Tag Archives: digitalisering

Vad gör människor med musik i framtiden?

Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet 27.2.2019

 

Vad gör människor med musik i framtiden?

Hembränt hör historien till – i dag kommer musiken till oss både (o)frivilligt och “gratis”

Impuls publicerad i Hufvudstadsbladet 22.5.2019

Hembränt hör historien till – i dag kommer musiken till oss både (o)frivilligt och “gratis”

För några veckor sedan besökte jag en skivmässa i grannstaden tillsammans med min äldste son. I motsats till honom är jag är inte speciellt intresserad av vinyler men det är intressant att diskutera musik och spegla de egna vanorna mot ungdomens.

Ingen av oss hittade det vi letade efter men jag åkte hem med lp-skivan Olympic hits (1964) och gitarristerna Julian Bream och John Williams legendariska lp Together (1972). Skivan med “olympisk musik” var prissatt i överkant men jag fick en trevlig pratstund på köpet.

Nån ägare före mig hade skrivit in datumet 11.10.1979 på gitarrskivan. Jag har aldrig köpt nya lp-skivor men antecknade ofta inköpsdatumet i mina cd-skivor. Det gör att jag i dag kan koppla dem till olika livsskeden. Det är inte bara skivor utan är knutna till den jag är, blir och har blivit.

Green Days neongröna cd Dookie har jag daterat 27.12.1994. Den köpte jag för julklappspengar i tonåren. Den har nog inget samlarvärde eftersom konvolutet har bitmärken av mina barn. Alla har de i tur och ordning lokaliserat den färgglada skivan med det tecknade omslaget och lyckats peta ut den ur skivhyllan, även den unge mannen som kom med mig till Karleby. I övrigt är han inte någon storkonsument av cd:ar, men hör till den generation som bidragit till att lp:n har fått en viss renässans.

 Bream & Williams skiva kunde jag ha låtit vara oköpt men jag drabbades av en stunds nostalgi när jag fingrade på omslaget och började läsa konvoluttexterna. Utan att jag ens lyssnade på musiken förde skivan mig tillbaka till min studietid. Under fildelningens storhetstid i början av 2000-talet hänfördes jag av duons musicerande via en egenhändigt bränd skiva utan omslag som jag lyssnade på genom min billiga cd-spelare i köket.

I dag hade jag kunnat få tillgång till musiken via de strömningstjänster jag använder men skivan som medium inbjuder till långsamhet och reflektion likt alla de timmar jag spenderade i musikaffären eller diskuterade musik med vänner. Mina skivköp var oftast välavvägda, kanske resultatet av att tålmodigt ha suttit med fingret redo på record-knappen på kassettbandspelaren i väntan på att favoritlåten ska spelas på radion.

I dag är tillgänglighet inte något problem vilket jag är tacksam för i vardagen som pedagog. Jag minns en lärare som på slutet av 1990-talet tvingade en klasskompis att cykla hem och hämta en skiva som hen hade lånat från skolans bibliotek och som läraren behövde för musikhistorielektionen.

Annat är det i dag. Unga kan på bara några sekunder via mobiltelefonen söka fram den musik de behöver. Nutidens “mobila” musikkonsumtion där när, var och hur man “införskaffade” musiken inte spelar lika stor roll kommer säkert att influera dagens unga musiklyssnares förhållande till och samtal om musik. Musiken kommer till en där man är, möter en i vardagen på ett annat sätt än förut. Ofta mer eller mindre gratis.

Även i dag når musik oss via olika medier men den teknologiska förändringen och inte minst digitaliseringen har bidragit till många förändringar på förhållandevis kort tid. Dylika förändringar i våra musikvanor är en grupp musikforskare från Åbo Akademi intresserade av inom projektet “Digitaliseringens inverkan på minoritetsmusik” (DIMM).

Det här var min berättelse. Du har möjlighet att dela med dig av din genom att svara på frågelistan “Musiken i din vardag” som finns på Svenska Litteratursällskapets hemsida.

Digitalisera inte bort mänskligheten

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 31.5.2015

Det har knappast gått någon förbi att regeringsprogrammet lanserades tidigare i veckan. Många har höjt rejält på ögonbrynen rejält åt de stora besparingar som ska genomföras inom utbildning. Många miljoner ska bort än en gång men enligt blivande ministern kommer dessa att beröra väggar, administration och överlappningar. Trots tidigare löften kommer nedskärningar att drabba klassrummen, från dagis till universitet. Det är oundvikligt. Större grupper, mindre antal lärare och mera nätbaserad undervisning. Och digitalisering. Vi har hört det förut.

Begreppet digitalisering dyker upp på många ställen i regeringsprogrammet men förklaras inte direkt. I forskningssammanhang innebär digitalisering bl.a. att forskning tillgängliggörs fritt på nätet, så kallad Open Access. Med Open Access görs nya forskningsartiklar tillgängliga för allmänheten och forskningssamhället på nätet och universitetsbiblioteken slipper att ”köpa tillbaka” texter i form av dyra licenser. Det är bra. Forskning som har gjort med offentliga medel ska inte hamna bakom dyra betalväggar.

Men tyvärr är jag rädd för att regeringens digitaliseringsiver främst kommer att innebära att lärare ska ersättas med elektroniska plattformer. Stoffet som studerande ska kunna läggs ut på nätet och voilá – problemet är löst. Studerande läser, lämnar in uppgift och får feedback och vitsord av ansvarig lärare. Studiepoäng registreras, alla har varit effektiva och ”inlärning” har skett. Okej, en kraftig generalisering men faktum är att det är ungefär så det går till. Ibland fås knappt feedback eftersom ansvariga lärare helt enkelt inte hinner med arbetsbördan. Att många unga studerandes nätkompetenser knapp överstiger googling och svepande på mobila enheter verkar inte bekymra vår nya regering.

En sak jag har noterat i kursutvärderingar (på andra och tredje stadiet) är att studerande törstar efter att få feedback och att få diskutera ämnet som undervisas. Mänsklig interaktion, helt enkelt. Den positiva feedback som studerande vanligtvis ger i utvärderingar tangerar oftast de situationer där de har kunna vädra sina tankar och funderingar i möten med andra. Och det är ju där och då som inlärning sker och förståelsen fördjupas. Att läsa betyder inte automatiskt att man förstår. Inte på något undervisningsstadium.

För en tid sedan hade jag möjlighet att träffa en forskare vars böcker jag lusläst. Forskaren hade i sin tur läst min senaste text vilket var mycket spännande eftersom jag hade hänvisat till hen många gånger. Den inspirerande handledningssessionen var betydligt mer värd än alla böcker jag trodde jag hade förstått. Varför hänvisar du till den här typen här?, frågade forskaren och pekade på sitt efternamn och ett ställe i texten där jag hade slingrat mig runt ett svårt begrepp utan att egentligen visa att jag hade förstått. Sen pratade vi över en timme och lärde oss av varandra.

Att citera är inte det samma som att förstå. Att läsa inte är det samma som att förstå. Först när vi måste verbalisera och tillämpa det vi har läst kan vi lära oss något nytt. Kanske till och med fördjupa. Min nyfunna forskarvän ställde exakt de rätta frågorna. Det krävdes något som inte fanns i de där böckerna: ett mänskligt möte.

Det finns alltid en bok, en till och en till, både digitala och tryckta. Men var finns framtidens sammanhang att diskutera dem? Vi får inte i denna digitaliseringsiver rationalisera bort människorna, lärarna, möjligheten till interaktion öga mot öga och inspirerande möten.