för en antologi) och från Koneen Säätiö (“ponnistusraha”) för att bl.a. utveckla metoder för aktivistisk musikforskning. Detta spännande forskningsprojekt som tangerar musik som förändringskraft och forskarens aktiva roll i samhället ligger förstås en bit från min forskning om musik i sportsammanhang, men tangerar desto mera min roll som musikkritiker och musikskribent. Detta projekt kommer jag att jobba med hösten 2018. Vad som händer sen får vi se.
_

Min doktorsavhandling Musik och sport: En analys av musikanvändning, ljudlandskap, identitet och dramaturgi i samband med lagsportevenemang kan laddas ner HÄR.

 

 

 

Disputation!

Jag har glädjen att meddela att min doktorsavhandling Musik och sport: En analys av musikanvändning, ljudlandskap, identitet och dramaturgi i samband med lagsportevenemang framläggs till offentlig granskning i Sibeliusmuseums konsertsal, Biskopsgatan 17, Åbo, fredagen den 24 november kl. 12.00. Opponent är FD, docent Dan Lundberg, arkivchef och överbibliotekarie vid Statens musikverk, Stockholm.

Varmt välkommen att närvara vid disputationen!

FM Kaj Ahlsved

 

Filmmusik utan film

Oredigerad version av kolumn publicerad i Österbottens Tidning 4.6.2017.

Filmmusik utan film

Den första filmen med synkroniserat ljud- och musikspår ”The Jazz Singer”, såg världens ljus redan 1927. Men filmmusik har länge haft problem med legitimitet. Eftersom musiken är underordnad ett narrativ eller ett visuellt flöde av något slag har den inte setts som ”riktig” musik. Därför dröjde det ända till 1987 innan Claudia Gorbmans numera legendariska bok ”Unheard melodies” banade väg för en seriös teoretisering av filmmusik. I den klassikern studerar hon framförallt Max Steiners framgångsrika sätt att komponera för Hollywoodfilmer som t.ex. King Kong (1933) och Casablanca (1942).

På en föreläsning för några år sedan konstaterade Gorbman att hennes studenter idag inte lyssnar till de äldre filmerna så som man gjorde tidigare. Det är lätt att hålla med: när man ser hövdingen i King Kong-filmen gå ner för trappan för att möta filmteamet som är på jakt efter Kong och varje steg hövdingen tar ackompanjeras av en tuba är det svårt att låta bli att dra på munnen. Genialiskt för sin tid men filmmusiken har utvecklats och med den även vårt lyssnande och dess referensramar.

Idag kan man dock med fog konstatera att filmmusiken har vunnit en allt större legitimitet inte bara som forskningsobjekt men även som en musikform som allt oftare framförs på konserter. I kölvattnet kommer även tv- och dataspelsmusik.

Ett exempel på detta är filmmusikkompositören Hans Zimmer (f. 1957) vars bejublade världsturné nådde Helsingfors och en slutsåld Hartwall-arena den 16:e maj. Hans Zimmer ligger bakom musik för ett stort antal filmer, t.ex. ”Rain Man”, ”The Rock”, ”Pirates of the Caribbean”, ”Lejonkungen” och ”Inception” bara för att nämna några få. Idag är kända filmmusikkompositörer alltså också turnerande artister. Med sig till Finland hade Zimmer ett ca 20 mannaband, en klassisk orkester med stor brassektion och slagverk samt en kör.

Zimmer är känd för att i sin musik skapa en syntes av elektroniska instrument och klassiska orkesterklanger. Han har visserligen en hel del fina teman men skiljer sig från t.ex. Star Wars-legenden John Williams inte bara klangligt, Zimmers musik tar också mera tid på sig. Hans hantverk är som bäst när musiken arbetar sig från pianissimo mot ett mäktigt uttömmande fortefortissimo som i t.ex. ”Time” från filmen ”Inception”.

Ofta handlar hans musik om att skapa ljudvärldar t.ex. den med rakblad förvrängda långa violintonen som hörs i ”The Dark Knight” när Joker är närvarande i någon form. Zimmers musik är klangligt komplex, ibland lågmäld och minimalistisk men ofta högljudd och på gränsen till bullrig.

Man kunde ha trott att Zimmer vars stil är högteknologisk också skulle bjuda på en hejdundrande visuell show. Men nej – Zimmer satte musiken i första rummet! Visst fanns det snygga ljussättningar och en del videoprojektioner men visuellt var det inte alls i den omfattning man hade kunnat väntas sig av någon som jobbat med Hollywoods främsta regissörer.

Som för att ännu verkligen lyfta fram själva musiken framhävde han kvällen igenom sina skickliga medmusiker, av vilka man inte kan glömma trummisen Satnam Ramgotra och gitarristen Guthrie Govan. Hans Zimmer spelade själv en massa instrument men ville framförallt lyfta de ofta handplockade musikerna vilka fått hans musik att klinga så effektfullt och framgångsrikt på film.

I en tid där digitala instrument och samplingar allt mer ersätter levande (film)musiker kändes detta fokus på musikerna bakom de mäktiga soundtracken som ett i efterhand självklart och intressant inlägg i diskussionen om filmmusikens legitimitet.

Post-symposium blogg

Det har gått en tid sedan jag har präntat ner några tecken på bloggen här. När detta skrivs sitter jag på tåget hem från Finlands musikforskares 21:a  symposium vilket i år arrangerades i Jyväskylä. Temat för årets symposium var ”Back to the future of music research” och diskussionerna väckte många tankar om musikforskningens roll idag och vad den kunde vara i framtiden.

Dagens avslutande keynote av Nicola Dibben väckte en hel del tankar om personliga orsaker varför man forskar i musik. För min egen del studerar jag musik, musikpraktiker och klingande fenomen och för att genom dessa kunna förstå världen. Samtidigt lyfte Dibben fram att inom humaniora har man sällan varit speciellt framtidsorienterad, tvärtom har man tenderat att fokusera på det förgångna. Årets seminarium anordnades av Finska musikvetenskapliga sällskapet och Finska musiketnologiska sällskapet i samarbete med forskningsprojektet Music, Nature, and Environmental Crises. Därför hade symposiet även ett visst fokus på ekomusikologi med både keynotes och sessioner kring det och framtida scenarier.

Själv presenterade jag ett paper som som var en förkortning av ett mina tre avslutande kapitel i min avhandling. Glädjande nog har min avhandling inlämnats till förgranskning för ca en månad sedan och det jag nu presenterade var slutsatser kring temat “Musikens dramaturgiska funktioner i samband med sportevenemang”. I min presentation fokuserade jag på tre huvudfunktioner 1) Musiken som dramaturgiskt verktyg och dj:n som dramaturg, 2) Musikens funktion som tolkare av dramat samt 3) Musik som medel för identifikation. Den längre versionen av texten kommer att finnas med i min avhandlings introduktionsdel så för att pappret inte ska börja leva sitt eget liv nu under förgranskningstide väljer jag att inte ladda upp det här. Alla föredragens abstract finns att läsa i symposiets abstract-bok

Symposiet bjöd på många nya bekantskaper samt nätverkande med andra forskare och doktorander. Jag och mina vänner, de mycket kloka doktoranderna i musikvetenskap Salli “Nickelback” Anttonen (UEF), Sini “stalking” Mononen (TY) och Kim “dj” Ramstedt (ÅA), hade också många inspierande samtal i vår gemensamma Airbnb-lägenhet.

Ett stort tack till Jyväskylä universitet och Mutku (enheten för Musik-, konst och musikforskning) för ett inspirerande symposium.

 

 

 

 

 

Världsmästare i toner

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 5.3.2017

Världsmästare i toner

Skidåkning, denna idag så tv-vänliga och kära finländska idrottsgren, har förvandlats till ett idrottsspektakel med minutiös ljudplanering. Ljudet från skidstavarna, ropen från publiken längs med spåren kompletteras med noggrant mixade dramatiska helheter som tv-mediet ramar in, tolkar och förmedlar.

Långt ute i skogen ses skidåkaren medan man i bakgrunden uppfattar vrålet från den förväntansfulla publiken vid målfållan.  Ibland hörs lite dunk-dunka, musik planerad för att hålla igång publiken ifall tiden blir lång eller kölden börjar göra sig påmind. Vid internationella evenemang är det inte bara en ”hemmapublik” som ska underhållas, musiken avspeglar i någon mån den heterogena publiken.

Hemma i tv-sofforna där det finska folket följer YLE:s tv-sändningar är situationen annorlunda. Här kompletteras starka bilder från idrottsplatsen med musik som bidrar till en känsla av gemenskap och nationell tillhörighet.

Precis som över en miljon andra finländare tittade jag på Iivo Niskanens guldlopp i onsdags. När segern var ett faktum skallade ”Iivo!”-ropen i målfållan, vilket framhävdes och repeterades i tv-sändningen. Hade det varit frågan om lagsport hade publiken skanderat ”Suomi!” istället.

I samband med sport suddas gränserna mellan det kollektiva och individuella ut. Alldeles speciellt effektivt görs det med hjälp av så kallade offersymboler, vilket är exempelvis nationalsången och flaggan. De symboliserar den nationella gemenskap man representerar och för vars färger och ideal man åtminstone på en symbolisk nivå (och ur tv-tittarens perspektiv) kämpar för.

Hade det varit frågan om OS-guld hade YLE spelat ”Björneborgarnas marsch” till Iivos ära. Men eftersom det inte finns någon medieritual förknippad med skid-VM visades slow-motion-bilder av guldhjälten genom en vajande finsk flagga till tonerna Ilpo Kaikkonens låt ”Kiitoradanpää”. Genom framförallt låttexten kopplas tankar om beslutsamhet till idrottarens prestationer.

Även om låten inte omges av samma fosterländska patos som ”Björneborgarnas marsch” lyfte den blåvita symboliken i bildspråket fram idrottaren som målmedveten idealmedborgare, förebild och nationell hjälte. Varför YLE valt att lyfta fram just denna låt kan man enbart spekulera i.

I individuella idrottsgrenar är nationalsångens roll som segersymbol tydligast i samband med medaljceremonin. Medaljceremonin på torget i Lahtis är ett musikspäckat skådespel. Till medaljceremonin i Lahtis anländer medaljörerna ackompanjerade av fanfarer och pompös musik, vilken understryker det storslagna i deras prestation. Ner från prispallen kliver man till Enya-aktig musik med folklig melodik framförd av blandad kör: hjältarna hyllas av folket, högt som lågt, av unga som gamla.

Framförandet av segrarens nationalsång i kombinationen med hissandet av flaggan är förstås en emotionell höjdpunkt. Närbilder på den sjungande hjälten knyter samman hen med de som har bänkat sig framför tv-apparaterna. I denna ”heliga stund” som man förväntas respektera utan huvudbonad knyts uppoffringarna även till något större än det individuella, en gemensam historia och framtid.

Oberoende om man är intresserad av skidåkning eller ej, eller om man är som jag som inte har stått på ett par skidor på 10 år, är dess förmåga att engagera fascinerande.

Jag och min skrivmusik

Oredigerad version av kolumn publicerad i Österbottens tidning 5.2.2017.

 

Jag slår mig ner för att arbeta en stund på min bärbara dator. Text ska produceras, det brådskar, deadline pockar på. Mer eller mindre reflexmässigt söker jag efter mina stora hörlurar och söker fram ”skrivmusik” på Spotify. Jag sätter på mig hörlurarna, stänger av världen utanför och kör igång.

Den här mer eller mindre reflexmässiga rutinen ryms inom det som musiketnologerna Dan Lundberg och Gunnar Ternhag har kallat för musikvetenskapens dubbla frågeställning: ”vad människor gör med musik” och ”vad musik gör med människor”. Ofta fastnar vi dock i stereotypa antaganden om hur musik påverkar oss och glömmer bort att reflektera över de individuella val som ligger bakom.

Idag kan man förändra sin tillvaro genom att ersätta omgivningens ljud med andra självvalda ljud. Den här aktiviteten skiljer sig de från sociala miljöer där lyssnandet utförs kollektivt och man inte direkt kan påverka sin ljudmiljö. När jag är ute och kör med familjen hinner jag knappt starta bilen innan tonåringen har placerat egna hörlurar i öronen. Den här handlingen kan förstås tolkas som en ovilja att spendera tid i samma ljudlandskap som mig. Men framförallt bör man se det som tecken på att vi idag kan individualisera vårt musiklyssnande och musiksätta vår vardag mer än någonsin förut.

Många som jobbar hemifrån brukar säga att de har svårt att koncentrera sig om de vet att det är odiskat. Det är inget problem för mig, disken kan ännu inte ropa mitt namn. Däremot är jag noggrann med vilken musik jag använder för att kunna stänga ute den klingande världen och tror mig har identifierat hur jag kan använda musik till min fördel. Hade nån annan valt ut musiken hade maktförhållandet varit ett annat och musiken kanske inte jobbat till min fördel.

Sammanställningar av ”musik att arbeta eller studera till” ger jag därför inte mycket för. Visst, de kan användas för att stänga ut andra ljud, men oftast börjar jag endera lyssna för aktivt eller så blir jag irriterad över urvalet. När jag arbetar vill jag ha en för mig trygg och bekant musik. Med den maskerar jag andra ljud och skapar jag mitt eget arbetsrum, en plats som är min var jag än må befinna mig. Det handlar mera om att jag hör musiken, än att jag lyssnar på den. Att lyssna är något mera aktivt än att höra.

Skriver jag på svenska kan jag inte lyssna på svenskspråkig musik, samma gäller engelska. Det börjar helt enkelt gröta till sig när jag ska skapa text på samma språk. Allt för komplexa musikaliska strukturer och betydelser underviker jag också när jag försöker koncentrera mig. Den musiken väcker ofta min nyfikenhet.

Favoritmusiken undviker jag också för av den börjar jag lyssna för aktivt, kanske nynna med och blir på för gott humör, vilket leder till slarv. Mekaniska uppgifter går bra men måste jag tänka till ordentligt stänger jag helt stänger av musiken. Samma gäller bilstereon när jag måste koncentrera mig i trafiken.

Jag märkt att ibland är jag så fokuserad att börja jobba att jag glömmer att sätta på musik i mina lurar. Redan ritualen med lurarna verkar bidra till att jag skapar mitt eget rum trots att lurarna inte egentligen fungerar som öronproppar.

Berätta inte detta för någon; men att verka lyssna på något, trots att det är tyst i lurarna, kan också effektfullt signalera att man vill vara ifred. Visuellt försjunken i en egen värld signalerar man att det finns något andra måste bryta sig igenom för att kunna kommunicera med mig.