Tag Archives: ishockey

Löikö Mörkö sisään? – Ja-kyllä!

Leave a reply

Ungefär samtidigt som jag publicerade gårdagens bloggtext Mörkö, Mårran och Mertaranta hade DJ ILG:s låt “Mörkö” plockats upp från social medier för att distribueras av Warner Music på YouTube och Spotify.


Låten verkar ges ut av Mökkitie records som är ett produktionsbolag grundat av bl.a. den finska musikern Arttu Wiskari och bolaget namn kommer från hans genombrottslåt. Det var också Arttu Wiskaris tweet som först gav Mörkö-låten uppmärksamhet på sociala medier. Låtens upphovsman har av Ilta-Sanomat identifierats som en musiker ur Wiskaris band.

Den ursprungliga versionen har förstås redan ynglat av sig i många olika varianter och remixar. Den version som nu släpps officiellt och via “etablerade medier” skiljer sig åtminstone på tre sätt från den första varianten som tweetades av Wiskari och fortfarande ligger ute bl.a. här.

För det första är låtens namn ändra från “Mörkö” till “Löikö mörkö sisään?” (“Slog Mörkö [Mårran] in pucken?”) vilket bättre motsvarar de numera bevingade orden som repeteras i låten. Samplingen är från Finlands kvartsfinalmatch mot Sverige då Marko “Mörkö” Anttila kvitterar till 4-4 i slutminuterna.

För det andra är låten så kallade cover, dvs. “omslaget” annorlunda. Borta är Mårran och istället syns en anymiserad bild av DJ. ILG. Detta antagligen för att man ska slippa problem med Moomin Characters som bevakar upphovsrätten till Muminfigurerna stenhårt. 

Den tredje skillnaden är också den troligtvis relaterad till upphovsrätt. Den melodislinga som repeteras ca 0:33 minuter in i låten är nu förändrad så att den påminner lite mindre om Den glider in. Rytmiskt är den likartad men melodin gör ett lite språng uppåt och genom denna förändring verkar man undvika att direkt citera klassikerlåten från VM i Globen 1995.

Självklart risas och rosas nu Löikö Mörkö sisään? av folket. Det gör alltid musik skriven för idrott. Men det unika med den här typen av klippa och klistra-låtar som åtminstone verkar ta sats från gräsrotsnivå är att de vanligtvis har en spontan och hemmagjord känsla. Likt mem är de snabba kommentarer på det som utspelas i VM och den “folkliga” karaktären – dvs. att vem som helst kunde ha gjort detta – är det som bidar till att de blir så populära på sociala medier. Jag skriver att de verkar ta sats från gräsrotsnivå eftersom bakom de flesta artistnamnen som gjort sampbelbaserade hittar, t.ex. A-tyyppi (Ihanaa Leijonat Ihanaa, 1999) och Finnish hockey Mafia (Taivas Varjele!, 2011) döljer sig ofta professionella musiker. Så är nu även fallet med Mörkö-låten.

När guldet nu ska firas så kommer Löikö Mörkö sisään?, det nyaste bidraget till Lejonens musikaliska kanon, garanterat att sättas på repeat. Enligt sidan biisit.info spelas den redan på radio. På festligheterna kommer den givetvis att kompletteras med gamla godingar som Ihanaa, Leijonat Ihanaa, Taivas Varjele!, Poika saunoo, Ny rillataan viimeiseen asti och Den glider in men även Karavaani av Roope Salminen & Koirat som har genomsyrat de kommersiella kanalerna MTV3 och Cmore:s tv-sändningar från herrarnas ishockey-VM 2019. När detta skrivs har Karavaani streamats nästan 800 000 gånger på Spotify. Även den har getts ut av Warner Music och Roope Salminen är också känd som programledare på MTV3. En strategiskt placerad låt med andra ord.

Jag förväntar mig att när Spotify uppdaterar sina topplistor idag kommer många av listorna att präglas av ishockeyrelaterad musik. När detta skrivs, ca 10 timmar efter att guldet bärgades och 11 timmar efter att Spotify senast uppdaterat sin virala lista (dvs. innan finalen var avgjord) finns alla ovannämnda låtar utom “Löikö Mörkö sisään?” med.

Mörkö, Mårran och Mertaranta

1 Reply

Ett bevis på att ishockeyfebern i Finland har nått de högsta sfärerna är när det i sociala medier börjar dyka upp inte bara mem men även “hemmagjorda” låtar gjorde baserade på samplingar från tv-sändningarna och då uttryckligen på fraser yttrade av referenterna. Användningen av referenter som grundmaterial för musik innebär är att man tar tv- eller radiolyssnarens perspektiv: Referenter tolkar matchen men förmedlar även känslor till tv- eller radiolyssnare.

I Finland har vi ett lång tradition av att skapa musik baserad på referenters spontana  ord och i skrivande stund sprider sig DJ ILG:s låt Mörkö sig som en löpeld på sociala medier. Upphovsmannen, en professionell musiker, verkar vilja förbli anonym men är enligt uppgifter i Ilta-Sanomat (tidigare?) medlem i den finska artisten Arttu Wiskaris band. Låten lär ha skapat på ca 30 minuter i turnébussen.

Ordet “mörkö” kan översättas till spöke eller vålnad men det är även det finska namnet på Mårran, dvs. den hemska karaktären som svävar fram och sprider kyla i Tove Janssons Mumindal. Men “Mörkö” är inte minst smeknamnet på den över två meter långe finske ishockeyspelaren Marko Anttila. Anttila är lagkapten för det orutinerade finska landslag som mot alla odds har  tagit sig ända till final i herrarnas ishockey-VM 2019.

 

Marko Anttila satte in kvitteringspucken i kvartsfinalen mot Sverige och referenten Antero Mertarantas utbrott “Löikö Mörkö sisään!?” (“Slog Mörkö in pucken?”) har föga överraskade nu tonsatts. Samme “Mörkö” avgjorde även i semifinalen mot Ryssland vilket ytterligare har spätt på låtens popularitet. Den spelades även i slutet av MTV3:s sändning tillsammans med bilder på Marko Anttilas mål. Att få inkluderas i tv-sändningen är på sätt och vis en det slutliga målet, en full cirkeln för för en hemmagjord VM-låt baserade på referenters ord och uttryck. Det är även en måttstock på att en “hemmagjord” och egenhändigt distribuerad låt har nått framgång när den plockas upp av etablerade medier.

Den spontanta låten bygger på en lång tradition av  finska sampelbaserade låtar av vilka Ihanaa, Leijonat Ihanaa och Taivas Varjele! givetvis är de mest kända och populära. Alla är de baserade på Mertarantas referat och det är många som förknippar honom med uttryckligen med Lejonen och ishockey-VM.

Men att integrera referenten i ett musikstycke är inget som vi i Finland kan ta äran för. I Mörkö hör man även melodin till Den glider in (1995) som bygger Lennart Hylands referat från från ishockey-VM 1962, då Nisse Nilsson i en match mot Kanada gör det avgörande 5-3-målet i tom bur. “Den glider in” blev ju omåttligt populär i Finland när Lejonen vann sitt första guld i Globen 1995 och på köpet “rövade” med sig låten till Finland. 

Går man ännu längre tillbaka i tiden så hittar man kanske det största kommersiella exemplet, dvs.  brittiska bandet New Orders låt World in Motion som gruppen gjorde för det engelska fotbollslandslaget inför VM 1990 i Italien. Låten börjar med bl.a. ”They think it’s all over”, vilket är en fras som BBC-referenten Kenneth Wolstenholme yttrade alldeles i slutet av Englands segermatch mot Västtyskland 1966. Frasen blev sedan mycket populär i England och man kan dra paralleller till Mertarantas bevingade ord  ”Se on siinä” som han yttrade när guldet var ett faktum år 1995. .

På 1990-talet, när tv-kanalerna var färre och tv-tittandet inte lika specialiserat upplevde de flesta sport genom samma medium och med samma referent. Idag är medielandskapet mera splittrat men de kollektivt upplevda tv-referenterna, deras röst och uttryck verkar fortsättningsvis ha förmågan att skapa gemenskapskänsla. Fram för allt ger de – inte minst i sin musikaliska form – möjligheten att återuppleva de starka känslor som idrotten ger upphov till.

 

 

Om du blev intresserad att läsa mera kan jag rekommendera någon av de många artiklar eller blogg- och kulumntexter jag har skrivit om Lejonens musikkultur. Den mest omfattande studien av musikkulturen finns i artikeln Musik, ishockeylejon och konstruerandet av en nationell gemenskap. Jag rekommenderar även starkt den finska antologin Kiekkokansa (red. Heiskanen & Salmi 2015) som är en djupdykning i den finländska ishockeykulturen.

Avicii fyllde arenorna med musik

Leave a reply 
Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 6.5.2018.

“När jag hör min musik spelas i en hiss vet jag att det är en hit”, lär Paul Simon ha sagt*. Med det syftade han på att när låten hade valts ut och bearbetats av bakgrundsmusikproducenten Muzak för att kunna spelas i hissar och andra vardagliga sammanhang var det en bekräftelse på att det var en bra låt.

I dag är det svårt att hitta den “typ” av utslätad bakgrundsmusik som Muzak har förknippats med. Den betydligt vanligare “typen” brukar kallas förgrundsmusik vilket betyder att musikstycket inte har arrangerats om utan endast placerats in i nya flöden, det vill säga hittat nya användningsområden.

Ett ställe där de absolut största hitsen spelas är idrottsarenorna och i dag kunde man omskriva Paul Simon-citatet till: “När musiken spelas på ett idrottsevenemang vet jag att det är en hit”.

När jag skrev på min avhandling om musik i sportsammanhang och spenderade mycket tid i idrottsarenorna kunde jag inte undgå de senaste musikaliska trenderna.

En artist reagerade jag på att spelades speciellt mycket – Avicii. Hans musik var överallt oberoende av idrott men den stack också ut på ett positivt sätt: den var energisk, fick folk på gott humör och spelades speciellt ofta under idrottarnas uppvärmning.

Jag har aldrig varit på nån av Aviciis spelningar inte heller har jag frekventerat dansklubbarna, men “Levels”, “Hey Brother” och “Wake me up” kan jag nynna fast någon så skulle väcka mig mitt i natten. Detta trots att jag inte själv aktivt har uppsökt Aviciis musik, den har omgärdat mig i min vardag och säkert i många andras också.

“Wake me up” har nämligen spelats mer än 600 miljoner gånger enbart på Spotify och säkert miljontals gånger i olika idrottssammanhang. Men nu blir det inga fler hits, Tim Bergling, alias Avicii, gick bort i slutet av april blott 28 år gammal.

För att hylla honom valde Svenska ishockeyförbundet att spela bara hans musik under uppvärmningarna i Sweden Hockey Games. “Hur många omklädningsrum har inte förgyllts av hans musik?”, frågade sig Tre Kronor på sitt Twitter-konto. Avicii fyllde arenorna med musik ur många perspektiv.

Som dj, producent och låtskrivare var han en melodiernas mästare som fick EDM (elektronisk dansmusik) att låta elastisk och levande. Själv uppskattade jag syntesen av “riktiga” instrument och skickliga sångsolister med programmerade sounds, samplingar och loopar.

I mitt Facebook-flöde, som är kraftigt överbemannat av musikfolk, såg jag ingen som gjorde narr av att någon okänd knapptryckare skulle ha gått bort. Han hade “datorn” som sitt instrument men var respekterad och framtidens digitala musiker har säkert honom att tacka för mycket.

Han gick från att som okänd tonåring ladda upp remixar på internetforum till att ha de största artisterna praktiskt taget stå i kö för musikaliska samarbeten.

Ångesten han kände inför konserterna samt en vacklande hälsa fick honom att ta beslutet att sluta turnera. Han har beskrivits som en sökare med en konstnärssjäl som helt enkelt inte verkade kunna få ro. Åtminstone för en stund fick hans tragiska bortgång samhället att diskutera mental ohälsa och osunda prestationskrav.

Många av hans fans har uttryckt sin sorg på nätet medan andra har hyllat honom med olika typer av danspartyn. Hur man än väljer att uttrycka det är det är det naturligt att känna sorg när en artist vars musik har betytt mycket för en dör. Artisten må man aldrig ha träffat men relationen till musiken är verklig.

____
*uttalandet är från Joseph Lanzas fantastiska bok Elevator music (2004).

Nu grillar vi!

Leave a reply 
Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 1.5.2016

Snart är det dags för ett vårtecken säkrare än blåsippor, nämligen herrarnas ishockey-VM. Det är nu som grillarna plockas fram och finländare stärker sig med maltdrycker samtidigt som den finska ishockeysäsongen kulminerar. De lokala ishockeyidentiteter som odlats under vintern kompletteras nu med en nationell. Glöm Tappara, HIFK eller Sport, nu skapas ett nytt ”vi” som ska gå ut i ett symboliskt krig mot andra ishockeynationer. Sällan upplevs nationen så hel och homogen som i samband med stora evenemang.

Det här med nationell identitet är komplicerat, men vi förväntas alla ha en nationalitet med tillhörande identitet. Och det börjar tidigt. För någon vecka sedan när jag körde min treåring till dagis utbrast hon plötslig i baksätet: ”Titta, Finlands flagga! Vi är i Finland”. Det som dottern, som knappt minns sitt efternamn, gjorde mig uppmärksam på är det som socialpsykologen Michael Billig kallar för ”banal” (vardaglig) nationalism. Via exempelvis dylika vardagliga flaggningar av nationen (utanför den lokala bensinstationen) medvetandegörs vi om nationen, denna föreställda gemenskaps existens.

Vårt herrishockeylandslag ”Lejonen” representerar denna gemenskap och laget tillskrivs ny musik så gott som årligen. Denna repertoar väcks till liv varje vår. Så kallade VM-låtar (”MM-kisabiisi”) skrivs framförallt för den del av publiken som inte är på plats i arenan och blir ett sätt för Lejonen och nationen att ”flaggas” i vardagliga sammanhang. Dessa populära musikstycken penetrerar medielandskapet på ett helt annat sätt än t.ex. nationalsånger vars användning vanligtvis präglas av en högtidlig ritual. VM-låtarnas funktion är mera flexibel och de kan hojlas från vilken bilstereo som helst.

Vilken låt associerar du med Lejonen? Vanliga svar är t.ex. A-tyyppis ”Ihanaa, Leijonat, ihanaa”, Finnish Hockey Mafias ”Taivas Varjele!”, ”Den glider in”, ”Sankarit” och fjolårets låt ”Kipinän Hetki” av Robin & Elastinen. Eller Tom Jones ”If I only knew” och Teräsbetonis ”Taivas lyö tulta” vilka gjorts populära via målkavalkaderna i TV. Idag kan egentligen vem som helst skapa en egen låt till Lejonen och distribuera den på nätet.

Speciellt populärt har det varit att använda referenten som ett musikelement i VM-låtarna. Referenter är känslotolkare som tilltalar en för honom osynlig gemenskap. Rösterna och känslorna upplevs dock kollektivt ute i stugorna och det är därför förståeligt att exempelvis Antero Mertarantas folkliga referentstil har gjort intryck på musikskapare.

En annan strategi för att skapa samhörighet är att knyta samman ishockeyhjälten med de som tidigare hedersamt satt sin kropp på spel för landet. Detta görs ju också med nationell symbolik och nationalsången. I den musik som skrivs för ishockeykarnevalen har dock nationalsångernas nationalromantiska naturskildringar karnevaliserats och ersatts med t.ex. vardagliga hänvisningar till inte bara veteraner och Okänd soldat men också bastubad, korvgrillning och alkoholkonsumtion. Alltså vanligt förekommande uppfattning av ”oss” och ”vår” kultur.

Personligen skulle jag önska att man i ishockeykulturen och media skulle tona ner denna maskulina (krigs)retorik, även om det av historiska skäl är förståeligt att den är närvarande i diskursen kring finländskhet. Men, om man ska se det från den ljusa sidan; hur vulgärt det än är att ens på ett metaforiskt plan jämföra ishockey med krig, får vi vara glada över att det är det närmaste ett slagfält de flesta i den här generationen av finländare kommer.

______________________

 

Edit: 5.5.2016 för denna webbpublicering:

Den som inte är bekanta med krigssymboliken kan lyssna in exempelvis dessa låtar. Notera de fyra stridsropen som inleder Karelia Divisions låt ”Suomi!” [00:14]. Efter att mansrösterna har skrikit sig samman med fyra stridsrop mot en fond av distorterade elgitarrer, dramatiska bastrumsslag, går man i gemensamt rop till anfall. Stridsropet för tankarna till krigsfilmer och från slagfältet tas lyssnaren obemärkt in till ishallen. Med första versens inledande ord ”hallen jublar, stämningen är i taket” planteras kriget slutligen i ishallen där det ”regnar tacklingar och skott”.

 

 

 

 

 

 

 

Goda julnyheter

Leave a reply

Nu är julhelgen överstökad och det är dags att söka sig mot Junior-VM i Helsingfors där jag ska fältarbeta några  dagar. Innan julhelgen strålade jag samman med YLE Sportens Antti Koivukangas och vi producerade en rejäl dos public service guld tillsammans. Det var jätteroligt att snacka ishockeymusik och ryktet säger att det även ska sändas ett radioprogram baserat på podden  nästa helg. Kul! Visst kan man som forskare och doktorand också bjuda lite grann på sig själv. Men allt som vi snackar om, eller som finns på spellistan, kommer eller har i någon mån redan ingått i mina publicerade artiklar. Dessa är i sin tur del av min kommande avhandling.

 

Efter JVM blir det att kavla upp ärmarna rejält. Ett par dagar innan jul fick jag ett mejl som inleddes med “[…] har beviljat dig ett stipendium…”. Äntligen! Finansiering täcker inte långt när till slutet av mitt avhandlingsprojekt men det betyder åtminstone att jag i större utsträckning kan forska på heltid och inte hålla på som de senaste månaderna där jag har jobbat häcken av mig med frilanstexter. Nu sjutton ska avhandlingen skrivas klart. Men först lite JVM.

“Men därom äger ingen rätt att yttra sig, allra minst åskådaren”

Leave a reply

De senaste åren har jag besökt ett stort antal sportevenemang. Ibland har det endast varit av kärlek till laget eller sporten men oftast med penna och papper eller med en ljud- eller videoinspelare av något slag i handen. Nuförtiden sitter jag mest och kollar runt mig och antecknar på min mobiltelefon vilken också är laddad men appar som kan känna igen den musik som spelas. Av “kärlek” bevittnar jag främst FF Jaros fotbollsmatcher, där jag också i nio fall av tio sitter ungefär på samma plats som jag alltid har gjort. Min första Jaromatch bevittnade jag i slutet av 1980-talet och det är helt klart att mitt eget beteende men också läktarkulturen i Jakobstad har förändrats sedan dess. Mer om det en annan gång.

Allt som oftast är min uppsyn på idrottsevenemang relaterad till min forskning och min nyfikenhet att besöka olika typer av idrottsevenemang (läs: olika sporter och lag) i olika delar av landet. Ofta har jag begärt att få sitta på pressläktare eftersom mitt beteende inte motsvarar de WP_001055förväntningar som ställs på en åskådare. Jag är sällan speciellt spontan eller ljudlig utan nöjer mig med att lyssna och observera  – min analytiska habitus är oftast resultatet av att jag försöker förstå den kulturella aktiviteten som tar plats så att jag ska kunna återge den i vetenskaplig form. Det är helt klart att min närvaro på olika evenemang har väckt nyfikenhet hos andra i publiken (inte minst väktare!) och för att inte förstöra någons idrottsupplevelse eller irritera med mitt avvikande “passiva” beteende söker jag mig hellre till något ställe där jag kan anteckna ifred.

Allt som oftast har jag frågat mig, även i mina texter (speciellt den om ishockeymusikens funktioner, 2014), hur det egentligen är tänkt att publikens ska bete sig på sportevenemang. Vad är det för idealbeteende som arrangörerna föredrar? Oftast är det rätt förvirrande och motsägelsefulla signaler man skickar. På internationella evenemang är det helt klart att tv-kamerorna gärna lyfter fram de fans och supportrar som spelar den idealroll som supportrar förutsätt anta  i samband med VM-turneringar (se t.ex. Kolamo 2014). Samma sak kan skönjas på t.ex. ishockeymatcher där speciellt aktiva supportrar kan få några sekunder på jumbotronen eller i tv. Det är helt klart att även supportrar har en roll att spela. På stora idrottsevenemang är ju inte heller läktarna nersläckta som på exempelvis teater och opera där man nuförtiden förväntas sitta tyst och begrunda det som sker på den upplysta scenen (lite som jag i min forskarroll på idrottsläktaren). Där är idealbeteendet det motsatta och etiketten annorlunda (så har det dock alltid inte varit och exempelvis Mozart och Haydn beklagade sig ofta övar att publiken var högljudd och respektlös).

Publiken på ett idrottsevenemang är inte någon homogen grupp människor och det finns  olika syften till varför man går på match, precis som att det finns olika syften till varför man går på konsert eller teater. Därför finns det också olika åskådarbeteenden. Vissa sällar sig gärna till de mest högljudda supportrarna på ståplatsläktarna medan andra tycker de är skräniga, vulgära ja rentav barnsliga. Andra anser dem skapa stämning och uppskattar dem mera än den musik som DJ:n spelar. Andra struntar i allt runtomkring och upplever sport mer analytiskt. Supportrarna på ståplatserna är oftast rätt medvetna om sin stämningsskapande roll och är heller inte rädda att utnyttja sin position med olika typer av manifestationer.

Ur arrangörs- och spelarsynvinkel är dock “mycket ljud” ofta en kvalitativ bedömning på bra stämning, detta trots att det finns uppenbara utmaningar i att kunna verbalisera vad som egentligen utgör en “bra stämning”. Ofta kommenterar publik, arrangörer jag kanske till och med spelare om stämningen har varit speciellt bra och publiken varit exceptionellt aktiv (läs: högljudd). Efter Lejonens förlustmatch mot Tre Kronor i söndags förundrade sig Oskar Osala dock över att det var så tyst i Hartwall-arenan trots att det var över 11 000 åskådare på plats. Han relaterade tystheten till att publiken hade för lite alkohol i blodet. Det bör påpekas att matchen spelades på farsdag och var en familjetillställning. Kommentaren blir förstås ännu mer problematisk ifall den tolkas så att publiken borde ha druckit mera.  Alkoholens relation till sport och läktarkultur är onekligen problematisk men åskådarbeteende är också något som inte bara varierar från evenemang till evenemang men också något som har utvecklats genom tiderna.

Just nu håller jag på att läsa Mats Hellspongs (2013) bok Stadion och Zinkensdamm. Stockholms idrottspublik under två sekler. Det är fascinerande läsning när Hellspong, professor emeritus i etnologi, redogör för hur Stockholmspubliken har tämjts och vant sig vid att gå på idrottsevenemang samt hur åskådarnas beteende har förändrats från 1800-talet fram till dagens mediasamhälle. Jag tänker inte redogöra för bokens huvudpoänger, det får ni läsa i introduktionen till min avhandling eller kolla recensionen här. Eller ännu hellre – läs boken, den är väldigt välskriven, informativ och beskriver hellspongen fascinerande, förbisedd utveckling.

Jag vill lyfta fram ett roligt pressklipp som Hellspong citerar och som är hämtat ur Dagens Nyheters reportage från en bandymatch mellan Sverige och Finland i samband med de Nordiska Spelen 1909. Här ser man hur det ridderliga beteendet som arrangörerna gärna uppmuntrade kontrasteras mot den allt mer högljudda moderna åskådaren. Att kalla åskådaren för pöbel vore att göra det för lätt för sig men också orättvist mot Hellspong som är väldigt nyanserad i sina tolkningar. Det är framförallt en intressant illustration över hur idrottens bakomliggande ideologier, vilka också formar förväntningar på läktarkulturen, förändras med tiden:

”Dagens täflingar hade varit af angenämare slag för åskådaren, om ej en del, mest yngre element på ett ytterst opassande sätt högljutt visat sitt missnöje med domaren. Säkert är att denne vide ett par tillfällen tilldömde finnarne frislag för offside av svenskarnes höger ytter, men därom äger ingen rätt att yttra sig, allra minst åskådaren. Att gymnasister i ungdomlig ifver kunna öfverskrida det passandes gräns är förklarligt, men desto tråkigare intryck gör det när oljudet kommer från de äldre. Ingenting är mindre sportmannamässigt än att tillropa domaren mer eller mindre goda råd och upplysningar, när man ej har med saken att göra”. Dagens Nyheter 14.2.1909 cit. i Hellspong 2013, s. 53)

Ännu vid denna tid var kollektiva verbala reaktioner (t.ex. hejarklackssång) ett obekant fenomen i Norden. Däremot var individuella verbala reaktioner inte ovanliga trots att man föredrog en gentlemannamässigt inställning hos publiken. Det här exemplet råkar vara riktat mot domaren, men illustrerar ett publikbeteende där man är rätt obekymrad om vad åskådarna runt omkring en kan tänkas ha för åsikt om ens individuella beteende.

Källor:

Hellspong, Mats 2013. Stadion och Zinkensdamm. Stockholms idrottspublik under två sekel. Stockholmia förlag

Kolamo, Sami 2014 ”Tunnekuvista tarinoita.” Tekniikan Waiheita 4/2014, s. 5-22

Link

Idag bloggdebuterar jag på den finska upphovsrättsorganisationen Teostos webbsidor:

“Siis, mitä sä tarkalleen ottaen tutkit?” Tämän kysymyksen kuulen usein. Olen kiinnostunut siitä, kuinka nauhoitettua musiikkia käytetään urheilutapahtumissa. ”Käyt matseissa ja kuuntelet ta-da-daa:ta?” Jotain siihen suuntaan, blogaa Kaj Ahlsved ja kertoo musiikin roolista urheilun historiassa ja eri otteluhetkissä.

Lue koko juttu >>> http://www.teosto.fi/teostory/urheilu-musiikki

Marion Rung – Icing (1974): “Menit taklamaan taas miestä päin laitaa”

Leave a reply

Ibland stöter man på roliga, relativt okända musikstycken med musiktematik som skrivits genom åren. I samband med Kiekkokansa-projektet gjorde en av redaktörerna mej påmind om ett bidrag till Eurovisionsschlagerfestivalen 1974. I de finska uttagningarna deltog nämligen Marion Rung med låten Icing. Samme Marion hade varit i final i schlager-EM 1973 och nådde där en historisk sjätteplats med “Tom tom tom” men 1974 var hon inte i närheten av att nå finalen i Brighton. Enligt Viisukuppila nådde hon enbart en sjätteplats i den finska semi-finalen. 1974 var ju förresten året som ABBA vann med låten Waterloo.

Icing, som är en ishockeyterm, beskriver i musikformat en ishockeyänkas vardag samt det cykliska i ishockeysäsongernas natur. Den ishockeyspelande mannen lämnar kvinnan för matcher vilka spelas vem vet var, och hon får vara ensam på höst- och vinterkvällarna. Men på sommaren när isarna har smält får man vara tillsammans. Då finns det tid för romantik. Även andra andra har tangerat tematiken betydligt senare. Teemu Selännes & Pietarinkadun Oilers olyckliga plagiat från 2003 – “Lätkäammattilainen” – vänder ju på steken och ser på saken ur den resande mannens synvinkel. Lätkäammattilainen visade sig ju vara en kopia av Kari Kuuvas “Matkalaukkumies” som Jukka Raitanen spelade in 1977.

Samma Kari Kuuva var framme redan 1974 och Icing är komponerad av honom. Icing-texten är författad av Junnu Vainio. Det går inte att låta blir att tänka på Veli-Pekka Ketola när man hör texten. Han och Heikki Riihiranta var två av Finlands första ishockeyproffs, men de flyttade inte till Toronto eller Moskva utan blev proffs i Winnipeg Jets säsongen 1974-1975, alltså hösten efter den här låten skrevs.

“Menit pelamaan taas Moskovan öihin
Taikka Torontoon en tietää mä voi
Minä kotiin vaan jäin leipomatöihin
Wow-wow… taas on icing!”

Tidpunkten för låten är intressant med tanke på att våren 1974 arrangerades ishockey-VM i Helsingfors. Högst antagligen fanns en liten baktanke med val av tematik för låten. Det är knappast är en tillfällighet att schlagerfinalen i Brighton gick av stapeln 7 april 1974, exakt samtidigt som man kämpade om VM-medaljerna i Helsingfors (5.-20.4.1974).

7.4.1974 fick förresten Lejonen stryk med 1-7 mot Sovjetunionen. Men VM i Helsingfors 1974 kom, åtminstone ur finländsk synvinkel, att ihågkommas för helt andra saker än ishockey och Icing.

Laulavat Leijonat – Sjungande Lejon

1 Reply

I Kiekkokansa-boken skrev jag lite på finska om “Laulavat Leijonats” låt Ice hockey. Idag fick jag äntligen tag på en helt egen kopia av LP-skivan inklusive den tillhörande postern av de medverkande lejonen. Jag börjar så småningom ha en ganska nätt samling av framförallt ishockeylandslagsrelaterade skivor. Tidigare okända skivor dyker upp ännu lite nu som då vilket förstås problematiserar och utmanar de definitioner jag försöker göra i min forskning. Nu tror jag dock att jag börjar ha de flesta “lejonskivorna”. Saknar dock en bra kopia av Leijonat 2011.

Dagens alster, som jag ropade in på Huuto förra veckan, är 12″ LP-singeln Ice hockey (eller Icehockey båda stavningssätten används på omslaget) som gavs ut av Laulavat Leijonat inför hemma-VM i Åbo, Tammerfors och Helsingfors våren 1991. Splitternya Typhoon-arenan i Åbo var huvudarenan.

De medverkade lejonen är (från vänster till höger) Sakari Lindfors, Pasi Huura, Teemu Selänne, Hannu Virta och Esa Keskinen.

De medverkade lejonen är (från vänster till höger) Sakari Lindfors, Pasi Huura, Teemu Selänne, Hannu Virta och Esa Keskinen.

På skivomslaget kallas Ice hockey för “MM kisalaulu-91”, alltså “VM-låten 91”. Det är dock inte frågan om någon “neutral” låt som skulle var turneringens klingande symbol. Nej, det är nog frågan om en blåvit, finskspråkig utgåva även om texten är mycket, mycket blygsam – långt ifrån någon kampsång. Den uppviglar inte till kamp utan hyllar och lyfter fram det glada faktum att Finland får arrangera vårens stora ishockeyfest (“Suomi saa kevään juhlan suuren”). I stället för att med stor självsäkerhet heja på de egna frågar man sig snarare i texten om “Kurris skott kommer att egga upp ishockeyfolket till ett vilt rop”… Vilket är då detta rop?

Jo…

Ice hockey, ice hockey

Refrängen i sin helhet går:

Ice hockey, ice hockey
totta toki
Ice hockey on siinä jokin
Ice hockey, Ice hockey
totta toki
siinä on se jokin

Fritt översatt:

Ishockey, ishockey
javisst [det kan vi]
Ishockey, ishockey
det e nåt det
Ishockey, ishockey
javisst [det kan vi]
Ishockey, ishockey
Där finns nåt i det

För att förstå den försiktiga och ödmjuka texten behöver man dra sig till minnes att år 1991 hade Finland bara en ishockeymedalj, OS-silvret från Calgary 1988. Inte en chans att man skulle skriva så här blygsamma texter efter VM-guldet 1995. Men mera om det senare.

Mera intressant är hur sättet de sjungande lejonen missionerar ishockeyns glada budskap på påminner lite om det svenska landslagets Nu tar vi dom från 1989. I den svenska klassikern använder man också, ja till och med stavar man ut sportens engelskspråkiga namn (dock i dess förkortade, vardagliga form): “H – O – C – K – E – Y – HOCKEY!” som om man även i Svea rike var mera intresserad att marknadsföra sporten, VM än väcka kamplusten. Men, Håkan Södergren & Landslaget kostade nog på sig att vara lite kaxiga också. De skulle ju ”knäcka ryssen, få tjecken på fall”. Tre Kronor hade ju trots allt några guld i prisskåpet. Lejonen årsmodell 1991 nöjde sig med att försöka väcka intresset hos folket i den ganska unga ishockeynationen Finland. Självsäkerheten liksom resultaten infann sig inte, ännu. Det som folk idag också kommer ihåg från Åbo-VM är – tyvärr – Mats Sundin och 4-4…

I musikvideon till Ice hockey ser framförallt Teemu Selänne måttligt bekväm ut framför mikrofonen. Lejonkören (“Leijonakuoro”) hörs minimalt i mixen. På omslaget till skivan, samt den medföljande postern i A2-storlek, ser Selänne ut att försöka greppa ett G-dur ackord på Stratocaster-kopian. Den unge svärmorsdrömmen har också en snygg blåtira kring sitt vänstra öga. Ice hockey, ice hockey…

Ice hockey är skriven av Jussi Niemi, känd bl.a. som Matti Nykänens låtskrivare, bandledare och gitarrist. Texten är av Kari Tyni (JYP:s nuvarade VD). Du kan lyssna på låten exempelvis här.

WP_20150624_010

Några tankar om Lightnings önskan att hålla arenan blå

Leave a reply

Ishockeysäsongen har gått mot sitt slut världen över. Enda stället det i princip spelas ishockey på ännu är i Nordamerika och framförallt i Tampa och Chicago där Tampa Bay Lightning och Chicago Blackhawks turvis kämpar på hemma- och bortaplan om den hårt eftertraktade Stanley Cup-pokalen enligt modellen bästa av sju matcher.

Ett mycket intressant fenomen, som har fått en del utrymme i media “over there”, är hur man i Tampa genom olika restriktioner har försökt hålla hemmaarenan Amalie Arena “helt blå” under slutspelet. Detta gör man genom att bland annat blockera biljettköp som görs med kreditkort utanför Florida. Bor man i Florida räknar man helt kallt med att man inte hejar på Chicago. Givetvis har det gjorts många försök att kringgå detta, bland annat genom att sälja biljetter vidare på nätet. De som lyckats ta sig in trots biljettrestriktioner har man irriterat genom att förbjuda Blackhawks-klädsel på vissa läktarsektioner.

En jämförelse med fotboll är förstås inte helt rättvis att göra, även om avstånden mellan lagen i NHL i vissa fall är lika stora som i exempelvis Champions League, men i brist på annat jämförelsematerial gör jag det ändå. En NHL-arena inrymmer ca 20000 personer. I internationell fotboll är en stadion betydligt större och man förväntas upplåta sektioner åt bortasupportrar. Detta förfarande gäller för övrigt även i finsk fotboll och det finns ett helt regelverk kring hur man garanterar säkerheten för alla inblandade parter. Att sen bortalaget inte har riktigt samma “service” och fördelaktiga placering som hemmalaget är en annan femma. Hannu Tihinen hade några intressanta exempel på detta i en artikel i Jalkapallolehti nyligen.

En av många skillnader mellan den nordamerikanska supporterkulturen och den europeiska är hur den nordamerikanska stämningen inte är uppbyggd kring de spänning som finns mellan  hemmalagets supportergrupp(er) och de tillresta fansen. Vissa NHL-lag  är uppenbarligen “allergic to raucous, chaotic, entertaining atmospheres at their home games“, skriver man på Yahoo Sports. Detta tycks gälla även i mindre skala, alltså på individnivå i olika sektioner, inte bara mellan olika supportergrupper som i europeisk klubbfotboll.

Men sport är inte bara ett visuellt spektakel. Det är också en auditiv upplevelse. I Europa förknippas stämningen med de sångare som fansen sjunger. Det är framförallt med ljud man meddelar sin närvaro. Här är vi, vi stöder lag X, vi hörs och vi ska genom de ljud vi producerar inte bara lyfta vår spelare till seger men också påtvinga våra symboler (i dess klingande form) på motståndarlaget och dess supportrar. Det är uppenbarligen det här man inte vill utsätta Tampa Bay Lightnings säsongskortsinnehavare för. De har betalat dyra pengar för sina biljetter och ska ostört få heja på sitt lag i en självbekräftande arenamiljö.

Här uppe “i norr” tar vi det för givet att det (både i ishockey och fotboll) ska finnas en tillrest hejarklack. Om det inte finns det är det inte bra fotbolls- respektive ishockeykultur och stämningen inte optimal (landslagsmatcher är en annan femma). Så är det inte i nordamerikansk ishockey där redan avståndet till bortamatcher samt den begränsade tillgången på biljetter gör det omöjligt att få tillstånd en hejarklacksmentalitet (se t.ex. Ahlsved 2013, 145). Någon hejarklackskultur enligt europeiska mått finns inte.

Det som man nu gör i Tampa är framförallt att begränsa att främmande supportrar syns. Eftersom det är svårt att koordinera sig och få till stånd en supportergrupp med en gemensam musikalisk repertoar är det från förut näst intill omöjligt att göra sig hörd. Undantaget är förstås spridda rop i exceptionellt tysta stunder, exempelvis när bortalaget gör mål. Att man vill ha arenan “helt blå” är förstås främst en visuell illusion man vill skapa för de egna leden, denna illusion ska sen förmedlas via tv-kameror världen över. Kameran och den bild den förmedlar är förstås selektiv. Allra helst visar man upp de fans som beter sig som den ideala supportern ska göra (se t.ex. Kolamo 2014 “Tunnekuvista tarinoita” i Tekniikan Waiheita 4/2014). Detta gäller förstås främst klädsel men också ansiktsmålningar men också ett entusiastiskt beteende på plats. När bortalaget gör mål brukar man i något skede filma de få tillresta fans som finns, eftersom de är lätta att hitta i publikhavet då de beter sig och ser annorlunda ut i förhållande till majoriteten av NHL-publiken.

I Tampa men också några andra NHL-arenor föredrar man en hemmaarena helt putsad från icke-obligatoriska element som kan förknippas med det tillresta laget. Hur sportsligt detta sen är kan man ju fråga sig men ärligt talat orsakar det på sin höjd irritation bland fans. Det har knappast över huvud taget ett göra med att lite supportrar skulle kunna höja motståndarnas moral och prestationsnivå; det handlar antagligen främst om att skapa en visuell illusion om sammanhållning, och supporterkultur (hur styrd den än må vara på det lokala planet) och som man vill förmedla till resten av världen. Den här tankevärlden kan förstås tillämpas på många andra typer av evenemang, kanske främst politiska sådana.

Hur korrekt representation av det faktiska ishockeyintresset i Tampa och Florida i stort kan ju också problematiseras. Men, för att göra en sista jämförelse med fotboll, kan man ju också fråga sig hur spontan en tifo som täcker en hel arena egentligen är, samt vad organisationen med den handlingen vill förmedla.