Tag Archives: lyssnande

Kattens symfoni

Leave a reply 
Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 8.4.2018.

 

Kattens symfoni

Vår katt Läsh tillbringar oftast sina nätter utomhus. Den senaste tiden har hon hittat ett nytt ställe att tillbringa sina mornar på.

När det börjar ljusna söker hon sig till vår veranda, hoppar upp på ett av borden och bänkar sig på en uppochnervänd låda som vi odlade basilika i förra sommaren (av någon orsak har lådan inte tagit sig in i förrådet själv). Där tillbringar Läsh sina mornar och njuter säkert av att dagarna nu blir längre, ljusare och varmare.

När det Ahlsvedska hushållet vaknar till liv ser vi henne hopkurad sitta med slutna ögon på bordet utanför vårt köksfönster. Innan vi ens har fått i oss den första kaffedroppen har hon börjat njuta av dagen. Det enda livstecknet hon ger ifrån sig är att öronen försiktigt rör på sig ibland som om hon lyssnade på sitt revir som en bekant, välklingande komposition.

Till sitt yttre påminner denna pälsbeklädda livsnjutare mig om någon som med stängda ögon sitter försjunken i djup kontemplation över det man lyssnar på – någon som helt och fullt hänger sig åt ett ljudlandskap eller ett musikaliskt verk.

För mig symboliserar hennes habitus något som är så nära ett så kallat autonomt lyssnande som man bara kan komma. Lyssnandet är autonomt i den meningen att man inte gör annat än lyssnar. I skalans andra ände finns den form av “slölyssnande” man gör när andra aktiviteter är viktigare än själva lyssnandet, till exempel att leka, äta, diska eller köra bil.

Den här “skalan” är förstås bara en teoretisk konstruktion. Man kan ifrågasätta om man – och nu pratar jag om människor – faktiskt i någon lyssnarsituation inte gör annat än enbart lyssnar.

Jag har länge fascinerats av olika grader av lyssnande eftersom sammanhanget influerar hur vi lyssnar. För katten verkar morgonen – åtminstone tills trastarna har anlänt – vara en njutbar lyssningssituation.

När jag betraktar Läsh avundas jag hur hon till synes prioriterar endast lyssnandet som aktivitet. Hur hon verkligen uppfattar sin omgivning kan jag bara spekulera i, men när ettåringen härjar i köket och vill ha frukost fortare än genast avundas jag katten som ligger orörlig, hopkurad i gryningens ljus och bara lyssnar.

Efter en stund, vartefter ljudet i köket tilltar, börjar Läsh sakta men säkert signalera att hon nog är vaken. När hon hör ytterdörren öppnas reagerar hon på bråkdelen av en sekund – in, fort, ge mig mat NU!

Hennes reaktionsförmåga påminner om en småbarnsförälders lyssnande. När man lyssnar som en småbarnsförälder är man i konstant beredskap, “listening-in-readiness” som forskaren Barry Truax skulle kalla det. Detta är en “typ” av lyssnande där man snabbt fokuserar på ett ljud som bedöms som viktigt i sammanhanget trots att man inte aktivt lyssnar efter det.

Småbarnsföräldrar – ni vet – ljudet av något som går sönder, en oroväckande hostning eller en plötslig tystnad som kan innefatta alla möjliga hyss.

Den opportunistiske katten vet att när det rasslar i dörren så ska man passa på. Nej, katten må höra bra men lyssnar nog inte för lyssnandets nöjes skull. Denna förmåga har nog enbart vi människor förunnats med. Detta bottnar i människan som social och kulturell varelse med förmågan att tillskriva ljud, musik eller klingande sammanhang och fenomen olika värden och estetiska kvaliteter. Detta skiljer människan(s lyssnande) från djuren(s).

Utomhus är nog kattens lyssnande en form av beredskapslyssnande. Hur som helst kan jag inte låta bli att inspireras av detta livsnjutande rovdjur som ser ut att njuta av sitt revir som en välklingande Beethovensymfoni.

Jag och min skrivmusik

Leave a reply 
Oredigerad version av kolumn publicerad i Österbottens tidning 5.2.2017.

 

Jag slår mig ner för att arbeta en stund på min bärbara dator. Text ska produceras, det brådskar, deadline pockar på. Mer eller mindre reflexmässigt söker jag efter mina stora hörlurar och söker fram ”skrivmusik” på Spotify. Jag sätter på mig hörlurarna, stänger av världen utanför och kör igång.

Den här mer eller mindre reflexmässiga rutinen ryms inom det som musiketnologerna Dan Lundberg och Gunnar Ternhag har kallat för musikvetenskapens dubbla frågeställning: ”vad människor gör med musik” och ”vad musik gör med människor”. Ofta fastnar vi dock i stereotypa antaganden om hur musik påverkar oss och glömmer bort att reflektera över de individuella val som ligger bakom.

Idag kan man förändra sin tillvaro genom att ersätta omgivningens ljud med andra självvalda ljud. Den här aktiviteten skiljer sig de från sociala miljöer där lyssnandet utförs kollektivt och man inte direkt kan påverka sin ljudmiljö. När jag är ute och kör med familjen hinner jag knappt starta bilen innan tonåringen har placerat egna hörlurar i öronen. Den här handlingen kan förstås tolkas som en ovilja att spendera tid i samma ljudlandskap som mig. Men framförallt bör man se det som tecken på att vi idag kan individualisera vårt musiklyssnande och musiksätta vår vardag mer än någonsin förut.

Många som jobbar hemifrån brukar säga att de har svårt att koncentrera sig om de vet att det är odiskat. Det är inget problem för mig, disken kan ännu inte ropa mitt namn. Däremot är jag noggrann med vilken musik jag använder för att kunna stänga ute den klingande världen och tror mig har identifierat hur jag kan använda musik till min fördel. Hade nån annan valt ut musiken hade maktförhållandet varit ett annat och musiken kanske inte jobbat till min fördel.

Sammanställningar av ”musik att arbeta eller studera till” ger jag därför inte mycket för. Visst, de kan användas för att stänga ut andra ljud, men oftast börjar jag endera lyssna för aktivt eller så blir jag irriterad över urvalet. När jag arbetar vill jag ha en för mig trygg och bekant musik. Med den maskerar jag andra ljud och skapar jag mitt eget arbetsrum, en plats som är min var jag än må befinna mig. Det handlar mera om att jag hör musiken, än att jag lyssnar på den. Att lyssna är något mera aktivt än att höra.

Skriver jag på svenska kan jag inte lyssna på svenskspråkig musik, samma gäller engelska. Det börjar helt enkelt gröta till sig när jag ska skapa text på samma språk. Allt för komplexa musikaliska strukturer och betydelser underviker jag också när jag försöker koncentrera mig. Den musiken väcker ofta min nyfikenhet.

Favoritmusiken undviker jag också för av den börjar jag lyssna för aktivt, kanske nynna med och blir på för gott humör, vilket leder till slarv. Mekaniska uppgifter går bra men måste jag tänka till ordentligt stänger jag helt stänger av musiken. Samma gäller bilstereon när jag måste koncentrera mig i trafiken.

Jag märkt att ibland är jag så fokuserad att börja jobba att jag glömmer att sätta på musik i mina lurar. Redan ritualen med lurarna verkar bidra till att jag skapar mitt eget rum trots att lurarna inte egentligen fungerar som öronproppar.

Berätta inte detta för någon; men att verka lyssna på något, trots att det är tyst i lurarna, kan också effektfullt signalera att man vill vara ifred. Visuellt försjunken i en egen värld signalerar man att det finns något andra måste bryta sig igenom för att kunna kommunicera med mig.

Några tankar om lyssnarbeteende

Leave a reply 
Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 29.11.2015

 

Några tankar om lyssnarbeteende

Slutet av symfonin är nära. Publiken lyssnar andäktigt. Plötsligt bryter ett oväsen ut i konsertsalen. Telefonen kan inte hejdas och eftersmaken av konserten blir därefter. Den gästande dirigenten lägger på ett krystat smil samtidigt som publiken med varma applåder ursäktar att en enskild åhörare har brutit mot den icke-uttalade klassiska konsertkoden: musikerna på scen får föra ljud medan publiken, av respekt för musiken, musikerna och medlyssnarna, främst förväntas att väsnas (applådera) när musiken har tystnat.

En vecka senare besöker jag en intim körkonsert. Musiken är uppdelad i tydliga avsnitt, grupper av sånger bildar helheter och konferenciererna ber publiken vänligt att inte applådera mellan sångerna. Kören är bra och publiken uppskattar det hör. Vad händer? Applåder efter varje sång och brustna förväntningar. Några veckor senare, en torsdagskväll på en av stadens restauranger. Ljudet från publiken, ett öronbedövade snarvel från omgivningen överröstar ställvis de skickligt frijazzande musikerna. Publiken gillar, spontant och ofta. Alla trivs, jazzen lever och så vidare.

Historiskt sett är det här med publikbeteende i samband med den sociala situation som vi idag kallar för en konsert mycket intressant. När ett konsertliv för medelklassen uppstod på 1700-talet, fanns vanligtvis de billigaste biljetterna längst fram. Mat och dryck fick medhavas och det var till och med accepterat att ljudlig kommentera dem som uppträdde. Musiker (och skådespelare) stod inte högt på den sociala stegen vilket var en orsak till att publiken såg sig har rätt att kommentera deras förehavande på scenen. De välbärgade observerade det sociala spelet från balkongerna. Blev det tråkigt stängdes luckorna och öppnades kanske igen när nån aria revs av. Kanske man t.o.m. krävde att den skulle repeteras. I musikhistorieböcker får man läsa om att hela verk har repeterats. I många fall tror jag att en sådan oordning (enligt dagens mått mätt) har härskat i konsertsalarna att musikerna mer eller mindre bryskt har avkrävts att spela mera.

Så småningom på 1800-talet när en del musik blev Konst förflyttades överklassen ner och längst fram samtidigt som ljuset i salongerna släcktes och allt fokus riktades mot den upplysta scenen. Överklassens närvaro hedrade Konsten och vice versa. Musiker blev konstnärer, kanske t.o.m. geniförklarades. Publiken tämjdes, konsertmiljön gick mot tyst samvaro samtidigt som de spontana kommentarerna ersattes och kompletterades med en kritikverksamhet i dagspressen.
När organiserad föreningsidrott i sin tur uppstod och matcher arrangerades så uppmuntrades ett gentlemannabeteende hos publiken – man skulle applådera behärskat, även åt motståndare.

Allt sedan konserter har blivit tillgängliga för allmänheten har det funnits spänningar mellan förväntningarna på de som uppträder på scenen och de som är där för att uppträda som publik. Jag medger att det inte alltid är lätt att avläsa de sociala koderna kring hur en betalande publik förväntas bete sig utan att det endera blir för rörigt eller tomt orkestrerat bekräftande. Rädslan för att applådera för mycket och på fel ställen kan också övergå i en ovisshet om att jag eller vi, publiken, kanske har applåderat för lite. I båda fallen kan det bottna i en rädsla för att visa sin okunskap inför det man hör. Men det är en helt annan sak.

Lyssnaren är alltid en medskapare men det finns inte något direkt fel sätt att lyssna. Låt dig utsättas för musiken när du väl har tagit dig tid att gå på konsert. Allt behöver heller inte fotograferas.

Är det någon som lyssnar?

Leave a reply 
Kolumn i Österbottens Tidning 26.4.2014

Är det någon som lyssnar?

En sak jag har funderat mycket på den senaste tiden är ”lyssnaren”, dvs. hur vi lyssnar i olika situationer. Orsaken till att jag om och om igen verkar återkomma till detta bottnar i min egen nyfikenhet för hur vi som lyssnare påverkas av situationen i vilket lyssnandet tar plats.

För en tid sedan intervjuade jag en före detta professionell idrottsman, nuvarande marknadsföringschef för ett lag i Helsingfors. Lagets publik består, enligt undersökningar, rätt långt att SFP:are, Samlingspartister samt unga svenska och finskspråkiga. På deras matcher framhävs ofta en amerikansk låt med stark sydstats- och arbetarklassbakgrund. Hur sitter detta ihop med målgruppen och kontexten undrade jag. – ”Du ska inte lyssna SÅ noggrant”, var svaret jag fick. Sen skattade vi båda lite grann åt problematiken. Visst hade han väl rätt, jag borde borthöra vissa element och acceptera den berättelse som kommuniceras till mig. Speciellt tydligt blir detta i filmer där vi serveras både en visuell och auditiv illusion. Men ibland överensstämmer inte det som avsetts med lyssnarens berättelse.

Musikforskaren Ola Stockfelt anser att vi inte hör ljud. Ljud är svängningar och frekvenser men det är inte dessa vi hör. Vi hör betydelser och berättelser vilka varierar beroende på vår relation till det vi lyssnar på. Därför borthör vi ofta irrelevanta ljud men hör sånt som bryter mot det vardagliga. Den blomstertids vara eller icke vara i skolan har varit mycket på tapeten, igen. Vår egen position påverkar vad vi hör in i ljuden, musiken. Sjungandet av Den blomstertid berättar en historia för den som vill/kan höra den. När många människor delar berättelsen skapas och formas det som vi kallar traditioner. I Storbritannien sjunger man Bliv kvar hos mig (Abide with me) innan FA-cupfinalen i fotboll, något man har gjort sen 1927. Vilken kraft finns det inte i dessa kollektiva berättelser.

Med inspelad musik är det lite mera problematiskt eftersom vi som lyssnare måste acceptera att nu lyssnar vi på en inspelning som är lösryckt från den kontext i vilken den har producerats. Samtidigt förutsätts det att vi allt som oftast inte ska lyssna så noggrant. Om ett avsett ljud når avsedd lyssnare och den berättelse som den som skapar ljuden avser liknar den berättelse som lyssnare skapar, har kommunikationen fungerat, skriver Stockfelt. Så hur noggrant ska man lyssna när skoleleven gör dansnummer till tonerna av Blow My Whistle eller Timber. Visst kalla mig moralfarbror men tolkningsmöjligheterna finns där och kontexten problematiserar onekligen vad som kommuniceras.

När lyssnar vi? Hur lyssnar vi? Och varför lyssnar vi annorlunda på olika platser (jmf. Torsdagsjazzen med Schaumansalen)? Våra berättelse som lyssnare skiljer ofta från varandra och det är just därför lyssnandet är så intressant.