Monthly Archives: September 2016

Om att hylla en musikalisk livsgärning

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning (papper) 18.09.2016.

Om att hylla en musikalisk livsgärning

Som kompositör önskar man är att ens musik ska leva ett betydligt längre liv än en själv. Hur mäter man då en framgångsrik musiker och pedagogs insats? En musiker berör i form av minnesvärda konserter och de mest framgångsrika tolkningarna kanske lever vidare i form av inspelningar.

En vacker tanke vad gäller pedagogiska insatser är att de i lever kvar via de människor man har influerat och inspirerat. Det kan handla om att förmedla tekniskt kunnande, utveckla elevens musikaliska potential och inte minst fungera som inspiratör och förebild på olika sätt.

Genom ett nätverk av människor man influerat lever således ens musikaliska gärningar och arv vidare i form av nya generationer av människor vilka kan förverkliga sig och sina musikaliska idéer. Lite i sådana banor brukar jag resonera.

I torsdags samlades en skara musiker till en ”Minneskonsert” i Schaumansalen. Med konserten ville man visa den tacksamhet man känner inför den framlidne Bernhard Nylunds musikaliska insatser; både för musikerna personligen, men även musiklivet i stort. Bernhard Nylund avled sommaren 2015 och var en erkänt skicklig lärare, klarinettist och saxofonist. Hans namn ihågkoms med ett leende på läpparna bland musiker och pedagoger runtom i landet. Sannolikt även hos många föräldrar.

Framträdande roller under Minneskonserten hade klarinettisterna Christoffer Sundqvist och Björn Nyman vilka sensationellt delade segern i Crusell-tävlingen 2002. Nylund hade en otrolig förmåga att upptäcka och utveckla musikaliskt potential och speciellt de som tog emot hans utmaningar undervisade han med stor passion. Alla han influerat hade antagligen fyllt hela Schaumansalen.

Utöver Sundqvist och Nyman medverkade klarinettisten och pianisten Petri Judin samt Jonas Granholm och Krister Aho. Även kolleger, stråkmusiker ur Jakobstads Sinfonietta hyllade sin f.d. kollegas musikerskap.

Musik väcker minnen och under konserten mindes jag plötsligt att ”Benkko” en gång bad mig arrangera ”Internationalen” och ”Työväen marssi” för klarinettkvartett. Jag kan försöka, sa jag som då studerade instrumentering. Efter spelningen upplyste han mig småfinurlig att arren var ”ställvis rätt så lyckade”. Själv är jag övertygad att de var just så dåliga som man kan förvänta sig av en gitarrist som skriver för klarinetter. Men jag hade tagit emot utmaningen, vilket han uppskattade.

Christoffer Sundqvist konstaterade inledningsvis att när klarinettvännerna samlas lever Nylund bland dem, i form av talesätt och tankesätt.  Så tror jag många lärare gärna vill bli ihågkomna och det var också något som genomsyrade den varma, högklassiga minneskonserten.

I den bedårande, stillsamma ”Poulencromansen” som Sundqvist och Nyman inledde med hördes Nylunds tankar kring andning och strävan efter tonkvalitet i alla register och dynamiker. Poulenc övergick smidigt i Mendelssohns melodiskt sköna andra sats ur ”Konsertstycke nr 1” med högklassig melodi och frasering understödd av mångsidige Judin vid pianot. Den av Nylund ofta spelade klarinettpolkan innan paus personifierade hans humor, medan kvintettrepertoaren som avslutade konserten utmynnade i en gripande version av ”Misty”; ett fint sätt att minnas hans mångsidighet.

Efter nästan två timmar av högklassigt musicerande råder det inget tvivel om att Nylunds musikaliska arv är i goda händer. För att använda ett av hans stående uttryck: ”Kampen går vidare!”.

___

Minnestexter över Bernhard Nylund har tidigare publicerats i bl.a. Helsingin Sanomat (på finska) och ÖT (på svenska).

Lentismuijat och #MeTässä

Finlands damlandslag i volleyboll spelar landskamper i Salo i helgen och med anledning av detta har några spelare ur laget gjort en egen låt med tillhörande video där man presenterar laget. Laget, eller åtminstone de medverkande spelarna, kallar sig för “Lentismuijat” och låten går under namnet #MeTässä. De medverkade, rappande spelarna är Roosa Koskelo, Noora Kosonen och Michaela Madsen samt Kaisa Alanko som har filmat.

“Lentismuijat” som begrepp är inte lätt att översätta till svenska men jag skulle förklara “muija” som en “tuff” eller “hård” brud, kanske någon som inte ber om ursäkt för sitt beteende och bryter mot stereotypa förväntningar på hur en kvinna ska bete sig. Alltså hårda volleybollbrudar.

Nåja, att öppna upp begreppet “muija” skulle ta länge men det bör även förstås i förhållandet till herrarnas landslag som bland annat av YLE-redaktören Kaj Kunnas har föreslagits namnet “Äijät”. Detta namn mottogs inte enbart positivt av spelarna själva. En “äijä” är en riktig manlig-man,  en sån som har grävt ett par diken för hand redan innan frukost. När herrarnas volleybollslandslag spelade EM-slutspel 2015 drabbades nationen Finland och dess samlade journalistkår av moralpanik inför det faktum att laget, i motsats till Huuhkajat, Helmarit, Susijengi och Leijonat, inte hade ett vedertaget smeknamn.  Populära folkkära landslag i Finland har anammat djurnamn men volleybollandslagens föreslagna namn understryker inte bara vilket genus landslaget har men även vissa stereotypa uppfattningar om könsroller.

Lentismuijats låt och video är framförallt en rolig självironisk grej och att de har gjort låten själva är det som genererar uppmärksamhet. Det är visserligen ett mycket roligt initiativ men man kan fråga sig om det inte också är symptomatiskt på en idrottskultur där herrlandslagen ådrar sig den stora uppmärksamheten då band och producenter står i kö för att dra nytta av herrlagens lyskraft och tillhörande kommersiella potential. Ett damlag kan nu tolkas få göra allt själv om de vill ha en låt. Det bör sägas att musikstycken skriva för damlag lyser med sin frånvaro inom den finska idrotten.

Låten får en att skratta och har spridits flitigt i sociala medier, vilket även varit avsikten. I radio, tv eller på matcherna har jag svårt att se att den skulle spelas. Men på SoMe funger den hemmagjorda produktionen och låten presenterar laget för finska folket på ett roligt och unikt sätt. Men spelarnas självironiska medverkan är också en strategi med vilken deras roll som utvalda landslagsspelare ställts på avigan och karnevaliserats (jmf . Laulavat Leijonat) Hade de inte varit vältränade, utvalda landslagsspelare (the-best-of-the-best) i volleyboll utan “helt vanliga? inte så väl rappande medborgare hade det inte varit särdeles kul alls. Som om inte låten känts hemlagad nog understryker framförallt frasen “en mie, en sie, vaan #metässä” med doft av savolaxisk dialekt det folkliga uttrycket ytterligare.

Jag hoppas Lentismuijat når sådana framgångar på planen att musiker i framtiden står i kö för att göra låtar om/åt dem.