Tag Archives: forskning

Post-symposium blogg

Det har gått en tid sedan jag har präntat ner några tecken på bloggen här. När detta skrivs sitter jag på tåget hem från Finlands musikforskares 21:a  symposium vilket i år arrangerades i Jyväskylä. Temat för årets symposium var ”Back to the future of music research” och diskussionerna väckte många tankar om musikforskningens roll idag och vad den kunde vara i framtiden.

Dagens avslutande keynote av Nicola Dibben väckte en hel del tankar om personliga orsaker varför man forskar i musik. För min egen del studerar jag musik, musikpraktiker och klingande fenomen och för att genom dessa kunna förstå världen. Samtidigt lyfte Dibben fram att inom humaniora har man sällan varit speciellt framtidsorienterad, tvärtom har man tenderat att fokusera på det förgångna. Årets seminarium anordnades av Finska musikvetenskapliga sällskapet och Finska musiketnologiska sällskapet i samarbete med forskningsprojektet Music, Nature, and Environmental Crises. Därför hade symposiet även ett visst fokus på ekomusikologi med både keynotes och sessioner kring det och framtida scenarier.

Själv presenterade jag ett paper som som var en förkortning av ett mina tre avslutande kapitel i min avhandling. Glädjande nog har min avhandling inlämnats till förgranskning för ca en månad sedan och det jag nu presenterade var slutsatser kring temat “Musikens dramaturgiska funktioner i samband med sportevenemang”. I min presentation fokuserade jag på tre huvudfunktioner 1) Musiken som dramaturgiskt verktyg och dj:n som dramaturg, 2) Musikens funktion som tolkare av dramat samt 3) Musik som medel för identifikation. Den längre versionen av texten kommer att finnas med i min avhandlings introduktionsdel så för att pappret inte ska börja leva sitt eget liv nu under förgranskningstide väljer jag att inte ladda upp det här. Alla föredragens abstract finns att läsa i symposiets abstract-bok

Symposiet bjöd på många nya bekantskaper samt nätverkande med andra forskare och doktorander. Jag och mina vänner, de mycket kloka doktoranderna i musikvetenskap Salli “Nickelback” Anttonen (UEF), Sini “stalking” Mononen (TY) och Kim “dj” Ramstedt (ÅA), hade också många inspierande samtal i vår gemensamma Airbnb-lägenhet.

Ett stort tack till Jyväskylä universitet och Mutku (enheten för Musik-, konst och musikforskning) för ett inspirerande symposium.

 

 

 

 

 

Den stipendietid nu kommer

Kolumn publicerad i Österbottens Tidnings pappersversion 6.9.2015.

Den stipendietid nu kommer

Vem har inte suttit där på skolavslutningen spänd av förväntan – är det mitt namn som kommer att ropas upp? Har jag varit duktig nog för att få stipendium i år? Sällan blev man ju riktigt besviken över att inte få stipendium. Skolåret var slut och man hade annat att tänka på.

Annat är det med doktorandstipendier. Utan dem tar ”skolan” slut.

När jag blev doktorand/forskarstuderande hade jag förmånen att först ha doktorandanställning via en forskarskola som hade fått Finlands Akademi-finansering. Trots att det inte var någon ekonomisk guldgruva för en familjefar var det mycket lärorikt. Senare när jag blev stipendieforskare förstod jag att anställning vid ett universitet var doktorandvärldens Rolls Royce. Stipendieforskare lever i något slags mittemellanland av social trygghet, kryddat med effektivitetsångesten över att det ofta rätt korta stipendiet kommer att ta slut. Men man lär sig iallafall att skiva nya tidsdryga ansökningar.

Man blir också van att ta negativa beslut. De duggar ganska tätt när man söker finansiering från fonder och stiftelser. Universiteten finansierar faktiskt inte många doktorander själva trots att de cashar in på avklarad doktorsexamen. Därför behövs fonderna även om konkurrensen om sekinerna är stenhård och transparensen i vissa fall kunde göras bättre.

Hur regeringens minskade anslag till universitet, forskning och utbildning ska få Finland på fötter förstår jag inte. Det betyder bara att trycket på fonderna, som har sina egna syften, kommer att öka och i slutändan är det de som är längst ner på den akademiska stegen som blir lidande. Många doktorander blev i våras utan fortsatt finansiering mitt i sina avhandlingsprojekt. De blev följaktligen tvungna att sätta forskandet på is i väntan på bättre lycka i stipendielotteriet. Vem gagnar det?

I framtiden blir det väl så att bara de som redan har finansiering för hela doktorandperioden kommer att antas som forskarstuderande till universiteten. Alltså man måste ha finansiering fixad innan man kan antas. Det blir som i Formel 1 där bara de som har pengar i bakfickan får en plats i stallet. Det skulle förstås vara ett sätt att garantera social trygghet och att projekt slutförs inom rimlig tid. Risken är att de stora ämnena med mycket inflytande bara blir ännu större och mindre ämnen blir förvisade till den vetenskapliga periferin.

För de med okuvbara forskarambitioner är det bara att dra in snoret och skriva nästa ansökan. Det är iallafall tröstande att vår statsminister av egen erfarenhet kan påstå att begränsade resurser föder kreativitet och att man ofta blir effektivare med mindre pengar. Det buades och ”koulutuskusetus”-rop skallade när Sipilä talade på Helsingfors universitets terminsstart tidigare i veckan.

Ministerns påstående är fött ur samma frö som idén att den “bästa” konsten föds i bristfälliga förhållanden. Det är en historisk-romantisk villfarelse baserad på mytbildningar om de stora genierna. Hungriga hundar jagar bäst – jo – men effektivitetshets utan tid för reflektion ger inga goda resultat. Forskningsvärlden skulle säkert må bra av en ordentlig omstrukturering av allt från finansiering till publicering. Tyvärr hjälper det inte att stänga kranarna och förvänta sig att problem löser sig av sig själva. På det akademiska verkstadsgolvet är tid pengar och pengar är forskningstid.

Från forskare till frilansare

Som jag skrev i ett blogginlägg i slutet på maj tryter den egna forskningsfinansieringen. Inga mirakel har skett under sommaren; jag har inte vunnit på Stryktipset, frun har inte vunnit på Lotto. På sommaren beviljas heller inte finansiering för forskare/doktorander vilket betyder att nästa besked kommer i oktober. Resen av beskeden torde dyka upp i månadsskiftet november/december. Då vet man vad man gör efter nyår.

Det betyder helt enkelt att när min nuvarande finansiering (från Svensk-Österbottniska Samfundet) tar slut sista september blir jag frilansare på heltid. Arbetsrummet i Campus Allegro är uppsagt sen en tid tillbaka men förhoppningsvis behöver jag inte skriva mig arbetslös, vilket tyvärr har varit fallet för allt fler doktorandvänner den senaste tiden. Jag är långt ifrån den enda vars forskningsprojekt går i stå just när man har fått upp farten och på riktigt kan börja blicka uppåt och framåt. Det är något allvarligt fel med det finska doktorandsystemet – ja hela landet har ju allvarliga problem.

Jag är i varje fall i den ”goda” sitsen att jag har andra examen i bakfickan, exempelvis musikpedagog. Den ”förmånen” har framförallt inte många andra yngre hungriga doktorander vilka ”by the book” har fortsatt sina forskarstudier genast efter avklarad magisterexamen. I förhållande till andra ska jag väl inte klaga så högt men en att frilansa som pedagog, föreläsare, musikvetare och (musik)skribent för att själv finansiera forskandet är i dessa tider är sannerligen inte det lättaste. Hus ska amorteras och barn är hungriga varje dag. Universiteten rycker på axlarna trots att det är de som sen cashar in på avklarad examen när doktoranderna har lidit klart.

Den senaste tiden har jag avsatt en del tid på att pitcha lite idéer hit och dit för skrivprojekt för de ofinansierade månaderna. En ovan situation, visst, och lika oproduktivt ur avhandlingssynvinkel som att sitta och skriva en massa stipendieansökningar. Men man måste vara ute i god tid. Just nu finns en liten hög av projekt som ska skrivas, översättas och recenseras. Bland annat ska jag skriva programtexter för RUSK-festivalen senare på hösten. Alltid nåt. Men bilskrället gick inte genom besiktningen idag. Redan dit far många honorar…