Vad gör människor med musik i framtiden?

Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet 27.2.2019

 

Vad gör människor med musik i framtiden?

Hembränt hör historien till – i dag kommer musiken till oss både (o)frivilligt och “gratis”

Impuls publicerad i Hufvudstadsbladet 22.5.2019

Hembränt hör historien till – i dag kommer musiken till oss både (o)frivilligt och “gratis”

För några veckor sedan besökte jag en skivmässa i grannstaden tillsammans med min äldste son. I motsats till honom är jag är inte speciellt intresserad av vinyler men det är intressant att diskutera musik och spegla de egna vanorna mot ungdomens.

Ingen av oss hittade det vi letade efter men jag åkte hem med lp-skivan Olympic hits (1964) och gitarristerna Julian Bream och John Williams legendariska lp Together (1972). Skivan med “olympisk musik” var prissatt i överkant men jag fick en trevlig pratstund på köpet.

Nån ägare före mig hade skrivit in datumet 11.10.1979 på gitarrskivan. Jag har aldrig köpt nya lp-skivor men antecknade ofta inköpsdatumet i mina cd-skivor. Det gör att jag i dag kan koppla dem till olika livsskeden. Det är inte bara skivor utan är knutna till den jag är, blir och har blivit.

Green Days neongröna cd Dookie har jag daterat 27.12.1994. Den köpte jag för julklappspengar i tonåren. Den har nog inget samlarvärde eftersom konvolutet har bitmärken av mina barn. Alla har de i tur och ordning lokaliserat den färgglada skivan med det tecknade omslaget och lyckats peta ut den ur skivhyllan, även den unge mannen som kom med mig till Karleby. I övrigt är han inte någon storkonsument av cd:ar, men hör till den generation som bidragit till att lp:n har fått en viss renässans.

 Bream & Williams skiva kunde jag ha låtit vara oköpt men jag drabbades av en stunds nostalgi när jag fingrade på omslaget och började läsa konvoluttexterna. Utan att jag ens lyssnade på musiken förde skivan mig tillbaka till min studietid. Under fildelningens storhetstid i början av 2000-talet hänfördes jag av duons musicerande via en egenhändigt bränd skiva utan omslag som jag lyssnade på genom min billiga cd-spelare i köket.

I dag hade jag kunnat få tillgång till musiken via de strömningstjänster jag använder men skivan som medium inbjuder till långsamhet och reflektion likt alla de timmar jag spenderade i musikaffären eller diskuterade musik med vänner. Mina skivköp var oftast välavvägda, kanske resultatet av att tålmodigt ha suttit med fingret redo på record-knappen på kassettbandspelaren i väntan på att favoritlåten ska spelas på radion.

I dag är tillgänglighet inte något problem vilket jag är tacksam för i vardagen som pedagog. Jag minns en lärare som på slutet av 1990-talet tvingade en klasskompis att cykla hem och hämta en skiva som hen hade lånat från skolans bibliotek och som läraren behövde för musikhistorielektionen.

Annat är det i dag. Unga kan på bara några sekunder via mobiltelefonen söka fram den musik de behöver. Nutidens “mobila” musikkonsumtion där när, var och hur man “införskaffade” musiken inte spelar lika stor roll kommer säkert att influera dagens unga musiklyssnares förhållande till och samtal om musik. Musiken kommer till en där man är, möter en i vardagen på ett annat sätt än förut. Ofta mer eller mindre gratis.

Även i dag når musik oss via olika medier men den teknologiska förändringen och inte minst digitaliseringen har bidragit till många förändringar på förhållandevis kort tid. Dylika förändringar i våra musikvanor är en grupp musikforskare från Åbo Akademi intresserade av inom projektet “Digitaliseringens inverkan på minoritetsmusik” (DIMM).

Det här var min berättelse. Du har möjlighet att dela med dig av din genom att svara på frågelistan “Musiken i din vardag” som finns på Svenska Litteratursällskapets hemsida.

Banzai

Banzai Banzai Hei Hei Hei
KuPSi säikähdä ketään ei
Banzai Banzai Hei Hei Hei
KuPS kun pinnat kotiin vei

Fritt översatt:

Banzai Banzai Hei Hei Hei
KuPS är inte rädda för någon
Banzai Banzai Hei Hei Hei
KuPS hemförde poängen

Så går refrängen till fotbollsföreningen Kuopion Palloseurats legendariska låt Banzai (1975). Låten lär sjungs och spelas på repeat i Kuopio nu i och med att herrlaget idag vann sitt första finska mästerskap på 43 år. Grattis KuPS!

Året innan KuPS vann sitt senaste guld (1976)  spelade man in låten Banzai vilket ledde till att begreppet “banzai” idag är lika känt i Finland och sammankopplat med KuPS som ”YNWA” är med fotbollslaget Liverpool FC. Egentligen är ju “banzai” – enkelt förklarat – ett japanskt hurrarop. Jag kan inte hela historien bakom hur Banzai kom att bli KuPS stridsrop men det torde har sitt ursprung i ett kompisgängs hälsningsfras och är antagligen äldre än själva inspelningen. Den här tiden var också något av en guldålder får Kuopiofotbollen.

Låten är komponerad av Antti Hyvärinen och har text av Jukka Virtanen. Mångsysslaren Virtanen anses vara den som har haft störst betydelse för att “stridsropet” banzai har förevigats och idag är en levande del av Kuopios fotbollshistoria. Själv gick han ur tiden i september i år.

Banzai sjöngs in av finska schlagersångaren Kai Hyttinen till ackompanjemang av Antti Hyvärinens orkester. Hyttinens antagligen största hit är ju Dirlanda (1970). Den spelas bl.a. när VPS gör mål hemma i Vasa, när HC TPS har vunnit en ishockeymatch i Åbo och den är en ”klassikerlåt” på Vimpelin Vetos bobollsmatcher på Saarikenttä i Vimpeli. Vad jag vet har Hyttinen inte någon speciell koppling till Kuopio, tvärtom har han även lånat sin röst åt Tavastehuslaget HPK då han sjöng in deras ishockeylåt Se on siellä (1974). Alltså året innan Banzai. Den låten nöttes till led och lust när HPK mycket överraskande vann finska ishockeyligan för herrar våren 2019.

På B-sidan av Banzai-singeln som gavs ut år 1975 finns också Pelurits låt Elä laakase – naatitaan (”Skjut inte ännu – vi ska njuta”, fritt översatt) även den skriven av Hyvärinen/Virtanen och inspelad med samma orkester. Den dialektala titeln anspelar på ett lokalt uttryck som härstammar från Kuopiofotbollens vid den tiden karaktäristiskt snabba passningsspel:  ”Naatitaan ee laakasta” (“Njuta, inte skjuta”, fritt översatt). ”Naatitaan, naatitaan” lever kvar inom idrotts- och populärkulturen än idag.

 

Banzai är en av de allra tidigaste inspelade fotbollslåtarna i Finland. Det var inte många som kunde frambringa resurser att spela in låtar på 1960- och 70-talet. Från samma tider kan nämnas:

  • 1966: HJK:n futistrio – Näin maaleja tehdään, B-sidan: Jenkkasikermä (”jenkkamedley”).
  • 1969: KPV humppa foxsi, B-sidan: Pallo-veikkomarssi (instrumental).
  • 1973: HJK:n edustusjoukkue – Taas kansa täyttää, B-sidan: HJK:n futiskvartetti – Pitkäpotku –kaikki perään.
  • 1976: Seitsemän seinähullua veljestä – NytTeps!! (”Tepsi tekee kohta maalin). På A-sidan finns fotbollsversionen på B-sidan ishockeyversionen.

Banzai har även spelats in på nytt av Mikko Alatalo (1986) och Rockama (2015).

 

En kampsång eller föreningssång skrivs för att stärka sammanhållningen. Det handlar uttryckligen om att verbalisera ”vem vi är” och ”varifrån vi kommer” och genom dessa betydelser även skapa avståndstaganden till andra föreningar och gemenskaper. Identiteter är, när de väl är verbaliserade eller på något annat sätt möjliga att kommunicera, även möjliga att leva ut, också i musikalisk form. Som musikstycken bidrar de till att konstruera laget, gemenskapen och dess identitet (se Ahlsved 2017, 24-29). Idag lever begreppet “banzai” sitt eget liv inom supporterkulturen, inte minst på sociala medier och som en hälsningsfras som sammansvetsar gemenskapens medlemmar.

Banzais lokala KuPS-betydelser genomsyrar hela låten. Redan i första frasen nämns också lagets namn och dess karaktäristiska gula tröjor (”keltapaidat”). Vidare antyds även att laget har ett smånätt passningsspel (”pikkunätti kulkee”). En föreningssång är också en form av historieskrivning, men av de spelare som namedroppas (”Muistaa jotkut menneen polven Hyväristä, Hiltus Hilimaa ja Aalista”) kan jag enbart på rak arm identifiera KuPS-legenden Tuomo Hyvärinen. Men savolaxarna kan säker sin historia.  Om inte så erbjuder en sång som denna en möjlighet att läras sig den: genom inspelningar standardiseras utvalde identitetsmarkörer vilka är viktiga för att historien och narrativet om “oss” ska kunna bli till.

Det ska bli intressant att se hurudana sånger det kommer att skriva om mästarna från 2019. Hovimuusikko Ilkka har redan en låt på gång…

 

__

Banzai

Text: Jukka Virtanen
Musik: Antti Hyvärinen
Sång: Kai Hyttinen

KuPSin matsi alkaa, keltapaidat hyökkää
vankka voitontahto rinnoissaan
pallo haltuun vaan ja pikkunätti kulkee
KuPSin katsomo on innoissaan

Banzai Banzai Hei Hei Hei
KuPSi säikähdä ketään ei
Banzai Banzai Hei Hei Hei
KuPS kun pinnat kotiin vei

Muistaa jotkut menneen polven Hyväristä,
Hiltus Hilimaa ja Aalista
yhtä hyvin yhä KuPSi potkii
hankkii taaskin suurta maalisaalista

Banzai Banzai Hei Hei Hei
KuPSi säikähdä ketään ei
Banzai Banzai Hei Hei Hei
KuPS kun pinnat kotiin vei

Lentää laita sekä yskii moottori
ja potkii puolustaja tontillaan
pyörtyy valmentaja, sylkee sentteri
ja taas on vastustaja kontillaan

Banzai Banzai Hei Hei Hei
KuPSi säikähdä ketään ei
Banzai Banzai Hei Hei Hei

KuPSi maaleja…
KuPSi maaleja…
KuPSi maaleja…

Vottoon taas!

 

 

 

Mot nya folkmusikaliska upplevelser

Kolumn ("Impuls") publicerad i Hufvudstadsbladet 12.7.2019.

Mot nya folkmusikaliska upplevelser

När detta skrivs har den fjärde dagen av Kaustby folkmusikfestival nummer femtiotvå just avrundats. Ett av årets festivalteman är “känn musiken” med vilket man lyfter fram att musik är helhetsupplevelse – något som inte bara hörs utan känns och upplevs med alla sinnen. På onsdagen fanns tolkar på flera konserten och bl.a. Signmark, som rappar på sitt modersmål teckenspråk, bjöd på en fascinerande musikupplevelse. Musik är för alla (sinnen).

Årets artister, spelmän, -kvinnor och -barn kommer från åtminstone 23 olika länder och vädret har varit gynnsamt för musicerande både inne och ute. Det finns med andra ord potential för att festivalen ska leva upp till mottot “sommarens lyckligaste dagar”.

Jag har bevakat Kaustbyfestivalen för olika medier i tio års tid. Men på ett helt personligt plan är årets upplaga speciell eftersom jag för första gången även fick bidra till festivalen som spelman.

Det är svårt att låta blir att blick inåt och bakåt och i den egna historien spegla framtiden när man besöker Kaustby. Mina egna tidigaste musikaliska minnen härstammar från de spontana musikstunder som uppstod när släkten var samlad hos farfar i grannbyn Kortjärvi. Vad som spelades minns jag inte men i mitt barndomshem i Jakobstad sökte jag ofta fram lp:n med Konsta Jylhä när huset var tomt. “Vaiennut viulu” hörde till min och min pappas standardrepertoar.

Inspiration att damma av fiolen som varit undanstoppad sedan tidigt 1990-tal har varit hög varje sommar under festivalveckan. För ett år sedan räckte inspirationen ända till hösten och de musikaliska rötterna fick efter lång tids torka åter näring när jag gick med i Pietarsaaren Spelmanslag som under Heikki Nikulas ledning spelar bröllopsmusik vid språkgränsen.

Tillsammans med mina nyfunna spelvänner fick jag nu äran att med fiolen träda in i det folkmusikaliska finrummet och spela i Spelmansstugans anrika storstuga. Tänk så mycket musik som har klingat i det över 200 år gamla stockhuset som invigdes för festivalens bruk av president Kekkonen 1974. Tanken svindlar när man tänker på alla rötter, musikaliska grenar och utskott som fått näring där på kullen mitt i byn.

Men egen lilla folkmusikrevival har berikat forskar- och pedagogidentiteten men också bjudit familjen på nya musikupplevelser (mer än upplevelsen av att det är svårare att spela rent på fiol än gitarr).

När jag testade på saxofon i några år klappade min äldsta dotter mig en gång på ryggen och sa: “Det låter nog bra, pappa”. Några månader senare fick jag också nog och sålde saxen.

Döm om min förvåning när min cellospelande sjuåring efter ett par veckor ville spela bastonerna till folkmusiklåtarna. Inför uppträdandet i Kaustby har hon hjälpt mig att få upp farten i bl.a. hopptakten som ingår i purpurimusiken. Nu är det hon som pressar mig att tillsammans med henne uppträda för släkt och vänner. Snacka om omvända roller.

Det värmer långt ner i roten av pappahjärtat när barnen spontant vill spela tillsammans med en. De är de finaste musikupplevelserna. Inte är vi alltid riktigt överens om vilken version av låten vi ska spela – min eller hennes – men dylika diskussioner hör ju folkmusiken till.

Husets tvååring blev givetvis avundsjuk på vår duo så vi skaffade en 1/16-violin åt honom. Stråken hartsar vi ännu inte så ofta.

Oxhamns 95 #nevöfoget

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 2.6.2019

Oxhamns 95 #nevöfoget

Det ligger ett svagt nostalgiskt skimmer över skolavslutningshelgen.  Jag kan inte glömma de sista veckorna i maj när jag gick i nionde klass i Oxhamns skola. Inga prov och vi tittade på ishockeydokumentärer på finskatimmarna. Det var en ljus period i livet: alla log och själv befann man sig någonstans i brytningspunkten mellan det gamla och det nya.

Ja, det måste väl sägas att jag gick ut nionde klass våren 1995 då Finland vann ishockey-VM för första gången.

Efter finalen i Globen den 7 maj där Antero Mertaranta först uttalade de bevingade orden ”Se on siinä” och efter att reservmålvakten Jukka Tammi med luftgitarr spelat in sig i många finländares hjärtan sjöngs ”Den glider in” överallt i landet. J. Karjalainens låt ”Sankarit” blev i sin tur en hymn för alla hjältar som lidit sig igenom den förhatliga ”laman” och alla sena mål av Anders ”Masken” Karlsson och Mats Sundin.

Jag upplevde det mesta genom vår bruna, fjärrkontrollslösa Finlux-tv. VM:s officiella cd-skiva sålde platina i det blivande EU-landet Finland.

När herrlejonens andra guld bärgades i maj 2011 var cd:n som medium inte längre kung, tv-apparaterna hade blivit platta och digitaliseringen ett faktum. Våren 2011 präglades av många låtar med ursprung i VM-euforin, inte minst ”Taivas Varjele!”, tonsättningen av sportkommentatorn Mertarantas reaktion på Mikael Granlund ”Zorro-mål” (ilmaveivi) i semifinalen mot Ryssland. Låten släpptes snabbt som ett skämt på Youtube och blev genast omåttligt populär.

Låtens förebild var givetvis alla klippa-och-klistra-låtars finländska moder, A-tyyppis ”Ihanaa, Leijonat ihanaa” som gavs ut som cd-singel år 1999 det vill säga cirka sju år innan Youtube lanserades.

Idag kan ”vem som helst” snabbt sprida sin musik på nätet och det är ett bevis på att ishockeyfebern i Finland har nått de högsta temperaturerna när det i sociala medier börjar dyka upp “hemmagjorda” låtar – deltagarkultur – baserad på samplingar från tv-sändningarna. Referenter tolkar matchen men förmedlar även känslor till tv- eller radiolyssnare. Därför är detta kollektiv upplevda och känslostarka grundmaterial så tacksamt att använda.

När detta skrivs toppas Spotifys finländska top-50 lista av den låt som DJ ILG snabbt knåpade ihop av Mertarantas utbrott ”Löikö Mörkö sisään?” när Marko ”Mörkö” Anttila slog in kvitteringspucken i kvartsfinalen mot Sverige.

Lagkaptenen Anttila ledde sitt lag till ett mycket osannolikt guld i år och Mörkö-låten spelades även i slutet av MTV3:s sändning från finalen. Att inkluderas i tv-sändningen är det slutliga målet, en full cirkel för en hemmagjord VM-låt baserad på referenters ord och uttryck.

Även om dessa ”hemmagjorda” låtar (alla ovannämnda exempel är gjorda av proffs!) är något unikt för Finland är kan vi inte ta äran för att han varit först med att integrera sportkommentatorer i musikverk: ”Den glider in” bygger på Lennart Hylands referat från ishockey-VM 1962 och till exempel New Orders VM-låt ”World in Motion” (Fotbolls-VM 1990) börjar med bland annat ”They think it’s all over”, en legendarisk fras som yttrades i slutet av Englands segermatch mot Västtyskland 1966.

På 1990-talet var tv-kanalerna färre och människor upplevde ofta idrotten genom samma medium. Idag är medielandskapet mera splittrat men de kollektivt upplevda referenterna, deras röst och uttryck verkar fortsättningsvis ha förmågan att skapa gemenskapskänsla. Fram för allt ger de – inte minst i sin musikaliska form – människor möjligheten att ge uttryck för och återuppleva de starka känslor som idrotten kan ge upphov till.

_

 

Löikö Mörkö sisään? – Ja-kyllä!

Ungefär samtidigt som jag publicerade gårdagens bloggtext Mörkö, Mårran och Mertaranta hade DJ ILG:s låt “Mörkö” plockats upp från social medier för att distribueras av Warner Music på YouTube och Spotify.


Låten verkar ges ut av Mökkitie records som är ett produktionsbolag grundat av bl.a. den finska musikern Arttu Wiskari och bolaget namn kommer från hans genombrottslåt. Det var också Arttu Wiskaris tweet som först gav Mörkö-låten uppmärksamhet på sociala medier. Låtens upphovsman har av Ilta-Sanomat identifierats som en musiker ur Wiskaris band.

Den ursprungliga versionen har förstås redan ynglat av sig i många olika varianter och remixar. Den version som nu släpps officiellt och via “etablerade medier” skiljer sig åtminstone på tre sätt från den första varianten som tweetades av Wiskari och fortfarande ligger ute bl.a. här.

För det första är låtens namn ändra från “Mörkö” till “Löikö mörkö sisään?” (“Slog Mörkö [Mårran] in pucken?”) vilket bättre motsvarar de numera bevingade orden som repeteras i låten. Samplingen är från Finlands kvartsfinalmatch mot Sverige då Marko “Mörkö” Anttila kvitterar till 4-4 i slutminuterna.

För det andra är låten så kallade cover, dvs. “omslaget” annorlunda. Borta är Mårran och istället syns en anymiserad bild av DJ. ILG. Detta antagligen för att man ska slippa problem med Moomin Characters som bevakar upphovsrätten till Muminfigurerna stenhårt. 

Den tredje skillnaden är också den troligtvis relaterad till upphovsrätt. Den melodislinga som repeteras ca 0:33 minuter in i låten är nu förändrad så att den påminner lite mindre om Den glider in. Rytmiskt är den likartad men melodin gör ett lite språng uppåt och genom denna förändring verkar man undvika att direkt citera klassikerlåten från VM i Globen 1995.

Självklart risas och rosas nu Löikö Mörkö sisään? av folket. Det gör alltid musik skriven för idrott. Men det unika med den här typen av klippa och klistra-låtar som åtminstone verkar ta sats från gräsrotsnivå är att de vanligtvis har en spontan och hemmagjord känsla. Likt mem är de snabba kommentarer på det som utspelas i VM och den “folkliga” karaktären – dvs. att vem som helst kunde ha gjort detta – är det som bidar till att de blir så populära på sociala medier. Jag skriver att de verkar ta sats från gräsrotsnivå eftersom bakom de flesta artistnamnen som gjort sampbelbaserade hittar, t.ex. A-tyyppi (Ihanaa Leijonat Ihanaa, 1999) och Finnish hockey Mafia (Taivas Varjele!, 2011) döljer sig ofta professionella musiker. Så är nu även fallet med Mörkö-låten.

När guldet nu ska firas så kommer Löikö Mörkö sisään?, det nyaste bidraget till Lejonens musikaliska kanon, garanterat att sättas på repeat. Enligt sidan biisit.info spelas den redan på radio. På festligheterna kommer den givetvis att kompletteras med gamla godingar som Ihanaa, Leijonat Ihanaa, Taivas Varjele!, Poika saunoo, Ny rillataan viimeiseen asti och Den glider in men även Karavaani av Roope Salminen & Koirat som har genomsyrat de kommersiella kanalerna MTV3 och Cmore:s tv-sändningar från herrarnas ishockey-VM 2019. När detta skrivs har Karavaani streamats nästan 800 000 gånger på Spotify. Även den har getts ut av Warner Music och Roope Salminen är också känd som programledare på MTV3. En strategiskt placerad låt med andra ord.

Jag förväntar mig att när Spotify uppdaterar sina topplistor idag kommer många av listorna att präglas av ishockeyrelaterad musik. När detta skrivs, ca 10 timmar efter att guldet bärgades och 11 timmar efter att Spotify senast uppdaterat sin virala lista (dvs. innan finalen var avgjord) finns alla ovannämnda låtar utom “Löikö Mörkö sisään?” med.

Mörkö, Mårran och Mertaranta

Ett bevis på att ishockeyfebern i Finland har nått de högsta sfärerna är när det i sociala medier börjar dyka upp inte bara mem men även “hemmagjorda” låtar gjorde baserade på samplingar från tv-sändningarna och då uttryckligen på fraser yttrade av referenterna. Användningen av referenter som grundmaterial för musik innebär är att man tar tv- eller radiolyssnarens perspektiv: Referenter tolkar matchen men förmedlar även känslor till tv- eller radiolyssnare.

I Finland har vi ett lång tradition av att skapa musik baserad på referenters spontana  ord och i skrivande stund sprider sig DJ ILG:s låt Mörkö sig som en löpeld på sociala medier. Upphovsmannen, en professionell musiker, verkar vilja förbli anonym men är enligt uppgifter i Ilta-Sanomat (tidigare?) medlem i den finska artisten Arttu Wiskaris band. Låten lär ha skapat på ca 30 minuter i turnébussen.

Ordet “mörkö” kan översättas till spöke eller vålnad men det är även det finska namnet på Mårran, dvs. den hemska karaktären som svävar fram och sprider kyla i Tove Janssons Mumindal. Men “Mörkö” är inte minst smeknamnet på den över två meter långe finske ishockeyspelaren Marko Anttila. Anttila är lagkapten för det orutinerade finska landslag som mot alla odds har  tagit sig ända till final i herrarnas ishockey-VM 2019.

 

Marko Anttila satte in kvitteringspucken i kvartsfinalen mot Sverige och referenten Antero Mertarantas utbrott “Löikö Mörkö sisään!?” (“Slog Mörkö in pucken?”) har föga överraskade nu tonsatts. Samme “Mörkö” avgjorde även i semifinalen mot Ryssland vilket ytterligare har spätt på låtens popularitet. Den spelades även i slutet av MTV3:s sändning tillsammans med bilder på Marko Anttilas mål. Att få inkluderas i tv-sändningen är på sätt och vis en det slutliga målet, en full cirkeln för för en hemmagjord VM-låt baserade på referenters ord och uttryck. Det är även en måttstock på att en “hemmagjord” och egenhändigt distribuerad låt har nått framgång när den plockas upp av etablerade medier.

Den spontanta låten bygger på en lång tradition av  finska sampelbaserade låtar av vilka Ihanaa, Leijonat Ihanaa och Taivas Varjele! givetvis är de mest kända och populära. Alla är de baserade på Mertarantas referat och det är många som förknippar honom med uttryckligen med Lejonen och ishockey-VM.

Men att integrera referenten i ett musikstycke är inget som vi i Finland kan ta äran för. I Mörkö hör man även melodin till Den glider in (1995) som bygger Lennart Hylands referat från från ishockey-VM 1962, då Nisse Nilsson i en match mot Kanada gör det avgörande 5-3-målet i tom bur. “Den glider in” blev ju omåttligt populär i Finland när Lejonen vann sitt första guld i Globen 1995 och på köpet “rövade” med sig låten till Finland. 

Går man ännu längre tillbaka i tiden så hittar man kanske det största kommersiella exemplet, dvs.  brittiska bandet New Orders låt World in Motion som gruppen gjorde för det engelska fotbollslandslaget inför VM 1990 i Italien. Låten börjar med bl.a. ”They think it’s all over”, vilket är en fras som BBC-referenten Kenneth Wolstenholme yttrade alldeles i slutet av Englands segermatch mot Västtyskland 1966. Frasen blev sedan mycket populär i England och man kan dra paralleller till Mertarantas bevingade ord  ”Se on siinä” som han yttrade när guldet var ett faktum år 1995. .

På 1990-talet, när tv-kanalerna var färre och tv-tittandet inte lika specialiserat upplevde de flesta sport genom samma medium och med samma referent. Idag är medielandskapet mera splittrat men de kollektivt upplevda tv-referenterna, deras röst och uttryck verkar fortsättningsvis ha förmågan att skapa gemenskapskänsla. Fram för allt ger de – inte minst i sin musikaliska form – möjligheten att återuppleva de starka känslor som idrotten ger upphov till.

 


 

Om du blev intresserad att läsa mera kan jag rekommendera någon av de många artiklar eller blogg- och kulumntexter jag har skrivit om Lejonens musikkultur. Den mest omfattande studien av musikkulturen finns i artikeln Musik, ishockeylejon och konstruerandet av en nationell gemenskap. Jag rekommenderar även starkt den finska antologin Kiekkokansa (red. Heiskanen & Salmi 2015) som är en djupdykning i den finländska ishockeykulturen.