Monthly Archives: September 2014

Tillgänglighetens förgänglighet

Kolumn publicerad i ÖT 28.9.2014

Tillgänglighetens förgänglighet

I början av sommaren skrev jag en kolumn om ett för mig mycket kärt ljud, nämligen ljudet från familjens aktersnurra, den 3,9 hästar starka Volvo Penta som både fysiskt och emotionellt för mig till barndomens fiskeidyller. Folk verkar faktiskt ha läst texten. Därför kan jag meddela att i år var det fem före att snurran inte hade startat. Det hade varit mycket tråkigt, då hade ett för mig kärt sommarljud gått ur tiden. Kanske kunde jag spela in ljudet så att jag på min ålders höst kan återkomma till det? Nä, att spela in ett ljud betyder att man flyttar det från en annan tid och till en annan plats. Min Volvo Penta ska upplevas där och då.

Det här med skillnaden mellan ”live” och inspelat är något som jag har funderat en hel del på sistone, speciellt eftersom jag förra veckan deltog i ett seminarium med Mark Katz som bl.a. har forskat i hur inspelningsteknik har påverka musikproduktionen och vice versa. Efter standardisering av notationen och uppfinnandet av tryckkonsten (som möjliggjorde försäljning av noter) finns det väl inget som har påverkat musiklivet så mycket som möjligheten att spela in ljud. Det som har hänt efter att Edison uppfann fonografen 1877, har egentligen bara handlat om att förbättrat alla delar av den tekniska processen. Principen är fortfarande den samma; så fort ljud och musik spelas in blir den ett ting som kan lagras, distribueras och kanske säljas. (Min Volvo Penta-inspelning skulle ha på sin höjd ha nostalgiskt värde för mig och på inget sätt ersätta upplevelsen av ljudet i sitt ursprungliga sammanhang.)

I dag pratar man mycket om tillgänglighet. Med några knapptryckningar kan man lyssna till exempelvis hela Beethovens symfoniproduktion. Hur svårt var inte en sådan sak innan inspelningar fanns? Tänk det, och idag tar vi detta för givet. Vartefter tekniken utvecklades blev det möjligt att i studio manipulera ljud och skapa ljudvärldar som inte kunde återskapas live och som i princip aldrig har existerat på andra ställen än utanför mixerbordet i studion. Ljudet från själva mediet (så kallat surface sound) exempelvis knastret från LP eller svajet från C-kassettens tonhuvud har sedan övergången till digitalteknik också försvunnit. Eller rättare sagt har det eliminerats så till den grad att vi kanske inte upplever något fysisk produkt alls. När vi lyssnar på strömmad musik (exempelvis Spotify) ligger den fysiska ”kopian” av musikstycket på en server någonstans. Musiken strömmar som vatten ur kran. Den fysiska kopplingen till musiken kommer garanterat att se helt annorlunda ut för den generation som växer upp med musiken som inte är ett ting som kan ägas.

Musiken spelats in ”någonstans”, har en ljudbild som sällan kan återskapas, distribueras och konsumeras ”via molnet”. Kanske kan man konstatera att musik är mindre fysisk än någonsin? Kanske är det därför YouTube som gör musiken till en visuell upplevelse är så populär? Kanske är det därför som musiken i sig, själva ljudnivån, dynamiken (jmf. ”loudness war”) också under åren har ökat och fokuset allt mera har sjunkit mot det så fysiska basregistret. Då berör musiken oss trots att vi inte kan röra vid den.

Tidigare var musik knutna till fysiska medium som man kunde beröra, känna och uppleva med fler sinnen i lyssningssituationen. Kanske gjorde man egna kassettomslag eller som jag, antecknade inköpsdatumet. Man kunde läsa skivtexter, känna doften av vinylet – ja omge sig med sin musik på ett sätt som den strömmade musiken inte kan. Ännu. Kanske är det tillgänglighetens baksida.

Advertisements

NHL15

För några veckor sedan släpptes EA Sports NHL15-spel. Själv har jag inte hunnit införskaffa spelet ännu. Säkert gör jag det förr eller senare, jag kan bra vänta tills det blir lite billigare. Jag är ingen stor ”gamer” själv men har varenda version sedan 2011 och ett par från förra årtiondet. Visst, spelen utvecklas men det mest intressanta för mig är givetvis spelens soundtrack. De har minsann utvecklats under spelets historia. I versionen från 1996 fanns en riktig så kallad “Sport Anthem” med, nämnligen 2 Unlimiteds låt Get Ready For This. Låten blev inte bara ett av de första exemplen på hur man använder ”riktig” musik i dataspel, det blev också ett riktigt startskott för marknadsföring av musik via sport tv-spel.

Jo, den som var med på 90-talet minns kanske att 2 Unlimiteds låt släpptes redan 1992 och fanns med på Jock Jams-skivan från 1995. Den spelade redan flitigt på läktare runtom i världen men genom spelet befästes den som en av de allra första och största låtarna som associeras med sport, utan att låten för den delen skulle ha ett uns av sporttematik.

Med åren har den musik som har figurerat i sport tv-spel sökt sig in i arenorna. När fjolårets soundtrack blev officiellt skrev man på EA:s webbsida att musiken representerar sådan musik som fansen gillar att höra i sin hemma arena. Enligt min kanske lite prematura analys skapas det ett flöde mellan den musik som spelas i arenorna och den som finns i spelen. Båda influerar varandra. Spelen marknadsförs garanterat i arenorna (och på domarnas kläder i Liiga) men några krav på att dj:na ska spela låtarna lär inte ska finnas. Inte ens i NHL.

Årets NHL-trailer innehöll den drömlika låten Sea Voices av Porter Robinson. De fluffiga syntarna går som hand i handske med slow-motion videon. Notera hur videon har synkroniserats till tempot i låten. Det är alltså inte någon random låt som har klistrats på en video i efterhand utan är en genomtänkt helhetsproduktion. Att det sedan är fantastisk reklam för en, åtminstone för mig, okänd artist är sedan en annan sak.

Jag sammanställde en Spotify-lista av de låtar som finns i “årets” spel, NHL15. (Någon hade tacknämligt nog laddat upp musikens credits på YouTube.) Riktigt alla låtar fanns inte på Spotify. Kanske de ännut inte är utgivna. Av de som fanns med i fjolårets spel är det bara Wolfmother och evergreenen Kernkraft 400 av Zombie Nation som fick förnyat förtroende. Det är marknadskrafterna som styr sountracket men Kernkraft är, precis som Get Ready for This, en riktig sport anthem. Nationalsångerna i spelet är förresten inspelade av Slovakiens Radios Symfoniorkester, uppenbarligen licensierade från Naxos.

Min favortilåt genom år en är definitivt Franz Ferdinands Take Me Out. En låt som spelas ofta på bl.a. på HC TPS-matcher. Vad hade NHL05 varit utan den låten? Var hade bandet varit utan spelet?

Soundtracket för NHL15:

1985 – Time Of Your Life*
Bear Hands – Giants
Benny Benassi – Control feat. Gary Go
Close Your Eyes – Chain Gang
Death From Above 1979 – Trainwreck 1979
Empires – How Good Does It Feel
Every Time I Die – El Dorado
Fall Out Boy – My Songs Know What You Did in The Dark (Light Em Up)
Franc Wyte – What I’m Talking ‘Bout
Heroes X Villains – TWERK
Holy Fever – Find Your Fame*
Madeon – The City
Max Frost – White Lies
Plague Vendor – Black Sap Scriptures
Pup – Lionheart
Red Sky Noise – She Don’t Know*
Summer of ’69 – Come And Get It
The Graveltones – Forget About The Trouble
The Night Marchers – Fisting the Fanbase
The Wyld – Odyssey
Wolf Rider – From Where You Are
Wolfmother – How Many Times*
Young The Giant – My Body
Phil Garrod, Reed Hayes and John Loeffler – Red Line Scuffle*
Porter Robinson – Sea of Voices

*inte tillgänglig på Spotify

#KHLISHERE part 2

Ett nytt element som introducerats fullt ut, i en finländsk kontext, av Jokerit är sjungandet av nationalsångerna i klubbsammanhang. KHL har uppenbarligen som tradition att spela nationalsången för de respektive länder varifrån lagen kommer. Följaktligen sjöngs Vitrysslands respektive Finlands nationalsång under Jokerits första hemmamatch mot Dinamo Minsk. Inför Jokerits första match florerade rykten om att man alltid skulle spela Rysslands nationalsång först men så är inte kutymen, vilket man också konstaterade i efterhand i bl.a. Aamulehti. Det som hände var att en kvartett ur Ylioppilaskunnan Laulajat sjöng Vårt Land (på finska givetvis) och publiken lyssnade. Om folket sjöng med var det nog pinsamt svagt. Orsaken till att man tyst kan också att man chockades att kvartettens svajiga utförande. Innan det sjöngs den vitryska nationalsången. Att hitta någon som kunde sjunga den vitryska var garanterat utmanande, lång var sången dessutom.

Men vad är du detta med nationalsånger riktigt? Påstående att KHL har tagit intryck från NHL kan både bekräftas och ifrågasättas. I NHL sjunger man USA:s och Kanadas nationalsånger, först bortalaget och sen hemmalagets precis som i KHL. Ifall båda lagen är från samma land sjunger man givetvis nationalsången bara en gång. Den här traditionen härstammar enligt McLeod (2011) från andra världskriget då man vill stärka samhörigheten på hemmafronten genom att sjunga nationalsången. Detta gällde även i Kanada. Först sjöng man bara hemmanationens sång men så småningom började man sjunga båda lagens hymner. Man såg detta också som ett sätt att hedrade de veteraner som återvänt eller stupat. Sedan dessa har traditionen hållit i sig over there och ritualen har fått överdrivet klyschiga och patriotiska undertoner, speciellt i USA.

I Finland har man vanligtvis sjung nationalsången i exempelvis ishockeyfinaler (SM-Liiga) där man velat understryka matchens betydelse nationellt. Oftast har någon känd person sjungit nationalsången vilket också är vanligt i jubileumsmatcher. Idén är att nationalsången, som är en hel nations klingande symbol, fungerar som gemensam identitetsmarkör för båda lagen och dess fans. I vanliga grundseriematcher har lagens egna sånger ersatt nationalsångens funktion men dessa sjungs ju inte när lagen står uppradade på varsin blå linje.

Jokerit hänvisar till “internationella sammanhang”, när man motiverar varför man först sjunger bortalagets nationalsång sedan hemmalagets innan matcher. ”Kansainvälisiin jääkiekko-otteluihin on pitkään kuulunut kansallishymnien esittäminen ennen peliä”, skriver Jokerit i sitt pressmeddelande. Pressmeddelandet är ett svar på ett journalistiskt bottennapp av HS när man medvetet försöker skapa sensationer och gör en artikel medvetet onödigt svårtolkad. Klart att den är svårtolkad när Jokerits VD Jukka Kohonen inte vet hur man gör i KHL och drar till med att man han har en ”känsla av att man kommer att spela Rysslands nationalsång”. HS har nog fattat att Korhonen är ute och cyklar eftersom han helt klart är tänker på traditionen i NHL där har man bara har två nationalsånger att välja mellan och oftast sjungs bara den ena.

Med ”internationella ishockeymatcher” syftar Jokerit antagligen på VM, Euro Hockey Tour eller Olympiska spel där man använder nationalsånger före och kanske även efter matcherna. Innan matcherna stärker det samhörigheten för lagen och dess fans, efter matchen blir nationalsången en segersymbol. Nystartade Champions Hockey League (CHL) använder vad jag vet inga nationalsånger men har i motsats till KHL, NHL och Liiga en ljudlogo, dock långt ifrån lika etablerad och i samma proportioner som fotbollförebilden Champions League (vars ljudlogo är en adaption av Händels Zadok the Priest). De som såg HJK spela en internationell vänskapsmatch mot Barcelona i augusti, s.k. ”El Stadico”, kanske noterade att båda lagen marscherade in till tonerna Barcelonas hymn medan HJK:s Taas kansa täyttää spelades i ett lite senare skede. Ännu ett tecken på att i fotbollsklubbsammanhang ersätter föreningarnas egna hymner och sånger nationalsångerna identitetsskapande funktion. I ishockeyklubbsammanhang får hemmalaget traditionellt den musik man skrinnar in till. Bortalaget skrinner ofta in i mörkret och utan egen musik. (Så är det givetvis inte i stora internationella turneringar.) Sen sjunger man (kanske) nationalsångerna. Efter matcherna klingar inga nationalsånger i varken KHL eller NHL. Segersymboliken övertas av lagens egna traditioner sånger.

Så vad vill då Kontinental Hockey League (KHL) med att i en ”kontinental liga” spela nationalsångerna? Antagligen vill man gärna se matcherna som internationella matcher nu när flera länder har kommit med. När KHL grundades var den helt klart en motpol till NHL. När KHL grundes 2008 var 21 av 24 lag från Ryssland, och det rådde det knappast något tvivel om att man var inspirerad av de nordamerikanska ishockeytraditionerna.

Att sjungandet av nationalsångerna på Jokerits matcher har väckt uppståndelse i Finland är helt klart politiska och man tolkar KHL och Hartwall-arenans ryska ägarskap gärna som någon ny form av rysk imperialism. Utan krisen i Ukraina skulle Jokerits KHL-process ha fått helt andra rubriker och proportioner. I Nord-Amerika politiserar man också nationalsångerna genom att de istället får överdrivna patriotiska inslag. Men inte är man helt okritiska där heller. Precis som på många andra ställen har man demonstrerat mot USA:s krigsföring i bl.a. Irak genom att bua när nationalsången sjungs. Jag kommer själv ihåg hur man i ishockey-VM i Minsk buade när USA:s nationalsång spelades i matchen mot Schweiz. De ”neutrala” schweiziska supportrarna var synnerligen partiska. (En väldigt full schweizisk supporter iklädd krokodilkostym sprang runt arena och försökt övertyga oss att heja på Schweiz genom att skrika ”fuck USA!”)

Att vi här i Finland reagerar på att Jokerit på sina matcher – hemma som borta – använder Vårt Land som identitetsmarkör är i sin tur också naturligt problematisk. Någon kanske minns att Jokerit har använt sig av nationalsången tidigare men i helt andra syften. Under 1990-talet, när finlandssvenske (!) Hjallis Harkimo tog över Jokerit sjöngs nationalsången på Jokerits matcher. Denna importerade NHL-tradition användes då för att förstärka känslan av att Jokerit, som nu sökte sin identitet i östra Helsingfors, var det ”finska” laget medan den ständige trätobrodern, HIFK var det ”svenska” (läs: finlandssvenska) laget. Sverige-ropen skallade från Jokerit-supportrar i både Helsingfors ishall och Hartwall-arenan när lagen möttes för derbymatcher.

Idag är faktumet det att största delen av ishockey-Finland inte (ännu) ser Jokerit som sitt eller ”vårt” lag alltså någon form av helfinskt lag som represterar ”oss” i de internationella matcher som Jokerit och KHL anser att de spelar. Jokerit och KHL skulle ju givetvis gärna vilja att hela den finska nationen skulle ställa sig bakom ”vårt” KHL-lag. Men det kan nog ta en stund ännu. I väntan på det får vi hoppas att ritualen i Hartwall inte får överdrivet patriotiska inslag.

Källor:

McLeod, Ken 2011. We are the Champions: The Politics of Sports and Popular Music. Ashgate.

Tuovinen, Petri 2009. Musik, idrott och Vårt land. I Fredrik Pacius. Musiken som hemland. Red. Seija Lappalainen. Helsingfors: Svenska Litteratursällskapet i Finland. 162-175

Wickström, Mika 2012 HIFK – Jokerit. Taistelu Helsingin herruudesta. Helsinki: Tammi

#KHLISHERE

#KHLISHERE (1/2)

För lite över ett år sedan nåddes ishockey-Finland av beskedet att ishockeylaget Jokerit kommer att gå över till KHL. Jag skrev då ner några tankar och farhågor av vilka de flesta på basen av en match iallfall inte verkar ha besannats. Det är givetvis för tidigt att dra några stora slutsatser om vartåt utvecklingen kommer att bära, det vet knappast Jokerit själva heller. Men utgående från gårdagens hemmadebut mot Dinamo Minsk (4-5 förlust efter förlängning) tillåter jag mig att reflektera över några saker så som de upplevdes i min tv-soffa. (Jag har ju trots allt skrivit en vetenskaplig artikel om ishockeymusik som kommer att publiceras i höst. Där finns även empiri från Jokerits matcher.)

Den största ”nymodigheten” var, som utlovats, den ca 276 meter långa och 80 cm höga screenen som gick runt hela Hartwall-Arenan. Man har även uppdatera ljudet men det gick givetvis inte att upplevas via TV:n. Screenen som gick runt hela arenan samt led-lamporna som gick runt plexi-glaset gick inte att missa och gav lite NHL-känsla. Tydligen dansade Cheerleaders på någon scen nånstans men det förmedlades, tack och lov, inte till tv-sofforna så ofta. Tycker personligen att ”cheerleading” i ishockeysammanhang är pinsamt och mansgrisigt. Jokerit däremot har varit väldigt aktiva att lyfta fram sitt Dance Team i alla möjliga medier. I Jokerit-bilagan som delades ut med Helsingin Sanomat presenterades gruppen till och med innan spelarna. (Hjallis på sidan 3, Jokerit Dance Team & underhållningen på sidorna 4-5 och spelarna från sid 6 och framåt.)

Vad gäller musiken var det egentligen inte så mycket nytt under solen utöver att Foo Fighters The Pretender som länge har spelats i samband med spelarentrén hade fått stryka på foten till förmån för musiken ur den här videon.

(Kan också ses på Vimeo med produktionscredits)

Tematiken i låten IAM, som verkar vara en oreleasad låt av Gracias & Noah Kin, passar bra med Jokerits Minä, Me, Jokerit-slogan. Återkommer garanterat till detta i ett senare skede när jag har fått mera kött på benen.

Andra fasta musikinslag var orörda, exempelvis Mötley Crues Kickstart My Heart spelades (precis som förra säsongen) när Jokerits öppningsfemma presenterades, Ozzy Osbournes Crazy Train under i första spelavbrottet (när senkomlingar släpps in), Motörheads The Game som sista låt under i periodpausen och Creeds låt My Sacrifice efter matchen. Dessa fasta inslag med  situationsspecifik musik är låtar som dj:n själv har makt att bestämma över. Spelarpresentationens musik är helt klart koordinerat med diverse annat audiovisuellt material beställda från PR- och reklambyråer.

Eteläpääty höll liv hela matchen, ännu ser man inga tendenser att fankulturen skulle ha påverkats på den fronten trots att de helt garanterat bubblar under ytan. Eteläpääty fick även möjlighet att sjunga Katupoikien laulu i något skede. Och jo, Bill Contis Gonna Fly Now (“Rocky theme”) är fortfarande Jokerits målsång – fattas bara annat.

Det som också var som vanligt vara att publiken mer eller mindre konstant ignorerade musiken som dj:n spelade. För det kan man inte beskylla dj:n som i princip spelade en repertoar av låtar som Jokerit-publiken nog är bekant med. Snarare är det (fortfarande) så att den finska publiken faktiskt är mer intresserad av att medryckas av hejarklacken på plats. Endast vi några fåtal tillfällen, bl.a. när kidsens favorit Gagnam Style spelades kunde man helt fysiskt notera att det fanns interaktion mellan publik och inspelad musik. Fart på publiken fick utöver själva spelet och Eteläpääty endast de fiktiva ljudmätarna man verkade använda flitigt på jumbotronen. Men hur äkta det engagemanget är kan man ju ifrågasätta.

Ett helt nytt element, lite främmande för oss stela finländare hade man infört. Men mera om det nästa gång.

Faster than a polaroid picture

Campus Allegro är en härlig plats att jobba på. Det är en smältdegel av olika kulturuttryck och här samsas allt möjligt folk inom samma kvarter. Bara i den lilla korridor där jag har min forskarlya finns en grafisk designer (eller två, tre…), en fotograf, en frilansande skribent,  ett lokalt kontor för ett pälsauktionsbolag samt ett mediabolag. Idag när det blev bråttom och jag inte hittade mina passfoton var det bara att ta några raska kliv till snälla Linda på Memento.

Under tiden som kaffet puttrade knäppte hon ett snyggt porträtt, passfoto-style. Det gick ungefär lika snabbt som det hade tagit för ett polaroid-foto att torka.  Dessutom fotoshoppade hon bort tvååringens drägel från min t-skjorta.