Tag Archives: doktorandstipendium

Nåja

Nåja, nu har jag testat på det här med att vara freelance i lite över en veckas tid. Jag kan rapportera att ingen revolutionerande känsla av före/efter-karaktär har infunnit sig. Det var väntat, trots att det finns en märkbar skillnad i min arbetsbild mellan september- och oktobermånag – jag har nämligen inte skrivit ett endaste ord på min avhandling i oktober. Detta var tyvärr inte oväntat och understryker vikten av doktorandstipendium för att kunna få något gjort.

I stället för att producera textmassa för avhandlingen har det har blivit mängder med texter för Rusk-festivalen och Jakobstads Sinfonietta och idag var jag konferencier på en skolkonsert med nämda sinfonietta. Det var kul och allt detta som komplement till recensionsverksamheten samt diverse annat småplock ska väl fixa brödfödan för en tid framåt. Nu borde jag bara något sätt hitta skrivtid för avhandlingens artiklar. Ett abstrakt på Lejonmusik-artikeln godkändes  nämligen till Musiikki-lehti. Nästa artikelmanus ska vara inne i november.

Nåja, det är väl bara att trycka på [publish] och fortsätta skriva på annat. Jag har iallafall glädjen att få göra sånt jag tycker om. Men ekonomin styr prioriteringarna fel just nu och med barn i huset orkar man inte skriva hur sent in på natten som helst. Och inte hur många kvällar i raden som helst heller för den delen.

 

 

Advertisements

Den stipendietid nu kommer

Kolumn publicerad i Österbottens Tidnings pappersversion 6.9.2015.

Den stipendietid nu kommer

Vem har inte suttit där på skolavslutningen spänd av förväntan – är det mitt namn som kommer att ropas upp? Har jag varit duktig nog för att få stipendium i år? Sällan blev man ju riktigt besviken över att inte få stipendium. Skolåret var slut och man hade annat att tänka på.

Annat är det med doktorandstipendier. Utan dem tar ”skolan” slut.

När jag blev doktorand/forskarstuderande hade jag förmånen att först ha doktorandanställning via en forskarskola som hade fått Finlands Akademi-finansering. Trots att det inte var någon ekonomisk guldgruva för en familjefar var det mycket lärorikt. Senare när jag blev stipendieforskare förstod jag att anställning vid ett universitet var doktorandvärldens Rolls Royce. Stipendieforskare lever i något slags mittemellanland av social trygghet, kryddat med effektivitetsångesten över att det ofta rätt korta stipendiet kommer att ta slut. Men man lär sig iallafall att skiva nya tidsdryga ansökningar.

Man blir också van att ta negativa beslut. De duggar ganska tätt när man söker finansiering från fonder och stiftelser. Universiteten finansierar faktiskt inte många doktorander själva trots att de cashar in på avklarad doktorsexamen. Därför behövs fonderna även om konkurrensen om sekinerna är stenhård och transparensen i vissa fall kunde göras bättre.

Hur regeringens minskade anslag till universitet, forskning och utbildning ska få Finland på fötter förstår jag inte. Det betyder bara att trycket på fonderna, som har sina egna syften, kommer att öka och i slutändan är det de som är längst ner på den akademiska stegen som blir lidande. Många doktorander blev i våras utan fortsatt finansiering mitt i sina avhandlingsprojekt. De blev följaktligen tvungna att sätta forskandet på is i väntan på bättre lycka i stipendielotteriet. Vem gagnar det?

I framtiden blir det väl så att bara de som redan har finansiering för hela doktorandperioden kommer att antas som forskarstuderande till universiteten. Alltså man måste ha finansiering fixad innan man kan antas. Det blir som i Formel 1 där bara de som har pengar i bakfickan får en plats i stallet. Det skulle förstås vara ett sätt att garantera social trygghet och att projekt slutförs inom rimlig tid. Risken är att de stora ämnena med mycket inflytande bara blir ännu större och mindre ämnen blir förvisade till den vetenskapliga periferin.

För de med okuvbara forskarambitioner är det bara att dra in snoret och skriva nästa ansökan. Det är iallafall tröstande att vår statsminister av egen erfarenhet kan påstå att begränsade resurser föder kreativitet och att man ofta blir effektivare med mindre pengar. Det buades och ”koulutuskusetus”-rop skallade när Sipilä talade på Helsingfors universitets terminsstart tidigare i veckan.

Ministerns påstående är fött ur samma frö som idén att den “bästa” konsten föds i bristfälliga förhållanden. Det är en historisk-romantisk villfarelse baserad på mytbildningar om de stora genierna. Hungriga hundar jagar bäst – jo – men effektivitetshets utan tid för reflektion ger inga goda resultat. Forskningsvärlden skulle säkert må bra av en ordentlig omstrukturering av allt från finansiering till publicering. Tyvärr hjälper det inte att stänga kranarna och förvänta sig att problem löser sig av sig själva. På det akademiska verkstadsgolvet är tid pengar och pengar är forskningstid.

Den stipendietid nu kommer

Vem har inte suttit där på skolavslutningen spänd av förväntan – är det mitt namn som kommer att ropas upp till näst? Har jag varit duktig nog för att få stipendium i år? Igår kom dottern stolt hem från skolan och meddelade att hon hade fått stipendium. Högst i kurs bland ungdomarna är förstås penningstipendier. Hon hade fått ett gåvostipendium men var förstås glad ändå. Stipendium som stipendium. Sånt blir man oftast blir glad över, sällan blir man ju riktigt besviken över att man inte fått stipendium. Skolan är ju slut, sommaren tar vid och man ha annat att tänka på.

Annat är det med doktorandstipendier. Utan dem tar skolan slut.

När jag blev doktorand hade jag förmånen att få finansiering från forskarskolan PPCS alltså doktorandnätverket PhD program in Popular Culture Studies. Det är lyxigt värre och få doktorander förunnat även om finansieringen inte täckte hela avhandlingstiden. Den sista maj (alltså nu på söndag) tar min andra PPCS-finansieringsperiod slut och i och med det avslutas även den doktorandanställning jag har haft vid musikvetenskapen vid Åbo Akademi sen juni ifjol. Från och med måndag är jag, igen, stipendieforskare och i något slags mittemellanland av social trygghet. I fyra månader, fram till den sista september 2015 kommer jag att leva på ett stipendium från Svensk-Österbottniska samfundet (SÖS).

Jag har haft stipendium från SÖS tidigare och är så otroligt tacksam för att jag i december ifjol beviljades finansiering för ännu en period. Ett ödmjukt tack!

Men.

Precis som för många andra doktorander har de negativa stipendiebesluten duggat tätt under åren, även i vår. Bara denna vecka har jag fått två avslag. Eller okej, ett fick jag, det andra måste jag fråga efter. Många stiftelser och fonder som beviljar medel för forskning och kultur är inte speciellt transparenta och meddelar ofta bara positiva besked. Det är surt. (SÖS är dock föredömliga på de här punkterna). I övrigt är det bra att det dessa fonder finns även om konkurrensen om sekinerna är stenhård. Som doktorand har man ju väldigt svårt att få Finlands Akademi-finansiering. Men, just nu, när finansiering från och med oktober 2015, är olöst känns det inte så himla kul faktiskt. Trots att brödet på bordet är kirrat för fyra månader framåt. Sen då?

I  bilagorna till det nya regeringsprogrammet framgår att anslaget till Finlands Akademi ska minskas med 10 miljoner euro. (Hela utbildningssektorn går man för övrigt fruktansvärt hårt åt. Mera om det i en kolumn i söndagens ÖT.) Det betyder att trycket på de privata fonderna bara kommer att öka och i slutänden är det de som är längst ner på den akademiska stegen som lider. Hur minskade anslag till Finlands Akademi ska bidra till att ”få Finland på fötter” fattar jag inte. (Herregud vilken soppa det skulle blir om Sannfinländarna fick börja beskatta stiftelserna).

Vad gäller den egna situationen hjälper det ju inte så mycket att gnälla när man sitter mitt i smeten. Då är det bara att göra det bästa av situationen och jobba på. Och gudarna ska veta att det jobbas på universiteten, trots att Sipilä, Soini och speciellt Stubb verkar tro att man bara slappar.

I framtiden blir det väl så att bara de som redan har forskningsfinansiering kommer att antas som doktorander/forskarstuderande till universiteten. Alltså man måste ha finansiering fixad innan man får antas. Det blir ungefär som i formel 1 där bara de som har ett par miljoner i bakfickan får en plats i stallet och får köra bilen. Det skulle förstås vara ett sätt att garantera den sociala tryggheten för doktorander och att projektet slutförs inom rimlig tid. Lite som i Sverige där man inte har ett stipendiehelvete likt det finska systemet. Men obligatoriska anställningar enligt den svenska modellen har också sina brister. Jag är illa rädda att i framtiden kommer det bara att leda till att forskningen även i Finland kommer att styras ännu mer av ekonomiska. De stora ämnena blir ännu större och mindre ämnen (läs: kulturämnen) blir bara ännu mera förvisade till den vetenskapliga periferin.

Men.

Nu hjälper det inte att gnälla. Det är bara att dra in snoret och lämna in nästa stipendieansökan. Wihuri har deadline på söndag. Sen är stipendiesökarsäsongen avslutad för i vår. Men stipendiehelvete fortsätter i höst.