Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet 9.12.2020. Texten baserar sig på artikeln Vårt lif är friskt, vårt lif är gladt, ty se, gymnaster äro vi”: Elin Kallios Gymnastsång och kvinnogymnastikens tidigaste skeden i musikalisk belysning som finns i boken Musiikki ja merkityksenanto. Juhlakirja Susanna Välimäelle (red. Sini Mononen, Janne Palkisto, Inka Rantakallio). Boken kan fritt laddas ner här.

“Svenskar, friska till kropp och själ”

Utövande och konsumtion av konst, musik men också idrott kan ha en stor betydelse för många människor. Det här insåg man redan i slutet av 1800-talet när det finländska civila samhället och föreningslivet började ta fart inom många olika områden. Idrott var då en del av sångfesternas program eftersom både musik- och fysisk fostran ansågs bidra till att skapa friska människor för fosterlandets väl. Även idrottsrörelsen hade en egen musikkultur.

När jag för en tid sedan grävde i Idrottsmuseets arkiv stötte jag på en Gymnastsång skriven av den finländska gymnastikens moder, Elin “Mamma” Kallio (1859–1927, född Waenerberg).

Gymnastsången är författad 1901 inför kvinnogymnastikförbundets tredje gymnastikfest i Helsingfors. Festen sammanföll med Gymnastikföreningen för fruntimmer i Helsingfors 25-årsjubileum (nuvarande Gymnastikföreningen i Helsingfors). Texten publicerades i en liten historik som föreningen gav ut och sången sjöngs på gymnastikfesten.

Idrottens förmåga att förändra människans kropp och sinne genomsyrar sångens text och summeras i den “refräng” som återkommer i slutet av varje vers: “Vårt lif är friskt, vårt lif är gladt, ty se, gymnaster äro vi”. Även ord som “menniskovår” och “morgonfrisk” syftar på den typ av förändringskraft som fysisk fostran kan ha.

Elin Kallio skrev inte melodin själv utan lånade den från boerrepubliken Transvaals nationalsång, en melodi som var populär vid den här tiden och som bland annat Robert Kajanus arrangerat med titeln Boernas marsch. Melodin är egentligen skriven av den holländske kompositören, poeten och kvinnorättskämpen Catharina Felicia van Rees år 1875. Troligtvis sympatiserade Kallio med boernas kamp och såg symboliska likheter med Finlands kamp mot ryskt förtryck.

Den kända melodin bidrog till att Kallios Gymnastsång fick stor spridning bland kvinnliga gymnaster eftersom man utan notläsningsförmåga kunde sjunga den på till exempel sommarkurser. I motsats till männen såg de kvinnliga gymnasterna det som sin uppgift att nå ut till hela folket, även till landsortens arbetarkvinnor. Sången har också getts ut i notform, översatts till finska med ny melodi, och finns även i arrangemang för damkör.

Sången verkar ha blivit något av en lystringssång för kvinnliga gymnaster och den har sjungits tillsammans med klassiker som Modersmålets sång och Slumrande toner på gymnastikfester på 1920-talet. Exempelvis vid den stora gymnastikfesten i Vasa 1921 publicerades sångens text i svenskspråkiga lokaltidningar. I sitt festtal då påpekade hedersordförande Kallio att det hade grundats en ny sammanslutning som likt gymnastikförbundet hade som målsättningar att skapa “svenskar, friska till kropp och själ”. Hon syftade givetvis på Folkhälsan.

Folkhälsan firar sitt 100-årsjubileum våren 2021. Jubileumsåret till ära utlyste Folkhälsan en låttävling där man i musikalisk form skulle sammanfatta organisationens syfte och verksamhet. Den vinnande låten Från noll till hundra torde lanseras under jubileumsåret. Kanske en lystringssång i modern tappning?

Kallios Gymnastsång blev antagligen aldrig inspelad och lever i dag kvar i gamla sångböcker och kanske i ett allt mer bleknande minne hos äldre kvinnliga gymnaster. Frukterna och arvet av många eldsjälars verksamhet lever förstås vidare.

När pandemin nu begränsar många föreningars aktiviteter har den enformigare och blekare tillvaron blivit en tydlig påminnelse om vilket mervärde och välbefinnande ett aktivt förenings-, idrotts- och musikliv bidrar till, både på individ- och samhällelig nivå.