Det är rätt sällan jag brukar använda WordPress’ statistikfunktion över hur många läsare ett specifikt inlägg har nått, eller hur läsare har hittat till min blogg. Idag gjorde jag faktiskt det.
Nej, jag tänkte inte redogöra för statistiken. Däremot märkte jag att det har funnits ett rätt stort intresse för ett specifikt material – de texter som handlar om KPV och KPV-humppa. Orsaken är förstås den att KPV, fotbollslaget Kokkolan Pallo-veikot från Karleby [Kokkola på finska] igår avancerade från division två till division ett.
Lugn, jag tänker inte börja dra Kokkola-vitsar nu. Istället tänkte jag göra det enkelt för alla Kokkolbor som nu är på jakt efter humppan eller orden till den. Allt finns samlat under den här KPV-humppa taggen. Om du vill gå rakt på sak så rekommenderar jag den här texten från förra sommaren. Där finns YouTube-länk till humppan samt texten till den. Text och noter till humppan finns också i KPV:s nyaste historik.
Så sent som i somras skrev jag också en längre tidningsartikel, “Marscher som fotbollskultur”, där jag bland annat redogjorde för humppans historia men lyfte också fram lokalrivalen GBK:s musik samt användningen av kända militärmarscher i den Österbottniska fotbollskulturen. (Av upphovsrättsskäl är bilderna borttagna från pdf:en.)
Grattis till avancemanget KPV! Ett speciellt grattis till alla informanter med kopplingar till föreningen som jag har haft nöjet att få diskutera Karlebyfotbollens historia med. Ingen nämnd, ingen glömd!
Förra sommaren när jag gjorde lite efterforskningar för mitt ”fotbollsmarschprojekt” stötte jag på en sång som finns omnämnd som “Vi är fotbollsgrabbar…” i Roy Frilunds JBK-historik (2004) Från skyttegraven till fotbollsplanen Jakobstads Bollklubb 1944-2004. JBK-sången rönte då inte något större intresse eftersom jag var på jakt efter annat och någon melodi fanns inte heller omnämnd i historiken. Jag drog slutsatsen att sången antagligen skrivits för något jubileum och kanske aldrig fått någon egentlig melodi. Jag frågade några JBK:are om sångens historia men utan resultat.
Antagligen pratade jag med för unga JBK:are för i samband med att jag intervjuade en av JBK:s tidigare ordförande förra veckan blev jag informerad att sången visst har en melodi och att den faktiskt sjöngs så sent som på i december 2014 på JBK:s 70-årsjubileum. Melodin lär ska vara en känd melodi från 1950-talet och den går ungefär så här
(melodin inknackad “midi-style”). Hör av dig om melodin låter bekant!
I JBK gillar man tydligen att sjunga och i historiken (s. 16) skriver man att ”Det finns knappast något lag som sjungit så mycket som JBK. Vi sjöng alltid på våra resor, minns Ström som själv köpte en gitarr och spelade när laget åkte med lastbil”. Vilken av de många Ström:are som har spelat i JBK det var som köpte gitarren framgår inte i historiken.
En av sångerna man sjöng var antagligen Vi äro fotbollsgrabbar… Texten till sången är skriven av Albin Harell (född 1912). Samme Harell har också bl.a. skrivit texten till Håkan Strengs sång Kajsa-Lenas frassin. JBK:s sång torde vara skriven i början av 1950-talet och enligt historiken från 2004 lyder texten så här:
”Vi äro fotbollsgrabbar alla, som har ett glatt och käckt humör.
Fast vi ur serien kan falla, vi sjunger ändå gladeligen uti kör.
Här vilar inga sura miner, fast någon gång vi kammar noll.
Än kommer dag då solen skiner, i JBK vi spelar boll.
När ifrån planen bort vi tåga, vårt glada lynne än vi har
mot nya duster än vi våga, ty fotbollsgnistan sitter än i laget kvar.
Vi äro nog kamrater äro alla, vi trivs ej med gnat och gnäll.
Blott muntra sånger ska vi tralla, i JBK vi spelar boll.
Små söta flickor uti staden, de går och hoppas på en ring
av gentlemän på promenaden, men ej av långhårs pjattar uti jazz och swing.
Nej det skall vara käcka grabbar, som har humöret i behåll.
Av idrottsmän som ej gör tabbar, i JBK vi spelar boll.
Snart våra dobbskor ifrån hyllan får börja på en ny säsong
ty ny i vår glatt i nyllan fram emot mästerskapet tager nya språng.
Och sen omsider vi nog hinner i mästerskapet ha vår roll
att vi är laget nog som vinner, i JBK vi spelar boll.
Det finns två intressanta saker i texten. För det första är att den är rätt ödmjuk i tonen. Man är realistisk med att i bland kammar man noll, ja man kan till och med falla ur serien. Idag skulle det nog inte komma på fråga att skriva en kampsång där man antyder att man också kanske kan förlora matcher. I den här sången poängterar man samvaron och att man är glada grabbar som spelar fotboll i JBK. Även i texten till KPV:s humppa från 1969 antyds det att man måste tåla en förlust ibland.
Det som är det intressantaste med JBK-texten är referensen i den tredje versen till långhåriga så kallade swingpjattar. Detta ringar också in texten som en intressant beskrivning av samtiden på 1940- och 1950-talet. Fotbollspelarna var käcka gentlemän i motsats till långhåriga pjattar som enligt textförfattaren inte var något brudgumsmaterial.
Enligt en artikel av Martin Kristensons var swingpjattar framförallt unga män som klädde sig i överstora kläder och dansade till jazz och swing:
”Swingpjattarna började dyka upp i Sverige, speciellt i Stockholm, runt åren 1941-42. Man kände igen dem på de smala byxorna, de långa kavajerna som kunde gå ända ner till knäna, det för tiden chockerande långa nackhåret och hattarna ”som regnskyddet på Stureplan”. Vita strumpor, svarta skor och långa, långa slipsar, gärna med Hawaiimönster, fullbordade bilden.
Förebilderna fanns i USA, och nådde Sverige via England. Cab Calloway, den elegantaste av alla amerikanska orkesterledare, imponerade på de svenska ungdomarna med sin häftiga scenutlevelse och extravaganta klädstil.”
Kläderna har också kallat zoot suits och i Amerika, där det mesta ransonerandes under krigstiden, även tyg, upplevdes klädstilen provocerande på många sätt. Clark Gable har av vissa sett som en förebild för stilen. I Sverige var man bekymrad över ungdomens förvildning när man försökte hitta ett namn på moderörelsen. Kristenson skriver att ett
”genomgående tema i de många förslagen är swingpjattens brist på manlighet. Det var nog många som frågade sig hur Sverige skulle kunna försvaras i händelse av krig med en sådan ungdom. De beskrevs inte som ”Sveriges hopp”, utan som ”Sveriges hoppsan”, när rörelsen skulle namnges.
I JBK:s sång ställs den fotbollsspelande gentlemannen mot denna omanliga swingpjatt, så som han beskrivs i Sverige vid denna tid. Jakobstad är givetvis inte Stockholm men influenserna kom oftast västerifrån och månne inte även pjattar har skymtats i 50-talets Jakobstad, annars skulle de knappast ha nämnts i texten. Vid den här tiden stod också idrotten för det sunda idealet och styrkan fanns i kollektivet samt i idealismen som låg bakom idrotten. Detta kontrasterade mot de ungdomar (och musiker) som bara ville förnöja sig och uppfylla sina egna behov. Hur kraftig ska inte reaktionen mot swingpjattar i Finland ha varit under denna tid? Finland hade ju, i motsats till Sverige, varit i krig. Och JBK som förening föddes ju praktiskt taget vid fronten, vilket även framgår av JBK:s historik.
Kontrasten mellan sport och musik blev kanske ännu skarpare när rocken slog igenom. David Rowe (1995), som studerat rock och sport som två former av populärkultur, anser att både rock och sport under 1950- och 1960-talet, var de två tydligaste exemplen på ungdomskultur fixerad vid en ungdomlig kroppsbild trots att det var tydligt att sport och rock som institutioner var på väg åt olika håll. Sporten fick symbolisera det rena och hälsosamma kroppsidealet.
I Kai Pahlmans och hans Futistrios låt Jos sais kerran reissullansa från 1966 får man en liten bild av de hurtiga HJK:arna som “spelade för flickornas skull” (”sinun takiasi nätti tyttö olen lähtenyt reissulle”) och som bland annat gärna skulle ha haft nån att krama i bussen på vägen hem från matchen. Idag skulle ett motsvarande PR-jippo nog anklagas för sexism. I JBK verkar man iallafall ha sjungit i bussen.
Sedan jag kom ut ur “artikelskrivningsmode” i slutet av januari har jag haft full rulle med att ta itu med saker som blivit lagda åt sidan under tiden. Det innebar först och främst att skriva mängder av stipendieansökningar. Efter sista september 2015 är min forskningsfinansiering ännu olöst. Konkurrensen om finansiering är stenhård i Finland.
Jag har också tagit i itu med några intervjuer som blev ogjorda i somras för mitt “Projekt fotbollsmarscher“. För två veckor sedan intervjuade jag tre riktiga föreningsmänniskor från VIFK, GBK respektive FF Jaro. Tre av den där typens talko– och föreningsmänniskor som det är så svårt att hitta idag. Föga överraskande var bara en av de här grabbarna under 70 år.
I samband med en intervju angående historien bakom Vasa IFK:s användning av den tyska marschen Alte Kameraden som ingångsmusik, framkom det att samhällsvetaren Claus Stolpe för några år sedan skrivit en liten artikel om marschen.
“Ett standardinslag på VIFK:s hemmamatcher är att Hasse Karlsson, Olle Sand, Peik Strömsholm och vilka som nu råkar hålla till i speakerbåset lägger på en inspelning av den tyska marschen ”Alte Kameraden” då lagen går in på planen. Hur många år den här traditionen har på nacken vet jag faktiskt inte. Men så länge jag kommer ihåg har den spelats i samband med hemmamatcherna. Tids nog lärde jag mig att det alltså var fråga om ”Alte Kameraden” (”Gamla kamrater”, ”Vanhat toverit”). Det där med ”Kameraden” syftar förstås på ”Kamrater” i meningen IFK:are (”Idrottsföreningen Kamraterna”).”
Alte Kameraden, som jag även tidigare har behandlat tidigare här på bloggen, är skriven redan år 1889 vilket betyder att den har överlevt två världskrig. Men marschen, trots att den ursprungligen är tysk, har också lyckats med konststycket att gå “obefläckad” genom krigen. Stolpe konstaterar att:
Intressant nog har marschen lyckats förbli politiskt obelastad, utan att associeras med nazismens illgärningar eller annat destruktivt. ”Alte Kameraden” och några få andra marscher brukar kallas ”Weltmärsche” (världsmarscher).
Den “obelastade” marschen var uppenbarligen populär och uppskattad både innan, efter och under kriget, vilket är orsaken till att den ännu idag hörs på VIFK:s matcher. VIFK:are som tjänstgjorde i det finlandssvenska regementet IR 61 under fortsättningskriget hörde uppenbarligen marschen ute vid fronten, fattade tycke för den och tyckte att den var lämplig att spela när man återupptog fotbollen efter krigen. (Man spelade nog fotboll under kriget också. Orsaken till att VIFK var så bra efter kriget vara att många Vasa IFK:are spelade tillsammans i olika serier vid fronten. Se VIFK:s 85-årshistorik Jubileumsboken 1985, s. 93-98). I Sverige är marschen mera känd som Den gamla vaktparaden efter att Povel Ramel “populariserade” den ytterligare år 1951. Av flera orsaker tror jag inte att det skulle komma på fråga att spela marschen på matcher i Sverige. Det är bara en fingertoppskänsla jag har.
Men på Vasa IFK:s matcher på Sandvikens fotbollsplan i Vasa torde Alte Kameraden-marschen, som även framfördes live i samband med en match sommaren 2014, ha spelats från skiva i samband med spelarnas entré ända sedan krigsslutet. Det om något är en tradition att värna om.
Här framförs Alte Kameraden “live” av Malax Hornseptett i samband med VIFK:s match mot Närpes Kraft 29.6.2014
Septetten och Vasabygdens körer framförde också bl.a. You’ll never walk alone.
Förra veckan hade jag äran att besöka grannstaden Karleby två gånger. I normala fall när jag rör mig mot staden i norr brukar jag ta del av något i världsklass; endera Mellersta Österbottens Kammarorkesters konserter eller Kokkolan Tiikerits volleybollmatcher. Det är sällan man vallfärdar från Jakobstad för att se på fotboll till Karleby men förra veckans resor var båda faktiskt fotbollsrelaterade. Eftersom jag redan tidigare skrev ett inlägg och KPV och dess humppa är det väl mer än rättvist att jag uppmärksammar GBK också.
Som jag skrev i en tidigare text har KPV-humppa spelats på KPV:s matcher sedan 1969/70. Gamlakarleby Bollklubb grundad 1924 må inte ha någon egen gammal, “klassisk” kampsång men man har faktiskt spelat ett och samma musikstycke i samband med lagets inmarsch sedan åtminstone 1958. Vilken musikstycke då? Jo, “Bron över floden Kwai”, givetvis. Det vet väl alla GBK:are, eller?
Melodin som visslas i detta världesberömda filmklipp är Colonel Bogey March som skrevs redan 1914 och blev ett väldigt, väldigt populärt musikstycke. Marschen användes och kompletterades med annan musikför filmen Bron över floden Kwai år 1957 av kompositören Malcolm Arnold. För de flesta är musikstycket säkert synonymt med filmen trots att det egentligen är frågan om två olika musikstycken.
En GBK-källa som enligt egen utsago inte har missat mer än ett tiotal matcher sen 1958 kunde intyga att marschen har spelats på GBK:s matcher sedan 1958. Bron över floden Kwai hade premiär i Finland hösten 1958 och den populära filmen uppges som orsak till att musiken från filken har letat sig in i sportsammanhang. Även källor i anknytning till Vimpelin Veto nämner filmen som orsak till att marschen har spelats på Saarikenttä i Vindala sedan ungerfär samma tider. På GBK:s matcher spelas marschen när lagen marscherar in på plan med man på Vetos bobollsmatcher har spelat den när “uppdraget är utfört” och spelarna/publiken går ut.
Enligt Finlands ljudarkiv spelades den populära “Kwai-marschen” in i Finland hösten 1958 vilket kan betyda att den spelades på fotbollsplanerna först 1959, men det är bara spekulationer. Vid denna tid var ljudanläggningar dyra och inte allt för vanliga heller. Det verkar iallafall som att det kring dessa tider åtminstone har funnits ljudanläggningar på Centralplanen i Karleby samt vid Fiskhallsplanen som blev klar år 1960. Järnvägstorgets grusplan, där man spelade våromgångarnas matcher fram tills 1960, hade troligtvis ingen ljudanläggning.
Det finns givetvis många orsaker till att just “Kwai-marschen” spelades samt att man bara fortsatte och fortsatte att spela den på GBK:s matcher. Den främsta orsaken till att den överhuvudtaget spelades var att det var den tidens populärmusik och marschen populariserades via filmen. Egentligen är det lika logiskt som att man idag spelar filmmusik av Hans Zimmer eller annan populär musik (observera särskrivningen) på idrottsarenor runtom i världen. Samma gäller den för sin tid omåttligt populära Dirlanda som “fastnade” hos flera lag (inte bara HC TPS) efter att Kai Hyttinen gjorde den populär i Finland år 1972. Skillnaden till idag är att utbudet och tillgången till både teknologi och musik ser helt annorlunda ut än situationen år 1958 (eller 1972). Musiken som en gång var populär musik (inte bara populärmusik) har med årens lopp har förvandlats till en del av laget, dess historia och tradition och i och med det är det självklart att fotbollspublikens reception av musikstycket har förändrats genom åren. Idag är det fortfarande populär musik men det är definitivt inte populärmusik. På GBK:s matcher spelas alltså samma musikstycke som 1958 men upplevelsen av musikstycket och de känslor och (kulturella) minnen det väcker hos oss gör att det egentligen är ett helt annat musiktycke vi lyssnar till idag.
En annan orsak till att melodin till Colonel Bogey March var känd redan innan filmen var att man i England under andra världskriget gjorde sången “Hitler Has Only Got One Ball”. (Kolla in den historiskt inkorrekta men roliga sketchen)
Dock tror jag inte alls att dessa “anti-nazi” associationerna var en bidragande orsak till att GBK valde sången men förstärker iallafall antagandet att melodin var känd redan innan filmen hade premiär. Filmmakarna bakom Bron över floden Kwai var däremot definitivt medvetna om dessa associationer och valde uppenbarligen just därför att inte att sjunga den för den tiden ganska vulgära texten om nazisternas testiklar utan visslade melodin istället. Det cirkulerade flera versioner av texten.
Några som verkade ha haft minst lika stora problem med visslande som soldaterna i filmen är humorbandet Triio Peeråsetsi från Karleby. Trio Peeråsesti har hedrat GBK med en alldeles egen version av Colonel Bogey March. Marschen är helt klart en del av GBK och tillika accepterad av fansen.
Marschmusiken går som en röd tråd – eller kanske snarare en röd rand – genom GBK:s historia. Den yngre delen av publiken har dock kanske lättare att spontant relatera till målsången We’re gonna win av Bryan Adams, eller den av spelarna utvalda musik som spelas under uppvärmningen. Men vem vet, kanske dagens juniorer om 50 år behöver förklara vem Bryan Adams är samt varför man har spelat den mållåten sedan 2006.
… nyt nurmikentän pelivaltias”. Så lyder en av de mest karaktäristiska fraserna i Karlebyföreningen Kokkolan Pallo-Veikots sång “KPV-humppa”.
Enligt Äänitearkisto är kompositören till KPV:s kampsång Unto Väinö Jutila och KPV humppa foxsi, som den heter i registret, är inspelad 1969 av okänd ensemble (Antagligen Unto Jutila Yhtye) En humppa är en snabb foxtrot, därav tillägget “foxsi”. Texten till sången är skriven av av Heikki Nopanen. Denna humppa har enligt utsagor spelats sedan år 1970 när KPV:s spelare marscherar in på plan och lär göra det också ikväll när KPV står värd för säsongens andra derby mot GBK. KPV grundades år 1930, sex år efter GBK. Sången uruppfördes högtidligt “live” 28.9.1969 i samband med matchen mot HJK, där KPV säkrade guldet med seger 1-0.
Under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet skördade både KPV:s juniorer och seniorer stora framgångar vilket säkert motiverar att humppan är skriven just då. Det bör påpekas att sången är äldre än Vexi Salmis HOO-JII-KOO (1973), som bygger på Chelseas Blue is the Color (1972), samt legendariska Nyt Teps!! (“Tepsi tekee kohta maalin”) som Seitsemän Seinähullua Veljestä spelade in år 1976. En mycket tidigt skriven och inspelad kampsång med andra ord. Respekt till kokkolaborna för det. Det skulle vara intressant att komma över originalet och få möjlighet att höra även Palloveikot-marssi som lär ska vara spår nummer två på skivan.
Till kampsånger (på finska kannatuslaulut eller kannustuslaulu) hör att hylla det egna lagets prestationer, gärna på bekostnad av motståndarna. Det är också vanligt med något som man brukar kalla för topofili, dvs. kärlek till platsen. Nu är det inte alltid den fysiska eller geografiska plats man hyllar utan det sociala rum som laget med sin verksamhet har skapat där. Kalahallin hiekasta noussut syftar på “Fiskhallsplanen” som både KPV och GBK – jo, det fanns nog mer än bara sundet/”sunti” i Kokkola – fick ta i bruk 1961 när grusplanen på Järnvägstorget skulle omvandlas till ny busstation.
Våromgångarna spelades år 1907-1960 på järnvägstorgets grusplan innan man under sommarmånaderna äntligen fick beträda Centralplanens (sportplanen) gräsplan. Centralplanens gräsplan invigdes i Gamlakarleby 14.7.1935. Den byggdes på Paskalampen/Paskalampi och skulle man följa samma tradition som i Åbo (Kuppis) och Vasa (Sandviken) borde den följaktligen heta Paskalampen. Det om något skulle sätta Karleby på fotbollskartan. Fiskhallsplanen som man besjunger i KPV-humppa lär för övrigt ha varit en mycket otrevlig plats för motståndarlaget att spela på.
Källor bl.a. Björkstrand, Olav & Frilund, Roy 2009. Föregångare.
Palloveikot ihmeitä antoi
Kokkolan kartalle kantoi
Ennen oli meillä vain sunti
mut nyt jo lötyy sentään muutakin
Löytyy KPV!
Teidät sen!
Se on KPV!
Rautainen!
Kalahallin hiekasta noussut
nyt nurmikenttäin pelivaltias.
K – P – V kotikentän kannatuksen tietää
Sen myötä moni voitto kotiin tullut on
Saa joskus tasapelin, tappionkin sietää
Se kaikki kuuluu aina jalkapallohon
Katsomo kun huutaa ja pauhaa
KPV kentällä jauhaa
Vastapuoli hetkeenkään rauhaa
ei saada voi on pojat vauhdissa
Se on KPV!
Teidät sen!
Se on KPV!
Rautainen!
Kalahallin hiekasta noussut
nyt nurmikenttäin pelivaltias.
K – P – V puolustaa ja hyökkää raivoisasti
Sen vauhti vastapuolen pian uuvuttaa
Sen taito trimmattu on viime mieheen asti
Se pelitaidollansa voitto saavuttaa
K – P – V kotikentän kannatuksen tietää
Sen myötä moni voitto kotiin tullut on
Saa joskus tasapelin, tappiokin sietää
Se kaikki kuuluu aina jalkapallohon.
För min del har det handlat väldigt mycket om ishockey och alldeles speciellt landslagsishockey den senaste tiden. Mitt i allt detta är jag nu intresserad av ingångsmarscher i fotboll. Alltså den musik som spelas när lagen tågar in. Jag vet att några lag har entrémusik med väldigt långa anor och traditioner och har själv tidigare skrivit lite grann om FF Jaro och historien bakom ingångmarschen Die Alte Kameraden. Det finns även andra lag i Veikkausliiga som spelar annat än bara den obligatoriska ljudlogon.
Från SLS/Folkmusikinsitutet fick jag för en tid sedan löfte om lite ekonomiskt stöd för att kunna kunna dokumentera några “fotbollsmarscher” och speciellt historien bakom traditionen med ingångsmusiken. För att göra musiketnologi, helt enkelt.
Jag har nu möjlighet att göra ett antal intervjuer och dokumentera några “moderna” entréer. Materialet placeras i Folkmusikinstitutets arkiv och kan bli värdefullt materal även för andra forskare i framtiden.
Nu är jag alltså intresserad av att veta vilken ingångsmarsch just ditt lag använder. Veikkausliiga, Ykkönen, Kakkonen, Kolmonen… nivån spelar egentligen ingen roll. Kommentera gärna, svara på min förfrågning på twitter eller skicka ett mail på kahlsved [a] abo.fi
Musik, sport & allt där emellan 