Monthly Archives: March 2014

Bli den första att gilla det här!

[Kolumn publicerad i ÖT 29.3.2014]

 Bli den första att gilla det här!

Allt lyssnande innehåller en analys i någon form, den kan vara medveten eller mera omedveten, men den finns alltid där i någon form. När det kommer till det som man brukar kalla kritik, det som leder fram till en recension av något, ja då pratar vi vanligtvis om en helt annan typ av medvetenhet. Om man klagar på att symfonier är för långa eller att det saknas avancerade harmoniska progressioner i blues, ja då saknar man en viss medvetenhet och kompetens för att trovärdigt kunna resonera kring musiken offentligt. Det blir ofta ett raljerande som inte gagnar nån. Om det inte är skickligt skriven satir, förstås. Men alla får och ska bilda sig en uppfattning om något utan att själv var skolad i ämnet. Själv spekulerar jag vitt och brett i FF Jaros förehavanden utan att jag själv nånsin har spelat en officiell match. Av förståeliga skäl (visst?) gör jag det inte på denna tidnings sportsida.

Utmaningen är att kunna sålla och sovra bland rösterna, vilket också Sven-Erik Klinkmann skrev i en väldigt intressant kolumn i VBL om aggregerad kritik för en tid sedan. Tillgång till fler offentliga rum anses ha gett samhället fler röster. Men har det verkligen det eller lyssnar vi bara på de mest högljudda, snabba och rappa kommentarerna som vet hur man tar sig igenom bruset? Follow the money säger sura jag (och tänker på Mia Skäringer). Var finns långsamheten och eftertanken? Det är underhållande att följa med stora evenemang simultant på t.ex. Twitter men sällan säger kommentarerna på några fjuttiga tecken något som helst om vad som har färgat omdömet. Det är upp till läsaren att lägga ihop 1 och 1.

Det finns också utmaningar när ”kritiken” blir personlig och man själv ska fungera som aggregator, dvs. själv sammanställa ett omdöme utgående från hur många gilla-markeringar eller nerladdningar något har fått. Idén med aggregerad kritik går ut på att webbsidor erbjuder numerisk bedömning på hur bra något är så att vi ska slippa göra tankearbetet själv. Hur många ska skriva något på Fb för att du ska tro på det eller för att det ska väcka en viss skepsis? Hur många ska gilla något innan sura tidningskritikern har fel. Om folk gillar det måste det ju vara bra. Frågan är också om man blir besviken då vännens omdöme inte stämmer överens med den egna upplevelsen? Vågar man säga det på Fb, och t.o.m. utan en smiley? Svaret är oftast nej.

Kritik är relativ till vad man har upplevt tidigare och någon nyanserad diskussion uppstår sällan på nätet. Den är ofta obefintlig eller kraftigt polariserad, för eller emot. Idag har vi så bråttom att vi tyvärr inte orkar/ids läsa mer än en betygssiffra och sväljer den därför för som något den inte är. God kritik förmedlar kunskap, argument, synpunkter, värderingar och borde (!) ge läsaren en djupare förståelse. Det är mer än en siffra kan göra.

Advertisements

Kuuluuko vai kuoleeko taktinen melunpito?

Enligt en artikel på YLE:s webbplats håller Superpesis på att utreda ifall man kunde tillåta att användning av “snäckor” (headsets) inuti hjälmarna i Superpesis. Detta skulle förbättra spelledarnas kommunikation med spelar men också domarnas arbete. Att det skulle förbättra och förenkla domarnas arbete är väl givet.

Superpesis VD Jukka Pyysalo är försiktigt optimistisk:

“Jokaisessa matsissa olisi kolme eri taajuutta, mitkä olisivat kaikilla tiedossa: kotijoukkue, vierasjoukkue ja tuomarit. Kuka tahansa voisi kuunnella mitä tahansa taajuutta. Se rajoittaisi käyttöä niin, että sisäpelissä sitä ei pahemmin voisi käyttää vaan se olisi ulkopelaajien ohjaamista varten, Pyysalo sanoo.”

Som ljudlandskapsforskare tycker jag att det här är mycket intressant. Jag har fascinerats av bobollens ljudlandkskap vid många tillfällen och  har dess ljudlandskap i inte bara i en, utan hela tre artiklar. I den allra senaste i Liikunta &  Tiede 1/2014 skrev jag så här om “taktinen melunpito”:

“Toisin kuin jalkapallossa, joukkueitten kommunikaation jatkuva kuuntelu on pesäpallon ottelukokemuksen tärkeä osa. Pesäpallon ja baseballin merkittävä ero on pystysyöttö. Pallon lyöminen sekä sen lennon pituuden ja suunnan kontrollointi on helpompaa. Tämä tekee pesäpallon sisäkenttäpelistä vaihtelevampaa, nopeampaa ja antaa pelille enemmän taktisia ulottuvuuksia kuin baseballissa. Ulkokentällä pelaava joukkue joutuu vastaamaan lyöjän valintoihin ja pelistä muodostuu henkien taistelu. Syöttökaarella seisovien pelaajien välinen jatkuva kommunikaatio vaikuttaa pesäpallon äänimaisemaan. Katsojien täytyy virittäytyä seuraamaan sitä, mikäli he haluavat saada enemmän irti ottelukokemuksestaan.”

Jag är ingen bobollsexpert, men det är självklart att upplevelsen av bobollen kommer att förändras drastiskt ifall en del av lagens kommunikation förflyttas till etern. Betyder införandet av headsets att de hårdaste bobollfantasterna i publiken kommer att börja sitta med egna mottagare och lyssna på spelledarnas kommunikation?

“Ny” teknik ger lagen bättre möjlighet att fullfölja taktiska strategier med bättre precision, viket säkert höjer den spelmässiga kvalitén. Men lika mycket kommer det att få konsekvenser för hur publiken upplever sporten, känner sig delaktiga och kan och vill interagera med ljuden och händelserna på spelplan. Boboll är så mycket mer än bara det visuella. Själv har jag fascinerats av sportens ljudlandskap, framförallt genom mina upplevelser av den aktiva publiken i Vimpeli.

En “lyssnare” alltid är närvarande i ett ljudlandskapet, men inte bara som lyssnare utan också som en ljudskapare (Barry Truax,1984). Det hoppas jag att beslutsfattarna på Superpesis är medvetna om. Headsets må förbättra lagens kommunikation men publikens möjlighet att med egna (o)ljud interagera med lagens kommunkiation är, enligt mig, en så viktig aspekt av bobollsstämningen. Och nej, det finns inget taktiskt oljud (“taktinen melunpito”) längre i NFL,  inte heller i MLB. Men det är väldigt svårt att göra jämförelser mellan läktarkulturen i Finland och Nordamerika.

Fast o andra sidan om man öppnar upp radiokanalerna även för bobollspubliken i tv-soffan kan det ju blir riktigt kul. Frågan är om vi vill höra bobollsledarnas kommunikation i tv… och vad det egentligen tillför. De som hade biljett och upplevde Formula-tävlingen där Kimi Räikkönens släppte sin numera legendariska kommentar “leave me alone, I know what I’m doing” hörde just den knappast på läktarplats.

De som var på Superpesis-finalen 2011 hörde knappast något alls. Kolla t.ex. 16:30… Frågan är, hur kommer boboll att låta i framtiden?

“Mökämusiikkia”

I många, många år har jag planerat att läsa Helsingin Sanomats legendariske musikkritiker Seppo Heikinheimos memoarer Mätämunan muistelmat (1997). Seppo tog ju livet av sig efter att ha lämnat in det slutgiltiga manuskriptet till förläggaren. I tiderna skummade jag hastigt igenom boken men eftersom många forskarvänner har sagt att den ju är “full av hänvisningar till boboll” tänkte jag att jag nu ska läsa den på nytt från pärm till pärm. Sagt och gjort.

Visst fanns det en hel del intressanta och lärorika saker om det finländska kulturlivet i boken men hade jag vetat att den mest intressanta kommentaren angående boboll fanns på sista sidan, sidan 511, hade jag nog antagligen hoppat direkt till det stället. (I detta fall fanns det ju inga oklarheter hur boken skulle sluta)

Så, för att bespara dig besväret med att läsa boken (och för att bespara dig från allt hat han riktade mot finlandssvenskarna) kommer jag nu att citera den första och uppenbarligen minsta orsaken av sju till att Seppo tog livet av sig:

“Pesäpallo-otteluita ei voinut enää käydä katsomassa, koska niissä soitetiin joka käänteessä mökämusiikkia”. (Heikinheimo 1997, 511)

Det gick alltså inte längre att gå och titta på boboll eftersom man hela tiden spelade “skitmusik” på bobollsmatcherna. Hur jag ska kunna ta med detta unika ställningstagande i min egen forskning har jag ännu inte riktigt listat ut. Jag tycker ju nämligen att “mökämusiken” är intressant.