Monthly Archives: October 2015

“Nacka” Skoglund – Vi hänger me’

Av någon orsak förirrade jag mig in i den svenska fotbollssångens värld idag. Nu får jag inte Lennart “Nacka” Skoglunds (1929-1975) fotbollsinspelning Vi hänger me’ (1958) ur mitt huvud.

Under hemma-VM i fotboll 1958 tog Sverige ett sensationellt silver och “Nacka” Skoglund valdes till VM:s bästa vänsterytter. Efter VM skrev den blivande ABBA-managern Stikkan Andersson text och musik till Vi hänger me’, en låt som Nacka sen sjöng in och som blev en riktig sommarplåga.

Säg vad man vill om Nackas sångkunskaper men låten fastnar och Stikkan Anderssons öppningsfraser är skickligt formulerade:

“Några andra lirare och lilla jag, har satt upp en skifflegrupp(1) i vårat lag, det har blivit populärt bland vår publik, så nu skyfflar vi in målen till musik.

Vi hänger me´, vi hänger me´, av någon anledning så gör vi faktiskt de´….

(1) Skiffle var en populär musikstil under 1950-talet, där man bl.a. spelade på tvättbrädor. Den kanske mest kända skifflemusiker var Lonnie Donegan.

Link

Idag bloggdebuterar jag på den finska upphovsrättsorganisationen Teostos webbsidor:

“Siis, mitä sä tarkalleen ottaen tutkit?” Tämän kysymyksen kuulen usein. Olen kiinnostunut siitä, kuinka nauhoitettua musiikkia käytetään urheilutapahtumissa. ”Käyt matseissa ja kuuntelet ta-da-daa:ta?” Jotain siihen suuntaan, blogaa Kaj Ahlsved ja kertoo musiikin roolista urheilun historiassa ja eri otteluhetkissä.

Lue koko juttu >>> http://www.teosto.fi/teostory/urheilu-musiikki

Den föreställda gemenskapen pisshuvud

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 4.10.2015.

Den föreställda gemenskapen pisshuvud

Den senaste tiden har man översköljts med bilder på människor som försöker skrämma bort flyktingar som söker trygghet i Finland. Ett exempel är den (o)mänskliga muren som hade skapats i Torneå (19.9) för att, åtminstone på ett symboliskt plan, försöka förhindra flyktingar att ta sig till Finland. Välmående (?) lappländare skränade ”stäng gränserna!” och bevisade att det finns en selektiv historieglömska hos vissa medborgare.

Den senaste tiden har jag fascinerats av statsvetaren Benedict Andersons tanke om den föreställda gemenskapen. Idén är att man kan känna sig delaktigt i olika gemenskaper trots att man inte känner alla andra medlemmar eller ens under sin livstid ha möjlighet att träffat dem. Anderson använder ”nationen” som ett exempel på en föreställd gemenskap. I föreställda gemenskaper är det för samhörigheten nödvändigt att det finns gemensamma kollektivt accepterade symboler.

Tanken om den föreställda gemenskapen är som mest kraftfull inom sport där namngivna representanter framträder i gemenskapens färger och symboler. Därför var det inte någon större överraskning att ishockeylandslagets lejonprydda spelskjortor skymtades bland de som protesterade i Torneå. Ishockeyförbundet, som nog har tagit ställning mot exempelvis mobbning, skickade några dagar efter Torneå-incidenten ut en fjuttig tweet med budskapet till sina fans att supportertröjorna hör hemma på läktaren, inte på demonstrationer.

Demonstranterna stod hand i hand, några invirade i Finlands flaggor och sjöng sig samman med nationalsången. Lejonet, detta ack så finländska djur, symboliserar styrka men flaggan och nationalsången fungerar ofta som offersymboler, dvs. symboliserar det man kämpar/kämpat för. På banderollerna var man av åsikten att Finlands veteraner har offrat sig i onödan. Via medier förmedlades uppståndelsen i Torneå till likasinnade men också till förfärade människor vilka skämdes å sina landsmäns vägnar. Allt detta i den föreställda gemenskapen Finland.

Det går inte att förhindra att grupper med tvivelaktiga syften roffar åt sig symboler för att föreställa sig större än vad man egentligen är. Deras syfte är att chockera samt få andra att föreställa Finland på ett visst vis. I dess mest manipulativa form kallas det för propaganda.

Svenskspråkiga finnen Runeberg och tyskfödde Pacius hade säkert haft ett och annat att säga om nationalsången. En som däremot kunde ryta till var krigsveteranen Henrik Forsius som i HBL (22.09) påpekade att det är skamligt att veteranerna används som slagträ av invandringsfientliga demonstranter.

Jag undrar om Marcus Rosenlund inte var rätt nära sanningen i när han i sin blogg (28.9) benämnde de invandringsfientliga demonstranterna för ”pisshuvuden”, dvs. genuint otrevliga, elaka, rasistiska, hatfulla och själviska människor. ”Det är mänsklighetens stora tragedi att den stora, hyggliga majoriteten genom alla tider har hållits som gisslan av pisshuvudena bland oss. De förgiftar samhällsklimatet, de skapar friktion och motsättningar, de agiterar och sprider hat och rädsla.”, summerar Rosenlund med tummen på pulsen.

Tyvärr roffar de åt sig väldigt stor plats i medier för närvarande och vi föreställer dessa egoistiska människor som fler än de egentligen är.

“Löytyy KPV! Teidät sen!”

Det är rätt sällan jag brukar använda WordPress’ statistikfunktion över  hur många läsare ett specifikt inlägg har nått, eller hur läsare har hittat till min blogg. Idag gjorde jag faktiskt det.

Nej, jag tänkte inte redogöra för statistiken. Däremot märkte jag att det har funnits ett rätt stort intresse för ett specifikt material – de texter som handlar om KPV och KPV-humppa. Orsaken är förstås den att KPV, fotbollslaget Kokkolan Pallo-veikot från Karleby [Kokkola på finska] igår avancerade från division två till division ett.

Lugn, jag tänker inte börja dra Kokkola-vitsar nu. Istället tänkte jag göra det enkelt för alla Kokkolbor som nu är på jakt efter humppan eller orden till den. Allt finns samlat under den här KPV-humppa taggen. Om du vill gå rakt på sak så rekommenderar jag den här texten från förra sommaren. Där finns YouTube-länk till humppan samt texten till den. Text och noter till humppan finns också i KPV:s nyaste historik.

Så sent som i somras skrev jag också en längre tidningsartikel, “Marscher som fotbollskultur”,  där jag bland annat redogjorde för humppans historia men lyfte också fram lokalrivalen GBK:s musik samt användningen av kända militärmarscher i den Österbottniska fotbollskulturen. (Av upphovsrättsskäl är bilderna borttagna från pdf:en.)

Grattis till avancemanget KPV! Ett speciellt grattis till alla informanter med kopplingar till föreningen som jag har haft nöjet att få diskutera Karlebyfotbollens historia med. Ingen nämnd, ingen glömd!

Och samma på finska.

Nåja

Nåja, nu har jag testat på det här med att vara freelance i lite över en veckas tid. Jag kan rapportera att ingen revolutionerande känsla av före/efter-karaktär har infunnit sig. Det var väntat, trots att det finns en märkbar skillnad i min arbetsbild mellan september- och oktobermånag – jag har nämligen inte skrivit ett endaste ord på min avhandling i oktober. Detta var tyvärr inte oväntat och understryker vikten av doktorandstipendium för att kunna få något gjort.

I stället för att producera textmassa för avhandlingen har det har blivit mängder med texter för Rusk-festivalen och Jakobstads Sinfonietta och idag var jag konferencier på en skolkonsert med nämda sinfonietta. Det var kul och allt detta som komplement till recensionsverksamheten samt diverse annat småplock ska väl fixa brödfödan för en tid framåt. Nu borde jag bara något sätt hitta skrivtid för avhandlingens artiklar. Ett abstrakt på Lejonmusik-artikeln godkändes  nämligen till Musiikki-lehti. Nästa artikelmanus ska vara inne i november.

Nåja, det är väl bara att trycka på [publish] och fortsätta skriva på annat. Jag har iallafall glädjen att få göra sånt jag tycker om. Men ekonomin styr prioriteringarna fel just nu och med barn i huset orkar man inte skriva hur sent in på natten som helst. Och inte hur många kvällar i raden som helst heller för den delen.