I förrgår gjorde jag en liten roadtrip till Koskenkorva för att göra fältarbete när Kossu spelade mot Sotkamo på Sähkökoje-Areena Fältarbete innebär oftast lite inspelning, fotografering och observation. Sportsligt sett var det en intressant match eftersom Sotkamo i princip dominerar Superpesis för tillfället. Den enda utmanaren är enligt min begränsade expertis Vimpelin Veto men Sotkamo verkar ha ett rejält psykiskt övertag på dem.

Varför jag begav mig till Koskenkorva överhuvudtaget är givetvis inte för att se Kossu få stryk, för det var ganska väntat. Nej, det var för att man där har en helt annan strategi för musiken än Vimpeli och jag ville uppleva den på ort och ställe. I Vimpeli är ljudlandskapet under matchen i princip helt på publikens ansvar och publiken tar också ansvaret. När bortalaget ska slå, dvs. spela “inne” ropar Vimpeli-publiken högt och ljudlig och bildar en ljudmassa som inte bara är ämnad för att störa bortalagets slagman när bortalaget spelar “inne”. Nej, jag har blivit informerad om att, publikens ljud gör det svårare för bortalaget att kommunicera. “Väärä-ropen” och kommunikationen med spelarna ute i på fältet på blir mera utmanande sett ur bortalagets synvinkel. Ibland om det är för lite ljud kan man t.o.m. se nån ur lagledning höja armarna uppmanande åt publiken.

När Sotkamo hade slagtur i Koskenkorvar var det i princip tyst. I “normala” fall brukar man, speciellt när det är “ajolähtö” få höra Älä tyri nyt, älä lyö yli nyt eller Ota löysin rantein men eftersom den DJ som vanligtvis sköter om musiken, eller situationshumorn, hade råkat ut för force majeur var hans stand-in inte riktigt lika kvick och aktiv. Av tekniska skäl antagligen.

När hemmalaget hade slagtur, dvs. spelade “inne”, var det fullt ös. Eller tja, ljudvolymen var inte på den höga nivån man brukar höra på t.ex. ishockeymatcher, men i princip varje av hemmalagets slagmän ackompanjerades av musik. Nu var det inga musikaliska glirigar eller kommentarer utan med de kännskapa riffen från t.ex. Queens Another One Bites The Dust, Metallicas Enter Sandman och Dire Straits Money for Nothing koordinerades publikens applåder. Den musikaliskt “beläste” kanske noterar att en av dessa inte riktigt passar in. Vem ska bort? Nå, ingen eftersom Dire Straits-riffet var “remixad” och hade bastrums slag på varje slag i takten. Mycket enkelt för publiken att haka på och klappa med på varje fjärdedel. Annars skulle nog inte Matti Meikäläinen hitta slagen i riffet. Four on the floor helt enkelt. Även en Bon Jovi-hit hade bearbetats på liknande sätt. Ett genialiskt sätt att undvika diffusa handklapp på 1 och 3 eller 2 och 4. Någon estetisk-musikalisk upplevelse är det alltså inte frågan om. Tycka vad man vill om den musikaliska kvalitén men musiken har helt klart en planerad funktion. Och, ja, det tycks funka. Undrar vad Koskenkorvas mest hårdnackade Dire Straits-fans tycker?

Mera om bobollsmusiken och dess relation till det finska och sommaren en annan gång.

Namnet Koskenkorva inbjuder till hur många alkoholrelaterade ordvitsar som helst. Jag ska inte dra någon här men tyckte att det var lite ironiskt att man var sponsorerad av Illmajoen seurakunta.