Kolumn publicerad i ÖT 28.9.2014

Tillgänglighetens förgänglighet

I början av sommaren skrev jag en kolumn om ett för mig mycket kärt ljud, nämligen ljudet från familjens aktersnurra, den 3,9 hästar starka Volvo Penta som både fysiskt och emotionellt för mig till barndomens fiskeidyller. Folk verkar faktiskt ha läst texten. Därför kan jag meddela att i år var det fem före att snurran inte hade startat. Det hade varit mycket tråkigt, då hade ett för mig kärt sommarljud gått ur tiden. Kanske kunde jag spela in ljudet så att jag på min ålders höst kan återkomma till det? Nä, att spela in ett ljud betyder att man flyttar det från en annan tid och till en annan plats. Min Volvo Penta ska upplevas där och då.

Det här med skillnaden mellan ”live” och inspelat är något som jag har funderat en hel del på sistone, speciellt eftersom jag förra veckan deltog i ett seminarium med Mark Katz som bl.a. har forskat i hur inspelningsteknik har påverka musikproduktionen och vice versa. Efter standardisering av notationen och uppfinnandet av tryckkonsten (som möjliggjorde försäljning av noter) finns det väl inget som har påverkat musiklivet så mycket som möjligheten att spela in ljud. Det som har hänt efter att Edison uppfann fonografen 1877, har egentligen bara handlat om att förbättrat alla delar av den tekniska processen. Principen är fortfarande den samma; så fort ljud och musik spelas in blir den ett ting som kan lagras, distribueras och kanske säljas. (Min Volvo Penta-inspelning skulle ha på sin höjd ha nostalgiskt värde för mig och på inget sätt ersätta upplevelsen av ljudet i sitt ursprungliga sammanhang.)

I dag pratar man mycket om tillgänglighet. Med några knapptryckningar kan man lyssna till exempelvis hela Beethovens symfoniproduktion. Hur svårt var inte en sådan sak innan inspelningar fanns? Tänk det, och idag tar vi detta för givet. Vartefter tekniken utvecklades blev det möjligt att i studio manipulera ljud och skapa ljudvärldar som inte kunde återskapas live och som i princip aldrig har existerat på andra ställen än utanför mixerbordet i studion. Ljudet från själva mediet (så kallat surface sound) exempelvis knastret från LP eller svajet från C-kassettens tonhuvud har sedan övergången till digitalteknik också försvunnit. Eller rättare sagt har det eliminerats så till den grad att vi kanske inte upplever något fysisk produkt alls. När vi lyssnar på strömmad musik (exempelvis Spotify) ligger den fysiska ”kopian” av musikstycket på en server någonstans. Musiken strömmar som vatten ur kran. Den fysiska kopplingen till musiken kommer garanterat att se helt annorlunda ut för den generation som växer upp med musiken som inte är ett ting som kan ägas.

Musiken spelats in ”någonstans”, har en ljudbild som sällan kan återskapas, distribueras och konsumeras ”via molnet”. Kanske kan man konstatera att musik är mindre fysisk än någonsin? Kanske är det därför YouTube som gör musiken till en visuell upplevelse är så populär? Kanske är det därför som musiken i sig, själva ljudnivån, dynamiken (jmf. ”loudness war”) också under åren har ökat och fokuset allt mera har sjunkit mot det så fysiska basregistret. Då berör musiken oss trots att vi inte kan röra vid den.

Tidigare var musik knutna till fysiska medium som man kunde beröra, känna och uppleva med fler sinnen i lyssningssituationen. Kanske gjorde man egna kassettomslag eller som jag, antecknade inköpsdatumet. Man kunde läsa skivtexter, känna doften av vinylet – ja omge sig med sin musik på ett sätt som den strömmade musiken inte kan. Ännu. Kanske är det tillgänglighetens baksida.