Allt kan inte digitaliseras

Impuls publicerad i Hufvudstadsbladet 20.2.2020

 

Allt kan inte digitaliseras

När detta skrivs sitter jag och väntar på att husets förstaklassare ska storma in och berätta om sin skoldag – den “första” närstudiedagen. Det känns som en evighet sedan min familj satt samlad kring middagsbordet och lyssnade till presskonferensen där regeringen meddelade att skolorna stängs. Tårarna rann då hon insåg vad det innebär för hennes vardag och kompisar.

Efter måltiden och våra tröstande ord började hon och treåringen reflexmässigt glatt sjunga “Hej, kompis hej / Jag tänker på dig / Jag hoppas du mår bra, och allt e okej”. Med klump i halsen fortsatte jag sången i mitt inre: “Fast jag är här så finns jag alltid där / I en annan del av samma värld”. Fraserna härstammar från den låt av Tobias Granbacka och Johan “Nisse” Nybäck som skulle ha sjungits på Skolmusik i Jakobstad nu i maj.

Man brukar säga att man kan “drabbas av musik” och detta var ett sånt tillfälle. Musiken påminde mig om att alla är en del av samma värld men nu efter middagen var världen inte längre sig lik. Speciellt inte för de yngsta.

Många människor har dött i covid-19, andra har förlorat sitt levebröd, därför känns det nästan vulgärt att prata om hur stort det “digitala skuttet” har varit sedan ovannämnda dag. Det har varit ett rejält kliv och inom många områden kommer det att få långtgående konsekvenser.

När distansundervisningen inleddes spreds en massa roliga mem i sociala medier, exempelvis uppmanades pappor att sätta byxor på sig när de lufsar runt i huset när barnen har distansundervisning. Vartefter skämten lade sig kunde man med skräckblandad förtjusning följa med hur en digital nybyggaranda spred sig till samhällets hörn och kanter. Corona som yttre hot har medfört att människor kommit samman på helt nya sätt. Tänk om mänskligheten med dylik kraft och sammanhållning kunde ta sig an klimatkrisen eller andra orättvisor.

De senaste månaderna har vi framför allt lärt oss hur man kan vara närvarande, det vill säga “där” för andra människor. Men ur ett teknologiskt perspektiv har vi också lärt oss hur man kan använda digital teknik för att vara både “här” och “där” samtidigt. Som ett resultat av detta har vi också insett vilka situationer och processer av till exempel distansundervisning och -arbete som kräver att vi delar samma fysiska plats för att kunna mötas som kolleger, pedagoger, studerande eller helt enkelt som medmänniskor.

På ett helt praktiskt plan innebar den delade vardagen även kreativa lösningar som gått långt utöver att skapa arbetsro med hjälp av musik och hörlurar. Plötsligt blev vi även vardagens ljudtekniker när möten skulle hållas, interaktiva föreläsningar ålyssnas samt videor och ljudinspelningar produceras.

Jag var nog lite avundsjuk på sjuåringen när hon med klick i hörlurar spelade in videon som skulle synkas med andra unga stråkmusikers bidrag. Tänk om man hade haft tillgång till den här tekniken när man själv började musicera. Detta sägs nu med en ännu större medvetenhet om att många aspekter av kulturutbildning inte kan digitaliseras. En återgång till det nya normala hägrar inom en ännu oklar framtid.

I den värld som fanns innan covid-19 var digitalisering ett betydligt mer svårbegripligt ord. Nu har de flesta – på gott och ont – fått konkreta upplevelser av dess konsekvenser. Den här kunskapen kan vi bygga vidare på när vi tar steget in i en ny och kanske även lite humanare digital värld.

Hur gick då den efterlängtade “första” skoldagen? Bra, men det var jobbigt att inte få kramas. Allt kan inte digitaliseras.

Från Susikoira Roi till Suomi nyt – jakten på nya språkliga kontaktytor fortsätter

Kolumn ("impuls") publicerad i Hufvudstadsbladet 12.2.2020

Från Susikoira Roi till Suomi nyt – jakten på nya språkliga kontaktytor fortsätter

För några veckor sedan publicerade tankesmedjan Magma rapporten Svenska, finska, engelska – komplement eller alternativ där språkvetaren Jenny Stenberg-Sirén diskuterar ungas språkkunskaper, språkattityder och språkanvändning.

Rapporten ger en intressant inblick i finlandssvenska ungdomars vardag men även för den som inte kan titulera sig ungdom längre är igenkänningsfaktorn hög. Likt många före henne lyfter Stenberg-Sirén fram att en del unga talar finska bättre än svenska medan andra knappt kan formulera en mening.

Brist på språkliga kunskaper kan leda till ett främlingskap. Språket är nyckeln in i kulturen, å andra sidan kan kultur i olika former göda intresset för språk. Tyvärr har finlandssvenskarna en mycket svag koppling till den finska populärkulturen. Det här är, som också Kenneth Myntti konstaterat på ledarplats i ÖT, det mest spännande elementet i rapporten.

För den som sedan barnsben har översköljts av trender och kultur via (riks)svensk radio och tv kommer konstaterandet förstås inte som någon överraskning. I dag är utbudet än större men samtidigt är mångfalden också bara några klick bort. Den nya utmaningen är den ökade individualiseringen som den digitala verkligheten för med sig. I den är finlandssvensk mediekultur heller ingen självklarhet, vilket också lyfts fram i rapporten.

Risken för att utsättas för ny och främmande, kanske rentav spännande finsk musik, elimineras av rekommendationer baserade på algoritmer och individualiserade konsumtionsmönster. Dagens ungdomar äger ingen tv och digitala tidningar ligger inte heller lättillgängligt framme och väntar på att bli lästa. Finska och svenskspråkiga förenas däremot i den globala engelskspråkiga populärkulturen.

För några år sedan intervjuade jag en handfull österbottniska rytmmusiker som flyttat till Stockholmstrakten för att fortsätta sina karriärer där. De lyfte fram att steget till Sverige var litet och mera naturligt än att pröva lyckan söderöver, i “finska Finland”. I bagaget hade man den gemensamma engelskspråkiga standardrepertoaren (populärkulturen) men också en djup insikt i den svenska kulturen som man ju hade vuxit upp med. Hos vissa kändes den finska kulturen så pass främmande att den fungerade som en push-faktor eftersom man inte ansåg sig trovärdigt kunna konkurrera på den inhemska, finska marknaden. Hade jag spelat gitarr med stöpsel kanske jag hade suttit i Sverige nu.

För egen del visar sig utanförskapet i de mest oskyldiga sammanhang: På lördagskvällarna brukar jag ibland se på det populära finska tv-programmet Suomi Love där gripande livshistorier ges musikalisk gestalt av folkkära finländska artister. Min kära tvåspråkiga fru brukar sätta artisterna på musikkartan åt mig ifall min allmänbildning inte räcker till. Ofta saknar jag kulturell kontaktyta till artisterna; de fanns inte i den finlandssvenska vardagen i det lill-Stockholm (Jakobstad) jag växte upp i. Ett finlandssvenskt Suomi Love skulle säkert klinga annorlunda än den finska förlagan.

Stenberg-Sirén lyfter fram att de goda erfarenheter man haft av att levandegöra kultur på svenska genom Svenska nu-projektet kunde få en spinoff i form av ett Suomi nyt-projekt för svenskspråkiga skolor. Det låter som en intressant idé. Tyvärr kommer det för sent för egen del. Att titta på Susikoira Roi på finskalektionerna räckte inte för att väcka mitt intresse för språket.

Har du sjungit “mamma” Kallios Gymnastsång?

När jag grävde i arkiv för en tid sen stötte jag på en “Gymnastsång” skriven av den finska gymnastikens moder, “mamma” Elin Kallio (1859-1927, född Waenerberg). Sången är skriven år 1901 inför Finska kvinnors gymnastikförbunds tredje gymnastikfest i Helsingfors. Gymnastikfesten sammanföll med Gymnastikföreningen för fruntimmmer i Helsingfors 25-årsjubileum (nuvarande Helsingfors gymnastikförening) och den Rydberginspirerade texten publicerads i en liten historik som föreningen gav ut. Enligt skildringar i dagspressen har sången sjungits vid avslutningsfestligheterna på gymnastikfestens sista dag.

IMG_20200206_140908

Två första verserna ur gymnastsång publicerad i boken Minnen från Gymnastikföreningens för Fruntimmer i Helsingfors 25-åriga tillvaro 1876–1901.

Elin Kallio skrev inte melodin själv utan den är lånad från boerrepubliken Transvaals nationalsång, en melodi (“frihetssång”) som uppenbarligen var känd och populär vid den här tiden. Melodin är ingen traditionell folksång utan rör sig om en Volkslied skriven av den holländske kompositören, poeten och kvinnorättskämpen Catharina Felicia van Rees år 1875. Sången spred sig över världen i många olika typer av arrangemang (se Swanepoel 1979).

Kallios Gymnastsång verkar ha blivit väldigt populär bland kvinnliga gymnaster och den översattes till finska och gavs ut med namnet Voimistelulaulu år 1907. År 1913 dyker den upp i med en helt nykomponerad melodi av okänd kompositör och med namnet Voimistelijain laulu i Anni Collans bok Leikkilauluja under kategorin “Marssilauluja”. (Den verkar också kallas för Voimistelijain marssi i vissa skällor).

I Anni Collans svenska sångbok Sjung och lek! (1922) är den igen publicerad med sin ursprungliga melodi och versionen är rätt identisk med 1907 års finska version utöver att den svenska har alla sex verser. På finska har man nöjt sig med fyra.

Att Elin Kallios Gymnastsång har varit populär råder det inget tvivel om och sången har även önskats och sjungits tillsammans med finlandssvenska klassiker som t.ex. Modersmålets sång och Slumrande toner på gymnastikfester på 1920-talet. Texten publicerades t.o.m. i dagstidningar när gymnastikfester och -kurser ordnades runtom i landet. Men det finns skäl att tro att man eventuellt har sjungit sången med olika melodi på svenska och finska. Förbundet splittrades också på språkliga grunder slutgiltigt år 1921.

Men på 1940-talet tar spåren slut. Gymnastsången finns mej veterligen inte inspelad, och om och i vilka sammanhang den har sjungits efter krigen är för mig oklar.

Har sången konkurrerats ut av andra gymnast(ik)sånger  – det fanns också många andra i sångböcker från den här tiden – eller har den helt enkelt fallit i glömska efter krigen?

Hör gärna av dig om du känner till något om sångens historia. Har du kanske sjungit mamma Kallios gymnastsång?

Förvalta eller förändra – vilka sånger sjunger vi? / Vaalia vai muuttaa – mitä lauluja laulamme?

Text publicerad i Hufvudstadsbladet 11.1.2020. 
Suomennettu ja editoitu versio (Vaalia vai muuttaa – mitä lauluja 
laulamme?) on julkaistu Tutkimusyhdistys Suoni ry:n blogissa 4.2.2020

Förvalta eller förändra – vilka sånger sjunger vi?

När detta skrivs klingar julmusik i vart hörn och människor vallfärdar till sammanhang där man kan ta del av våra vackraste julsånger. Men i detta myller av julmusik pågår förberedelser för framtida storslagna sång- och musikevenemang i Svenskfinland. Jag tänker nu speciellt på Skolmusik 2020 i Jakobstad och den tjugofemte finlandssvenska sång- och musikfesten i Helsingfors 2021.

Temat för Skolmusik 2020 är havet och miljön och framför allt Östersjöns välmående. Det här ekokritiska temat har framför allt utmynnat i ett repertoarhäfte med sånger som hugade skolor och musiklärare ute i bygderna nu övar på musiklektionerna. Häftet innehåller även tips på vad man själv kan göra för Östersjöns väl.

Av de elva sångerna kan nämnas till exempel en hoppingivande Båtbyggarcalypso (musik Stefan Lindblom, text Malin Klingenberg) som tangerar barns mod och kreativitet samt Charlotta Kerbs grooviga Sopsorteringsreggae som inspirerar att gå från tomma ord till att handling, att hjälpas åt och skapa en kärleksfull relation till vår planet. Härmed utfärdas hitvarning för Tobias Granbackas och Johan “Nisse” Nybäcks energiska Hej kompis!.

Mycket kunde sägas om repertoaren och barn- och ungdomsmusik helt generellt (Skolmusik riktar sig till grundskolan och andra stadiets utbildning) men jag fastnar speciellt för Skolmusikrepertoarens förändrings- och framtidsinriktade perspektiv. “Barnkultur” (till exempel litteratur, musik, teater för barn och unga) har ofta ett budskap och en fostrande funktion. Konst och kultur erbjuder möjlighet att se världen som den ter sig just nu men också som man önskade sig att den var. Detta visar sig tydligt i Skolmusikrepertoaren, det vill säga man sticker inte huvudet i sanden utan tar fasta på världen som den har blivit och genom styrkan som finns i att musicera tillsammans ingjuter man hopp och manar till förändring.

Sång- och musikfesten 2021 har förstås inte kommit lika långt i planeringen men på hemsidan utlovas en bra balans mellan gammalt och nytt. På listan över den gemensamma körrepertoaren finns gamla favoriter som exempelvis Den blomstertid, I folkviseton, Suomi sång, Finlandia och Modersmålets sång samt en ny komposition av Cecilia Damström. Även nya verk av Ulf Långbacka, Andrea Eklund och Amanda Henriksson utlovas.

Den finlandssvenska sång- och musikfesten har en snart 130-årig historia och repertoarens innehåll och kravnivå har ända sedan de första festerna varit föremål för diskussion. Jag hoppas att sångfestens nykomponerade musik även i dag skulle kommunicera med samtiden och att än fler körer och orkestrar skulle sälla sig till den skara som tar ställning för miljön.

Visst, Sångfesten handlar också om att värna om ett kulturarv och den nya Skolmusikrepertoaren kan ses som ett förslag på nya bidrag till den gemensamma framtida finlandssvenska sångskatten. Men ser man lite mera kritiskt på saken kan man dra slutsatsen att ungdomen sjunger om framtiden medan vuxna i större utsträckning får fokusera på att förvalta ett klingande kulturarv. Men inte är det väl enbart barn och unga som ska föra fram budskap om social och ekologisk rättvisa? Så att vi vuxna ska kunna vifta bort det som sött eller naivt.

Nej, vi har bara en planet och de teman och sånger vi nu väljer att sjunga eller förtiga handlar ur ett större perspektiv om huruvida vi i framtiden över huvud taget har möjlighet att ordna massiva musikfester där vi kan sjunga och musicera lika privilegierat som i dag.

Från kampsånger till Huuhkajaviisut

Hösten 2019 kvalificerade sig Finlands herrlandslag i fotboll, ”Huuhkajat”, för första gången till en EM- eller VM-turnering. Sommaren 2020 kommer således Huuhkajat att delta i fotbolls-EM som spelas på många orter runtom i Europa.

Det finska rundradiobolaget Yle äger rättigheterna till tv-sändningarna och lanserar nu musiktävlingen Huuhkajaviisut. ”Viisu” betyder sång eller låt på finska. Pluralformen ”viisut” är talspråk för låt/sång-tävling, t.ex. ”Euroviisut” syftar på Eurovision song contest. Landslaget kallas ju populärt för Huuhkajat, alltså berguvarna.

Nu är det alltså fritt fram för alla intresserade låtskrivare att skicka in musik som tävlar om att ingå i Yle:s sändningar från fotbolls-EM 2020. Man söker inte uttryckligen en ”officiell” låt för Huuhkajat utan olika typer av musik som kan tänkas ingå i de olika element som bygger upp tv- och radiosändningarna. Miljonpublik utlovas. (Tv-sändningar har traditionellt dock varit ett viktigt element i att konstruera den “officiella” låten men det är en annan historia.)

Det här är ett intressant koncept för att vaska fram ny musik för sändningarna, men personligen tycker jag att Yle är gott kunde ha gjort ett dylikt upprop inför damernas ishockey-VM på hemmaplan i fjol. Det var en turnering som man också ägde tv-rättigheterna till. Nu är det igen herrarnas idrottande som lyfts fram och ges särställning. Hur många damlag har en egen låt?

Intressant nog är det här är inte första gången som Yle ordnar idrottslåtstävling. År 1997 inför herrarnas hemma-VM i ishockey i nybyggda Hartwall-arenan ordnade Yle (i samarbete med VM-organisationen och Warner/Fazer records) en tävling där man sökte en VM-låt. Exakt hur förfrågan formulerades känner jag inte till, eftersom medierna använder många olika namn för vad det var man sökte med tävlingen (Var det hela turneringens eller bara Lejonens låt?). Det kan ha funnits en viss begreppsförvirring. Men med succén med Den glider in i färskt minne var det ändå många som ville delta i tävlingen. Organisatören fick in över 200 låtar av vilka ett råd valde ut fem finalister. Inga kvinnliga artister fanns bland finalisterna. Låtarna kan karaktäriseras som rockmusik på finska (“suomirock”). Alla finalister sjöng på finska vilket kan tänkas vara lite problematiskt om man hade tänkte sig att låten skulle vara hela turneringens klingande symbol.

Segern i tävlingen gick till det populära rockbandet Popeda med låten “Mannaa mammonaa” (fritt översatt ”Ära och berömmelse”). Med 11 614 röster tog suomirockarna från Tammerfors, ishockeyns hemstad i Finland, en klar seger. Alla låtarna som placerade sig i TOP-3 gavs ut på en gemensam EP och på skivkonvolut titulerades låten som ”den officiella kampsången för VM 97”.

https://www.youtube.com/watch?v=beWV06oR0IE

 

Med låten Kultaa kunniaa fick Sami Hintsanen & Ruosteet hokkarit 7 330 röster och knep således andra platsen i tävlingen. Tyvärr hittas inte låten på de vanligaste streamingtjänsterna men singlen kan säkert köpas för en billig peng på köp/sälj-forum på nätet. Det gjorde jag.

Tredje plats gick till Aki Luohela med den catchiga låten Mennään taas. 7267 röster fick den och den levde också vidare som mållåt för Mestis-laget LeKi. Låten börjar tacksam nog direkt från refrängen vilket betyder att den helt oediterad kunde användas i målsituationen.

https://www.youtube.com/watch?v=XF1HXF7Cr3E

Jussi Niemi, känd som Matti Nykänens gitarrist och låtskrivare, knep fjärde platsen med en låt inspirerad av Antero Mertarantas bevingade ord ”Se on siinä”. Låten med text skriven av mångsysslaren, ishockeylaget JYP:s VD Kari Tyni, fick 4115 röster. Samma duo var i farten redan 1991 med den legendariska låten Ice hockey där bl.a. en ung Teemu Selänne medverkar.

https://www.youtube.com/watch?v=r5cqAyGHcpQ

Femte plats gick till Kari Kuivalainen och låten Kulta jää Suomeen (”Guldet stannar i Finland). Den har jag faktiskt inte hört vilket kan bero på att den troligtvis aldrig gavs ut som singel. Låten fick 2939 röster.

Röstantalet som låtarna fick kan verka anspråkslöst men tv-programmet (TV2 14.2.1997) där segraren tillkännagavs lockade miljonpublik. Många ville antagligen höra vinnarlåtaren som enligt Johanna Lahti i tidningen Helsingin Sanomat skulle vara “enkel och okonstnärlig”. (“Kisabiisin pitää olla yksinkertainen ja epätaiteellinen”, Johanna Lahti HS 13.2.1997). Kari Tyni bemötte inlägget i tidningen (14.2.1997) och ansåg att man inte ska använda Den glider in som måttstock för låtarna. Mera info om tävligen hittas i boken Kiekkokansa (red. Heiskanen & Salmi, 2015).

Det gavs redan i höstas ut en hel del musik med koppling till Huuhkajat så jag tror inte att Yle ska ha några problem att få in bidrag.

Vad gör människor med musik i framtiden?

Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet 27.2.2019

 

Vad gör människor med musik i framtiden?

Hembränt hör historien till – i dag kommer musiken till oss både (o)frivilligt och “gratis”

Impuls publicerad i Hufvudstadsbladet 22.5.2019

Hembränt hör historien till – i dag kommer musiken till oss både (o)frivilligt och “gratis”

För några veckor sedan besökte jag en skivmässa i grannstaden tillsammans med min äldste son. I motsats till honom är jag är inte speciellt intresserad av vinyler men det är intressant att diskutera musik och spegla de egna vanorna mot ungdomens.

Ingen av oss hittade det vi letade efter men jag åkte hem med lp-skivan Olympic hits (1964) och gitarristerna Julian Bream och John Williams legendariska lp Together (1972). Skivan med “olympisk musik” var prissatt i överkant men jag fick en trevlig pratstund på köpet.

Nån ägare före mig hade skrivit in datumet 11.10.1979 på gitarrskivan. Jag har aldrig köpt nya lp-skivor men antecknade ofta inköpsdatumet i mina cd-skivor. Det gör att jag i dag kan koppla dem till olika livsskeden. Det är inte bara skivor utan är knutna till den jag är, blir och har blivit.

Green Days neongröna cd Dookie har jag daterat 27.12.1994. Den köpte jag för julklappspengar i tonåren. Den har nog inget samlarvärde eftersom konvolutet har bitmärken av mina barn. Alla har de i tur och ordning lokaliserat den färgglada skivan med det tecknade omslaget och lyckats peta ut den ur skivhyllan, även den unge mannen som kom med mig till Karleby. I övrigt är han inte någon storkonsument av cd:ar, men hör till den generation som bidragit till att lp:n har fått en viss renässans.

 Bream & Williams skiva kunde jag ha låtit vara oköpt men jag drabbades av en stunds nostalgi när jag fingrade på omslaget och började läsa konvoluttexterna. Utan att jag ens lyssnade på musiken förde skivan mig tillbaka till min studietid. Under fildelningens storhetstid i början av 2000-talet hänfördes jag av duons musicerande via en egenhändigt bränd skiva utan omslag som jag lyssnade på genom min billiga cd-spelare i köket.

I dag hade jag kunnat få tillgång till musiken via de strömningstjänster jag använder men skivan som medium inbjuder till långsamhet och reflektion likt alla de timmar jag spenderade i musikaffären eller diskuterade musik med vänner. Mina skivköp var oftast välavvägda, kanske resultatet av att tålmodigt ha suttit med fingret redo på record-knappen på kassettbandspelaren i väntan på att favoritlåten ska spelas på radion.

I dag är tillgänglighet inte något problem vilket jag är tacksam för i vardagen som pedagog. Jag minns en lärare som på slutet av 1990-talet tvingade en klasskompis att cykla hem och hämta en skiva som hen hade lånat från skolans bibliotek och som läraren behövde för musikhistorielektionen.

Annat är det i dag. Unga kan på bara några sekunder via mobiltelefonen söka fram den musik de behöver. Nutidens “mobila” musikkonsumtion där när, var och hur man “införskaffade” musiken inte spelar lika stor roll kommer säkert att influera dagens unga musiklyssnares förhållande till och samtal om musik. Musiken kommer till en där man är, möter en i vardagen på ett annat sätt än förut. Ofta mer eller mindre gratis.

Även i dag når musik oss via olika medier men den teknologiska förändringen och inte minst digitaliseringen har bidragit till många förändringar på förhållandevis kort tid. Dylika förändringar i våra musikvanor är en grupp musikforskare från Åbo Akademi intresserade av inom projektet “Digitaliseringens inverkan på minoritetsmusik” (DIMM).

Det här var min berättelse. Du har möjlighet att dela med dig av din genom att svara på frågelistan “Musiken i din vardag” som finns på Svenska Litteratursällskapets hemsida.

Banzai

Banzai Banzai Hei Hei Hei
KuPSi säikähdä ketään ei
Banzai Banzai Hei Hei Hei
KuPS kun pinnat kotiin vei

Fritt översatt:

Banzai Banzai Hei Hei Hei
KuPS är inte rädda för någon
Banzai Banzai Hei Hei Hei
KuPS hemförde poängen

Så går refrängen till fotbollsföreningen Kuopion Palloseurats legendariska låt Banzai (1975). Låten lär sjungs och spelas på repeat i Kuopio nu i och med att herrlaget idag vann sitt första finska mästerskap på 43 år. Grattis KuPS!

Året innan KuPS vann sitt senaste guld (1976)  spelade man in låten Banzai vilket ledde till att begreppet “banzai” idag är lika känt i Finland och sammankopplat med KuPS som ”YNWA” är med fotbollslaget Liverpool FC. Egentligen är ju “banzai” – enkelt förklarat – ett japanskt hurrarop. Jag kan inte hela historien bakom hur Banzai kom att bli KuPS stridsrop men det torde har sitt ursprung i ett kompisgängs hälsningsfras och är antagligen äldre än själva inspelningen. Den här tiden var också något av en guldålder får Kuopiofotbollen.

Låten är komponerad av Antti Hyvärinen och har text av Jukka Virtanen. Mångsysslaren Virtanen anses vara den som har haft störst betydelse för att “stridsropet” banzai har förevigats och idag är en levande del av Kuopios fotbollshistoria. Själv gick han ur tiden i september i år.

Banzai sjöngs in av finska schlagersångaren Kai Hyttinen till ackompanjemang av Antti Hyvärinens orkester. Hyttinens antagligen största hit är ju Dirlanda (1970). Den spelas bl.a. när VPS gör mål hemma i Vasa, när HC TPS har vunnit en ishockeymatch i Åbo och den är en ”klassikerlåt” på Vimpelin Vetos bobollsmatcher på Saarikenttä i Vimpeli. Vad jag vet har Hyttinen inte någon speciell koppling till Kuopio, tvärtom har han även lånat sin röst åt Tavastehuslaget HPK då han sjöng in deras ishockeylåt Se on siellä (1974). Alltså året innan Banzai. Den låten nöttes till led och lust när HPK mycket överraskande vann finska ishockeyligan för herrar våren 2019.

På B-sidan av Banzai-singeln som gavs ut år 1975 finns också Pelurits låt Elä laakase – naatitaan (”Skjut inte ännu – vi ska njuta”, fritt översatt) även den skriven av Hyvärinen/Virtanen och inspelad med samma orkester. Den dialektala titeln anspelar på ett lokalt uttryck som härstammar från Kuopiofotbollens vid den tiden karaktäristiskt snabba passningsspel:  ”Naatitaan ee laakasta” (“Njuta, inte skjuta”, fritt översatt). ”Naatitaan, naatitaan” lever kvar inom idrotts- och populärkulturen än idag.

 

Banzai är en av de allra tidigaste inspelade fotbollslåtarna i Finland. Det var inte många som kunde frambringa resurser att spela in låtar på 1960- och 70-talet. Från samma tider kan nämnas:

  • 1966: HJK:n futistrio – Näin maaleja tehdään, B-sidan: Jenkkasikermä (”jenkkamedley”).
  • 1969: KPV humppa foxsi, B-sidan: Pallo-veikkomarssi (instrumental).
  • 1973: HJK:n edustusjoukkue – Taas kansa täyttää, B-sidan: HJK:n futiskvartetti – Pitkäpotku –kaikki perään.
  • 1976: Seitsemän seinähullua veljestä – NytTeps!! (”Tepsi tekee kohta maalin). På A-sidan finns fotbollsversionen på B-sidan ishockeyversionen.

Banzai har även spelats in på nytt av Mikko Alatalo (1986) och Rockama (2015).

 

En kampsång eller föreningssång skrivs för att stärka sammanhållningen. Det handlar uttryckligen om att verbalisera ”vem vi är” och ”varifrån vi kommer” och genom dessa betydelser även skapa avståndstaganden till andra föreningar och gemenskaper. Identiteter är, när de väl är verbaliserade eller på något annat sätt möjliga att kommunicera, även möjliga att leva ut, också i musikalisk form. Som musikstycken bidrar de till att konstruera laget, gemenskapen och dess identitet (se Ahlsved 2017, 24-29). Idag lever begreppet “banzai” sitt eget liv inom supporterkulturen, inte minst på sociala medier och som en hälsningsfras som sammansvetsar gemenskapens medlemmar.

Banzais lokala KuPS-betydelser genomsyrar hela låten. Redan i första frasen nämns också lagets namn och dess karaktäristiska gula tröjor (”keltapaidat”). Vidare antyds även att laget har ett smånätt passningsspel (”pikkunätti kulkee”). En föreningssång är också en form av historieskrivning, men av de spelare som namedroppas (”Muistaa jotkut menneen polven Hyväristä, Hiltus Hilimaa ja Aalista”) kan jag enbart på rak arm identifiera KuPS-legenden Tuomo Hyvärinen. Men savolaxarna kan säker sin historia.  Om inte så erbjuder en sång som denna en möjlighet att läras sig den: genom inspelningar standardiseras utvalde identitetsmarkörer vilka är viktiga för att historien och narrativet om “oss” ska kunna bli till.

Det ska bli intressant att se hurudana sånger det kommer att skriva om mästarna från 2019. Hovimuusikko Ilkka har redan en låt på gång…

 

__

Banzai

Text: Jukka Virtanen
Musik: Antti Hyvärinen
Sång: Kai Hyttinen

KuPSin matsi alkaa, keltapaidat hyökkää
vankka voitontahto rinnoissaan
pallo haltuun vaan ja pikkunätti kulkee
KuPSin katsomo on innoissaan

Banzai Banzai Hei Hei Hei
KuPSi säikähdä ketään ei
Banzai Banzai Hei Hei Hei
KuPS kun pinnat kotiin vei

Muistaa jotkut menneen polven Hyväristä,
Hiltus Hilimaa ja Aalista
yhtä hyvin yhä KuPSi potkii
hankkii taaskin suurta maalisaalista

Banzai Banzai Hei Hei Hei
KuPSi säikähdä ketään ei
Banzai Banzai Hei Hei Hei
KuPS kun pinnat kotiin vei

Lentää laita sekä yskii moottori
ja potkii puolustaja tontillaan
pyörtyy valmentaja, sylkee sentteri
ja taas on vastustaja kontillaan

Banzai Banzai Hei Hei Hei
KuPSi säikähdä ketään ei
Banzai Banzai Hei Hei Hei

KuPSi maaleja…
KuPSi maaleja…
KuPSi maaleja…

Vottoon taas!

 

 

 

Mot nya folkmusikaliska upplevelser

Kolumn ("Impuls") publicerad i Hufvudstadsbladet 12.7.2019.

Mot nya folkmusikaliska upplevelser

När detta skrivs har den fjärde dagen av Kaustby folkmusikfestival nummer femtiotvå just avrundats. Ett av årets festivalteman är “känn musiken” med vilket man lyfter fram att musik är helhetsupplevelse – något som inte bara hörs utan känns och upplevs med alla sinnen. På onsdagen fanns tolkar på flera konserten och bl.a. Signmark, som rappar på sitt modersmål teckenspråk, bjöd på en fascinerande musikupplevelse. Musik är för alla (sinnen).

Årets artister, spelmän, -kvinnor och -barn kommer från åtminstone 23 olika länder och vädret har varit gynnsamt för musicerande både inne och ute. Det finns med andra ord potential för att festivalen ska leva upp till mottot “sommarens lyckligaste dagar”.

Jag har bevakat Kaustbyfestivalen för olika medier i tio års tid. Men på ett helt personligt plan är årets upplaga speciell eftersom jag för första gången även fick bidra till festivalen som spelman.

Det är svårt att låta blir att blick inåt och bakåt och i den egna historien spegla framtiden när man besöker Kaustby. Mina egna tidigaste musikaliska minnen härstammar från de spontana musikstunder som uppstod när släkten var samlad hos farfar i grannbyn Kortjärvi. Vad som spelades minns jag inte men i mitt barndomshem i Jakobstad sökte jag ofta fram lp:n med Konsta Jylhä när huset var tomt. “Vaiennut viulu” hörde till min och min pappas standardrepertoar.

Inspiration att damma av fiolen som varit undanstoppad sedan tidigt 1990-tal har varit hög varje sommar under festivalveckan. För ett år sedan räckte inspirationen ända till hösten och de musikaliska rötterna fick efter lång tids torka åter näring när jag gick med i Pietarsaaren Spelmanslag som under Heikki Nikulas ledning spelar bröllopsmusik vid språkgränsen.

Tillsammans med mina nyfunna spelvänner fick jag nu äran att med fiolen träda in i det folkmusikaliska finrummet och spela i Spelmansstugans anrika storstuga. Tänk så mycket musik som har klingat i det över 200 år gamla stockhuset som invigdes för festivalens bruk av president Kekkonen 1974. Tanken svindlar när man tänker på alla rötter, musikaliska grenar och utskott som fått näring där på kullen mitt i byn.

Men egen lilla folkmusikrevival har berikat forskar- och pedagogidentiteten men också bjudit familjen på nya musikupplevelser (mer än upplevelsen av att det är svårare att spela rent på fiol än gitarr).

När jag testade på saxofon i några år klappade min äldsta dotter mig en gång på ryggen och sa: “Det låter nog bra, pappa”. Några månader senare fick jag också nog och sålde saxen.

Döm om min förvåning när min cellospelande sjuåring efter ett par veckor ville spela bastonerna till folkmusiklåtarna. Inför uppträdandet i Kaustby har hon hjälpt mig att få upp farten i bl.a. hopptakten som ingår i purpurimusiken. Nu är det hon som pressar mig att tillsammans med henne uppträda för släkt och vänner. Snacka om omvända roller.

Det värmer långt ner i roten av pappahjärtat när barnen spontant vill spela tillsammans med en. De är de finaste musikupplevelserna. Inte är vi alltid riktigt överens om vilken version av låten vi ska spela – min eller hennes – men dylika diskussioner hör ju folkmusiken till.

Husets tvååring blev givetvis avundsjuk på vår duo så vi skaffade en 1/16-violin åt honom. Stråken hartsar vi ännu inte så ofta.

Oxhamns 95 #nevöfoget

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 2.6.2019

Oxhamns 95 #nevöfoget

Det ligger ett svagt nostalgiskt skimmer över skolavslutningshelgen.  Jag kan inte glömma de sista veckorna i maj när jag gick i nionde klass i Oxhamns skola. Inga prov och vi tittade på ishockeydokumentärer på finskatimmarna. Det var en ljus period i livet: alla log och själv befann man sig någonstans i brytningspunkten mellan det gamla och det nya.

Ja, det måste väl sägas att jag gick ut nionde klass våren 1995 då Finland vann ishockey-VM för första gången.

Efter finalen i Globen den 7 maj där Antero Mertaranta först uttalade de bevingade orden ”Se on siinä” och efter att reservmålvakten Jukka Tammi med luftgitarr spelat in sig i många finländares hjärtan sjöngs ”Den glider in” överallt i landet. J. Karjalainens låt ”Sankarit” blev i sin tur en hymn för alla hjältar som lidit sig igenom den förhatliga ”laman” och alla sena mål av Anders ”Masken” Karlsson och Mats Sundin.

Jag upplevde det mesta genom vår bruna, fjärrkontrollslösa Finlux-tv. VM:s officiella cd-skiva sålde platina i det blivande EU-landet Finland.

När herrlejonens andra guld bärgades i maj 2011 var cd:n som medium inte längre kung, tv-apparaterna hade blivit platta och digitaliseringen ett faktum. Våren 2011 präglades av många låtar med ursprung i VM-euforin, inte minst ”Taivas Varjele!”, tonsättningen av sportkommentatorn Mertarantas reaktion på Mikael Granlund ”Zorro-mål” (ilmaveivi) i semifinalen mot Ryssland. Låten släpptes snabbt som ett skämt på Youtube och blev genast omåttligt populär.

Låtens förebild var givetvis alla klippa-och-klistra-låtars finländska moder, A-tyyppis ”Ihanaa, Leijonat ihanaa” som gavs ut som cd-singel år 1999 det vill säga cirka sju år innan Youtube lanserades.

Idag kan ”vem som helst” snabbt sprida sin musik på nätet och det är ett bevis på att ishockeyfebern i Finland har nått de högsta temperaturerna när det i sociala medier börjar dyka upp “hemmagjorda” låtar – deltagarkultur – baserad på samplingar från tv-sändningarna. Referenter tolkar matchen men förmedlar även känslor till tv- eller radiolyssnare. Därför är detta kollektiv upplevda och känslostarka grundmaterial så tacksamt att använda.

När detta skrivs toppas Spotifys finländska top-50 lista av den låt som DJ ILG snabbt knåpade ihop av Mertarantas utbrott ”Löikö Mörkö sisään?” när Marko ”Mörkö” Anttila slog in kvitteringspucken i kvartsfinalen mot Sverige.

Lagkaptenen Anttila ledde sitt lag till ett mycket osannolikt guld i år och Mörkö-låten spelades även i slutet av MTV3:s sändning från finalen. Att inkluderas i tv-sändningen är det slutliga målet, en full cirkel för en hemmagjord VM-låt baserad på referenters ord och uttryck.

Även om dessa ”hemmagjorda” låtar (alla ovannämnda exempel är gjorda av proffs!) är något unikt för Finland är kan vi inte ta äran för att han varit först med att integrera sportkommentatorer i musikverk: ”Den glider in” bygger på Lennart Hylands referat från ishockey-VM 1962 och till exempel New Orders VM-låt ”World in Motion” (Fotbolls-VM 1990) börjar med bland annat ”They think it’s all over”, en legendarisk fras som yttrades i slutet av Englands segermatch mot Västtyskland 1966.

På 1990-talet var tv-kanalerna färre och människor upplevde ofta idrotten genom samma medium. Idag är medielandskapet mera splittrat men de kollektivt upplevda referenterna, deras röst och uttryck verkar fortsättningsvis ha förmågan att skapa gemenskapskänsla. Fram för allt ger de – inte minst i sin musikaliska form – människor möjligheten att ge uttryck för och återuppleva de starka känslor som idrotten kan ge upphov till.

_