En kort historia om inmarschlåtar och deras betydelse

Leave a reply

I lördags (4.4.2026) blev jag intervjuad i TV:s Nyhetsmorgon på temat inmarschlåtar. Det var ett rätt kort inslag där det inte gavs möjlighet att gå in på inmarschmusikens långa historia. Så jag tänkte skriva av mig lite tankar som rullat i huvudet sen dess.  Inmarschlåtar en självklar del av många sportevenemang, men deras historia är både längre och mer varierad än många tror. När idrottare äntrar arenan till musik är det idag inte bara en praktisk signal om att matchen ska börja – det är en ritual som bär på över hundra års tradition.

Redan i slutet av 1800-talet ackompanjerades den nordiska idrottens entréer av musik. Då var det inte högtalare och digitala spellistor sammanställda av sport-dj:s som gällde, utan orkestrar – ofta blåsensembler – som spelade marscher, polkor eller annan samtida populärmusik. Idrottsföreningarna hämtade inspiration från militärens honnörsmarschtradition, och musiken gjorde både entrén tydlig och högtidlig. Det var ofta även arméns orkestrar som spelade.

Att idrottare skulle marschera in med musik spreds snabbt inom olika idrotter: från gymnastikuppvisningar, till travtävlingar och cykeluppvisningar och till slut även till fotbollen. Allt som bara kunde musiksättas fick musik – förutsatt att man hade tillgång till (och råd med) musiker. Musiken gjorde det trivsamt men hjälpte även publiken, som var ovan med idrott, att förstå att nu började det – långt innan högtalarsystem på 1930-talet gjorde det möjligt att spela inspelad musik. Musiken var med andra ord en del av själva infrastrukturen för evenemanget. På den tiden var arenorna mera blygsamma, inte så avgränsade som idag. Musik hördes på långt håll och samlade människor, samtidigt som den kommunicerade något om idrottens och idrottarnas samhälleliga betydelse: marschmusik påminde om idrottens samhällsbyggande funktion.

I Sverige och inom uttryckligen fotboll var Örgryte Idrottssällskap (ÖIS) från Göteborg pionjärer och även första svenska mästarna. Redan på 1890-talet (!) fick klubben inte mindre än två egna marscher. De är sannolikt skrivna för föreningens fester och evenemang, men de utgör tidiga exempel på det som i dag skulle kallas inmarschmusik. Dessa marscher har sannolikt fallit helt i glömska idag och var uttryckligen instrumentalt marschmusik, inte ”låtar” som idag. Det finns förresten massvis med musik i arkiven som kunde levandegöras eller fungera som inspiration för nytolkningar.

I början av 1900-talet växte svensk fotbollen kraftigt i popularitet. Under mellankrigstiden var fotbollen så populär att speciellt AIK och dess spelare kommenterades i humoristiska ordalag i den revymusik, ofta valser, som gavs ut av populära revyartister. Men boxningen var minst lika populär som tema på 1930-talet. Ett tidigt exempel på föreningsmusik som spelades in på skiva är exempelvis ”Brage-valsen”, dvs. Elof Arhles Brage, Brage! från 1937. Vid den här tiden var låtarna hurtiga, präglade av samtidens hejarkultur och syftade till att hylla laget i en rättfram, nästan folklig anda. Allsvenskan, som grundande 1924, fick även en egen marsch kring 1939.

På 1960- och 70-talen inte minst via televiseringen (Tipsextra!) började svensk fotboll ta större intryck från England, där supporterkultur och klubbhymner fick allt större betydelse. Men det är en rätt spretig flora av musik man stöter på, ofta influerad av supportrarnas sånger satta till bekanta marschmelodier. Exempelvis ”Glory, glory [lagets namn här]” finns inspelad i ett stort antal versioner med start från slutet av 1950-talet (Nej – Manchester United var lång ifrån först).

Det är ur det här perspektivet man kan förstås dansbandet Schytts IFK-marsch (1976) skriven för IFK Göteborg på melodin till ”When the Saints Go Marching In”. Klämmig, taktfast, och lätt att sjunga med i. Och i den syns även idrottsmusikens koppling till militärmusiken. Var Schytts tidigt ute? Nejdå, IFK-föreningar både i Sverige och Finland har fått egna musikstycken redan kring sekelskiftet 1900. Men få av dessa har spelats in.

Ser man på inmarschmusikens utveckling över tid framträder flera förskjutningar. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet dominerade blåsorkestrar som spelade marscher. Så småningom kunde klubbar använda egna låtar, ofta klämkäcka och hurtiga i tonen. Dessa låtar var direkt hyllande: spelarna stod i centrum (ibland även medverkande i låtarna), och melodierna var ofta rytmiskt sammankopplade med själva marschen in på planen.

I dag har uttrycket förändrats. Dagens inmarschlåtar är ofta mer lågmälda och personliga, ibland till och med vemodiga. De är präglade av nostalgi och ett tillbakablickande som riktar sig mer till supporterkollektivet än som hyllning till spelarna. Där tidigare generationers låtar ofta var tydliga i sina budskap, har dagens låtar ofta subtilt angivna identitetsmarkörer som kräver att man kanske redan är invigd för att förstå referenserna.

I stället för en marschvänlig takt handlar det allt oftare om sånger som uttryckligen ska sjungas tillsammans. ”Inmarschlåt” som begrepp antyder idag främst i vilken situation musiken ska användas. Det är alltså idag mera frågan om låtar som ska sjungas än om marschmusik. En del av sångerna är ju inte speciellt lämpliga att marschera till, t.ex. Joel Almes fina Snart skiner Posedon (i 6/8-takt) är ju rätt långsamt framskridande. Och dessutom inte så långt från hans övriga repertoar, vilket även är en annan aspekt på dagens fotbollslåtar.

Man kan i dag även dela in inmarschlåtarna i två huvudkategorier. Den ena består av låtar som skrivits specifikt för en klubb, som t.ex. AIK:s Å, vi är AIK. Den andra kategorin består av låtar som inte från början är kopplade till ett lag men som med tiden blivit starkt förknippade med klubben och dess supportrar – klassiska exempel är ”Just idag är jag stark” (Hammarby) eller ”You’ll Never Walk Alone” (Liverpool FC). Båda typerna kan bli oerhört betydelsefulla och svåra att ersätta när de en gång, likt nationalsånger, erhållit en viss position inom föreningsgemenskapen.  

Oberoende vilken typ av låt det gäller har inmarschen har i dag en djupt ritualiserad betydelse, särskilt inom fotbollen. Det är det där laddade ögonblicket när sången – i bästa fall – rullar genom arenan och alla, oavsett ålder, status eller erfarenhet, blir del av något större. Musiken fungerar som ett kraftfullt verktyg för konstruerandet av identitet; genom att sjunga tillsammans blir man någon eller något. Just den här kollektiva kraften gör också att inmarschlåtar skapar ett slags tråd genom tiden. Spelare kommer och går, ledare byts ut och tabeller förändras, men sångerna består. De bär med sig minnen från generationer av supportrar som stått på samma läktare och sjungit samma ord. I en tid då mycket i samhället upplevs splittrat och flyktigt erbjuder idrotten – och sin musik – en känsla av kontinuitet och tillhörighet.

Även om tv-produktionerna ibland gör entréerna till spektakel, med kameravinklar och dramatisk klippning, kan det för den enskilda supportern vara något djupt känslomässigt och betydelsefullt som sker. Inmarschen blir en återkommande ritual som samlar människor, knyter samman det förflutna med nuet och påminner om varför man är där från första början.

Själv har jag några personliga favoriter som sticker ut bland de många svenska inmarschlåtarna. En av de mest inflytelserika moderna låtarna är Joel Almes Snart skiner Poseidon för IFK Göteborg. Den markerade nästan ett slags stilbrott genom att vara lågmäld, poetisk och mindre storslagen än många föregångare inom idrottsmusiken i stort. Den skapar en känsla av samhörighet utan att skrika ut markörer för klubbidentiteten – den nämner exempelvis Poseidon-statyn och hänvisar till Blåvitt nästan i förbifarten. Utan att vara övertydlig skapas gränser mellan ”vi” och ”dem”. De som vet, det vet.

En annan av mina favoriter är Markus Krunegårds Ett liv, ett lag, skriven för IFK Norrköping. Den är också lågmäld och berättar mer om livet med laget än om själva laget. Genom att lyfta platser och personliga erfarenheter bygger den en stark personlig relation mellan klubb, stad och supporterskap – där IFK-stjärnan agerar som en sammanhållande symbol.

Samtidigt, visst får man ju även ståpäls av de mera storslagna låtarna som Malmö FF:s hymn och AIK:s Å, vi är AIK. Tillsammans visar alla dessa exempel hur brett spannet är i dagens inmarschmusik – från det intima och berättande till det pampiga.

Avslutningsvis behöver det påpekas att på en överväldigande majoritet av dagens idrottsevenemang är det jag skriver om utopi. På de flesta matcher längre ner i serierna, eller inom junioridrotten, sjungs det inte speciellt mycket när lagen gör entré. Men i den mån inmarschmusik av någon sort används skvallrar det om de normer och ideal om en aktiv, sjungande publik som präglar fotbollskulturen.

_________

Källor bl.a.

Ahlsved, Kaj 2017. Musik och sport. En analys av musikanvändning, ljudlandskap, identitet och dramaturgi  i  samband  med  lagsportevenemang. Doktorsavhandling. Åbo Akademi, Åbo. http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-12-3610-5

Ahlsved, Kaj 2024 ”Sångpraktiker inom den svenska idrottsrörelsen (ca 1872–1939). Idrott, historia och samhälle”. Svenska idrottshistoriska föreningens årsskrift, 2024, 8–28. https://doi.org/10.61684/ihs.2024.33961

Ahlsved, Kaj 2024. ”Bland velocipedmarscher och pingpongpolkor:  Utgivning av  idrottsrelaterad mellanmusik i Sverige fram till ca 1939”. Svensk Tidskrift for Musikforskning (106) 1/2024, 31–64. https://doi.org/10.58698/stm-sjm.v106.11458

Andersson, Torbjörn, 2014 [2002]. Kung fotboll. Malmö: Arx förlag.

Andersson, Torbjörn, och Koinberg, Edvard, 2021. Fotbollens kuriosakabinett. Svensk fotbolls kulturarv i ord och bild. Malmö: Arx förlag.

Ny publikation: Musikaliska perspektiv på cykelföreningars offentliga aktiviteter under stålhästens decennium: Sportifiering, nöjesformer och könsnormer

Leave a reply

Alldeles nyligen har det maffiga verket “Sivuutetut soinnit: Näkökulmia musiikin historian tutkimukseen Suomessa” publicerats fritt på nätet av Turun historiallinen yhdistys. ”Förbisedda klanger” (min översättning) är en antologi med en mångsidig uppsättning forskningsansatser där musikhistorien granskas tvärvetenskapligt och ur ett samhälleligt och aktörsorienterat perspektiv. Fokus ligger på forskningsobjekt som hamnat i marginalen av musikhistorieskrivningen.

I den ingår min svenska text om tre finländska cykelföreningars musikaliska aktiviteter på 1890-talet, en tidpunkt som ofta kallas stålhästens decennium. Självklart hade föreningar som ville sprida intresset för hjulsport egna musikstycken och man gjorde även uppvisningar, bl.a. velocipedkadriljer till musik. I dessa uppvisningar medverkande även kvinnor.

Cykeltävlingarna på (trav)banorna var även rikligt musiksatta, annars hade det blivit ganska långtråkigt att titta på de hårt trampande männen. De tävlade nämligen oftast mot klockan för travbanorna vara för smala för actionspäckade tävlingar man-mot-man.

Även den här artikelns process är en riktig långkörare. Första gången jag höll föredrag om ”cykelmusik” var våren 2021. Då deltog jag i det årliga musikvetenskapliga symposiet på distans (covidrestriktioner!) från Killingholmen i Jakobstad. Året därpå höll jag föredrag på distans från Ön i Umeå på finska historieforskningsdagarna i Tammerfors. Utgående från sessionerna i Tammerfors kom Kaarina Kilpiö och Saijaleena Rantanen på den briljanta idén att göra en bok. The rest is history, som vi pa säg.

Tack till alla redaktörer, medförfattare och kolleger (i bl.a. Suoni, Åbo, Umeå och Växjö) för kloka seminariekommentarer på vägen mot publiceringsdugligt manus.

Speciellt kul med det här projektet är att jag har fått samarbeta med många nya och gamla vänner. En del av den musik som jag grävt fram ur arkiven och som behandlas i texten har nämligen spelats in i Närpes av mina vänner Tobias Udd och Martin Enroth, men även slagverkaren Patrick Lax medverkar på en inspelning av Harald Hedmans velocipedmusik. Just den inspelningen blev så bra att den t.o.m. spelats i finsk radio.

Harald Hedman som skrev även en populär marsch till Helsingfors velocipedklubb har felaktigt även antagits ha komponerat Åbo velocipedklubbs marsch. Men den kan nu i och med den här studien tillskrivas dess rätta kompositör, fotografen Edvard Axelsson. Ingen stor hit kanske men man var garanterat stolt över den i Åboklubben. Marschen torde vara arrangerad av ingen mindre än Aleksei Apostol.

Mycket forskningsarbete sker i ensamhet och är långsamt: ”Du ba sitter där framför datorn och har tråkigt”, som min dotter Iris brukar säga. Ja, så är det väl. Men när saker och ting äntligen blir klara och kommer ut kan det vara bra att reflektera över den stora mängd människor som man fått ha kul med på vägen.

Vi trampar på!

Ny publikation: Sångpraktiker inom den svenska idrottsrörelsen (ca 1872–1939)

Leave a reply

Min sista (?) artikel som härstammar från tiden som gästforskare vid Umeå universitet äntligen har äntligen publicerats i Svenska idrottshistoriska sällskapets årsbok (2024). Den hittas på: https://doi.org/10.61684/ihs.2024.33961

I artikeln utforskar jag sångaktiviteter inom det svenska idrottsföreningslivet innan hejarklackarnas tid. Man kan säga att artikeln består att tre “delstudier”, dvs. kvinnogymnastikrörelsens, den borgerliga idrottsrörelsen (fotbollens) och den svenska arbetaridrottsrörelsens (AIF) sångkultur. Speciellt spännande tycker jag det har varit att få skriva om den svenska arbetaridrottsrörelsens sånger. Det är väldigt orörd mark.

Artikeln fungerar som ett bra komplement till speciellt den studie om notutgivning av idrottsrelaterad musik som publicerades i Svensk tidskrift för musikforskning 2024.

Ännu har jag ett bokkapitel på kommande om kopplingen mellan musik och cykling i Finland kring sekelskiftet 1900 men eftersom jag sedan 2025 är engagerade i ett nytt projekt kommer mina publikationer också att skifta lite fokus.

Ny publikation om utgivning av idrottsrelaterad musik i Sverige

Leave a reply

Förra veckan publicerades min ganska omfattande studie “Bland velocipedmarscher och pingpongpolkor: Utgivning av idrottsrelaterad mellanmusik i Sverige fram till ca 1939” i Svensk tidskrift för Musikforskning. Artikel behandlar i korthet utgivning av unoter med musik om och för idrott och är en del av ett större forskningsprojekt finansierat av Koneen säätiö.

Under min tid som gästforskare vid Umeå universitet lyckades jag lokalisera 85 verk av inte mindre än 65 olika tonsättare av vilka de flesta bara har publicerat ett fåtal verk. Att hitta all svensk musik med koppling till idrott är förstås en omöjlig uppgift. Min målsättning var att få ett så pass stort underlag av det här unika materialet att man kan dra vissa slutsatser av det. Eftersom jag gick in i projektet med förväntningar präglade av den finländska kontexten, där det finns rätt lite motsvarande notutgåvor med idrottstema, behöver det konstateras att den kvantitativa omfattningen av den i Sverige utgivna musiken översteg mina förväntningar med råge. Det här har varit ett långt men fantastiskt roligt projekt att jobba med och jag vill rikta ett stort tack till alla arkiv- och bibliotekspersonal, speciellt personalen vid Svensk Musik/SKAP:s arkiv.

Många av noterna jag hittat har fantastisk fina pärmillustrationer och man kan också genom dem se hur det svenska samhället förhåller sig till idrott som kulturellt fenomen men också de olika nya idrotterna som blev populära. Exempelvis cykling var speciellt populärt både bland män och kvinnor på 1890-talet och det märks även i antalet utgivna verk för cykelföreningar samt att kvinnor ofta figurerade på pärmbilderna.

En del av musiken är skriven för idrottssammanhang, t.ex. de många föreningsmarscherna- eller -polkorna samt de många OS-inspirerade verken som gavs ut kring 1912. Den officiella festmarschen skrevs av Helmer Alexandersson och kunde givetvis köpas i nothandeln. Den revyschlager som skrevs om idrott, främst boxning och fotboll på 1920-och 30-talet, har en mer humoristisk ton än den äldre musiken. Speciellt AIK kommenterades på revyscenerna men man kan även notera influenser från hejarkulturen i den klingande musiken.

Ny publikation om kvinnogymnastikrörelsens musikhistoria (1876-1939)

Leave a reply

En ny referentgranskad artikel jag har jobbat på under en lång tid såg äntligen dagens ljus häromdagen. Artikeln heter ”Det ser ut som lek, men det är för fosterlandet.” Musiken i den finländska kvinnogymnastikrörelsen (1876–1939) och ingår i antologin Naiset, musiikki, tutkimus – ennen ja nyt (red. Saijaleena Rantanen, Nuppu Koivisto-Kaasik, Anu Lampela) en fin finländsk antologi med genusperspektiv på musikforskning.

Som namnet avslöjar så berör texten gymnastikmusikens historia i Finland och det är en stor dos rätt outforskad kvinnohistoria. Det är den tredje i raden av totalt fyra artiklar där jag belyser gymnastikmusik ur olika perspektiv. De tidigare har behandlat Helsingfors gymnastikklubbs uppvisningsverksamhet respektive Elin Kallios gymnastiksång. En sista om gymnastiksånger och sångpraktiker i den svenska idrottsrörelsens är på kommande ännu.

Hela antologin Naiset, musiikki, tutkimus – ennen ja nyt kan laddas ner härifrån eller från Suonis hemsida.

“The weekly Selling Finland review”: Aisle of Plenty

Leave a reply 
Text written for Rock Theatre's Selling Finland-project first published as Facebook and Instagram-post 13th october 2023. In a unique collaboration with artists Rosanna Fellman, Anna-Sofia Nylund and researcher Kaj Ahlsved, Rock Theatre has created an audiovisual concept, which deals with themes from Selling England by the Pound, now set in the present day.

With “Aisle of Plenty”, the last and shortest song, Genesis rounds off the almost hour-long album “Selling England by the Pound”. This is done by seamlessly transitioning from the previous song (“Cinema show”) and by returning to themes – both musical and lyrical – presented in the beginning of the album.

Repeating introductory themes is a common way of tying things together in western art music formats like suites, symphonies and other large-scale compositions built on for example the sonata form.

The title of the song, “Aisle of Plenty”, is a reference to the abundance and wealth of the British Isles. Through wordplay – puns if you like – the scene of the song is well-known British supermarkets like Safeway, Fine Fare and Tesco.

The “You have made your bed, now lie in it”-sense moral actualized in the “Cinema show” is thus relocated to the aisle of British supermarkets which makes it possible for Genesis to explore commercial and other kinds of relationships. The lyrics also include a small wink to the history of British food cooperatives (Co-ops) which allegedly provided ethical or sustainable alternatives to profit driven convenience stores.

The lyrics of the song:

“I don’t belong here”, said old Tessa out loud

“Easy, love, there’s the Safe Way home.”

— thankful for her Fine Fare discount, Tess Co-operates

Still alone in o-Hell-o – see the deadly nightshade grow

Even though in the song we are spatially located in the commercial space, the nylon guitar creates an intimate atmosphere as if the song contains a personal, soothing message to be whispered in the ear of the disoriented consumer “Old Tessa” who has no other option than to co-operate and sacrifice her values on the altar of modern-day consumerism.

Her outcry “I don’t belong here” touches up on many of the great challenges of the 21st century, a time characterized by new “deadly nightshades” in the format of a growing senses of alienation, loneliness, and physical and emotional dislocation.

The original song ends with a cacophony of sale offers being shouted out to British consumers. Accompanied by repetitive rhythms and motifs – sounds of urbanized society – they create the impression of a soulless society that tirelessly sings the praises of consumer culture.

Without spoiling our interpretation of the final of the “Aisle of Plenty” I can reveal that the project has taken quite similar approach to represent the cacophony of voices that construct the soundscape of modern-day Finnish society with its challenges and opportunities.

“The weekly Selling Finland review”: The Battle of Epping Forest

Leave a reply 
Text written for Rock Theatre's Selling Finland-project first published as Facebook and Instagram-post 15th september 2023. In a unique collaboration with artists Rosanna Fellman, Anna-Sofia Nylund and researcher Kaj Ahlsved, Rock Theatre has created an audiovisual concept, which deals with themes from Selling England by the Pound, now set in the present day.

One of the for me most though-provoking songs of the album [Selling England by the Pound] is “The Battle of Epping Forest”, the longest song on the album. The song is said to be inspired by a real news story in The Times about two rival gang’s territorial battles. According to the news 50 men had been battling it out with knuckledusters, razors, and heavy boots in Epping Forest outside London. The winning gang – apparently the Krays – was made up of mostly young men. Those who followed the news in London in the seventies were familiar with the activities of the two groups of thugs.  

This authentic news story, written by a crime journalist, apparently caught the eye of Peter Gabriel. He cut out the story from the newspaper, put it aside and saved it for later.

When Gabriel was writing songs for Selling England, he was looking for this news paper clip, only to realise it had become misplaced. Thus, inspired by this story and earlier battles in Epping Forest, he fabricated a “story of two gangs fighting over protection rights in London’s East End”.  Just like in real life two gangs would meet up and “sort it out” in the forest. In Gabriel’s Words:

“Along the Forest Road, there’s hundreds of cars – luxury cars.
Each has got its load of convertible bars, cutlery cars – superscars!
For today is the day when they sort it out, sort it out,
’cause they disagree on a gangland boundary.
Yes, they disagree on a gangland boundary.”

The text of the song is very thick, and Peter Gabriel makes use of his characteristic, even virtuosic, style of singing with different voices for the different characters as he illustrates the fates of characters like Bob the Nob and Mick the Prick. The story is complex and includes references to other conflicts and the history of Epping Forest.

Even though “there’s no guns in this gentleman’s bout” all the characters in the lyrics, unlike in the real news story, die in the end of the song. The score is settled with the toss of a coin.

The limos that return for the final review, can be seen as representations for the untouchables on top of the criminal food chain; those who don’t who do not hesitate to exploit people in vulnerable positions and who leave the dirty job to those who have everything to lose. This might explain why the ending of the song is very sudden and unheroic, an anti-climax so to say. Perhaps the moral of the story is that in conflicts in the outskirts of democracy there are only losers.

Gang battles like these, even though here presented in an entertaining format, are the results of societal failures on many levels. Gabriel gave his characters names and lives, as to remind us that behind every tragedy where lives are lost, there are real human beings grieved by other human beings.

The Genesis song “The Battle of Epping Forest” is fiction inspired by reality. As the story is made up one could argue that the song is fake news in musical format. As such it also invites us to ask which news stories, we in the digital era are “sold” and how these constructs how “we” perceive the world. Or, how “we” are perceived by the world.

Since the media landscape has changed a lot since the 1970’s today most of us are not only media consumers – we are all to some degree media outlets that moderate and produce content for others to consume. This means that territorial battles – be they geographical or ideological – are today often battled out on the turfs of social media.

Gabriel physically misplaced his news clip. In the digital era commercially driven algorithms, propaganda, and trolls fuelled by the wallets and interests of faceless men in limousines strive to destabilise democratic societies and undermine impartial journalism. The goal of these manipulative acts is to make the important talking points of the 21st century get lost in the noise.

_________________

Trailer for Selling Finland:

For tickets and tour schedule check out Rock Theatre on Facebook or Instagram.

Ja – Helmarit har faktiskt en EM-låt!

Leave a reply 
Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet 29.6.2022

När herrlandslaget ”Huuhkajat” för första gången kvalade in för att medverka i fotbolls-EM sommaren 2021 anordnade Yle låttävlingen ”Huuhkajaviisut” för att bidra till hypen och få musik till sina tv-sändningar. Bland hundratals bidrag kröntes Niila feat. Repliikkis sentimentala låt “Sukupolvien unelma” till segrare. Låten var en vördnadsfull sammanfattning av fotbollsfolkets uppdämda längtan att få inträda i fotbollens europeiska finrum.

I det finrummet är damerna nu för fjärde gången. Av den anledningen önskade jag för ett år sedan i en HBL-krönika att Yle även skulle ordna ”Helmariviisut” och på så sätt gå i bräschen för jämställd och berättigad uppskattning för fotbollsdamerna. Nu blev det inte så; en väldigt konstig prioritering av Yle.

Men trots det behöver inte damerna resa till EM i England utan egen låt eftersom artisten Emilia Ex har släppt poplåten ”Helmarit”. Den har spelats på matcher, lyfts fram på Bollförbundets sidor och konstruerats som den ”officiella” låten.

I likhet med det ”hu-hu” som präglade “Sukupolvien unelma” så leker Emilia Ex med inledningsstavelsen ur lagets smeknamn Helmarit. Andra likheter är att låtens upphovsperson har kopplingar till laget: Emilia Ex partner är målvakten Tinja-Riikka Korpela medan Niila är backen Paulus Arajuuris bror. Där tar dock likheterna slut.

Även om Helmarit-låten handlar om laget är den ingen sentimental låt: den präglas av match-nuet, har ett inifrån-perspektiv och saknar påklistrade stereotypa markörer för ”oss” Finland (till exempel bastun, brännvinet och den där yxan som fanns i fler sånger i fjol lyser med sin frånvaro).

I stället framhävs lagets vi-anda, drömmar och möjligheter, samt att spelarna har gått en stenig väg från juniorspelare och till att vara förebilder för tjejer. Det är ett självsäker låtjag som framhäver spelarnas skicklighet.

Att just spelarnas prestationer och drömmar står i centrum tolkar jag som ett sätt att markera att damernas insatser och satsningar ska jämställas med herrarnas. Idrotten är ännu ett sammanhang där mäns prestationer är högre värderade.

Man kan även hitta spår av samhällskritik i låten: ”Att detta inte görs för pengar” är en hänvisning till att Helmarit jobbat för att damerna under landslagsuppdrag ska få lika mycket ersättning som männen. Vidare uppges Helmarit inte behöva filma och att de till och med gör mål med näsan – en kommentar till filmningarna inom den penningstinna globala herrfotbollen samt en referens till Amanda Rantanens sensationella mål i sista minuten i EM-kvalmatchen mot Skottland.

Damfotbollens status är mycket högre i Sverige än i Finland vilket bekräftas av att en av Sveriges allra största artister, Molly Sandén, tillfrågades att skriva en EM-låt till det favorittippade svenska laget. Låten ”Vi:et i vinsten” spelas redan flitigt här i Sverige och min fotbollsspelande 10-åring nynnade den just spontant vid middagsbordet. Också i Mollys Sandéns låt lyfts hårt arbete i samhällelig motvind fram, men hennes låt och genomslagskraft bidrar säkert till att ytterligare spä på intresset för tjejfotbollen och kvinnors (idrotts)prestationer i föregångslandet Sverige.

Jag hoppas den mera okända artisten Emilia Ex låt kan göra det samma i Finland. Men för att det ska kunna ske krävs att låten lyfts fram av de som har makt och inflytande i medierna – inte minst av Yle som sänder matcherna. Då vänds blickarna mot laget. Och artisten givetvis. Det är vinn-vinn. Att det inte blev något Helmaritviisut innebar ju också en missad möjlighet för inte minst kvinnliga låtskrivare att visa upp sig i ljuset av den mediala uppmärksamheten som en EM-turnering för med sig. I låtarna i Huuhkajaviisut var det främst män som hyllade män.

Men, lyssnar man verkligen på den här typen av musik kan någon fråga sig? Jo, det gör man. Några dagar efter att Herrlejonen vunnit VM-guld fanns som mest ett dussin låtar på ”Spotifys Viral 50 Finland”-lista som hade en koppling till Lejonen. Omfattningen skvallrar om att laget är både framgångsrikt och njuter stor samhällelig uppskattning i Finland.

Helmarit har minsann förtjänat sin låt och skulle de klara sig vidare från sin EM-grupp som består av Spanien, Danmark och Tyskland så är redan det en sådan bragd att åtminstone jag lägger Emilia Ex låt på repeat i alla tillgängliga strömningstjänster.

___

YLE besvarade min kritik med ett debattinlägg i HBL 5.7. YLE har satsat på bra innehåll innan EM och sändningarna håller på alla sätt bra nivå. Men man kommer inte ifrån att man inte har aktiverat “gräsrötterna”, alltså folket, inklusive låtskrivare, dvs. publiken på samma sätt som när man ordnade en låttävling inför herrarnas turnering. Det var huvudpoängen i min text.

Sångfestens dolda idrottshistoria

Leave a reply 
Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet 25.5.2022.

Snart kommer den 25:e finlandssvenska sång- och musikfesten att gå av stapeln i Helsingfors. ”Sångfesten” har planerats i många år. Under dess 131-åriga historia har den varit viktig för formande av en finlandssvensk identitet. Vad få i dag känner till är att det tidigare även ingick även annat än sång och musik i programmet: nämligen idrott.

De allra första sångfesterna i Finland arrangerades redan 1884 i Jyväskylä av Folkupplysningssällskapet. Man gjorde försök med tvåspråkiga fester i Åbo (1892) och Vasa (1894) men Svenska folkskolans vänner kom så småningom att ensam överta arrangemanget för de svenskspråkiga festerna. Finlands svenska sång- och musikförbund (grundat 1929) har stått som arrangör sedan 1932.

Sångfesterna samlade sångare från olika bakgrunder och en vanlig förekommande kritik var att den repertoar som alla skulle framföra gemensamt vara för svår. Den här evighetsfrågan visar sig ännu i dag då man på Sångfestens hemsida lyfter fram att ”det blir inga nya omöjligt svåra verk”.

I all korthet kan man konstatera att sång- och musikfesterna sedan den första svenska festen i Ekenäs 1891 starkt har bidragit till det finlandssvenska identitetsbygget. Ett populärt uttryck är att finlandssvenskheten sjöngs in i den svenskspråkiga befolkningens medvetande, till exempel med ”Modersmålets sång” som skrevs av Johan Hagfors för att uppföras av Akademen vid sångfesten i Åbo 1897.

Men kanske identiteten även idrottades eller gymnastiserade in i folkets medvetande?

Utöver tävlingar i musik fanns nämligen även idrottstävlingar och uppvisningar med på programmet i ett tidigt skede. ”Den fader eller moder, som t.ex. i går såg de finska normalskolisternes gymnastikuppvisning, kommer nog att äfven tänkta på sina barns kroppsliga utveckling”, rapporterade tidningen Finland den 22 juni 1888 från festen i Tammerfors. Gymnastiken och idrotten skulle inte bara locka publik och deltagare: genom exemplets makt skulle de även bidra till idrottens spridning i landen och fostrandet av kropp, själ och fosterland.

I Tammerfors 1888 tävlade man bland annat i rodd, skytte och löpning. Vid den tvåspråkiga festen i Åbo 1892 ordnades gymnastikuppvisningar, allmänna sporttävlingar och tävlingar i velocipedåkning. I Vasa 1894 deltog fyra gymnastikföreningar med uppvisningar, men någon musik förekom knappast vid dessa.

Sång- och musikfester har ordnats på olika nivåer: nationellt, regionalt och lokalt. De har även arrangerats av andra organisationer, till exempel av ungdomsföreningar och det var inte helt ovanligt att man, inte minst på finskt håll, kallade dem för sång-, musik- och idrottsfester. Det var stora folkfester sommartid.

I början av 1900-talet verkar intresset för att kombinera folkbildningsverktygen musik och idrott att svalna. Idrotten hade då också organiserat sig i egna förbund.

Gymnastiken sågs som den idrottsform som var mest lämpad att inkludera i sångfester eftersom den, bland annat, omfattade många utövare och därför var i ”samklang med en musikfests allmänna karaktär” (Finskt idrottsblad 21.3.1913). Dessutom saknade truppgymnastiken tävlingsmoment och var ett bra sätt att manifestera en frisk och levande finlandssvenskhet.

Sångfesten som helhet är – även i dag – ett sätt att manifestera levande finlandssvensk musikkultur. Huvudkonserten är den arena där ”[vi] visar vi upp vår bästa sida”, för att låna en formulering från sångfestens webbplats.

Vid sångfesten i Helsingfors 1920, ville man definitivt visa upp det bästa som Svenskfinland helt idrottsligt hade att erbjuda då Elli Björkstén, Nordens då kanske främsta kvinnogymnastikteoretiker, ledde Helsingfors gymnastikförenings uppvisning i Brunnsparken. Herrarnas uppvisning regnade bort.

Uppträdandet skedde på förslag av det relativt nygrundade Svenska Finlands idrottsförbund (grundat 1912). I en entusiastisk text i dess språkrör Idrottsbladet (2.7.1920) föreslog man efteråt till och med att man skulle ta ”steget fullt ut genom att ombilda dem till allmänna svenska sång- och gymnastikfester”. Skribenten var övertygad om att ledningen för ”våra svenska musiksträvanden” skulle se nyttan av ett sådant förfarande.

Nu blev det inte så och den sammansmältning man förespråkade hade av rent logistiska och utrymmesmässiga skäl säkert varit utmanande att genomföra i längden. Sången har dock utan tvivel klingat starkt på senare gymnastikfester.

I dag vill (eller förväntas) idrotten visa sitt samhällsbärande kapital, samtidigt som sång- och musikorganisationer i sin tur gärna framhäver musikens hälsofrämjande effekter. Så visst kittlar det nyfikenheten: Hur hade festerna riktigt sett ut om man hade slagit ihop sången och gymnastiken? Och vilka samarbeten och synergier hade det lett till som vi hade sett spår av ännu i dag?