Tag Archives: fotbolls-VM

“Nacka” Skoglund – Vi hänger me’

Av någon orsak förirrade jag mig in i den svenska fotbollssångens värld idag. Nu får jag inte Lennart “Nacka” Skoglunds (1929-1975) fotbollsinspelning Vi hänger me’ (1958) ur mitt huvud.

Under hemma-VM i fotboll 1958 tog Sverige ett sensationellt silver och “Nacka” Skoglund valdes till VM:s bästa vänsterytter. Efter VM skrev den blivande ABBA-managern Stikkan Andersson text och musik till Vi hänger me’, en låt som Nacka sen sjöng in och som blev en riktig sommarplåga.

Säg vad man vill om Nackas sångkunskaper men låten fastnar och Stikkan Anderssons öppningsfraser är skickligt formulerade:

“Några andra lirare och lilla jag, har satt upp en skifflegrupp(1) i vårat lag, det har blivit populärt bland vår publik, så nu skyfflar vi in målen till musik.

Vi hänger me´, vi hänger me´, av någon anledning så gör vi faktiskt de´….

(1) Skiffle var en populär musikstil under 1950-talet, där man bl.a. spelade på tvättbrädor. Den kanske mest kända skifflemusiker var Lonnie Donegan.

Från samba till stridsrop

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 29.6.2014

Från samba till stridsrop

Det finns väl ingen som har kunnat missa att det pågår ett fotboll-VM för tillfället. Inför VM hördes kritiska röster från Brasilien, men som vanligt tystnar de nästan fullständig när ”festen” har kommit igång. Ingen vill ge medialt utrymme åt festdödare, t.o.m. bitmärkens ekonomiska konsekvenser verkar relevantare att spekulera i. Pitbulls officiella VM-låt med textraden ”we invite the whole world to play” klingar onekligen lite ironiskt. Och vem är ”vi” riktigt? Det heter ju att man ska ge bröd och skådespel åt folket, men bröd (inklusive skolor och hälsovård) finns onekligen lägre ner i behovshierarkin. Enligt de som kan sin Marx distraherar skådespel folket från de verkliga problemen och i förlängningen motarbetar folkets revolution. Men sport och politik hör ju inte ihop…

De som har följt Brasiliens matcher har väl knappast kunnat missa med vilket intensitet brassarna a cappella sjunger andra versen av nationalsången. Med sällan skådad intensitet och frenesi sammanfattas nationens känslor och förvandlas till ett kollektivt stridsrop. Denna nationalsångsritual befästes vid fjolårets Confederations Cup och är inte den vördsamma reflektion vi är vana med på våra breddgrader. Det är en kraftfull kollektiv uppvisning som balanserar på gränsen till skådespel, vilket tv-kamerorna givetvis älskar. Allt för ”artistiska” tolkningar av nationalsången har under vissa skeden av Brasiliens historia faktiskt varit förbjudna.

I internationella sportsammanhang har nationalsånger en viktig symbolfunktion; de är ländernas klingande symboler i vilken nationens identitet sammanfattas musikaliskt. Man kan hoppas att den egna nationalsången också är det sista som hörs, och att vi som Räikkönen en gång formulerade det, får hör ”ordentlig musik”. I det sammanhanget blir nationalsången en segerns symbol. Björneborgarnas marsch har också varit en sådan symbol, exempelvis i YLE:s sändningar från OS har en vunnen guldmedalj kungjorts med ”Pasila (tidigare Helsinki) olkaa hyvä, Porilaisten marssi!”.

I nationella sammanhang däremot ersätts nationalsångerna med de lokala lagens egna sånger. Sällan spelas dock det gästande lags sånger, däremot kanske de sjungs av tillresta supportrar. I nationella finaler (speciellt i ishockey) sjungs däremot nationalsången för att understryka högtidligheten och matchens betydelse nationellt. Framförandet av nationalsången i ishockey är ett kulturellt lån från NHL. Den nordamerikanska traditionen, ofta med beledsagning av en känd ”försångare”, härstammar från krigstiden då man ville stärka samhörigheten samt visa sitt stöd för trupperna. Detta har sedan utvecklats till ett skådespel i sig.

Det återstår att se om vi någon gång kommer att få höra den finländska nationalsången i herrarnas fotbolls-VM eller EM och med vilken intensitet den då framförs.