Privilegiet att få ställa sig utanför kanon för en stund

Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet 3.2.2021

Privilegiet att få ställa sig utanför kanon för en stund

Underhållande musikprogram har fått ett uppsving på tv och det finns program för alla smaker. I vår familj tycker vi om programmet Masked Singer, där kända personer sjunger iklädda lustiga dräkter. Sångprestationen, dräktens utformning och de ledtrådar karaktärerna ger i videon med röstförvrängning blir näring för spekulationer hos kändisjuryn och i hemmen.

Jo, upplägget är ganska knasigt. Efter att deltagarna avslöjats brukar de få frågor om varför de vill delta. Ofta drivs de av det tokiga konceptet och att bakom masken få vara sig själva: sjunga och uppträda utan förväntningar och krav.

Det sista är ett återkommande argument och kan tolkas i förhållande till förväntningar som publiken och branschen har på artisten i fråga. Nu kan hen bryta begränsande samhälleliga normer och genreförväntningar genom att sjunga inkognito.

Sångrösten räcker sällan för att identifiera personen. Det är ofta svårt att ens avgöra om det handlar om ett musikproffs eller ej. Det gör att också det visuella blir centralt, men då menar jag inte bara hur dräkten representerar artistens bakgrund eller person.

Tv-tittarnas granskande blickar svävar febrilt över avslöjande kroppsdelar och karaktärens habitus i jakt på detaljer. Barnens blickar är mera oskyldiga än vuxnas utsagor. De skrattar, dansar och utbrister “jag visste ju det” fast de inte alls känner personerna.

Att musicera “under cover”, ofta bakom ett skynke, är ett knep som tillämpas till exempel vid provspelningar för att få jämställd, rättvis rekrytering. Men att musicera utan att acceptera omgivningens likriktning, vilket masken för mig representerar, kan också vara frågan om liv och död: jag tänker på huvudpersonen i operan Magnus-Maria, den sanna historien om Föglömusikern Maria Johansdotter som vägrade gå med på omgivningens krav och ställdes inför rätta för att ha levt som Magnus Johansson.

De som ställer upp i Masked Singer brottas inte med likartade samhälleliga orättvisor men masken kan, med stöd av litteraturhistorikern Bachtins teorier kring karnevalisering, ses som en upp-och-nersvängning av de kulturella normer och laster som musiker och artister av olika slag behöver ta på sig eller anpassa sig till när man ställer sig på scen. Samtidigt som publiken beskrattar fånigheterna blottläggs tankegods för reflektion kring osunda normer, inte minst kroppsideal.

Kommentarer som “för stor”, “för tjock”, “för långsam”, “för stel”, “för smal midja”, “för grova armar” ligger nära till hands när man i hemmasofforna sveper genom ett föreställt porträttgalleri av imaginära kroppar, rörelsemönster, röster och könsnormer.

Bildgalleriet resonerar med doktoranden Anna Ramstedts högaktuella musikvetenskapliga forskning kring hur idealiserade artistpersona bildar en “utövarnas kanon” som bidrar till att upprätthålla olikvärdighet genom imaginära bilder. Uppfattningar och bilder, den förkroppsligade historien, är ännu i dag en del av det sociala arvet i musikbranschen och Ramstedt undersöker hur det inom den klassiska musiken skapas fysiskt och emotionellt illamående som påverkar musikers självbild. För att komma bort från dessa behövs en mångsidig palett av förebilder som förmedlas i klingande och visuellt format.

Tack vare masken har de etablerade artisterna privilegiet att för en stund kliva ur denna “utövarnas kanon”, samtidigt som man hemma febrilt bläddrar genom bilder som uppträdandena framkallar. Dessa bilder är formade av normer i underhållningsbranschen och där har männen mera rörelsefrihet. Bildgalleriet man sållar igenom borde vara mera pluralistiskt.

Frön till våra uppfattningar sås i tidig ålder. Man ska vara aktsam med generaliseringar som att någon till exempel är för liten eller stel. Barnen har detta klart för sig: man borde se Masked Singer-fånigheterna genom deras ögon, se hur människans behov av lek avspeglas i de knasiga dräkterna.

Sponsored Post Learn from the experts: Create a successful blog with our brand new courseThe WordPress.com Blog

WordPress.com is excited to announce our newest offering: a course just for beginning bloggers where you’ll learn everything you need to know about blogging from the most trusted experts in the industry. We have helped millions of blogs get up and running, we know what works, and we want you to to know everything we know. This course provides all the fundamental skills and inspiration you need to get your blog started, an interactive community forum, and content updated annually.

“Svenskar, friska till kropp och själ”

Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet 9.12.2020. Texten baserar sig på artikeln Vårt lif är friskt, vårt lif är gladt, ty se, gymnaster äro vi”: Elin Kallios Gymnastsång och kvinnogymnastikens tidigaste skeden i musikalisk belysning som finns i boken Musiikki ja merkityksenanto. Juhlakirja Susanna Välimäelle (red. Sini Mononen, Janne Palkisto, Inka Rantakallio). Boken kan fritt laddas ner här.

“Svenskar, friska till kropp och själ”

Utövande och konsumtion av konst, musik men också idrott kan ha en stor betydelse för många människor. Det här insåg man redan i slutet av 1800-talet när det finländska civila samhället och föreningslivet började ta fart inom många olika områden. Idrott var då en del av sångfesternas program eftersom både musik- och fysisk fostran ansågs bidra till att skapa friska människor för fosterlandets väl. Även idrottsrörelsen hade en egen musikkultur.

När jag för en tid sedan grävde i Idrottsmuseets arkiv stötte jag på en Gymnastsång skriven av den finländska gymnastikens moder, Elin “Mamma” Kallio (1859–1927, född Waenerberg).

Gymnastsången är författad 1901 inför kvinnogymnastikförbundets tredje gymnastikfest i Helsingfors. Festen sammanföll med Gymnastikföreningen för fruntimmer i Helsingfors 25-årsjubileum (nuvarande Gymnastikföreningen i Helsingfors). Texten publicerades i en liten historik som föreningen gav ut och sången sjöngs på gymnastikfesten.

Idrottens förmåga att förändra människans kropp och sinne genomsyrar sångens text och summeras i den “refräng” som återkommer i slutet av varje vers: “Vårt lif är friskt, vårt lif är gladt, ty se, gymnaster äro vi”. Även ord som “menniskovår” och “morgonfrisk” syftar på den typ av förändringskraft som fysisk fostran kan ha.

Elin Kallio skrev inte melodin själv utan lånade den från boerrepubliken Transvaals nationalsång, en melodi som var populär vid den här tiden och som bland annat Robert Kajanus arrangerat med titeln Boernas marsch. Melodin är egentligen skriven av den holländske kompositören, poeten och kvinnorättskämpen Catharina Felicia van Rees år 1875. Troligtvis sympatiserade Kallio med boernas kamp och såg symboliska likheter med Finlands kamp mot ryskt förtryck.

Den kända melodin bidrog till att Kallios Gymnastsång fick stor spridning bland kvinnliga gymnaster eftersom man utan notläsningsförmåga kunde sjunga den på till exempel sommarkurser. I motsats till männen såg de kvinnliga gymnasterna det som sin uppgift att nå ut till hela folket, även till landsortens arbetarkvinnor. Sången har också getts ut i notform, översatts till finska med ny melodi, och finns även i arrangemang för damkör.

Sången verkar ha blivit något av en lystringssång för kvinnliga gymnaster och den har sjungits tillsammans med klassiker som Modersmålets sång och Slumrande toner på gymnastikfester på 1920-talet. Exempelvis vid den stora gymnastikfesten i Vasa 1921 publicerades sångens text i svenskspråkiga lokaltidningar. I sitt festtal då påpekade hedersordförande Kallio att det hade grundats en ny sammanslutning som likt gymnastikförbundet hade som målsättningar att skapa “svenskar, friska till kropp och själ”. Hon syftade givetvis på Folkhälsan.

Folkhälsan firar sitt 100-årsjubileum våren 2021. Jubileumsåret till ära utlyste Folkhälsan en låttävling där man i musikalisk form skulle sammanfatta organisationens syfte och verksamhet. Den vinnande låten Från noll till hundra torde lanseras under jubileumsåret. Kanske en lystringssång i modern tappning?

Kallios Gymnastsång blev antagligen aldrig inspelad och lever i dag kvar i gamla sångböcker och kanske i ett allt mer bleknande minne hos äldre kvinnliga gymnaster. Frukterna och arvet av många eldsjälars verksamhet lever förstås vidare.

När pandemin nu begränsar många föreningars aktiviteter har den enformigare och blekare tillvaron blivit en tydlig påminnelse om vilket mervärde och välbefinnande ett aktivt förenings-, idrotts- och musikliv bidrar till, både på individ- och samhällelig nivå.

Från Kwai till Kokkola

I det andra avsnittet av radiodokumentären Sävelaskelmerkkejä som sänds i YLE Radio 1 14.7.2020 kl. 11 intervjuas jag bl.a. om hejarklackskultur. Men Tatu Tamminen och jag diskuterar också äldre marscher och inte minst GBK:s användning av marschmusiken från filmen Bron över floden Kwai. Jag skrev ett längre blogginlägg om GBK år 2014 som jag nu passar på att reblogga.

Om någon är intresserad av att läsa mer om hejarklackskultur så kan man läsa t.ex. Idrottsevenemangens ljudlandskap och den ideale ljudskaparen (Musiikin Suunta 3/2018) eller The cultural practice of localising mediated sports music (Etnomusikologian vuosikirja 2016). Den senare är en del av min doktorsavhandling.

Musik, sport & allt där emellan

Förra veckan hade jag äran att besöka grannstaden Karleby två gånger. I normala fall när jag rör mig mot staden i norr brukar jag ta del av något i världsklass; endera Mellersta Österbottens Kammarorkesters konserter eller Kokkolan Tiikerits volleybollmatcher. Det är sällan man vallfärdar från Jakobstad för att se på fotboll till Karleby men förra veckans resor var båda faktiskt fotbollsrelaterade. Eftersom jag redan tidigare skrev ett inlägg och KPV och dess humppa är det väl mer än rättvist att jag uppmärksammar GBK också.

Som jag skrev i en tidigare text har KPV-humppa spelats på KPV:s matcher sedan 1969/70. Gamlakarleby Bollklubb grundad 1924 må inte ha någon egen gammal, “klassisk” kampsång men man har faktiskt spelat ett och samma musikstycke i samband med lagets inmarsch sedan åtminstone 1958. Vilken musikstycke då? Jo, “Bron över floden Kwai”, givetvis. Det vet väl alla GBK:are, eller?

Melodin som visslas i detta världesberömda filmklipp…

View original post 678 more words

Att sjunga i goda vänners lag

Impuls publicerad i Hufvudstadsbladet 17.6.2020.

 

Att sjunga i goda vänners lag

Mitt emot mitt barndomshem i Jakobstad finns Lagmans skolas fotbollsplan. På 1980-talet spenderade jag otaliga timmar på planen. Efter matcherna var det vanligt att tacka motståndarna. Detta gjordes ofta med en ramsa. En vanlig var “Heja grabbar friskt humör, det är det som susen gör!” och sen avslutade man med tre “heja, heja, heja!”.

Den här klassiska ramsan framfördes för första gången i samband med att Sveriges herrlandslag i fotboll mötte Danmark på Stockholms stadion 1916. Det organiserade hejandet hade börjat få fotfäste och kända hejarklacksledare gick runt stadion vid större idrottsevenemang. Skådespelaren Axel Hultman hade vunnit en tävling utlyst för att få fram en hejaramsa för matchen och “Heja grabbar” framfördes första gången under hans ledning.

Till Finland verkar “Heja grabbar” ha letat sig i samband med att Finland mötte Sverige tre gånger på kort tid hösten 1919. I dag hör ramsan till många klackars standardrepertoar. Ordet “grabbar” ersätts då med det egna lagets namn.

Att kollektivt visa sitt stöd för ett lag har en lång historia och inom dagens hejarklackskultur är sång en vanlig uttrycksform. Bekanta melodier ges ny text och sprids och sjungs oberoende av notläsningsförmåga. Här finns det kopplingar till exempelvis kuplettsång och snapsvisekultur. Det är en kreativ process och repertoaren är global men samtidigt också hyperlokal. Redan på Lagmans plan lärde jag mig “Tepsi tekee kohta maalin” (mel. Glory, glory Hallelujah) och omformade sången till att behandla det lag jag redan då hejade på. I dag lär sig supportrar också via tv och internet.

När samhället nu öppnas upp igen är det många som påpekat att det är spöklikt tyst då ingen publik är på plats. I många konsertsalar är tystnad en idealsituation men vårens digitala konsertutbud har lärt oss att fysiskt närvarande publik är det optimala. På idrottsarenor har man testat att montera skärmar eller placerat pappskivor på stolarna för att få en “närvarande” publik, men det rör sig om visuella trick för speciellt tv-kamerorna. Det är fortfarande tyst och därför har vissa tv-produktioner experimenterat med att addera artificiellt publikljud – likt påklistrat skratt i amerikansk sitcom. Publiken är visserligen en klingande spegling av händelserna, men ljud och sång i dessa kontexter är framför allt uttryck för tillhörighet, gemenskap och engagemang. Tystnad signalerar ointresse och avsaknad av ett gemensamt “vi”. Ljud är kopplat till dimensioner av meningsskapande processer.

Jag hoppas att tv-produktioner med fejkat publikljud inte normaliseras. Läktarkultur är mer än ett publiksorl av olika intensitet. I detta “sorl” döljer sig aktiviteter som inte bara tillskriver idrotten ekonomiskt och kulturellt kapital men som också kan vara djupt meningsfulla för den närvarande publiken.

Musik tillhör alla men många har ett negativt förhållningssätt till hejarklackssång. Personligen hyser jag stor respekt för mina medsångare: där finns duktiga sångare men också många (män) som kanske aldrig annars skulle sjunga, allra minst offentligt. Ur ett körperspektiv är det verkligen en “kör för alla”-kör men med ett inträdeskrav knutet till identitet.

När många av sommarens musikaliska aktiviteter har inhiberats eller virtualiserats blottläggs vilka som upplevs meningsfulla på samhälls- och individnivå, inte minst sådana som är kopplade till känslor av meningsfullhet och samhörighet. På en helt personlig nivå saknar jag att få delta i konserter lika mycket som möjligheten att besöka, och i goda vänners lag sjunga på fotbollsmatcher.

Även om föreningarna kan hitta trygga lösningar för att komma runt begränsningen på 500 personer – så att sånglada och stämningsskapande människor får plats – har också sång i grupp sina risker med tanke på smittspridning. Å andra sidan kanske man blir för utspridda för att den gemensamma sången ens riktigt ska kunna ta fart.

 


 

För mera läsning om hejarkultur se t.ex.

Ahlsved, Kaj, 2018. Idrottsevenemangens ljudlandskap och den ideale ljudskaparen.
Musiikin Suunta 3/2018.

Andersson, Torbjörn. 2014. Kung fotboll: den svenska fotbollens kulturhistoria från 1800-talets slut till 1950. Malmö: Arx förlag.

Hellspong, Mats. 2013. Stadion och Zinkensdamm. Stockholms idrottspublik under två sekel. Stockholm: Stockholmia förlag.

Kilpiö, Kaarina (red.). 2020. Musiikkia koronan aikaan II: Mitä kuuluu? Äänimaisemallis-musiikillisia huomioita. Suoniblogi. https://www.suoni.fi/etusivu/musiikkia-koronan-aikaan-ii

Allt kan inte digitaliseras

Impuls publicerad i Hufvudstadsbladet 20.2.2020

 

Allt kan inte digitaliseras

När detta skrivs sitter jag och väntar på att husets förstaklassare ska storma in och berätta om sin skoldag – den “första” närstudiedagen. Det känns som en evighet sedan min familj satt samlad kring middagsbordet och lyssnade till presskonferensen där regeringen meddelade att skolorna stängs. Tårarna rann då hon insåg vad det innebär för hennes vardag och kompisar.

Efter måltiden och våra tröstande ord började hon och treåringen reflexmässigt glatt sjunga “Hej, kompis hej / Jag tänker på dig / Jag hoppas du mår bra, och allt e okej”. Med klump i halsen fortsatte jag sången i mitt inre: “Fast jag är här så finns jag alltid där / I en annan del av samma värld”. Fraserna härstammar från den låt av Tobias Granbacka och Johan “Nisse” Nybäck som skulle ha sjungits på Skolmusik i Jakobstad nu i maj.

Man brukar säga att man kan “drabbas av musik” och detta var ett sånt tillfälle. Musiken påminde mig om att alla är en del av samma värld men nu efter middagen var världen inte längre sig lik. Speciellt inte för de yngsta.

Många människor har dött i covid-19, andra har förlorat sitt levebröd, därför känns det nästan vulgärt att prata om hur stort det “digitala skuttet” har varit sedan ovannämnda dag. Det har varit ett rejält kliv och inom många områden kommer det att få långtgående konsekvenser.

När distansundervisningen inleddes spreds en massa roliga mem i sociala medier, exempelvis uppmanades pappor att sätta byxor på sig när de lufsar runt i huset när barnen har distansundervisning. Vartefter skämten lade sig kunde man med skräckblandad förtjusning följa med hur en digital nybyggaranda spred sig till samhällets hörn och kanter. Corona som yttre hot har medfört att människor kommit samman på helt nya sätt. Tänk om mänskligheten med dylik kraft och sammanhållning kunde ta sig an klimatkrisen eller andra orättvisor.

De senaste månaderna har vi framför allt lärt oss hur man kan vara närvarande, det vill säga “där” för andra människor. Men ur ett teknologiskt perspektiv har vi också lärt oss hur man kan använda digital teknik för att vara både “här” och “där” samtidigt. Som ett resultat av detta har vi också insett vilka situationer och processer av till exempel distansundervisning och -arbete som kräver att vi delar samma fysiska plats för att kunna mötas som kolleger, pedagoger, studerande eller helt enkelt som medmänniskor.

På ett helt praktiskt plan innebar den delade vardagen även kreativa lösningar som gått långt utöver att skapa arbetsro med hjälp av musik och hörlurar. Plötsligt blev vi även vardagens ljudtekniker när möten skulle hållas, interaktiva föreläsningar ålyssnas samt videor och ljudinspelningar produceras.

Jag var nog lite avundsjuk på sjuåringen när hon med klick i hörlurar spelade in videon som skulle synkas med andra unga stråkmusikers bidrag. Tänk om man hade haft tillgång till den här tekniken när man själv började musicera. Detta sägs nu med en ännu större medvetenhet om att många aspekter av kulturutbildning inte kan digitaliseras. En återgång till det nya normala hägrar inom en ännu oklar framtid.

I den värld som fanns innan covid-19 var digitalisering ett betydligt mer svårbegripligt ord. Nu har de flesta – på gott och ont – fått konkreta upplevelser av dess konsekvenser. Den här kunskapen kan vi bygga vidare på när vi tar steget in i en ny och kanske även lite humanare digital värld.

Hur gick då den efterlängtade “första” skoldagen? Bra, men det var jobbigt att inte få kramas. Allt kan inte digitaliseras.

Från Susikoira Roi till Suomi nyt – jakten på nya språkliga kontaktytor fortsätter

Kolumn ("impuls") publicerad i Hufvudstadsbladet 12.2.2020

Från Susikoira Roi till Suomi nyt – jakten på nya språkliga kontaktytor fortsätter

För några veckor sedan publicerade tankesmedjan Magma rapporten Svenska, finska, engelska – komplement eller alternativ där språkvetaren Jenny Stenberg-Sirén diskuterar ungas språkkunskaper, språkattityder och språkanvändning.

Rapporten ger en intressant inblick i finlandssvenska ungdomars vardag men även för den som inte kan titulera sig ungdom längre är igenkänningsfaktorn hög. Likt många före henne lyfter Stenberg-Sirén fram att en del unga talar finska bättre än svenska medan andra knappt kan formulera en mening.

Brist på språkliga kunskaper kan leda till ett främlingskap. Språket är nyckeln in i kulturen, å andra sidan kan kultur i olika former göda intresset för språk. Tyvärr har finlandssvenskarna en mycket svag koppling till den finska populärkulturen. Det här är, som också Kenneth Myntti konstaterat på ledarplats i ÖT, det mest spännande elementet i rapporten.

För den som sedan barnsben har översköljts av trender och kultur via (riks)svensk radio och tv kommer konstaterandet förstås inte som någon överraskning. I dag är utbudet än större men samtidigt är mångfalden också bara några klick bort. Den nya utmaningen är den ökade individualiseringen som den digitala verkligheten för med sig. I den är finlandssvensk mediekultur heller ingen självklarhet, vilket också lyfts fram i rapporten.

Risken för att utsättas för ny och främmande, kanske rentav spännande finsk musik, elimineras av rekommendationer baserade på algoritmer och individualiserade konsumtionsmönster. Dagens ungdomar äger ingen tv och digitala tidningar ligger inte heller lättillgängligt framme och väntar på att bli lästa. Finska och svenskspråkiga förenas däremot i den globala engelskspråkiga populärkulturen.

För några år sedan intervjuade jag en handfull österbottniska rytmmusiker som flyttat till Stockholmstrakten för att fortsätta sina karriärer där. De lyfte fram att steget till Sverige var litet och mera naturligt än att pröva lyckan söderöver, i “finska Finland”. I bagaget hade man den gemensamma engelskspråkiga standardrepertoaren (populärkulturen) men också en djup insikt i den svenska kulturen som man ju hade vuxit upp med. Hos vissa kändes den finska kulturen så pass främmande att den fungerade som en push-faktor eftersom man inte ansåg sig trovärdigt kunna konkurrera på den inhemska, finska marknaden. Hade jag spelat gitarr med stöpsel kanske jag hade suttit i Sverige nu.

För egen del visar sig utanförskapet i de mest oskyldiga sammanhang: På lördagskvällarna brukar jag ibland se på det populära finska tv-programmet Suomi Love där gripande livshistorier ges musikalisk gestalt av folkkära finländska artister. Min kära tvåspråkiga fru brukar sätta artisterna på musikkartan åt mig ifall min allmänbildning inte räcker till. Ofta saknar jag kulturell kontaktyta till artisterna; de fanns inte i den finlandssvenska vardagen i det lill-Stockholm (Jakobstad) jag växte upp i. Ett finlandssvenskt Suomi Love skulle säkert klinga annorlunda än den finska förlagan.

Stenberg-Sirén lyfter fram att de goda erfarenheter man haft av att levandegöra kultur på svenska genom Svenska nu-projektet kunde få en spinoff i form av ett Suomi nyt-projekt för svenskspråkiga skolor. Det låter som en intressant idé. Tyvärr kommer det för sent för egen del. Att titta på Susikoira Roi på finskalektionerna räckte inte för att väcka mitt intresse för språket.

Har du sjungit “mamma” Kallios Gymnastsång?

När jag grävde i arkiv för en tid sen stötte jag på en “Gymnastsång” skriven av den finska gymnastikens moder, “mamma” Elin Kallio (1859-1927, född Waenerberg). Sången är skriven år 1901 inför Finska kvinnors gymnastikförbunds tredje gymnastikfest i Helsingfors. Gymnastikfesten sammanföll med Gymnastikföreningen för fruntimmmer i Helsingfors 25-årsjubileum (nuvarande Helsingfors gymnastikförening) och den Rydberginspirerade texten publicerads i en liten historik som föreningen gav ut. Enligt skildringar i dagspressen har sången sjungits vid avslutningsfestligheterna på gymnastikfestens sista dag.

IMG_20200206_140908

Två första verserna ur gymnastsång publicerad i boken Minnen från Gymnastikföreningens för Fruntimmer i Helsingfors 25-åriga tillvaro 1876–1901.

Elin Kallio skrev inte melodin själv utan den är lånad från boerrepubliken Transvaals nationalsång, en melodi (“frihetssång”) som uppenbarligen var känd och populär vid den här tiden. Melodin är ingen traditionell folksång utan rör sig om en Volkslied skriven av den holländske kompositören, poeten och kvinnorättskämpen Catharina Felicia van Rees år 1875. Sången spred sig över världen i många olika typer av arrangemang (se Swanepoel 1979).

Kallios Gymnastsång verkar ha blivit väldigt populär bland kvinnliga gymnaster och den översattes till finska och gavs ut med namnet Voimistelulaulu år 1907. År 1913 dyker den upp i med en helt nykomponerad melodi av okänd kompositör och med namnet Voimistelijain laulu i Anni Collans bok Leikkilauluja under kategorin “Marssilauluja”. (Den verkar också kallas för Voimistelijain marssi i vissa skällor).

I Anni Collans svenska sångbok Sjung och lek! (1922) är den igen publicerad med sin ursprungliga melodi och versionen är rätt identisk med 1907 års finska version utöver att den svenska har alla sex verser. På finska har man nöjt sig med fyra.

Att Elin Kallios Gymnastsång har varit populär råder det inget tvivel om och sången har även önskats och sjungits tillsammans med finlandssvenska klassiker som t.ex. Modersmålets sång och Slumrande toner på gymnastikfester på 1920-talet. Texten publicerades t.o.m. i dagstidningar när gymnastikfester och -kurser ordnades runtom i landet. Men det finns skäl att tro att man eventuellt har sjungit sången med olika melodi på svenska och finska. Förbundet splittrades också på språkliga grunder slutgiltigt år 1921.

Men på 1940-talet tar spåren slut. Gymnastsången finns mej veterligen inte inspelad, och om och i vilka sammanhang den har sjungits efter krigen är för mig oklar.

Har sången konkurrerats ut av andra gymnast(ik)sånger  – det fanns också många andra i sångböcker från den här tiden – eller har den helt enkelt fallit i glömska efter krigen?

Hör gärna av dig om du känner till något om sångens historia. Har du kanske sjungit mamma Kallios gymnastsång?

Förvalta eller förändra – vilka sånger sjunger vi? / Vaalia vai muuttaa – mitä lauluja laulamme?

Text publicerad i Hufvudstadsbladet 11.1.2020. 
Suomennettu ja editoitu versio (Vaalia vai muuttaa – mitä lauluja 
laulamme?) on julkaistu Tutkimusyhdistys Suoni ry:n blogissa 4.2.2020

Förvalta eller förändra – vilka sånger sjunger vi?

När detta skrivs klingar julmusik i vart hörn och människor vallfärdar till sammanhang där man kan ta del av våra vackraste julsånger. Men i detta myller av julmusik pågår förberedelser för framtida storslagna sång- och musikevenemang i Svenskfinland. Jag tänker nu speciellt på Skolmusik 2020 i Jakobstad och den tjugofemte finlandssvenska sång- och musikfesten i Helsingfors 2021.

Temat för Skolmusik 2020 är havet och miljön och framför allt Östersjöns välmående. Det här ekokritiska temat har framför allt utmynnat i ett repertoarhäfte med sånger som hugade skolor och musiklärare ute i bygderna nu övar på musiklektionerna. Häftet innehåller även tips på vad man själv kan göra för Östersjöns väl.

Av de elva sångerna kan nämnas till exempel en hoppingivande Båtbyggarcalypso (musik Stefan Lindblom, text Malin Klingenberg) som tangerar barns mod och kreativitet samt Charlotta Kerbs grooviga Sopsorteringsreggae som inspirerar att gå från tomma ord till att handling, att hjälpas åt och skapa en kärleksfull relation till vår planet. Härmed utfärdas hitvarning för Tobias Granbackas och Johan “Nisse” Nybäcks energiska Hej kompis!.

Mycket kunde sägas om repertoaren och barn- och ungdomsmusik helt generellt (Skolmusik riktar sig till grundskolan och andra stadiets utbildning) men jag fastnar speciellt för Skolmusikrepertoarens förändrings- och framtidsinriktade perspektiv. “Barnkultur” (till exempel litteratur, musik, teater för barn och unga) har ofta ett budskap och en fostrande funktion. Konst och kultur erbjuder möjlighet att se världen som den ter sig just nu men också som man önskade sig att den var. Detta visar sig tydligt i Skolmusikrepertoaren, det vill säga man sticker inte huvudet i sanden utan tar fasta på världen som den har blivit och genom styrkan som finns i att musicera tillsammans ingjuter man hopp och manar till förändring.

Sång- och musikfesten 2021 har förstås inte kommit lika långt i planeringen men på hemsidan utlovas en bra balans mellan gammalt och nytt. På listan över den gemensamma körrepertoaren finns gamla favoriter som exempelvis Den blomstertid, I folkviseton, Suomi sång, Finlandia och Modersmålets sång samt en ny komposition av Cecilia Damström. Även nya verk av Ulf Långbacka, Andrea Eklund och Amanda Henriksson utlovas.

Den finlandssvenska sång- och musikfesten har en snart 130-årig historia och repertoarens innehåll och kravnivå har ända sedan de första festerna varit föremål för diskussion. Jag hoppas att sångfestens nykomponerade musik även i dag skulle kommunicera med samtiden och att än fler körer och orkestrar skulle sälla sig till den skara som tar ställning för miljön.

Visst, Sångfesten handlar också om att värna om ett kulturarv och den nya Skolmusikrepertoaren kan ses som ett förslag på nya bidrag till den gemensamma framtida finlandssvenska sångskatten. Men ser man lite mera kritiskt på saken kan man dra slutsatsen att ungdomen sjunger om framtiden medan vuxna i större utsträckning får fokusera på att förvalta ett klingande kulturarv. Men inte är det väl enbart barn och unga som ska föra fram budskap om social och ekologisk rättvisa? Så att vi vuxna ska kunna vifta bort det som sött eller naivt.

Nej, vi har bara en planet och de teman och sånger vi nu väljer att sjunga eller förtiga handlar ur ett större perspektiv om huruvida vi i framtiden över huvud taget har möjlighet att ordna massiva musikfester där vi kan sjunga och musicera lika privilegierat som i dag.

Från kampsånger till Huuhkajaviisut

Hösten 2019 kvalificerade sig Finlands herrlandslag i fotboll, ”Huuhkajat”, för första gången till en EM- eller VM-turnering. Sommaren 2020 kommer således Huuhkajat att delta i fotbolls-EM som spelas på många orter runtom i Europa.

Det finska rundradiobolaget Yle äger rättigheterna till tv-sändningarna och lanserar nu musiktävlingen Huuhkajaviisut. ”Viisu” betyder sång eller låt på finska. Pluralformen ”viisut” är talspråk för låt/sång-tävling, t.ex. ”Euroviisut” syftar på Eurovision song contest. Landslaget kallas ju populärt för Huuhkajat, alltså berguvarna.

Nu är det alltså fritt fram för alla intresserade låtskrivare att skicka in musik som tävlar om att ingå i Yle:s sändningar från fotbolls-EM 2020. Man söker inte uttryckligen en ”officiell” låt för Huuhkajat utan olika typer av musik som kan tänkas ingå i de olika element som bygger upp tv- och radiosändningarna. Miljonpublik utlovas. (Tv-sändningar har traditionellt dock varit ett viktigt element i att konstruera den “officiella” låten men det är en annan historia.)

Det här är ett intressant koncept för att vaska fram ny musik för sändningarna, men personligen tycker jag att Yle är gott kunde ha gjort ett dylikt upprop inför damernas ishockey-VM på hemmaplan i fjol. Det var en turnering som man också ägde tv-rättigheterna till. Nu är det igen herrarnas idrottande som lyfts fram och ges särställning. Hur många damlag har en egen låt?

Intressant nog är det här är inte första gången som Yle ordnar idrottslåtstävling. År 1997 inför herrarnas hemma-VM i ishockey i nybyggda Hartwall-arenan ordnade Yle (i samarbete med VM-organisationen och Warner/Fazer records) en tävling där man sökte en VM-låt. Exakt hur förfrågan formulerades känner jag inte till, eftersom medierna använder många olika namn för vad det var man sökte med tävlingen (Var det hela turneringens eller bara Lejonens låt?). Det kan ha funnits en viss begreppsförvirring. Men med succén med Den glider in i färskt minne var det ändå många som ville delta i tävlingen. Organisatören fick in över 200 låtar av vilka ett råd valde ut fem finalister. Inga kvinnliga artister fanns bland finalisterna. Låtarna kan karaktäriseras som rockmusik på finska (“suomirock”). Alla finalister sjöng på finska vilket kan tänkas vara lite problematiskt om man hade tänkte sig att låten skulle vara hela turneringens klingande symbol.

Segern i tävlingen gick till det populära rockbandet Popeda med låten “Mannaa mammonaa” (fritt översatt ”Ära och berömmelse”). Med 11 614 röster tog suomirockarna från Tammerfors, ishockeyns hemstad i Finland, en klar seger. Alla låtarna som placerade sig i TOP-3 gavs ut på en gemensam EP och på skivkonvolut titulerades låten som ”den officiella kampsången för VM 97”.

https://www.youtube.com/watch?v=beWV06oR0IE

 

Med låten Kultaa kunniaa fick Sami Hintsanen & Ruosteet hokkarit 7 330 röster och knep således andra platsen i tävlingen. Tyvärr hittas inte låten på de vanligaste streamingtjänsterna men singlen kan säkert köpas för en billig peng på köp/sälj-forum på nätet. Det gjorde jag.

Tredje plats gick till Aki Luohela med den catchiga låten Mennään taas. 7267 röster fick den och den levde också vidare som mållåt för Mestis-laget LeKi. Låten börjar tacksam nog direkt från refrängen vilket betyder att den helt oediterad kunde användas i målsituationen.

https://www.youtube.com/watch?v=XF1HXF7Cr3E

Jussi Niemi, känd som Matti Nykänens gitarrist och låtskrivare, knep fjärde platsen med en låt inspirerad av Antero Mertarantas bevingade ord ”Se on siinä”. Låten med text skriven av mångsysslaren, ishockeylaget JYP:s VD Kari Tyni, fick 4115 röster. Samma duo var i farten redan 1991 med den legendariska låten Ice hockey där bl.a. en ung Teemu Selänne medverkar.

https://www.youtube.com/watch?v=r5cqAyGHcpQ

Femte plats gick till Kari Kuivalainen och låten Kulta jää Suomeen (”Guldet stannar i Finland). Den har jag faktiskt inte hört vilket kan bero på att den troligtvis aldrig gavs ut som singel. Låten fick 2939 röster.

Röstantalet som låtarna fick kan verka anspråkslöst men tv-programmet (TV2 14.2.1997) där segraren tillkännagavs lockade miljonpublik. Många ville antagligen höra vinnarlåtaren som enligt Johanna Lahti i tidningen Helsingin Sanomat skulle vara “enkel och okonstnärlig”. (“Kisabiisin pitää olla yksinkertainen ja epätaiteellinen”, Johanna Lahti HS 13.2.1997). Kari Tyni bemötte inlägget i tidningen (14.2.1997) och ansåg att man inte ska använda Den glider in som måttstock för låtarna. Mera info om tävligen hittas i boken Kiekkokansa (red. Heiskanen & Salmi, 2015).

Det gavs redan i höstas ut en hel del musik med koppling till Huuhkajat så jag tror inte att Yle ska ha några problem att få in bidrag.

Vad gör människor med musik i framtiden?

Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet 27.2.2019

 

Vad gör människor med musik i framtiden?