Tag Archives: Föreställda gemenskaper

Världsmästare i toner

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 5.3.2017

Världsmästare i toner

Skidåkning, denna idag så tv-vänliga och kära finländska idrottsgren, har förvandlats till ett idrottsspektakel med minutiös ljudplanering. Ljudet från skidstavarna, ropen från publiken längs med spåren kompletteras med noggrant mixade dramatiska helheter som tv-mediet ramar in, tolkar och förmedlar.

Långt ute i skogen ses skidåkaren medan man i bakgrunden uppfattar vrålet från den förväntansfulla publiken vid målfållan.  Ibland hörs lite dunk-dunka, musik planerad för att hålla igång publiken ifall tiden blir lång eller kölden börjar göra sig påmind. Vid internationella evenemang är det inte bara en ”hemmapublik” som ska underhållas, musiken avspeglar i någon mån den heterogena publiken.

Hemma i tv-sofforna där det finska folket följer YLE:s tv-sändningar är situationen annorlunda. Här kompletteras starka bilder från idrottsplatsen med musik som bidrar till en känsla av gemenskap och nationell tillhörighet.

Precis som över en miljon andra finländare tittade jag på Iivo Niskanens guldlopp i onsdags. När segern var ett faktum skallade ”Iivo!”-ropen i målfållan, vilket framhävdes och repeterades i tv-sändningen. Hade det varit frågan om lagsport hade publiken skanderat ”Suomi!” istället.

I samband med sport suddas gränserna mellan det kollektiva och individuella ut. Alldeles speciellt effektivt görs det med hjälp av så kallade offersymboler, vilket är exempelvis nationalsången och flaggan. De symboliserar den nationella gemenskap man representerar och för vars färger och ideal man åtminstone på en symbolisk nivå (och ur tv-tittarens perspektiv) kämpar för.

Hade det varit frågan om OS-guld hade YLE spelat ”Björneborgarnas marsch” till Iivos ära. Men eftersom det inte finns någon medieritual förknippad med skid-VM visades slow-motion-bilder av guldhjälten genom en vajande finsk flagga till tonerna Ilpo Kaikkonens låt ”Kiitoradanpää”. Genom framförallt låttexten kopplas tankar om beslutsamhet till idrottarens prestationer.

Även om låten inte omges av samma fosterländska patos som ”Björneborgarnas marsch” lyfte den blåvita symboliken i bildspråket fram idrottaren som målmedveten idealmedborgare, förebild och nationell hjälte. Varför YLE valt att lyfta fram just denna låt kan man enbart spekulera i.

I individuella idrottsgrenar är nationalsångens roll som segersymbol tydligast i samband med medaljceremonin. Medaljceremonin på torget i Lahtis är ett musikspäckat skådespel. Till medaljceremonin i Lahtis anländer medaljörerna ackompanjerade av fanfarer och pompös musik, vilken understryker det storslagna i deras prestation. Ner från prispallen kliver man till Enya-aktig musik med folklig melodik framförd av blandad kör: hjältarna hyllas av folket, högt som lågt, av unga som gamla.

Framförandet av segrarens nationalsång i kombinationen med hissandet av flaggan är förstås en emotionell höjdpunkt. Närbilder på den sjungande hjälten knyter samman hen med de som har bänkat sig framför tv-apparaterna. I denna ”heliga stund” som man förväntas respektera utan huvudbonad knyts uppoffringarna även till något större än det individuella, en gemensam historia och framtid.

Oberoende om man är intresserad av skidåkning eller ej, eller om man är som jag som inte har stått på ett par skidor på 10 år, är dess förmåga att engagera fascinerande.

Nu grillar vi!

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 1.5.2016

Snart är det dags för ett vårtecken säkrare än blåsippor, nämligen herrarnas ishockey-VM. Det är nu som grillarna plockas fram och finländare stärker sig med maltdrycker samtidigt som den finska ishockeysäsongen kulminerar. De lokala ishockeyidentiteter som odlats under vintern kompletteras nu med en nationell. Glöm Tappara, HIFK eller Sport, nu skapas ett nytt ”vi” som ska gå ut i ett symboliskt krig mot andra ishockeynationer. Sällan upplevs nationen så hel och homogen som i samband med stora evenemang.

Det här med nationell identitet är komplicerat, men vi förväntas alla ha en nationalitet med tillhörande identitet. Och det börjar tidigt. För någon vecka sedan när jag körde min treåring till dagis utbrast hon plötslig i baksätet: ”Titta, Finlands flagga! Vi är i Finland”. Det som dottern, som knappt minns sitt efternamn, gjorde mig uppmärksam på är det som socialpsykologen Michael Billig kallar för ”banal” (vardaglig) nationalism. Via exempelvis dylika vardagliga flaggningar av nationen (utanför den lokala bensinstationen) medvetandegörs vi om nationen, denna föreställda gemenskaps existens.

Vårt herrishockeylandslag ”Lejonen” representerar denna gemenskap och laget tillskrivs ny musik så gott som årligen. Denna repertoar väcks till liv varje vår. Så kallade VM-låtar (”MM-kisabiisi”) skrivs framförallt för den del av publiken som inte är på plats i arenan och blir ett sätt för Lejonen och nationen att ”flaggas” i vardagliga sammanhang. Dessa populära musikstycken penetrerar medielandskapet på ett helt annat sätt än t.ex. nationalsånger vars användning vanligtvis präglas av en högtidlig ritual. VM-låtarnas funktion är mera flexibel och de kan hojlas från vilken bilstereo som helst.

Vilken låt associerar du med Lejonen? Vanliga svar är t.ex. A-tyyppis ”Ihanaa, Leijonat, ihanaa”, Finnish Hockey Mafias ”Taivas Varjele!”, ”Den glider in”, ”Sankarit” och fjolårets låt ”Kipinän Hetki” av Robin & Elastinen. Eller Tom Jones ”If I only knew” och Teräsbetonis ”Taivas lyö tulta” vilka gjorts populära via målkavalkaderna i TV. Idag kan egentligen vem som helst skapa en egen låt till Lejonen och distribuera den på nätet.

Speciellt populärt har det varit att använda referenten som ett musikelement i VM-låtarna. Referenter är känslotolkare som tilltalar en för honom osynlig gemenskap. Rösterna och känslorna upplevs dock kollektivt ute i stugorna och det är därför förståeligt att exempelvis Antero Mertarantas folkliga referentstil har gjort intryck på musikskapare.

En annan strategi för att skapa samhörighet är att knyta samman ishockeyhjälten med de som tidigare hedersamt satt sin kropp på spel för landet. Detta görs ju också med nationell symbolik och nationalsången. I den musik som skrivs för ishockeykarnevalen har dock nationalsångernas nationalromantiska naturskildringar karnevaliserats och ersatts med t.ex. vardagliga hänvisningar till inte bara veteraner och Okänd soldat men också bastubad, korvgrillning och alkoholkonsumtion. Alltså vanligt förekommande uppfattning av ”oss” och ”vår” kultur.

Personligen skulle jag önska att man i ishockeykulturen och media skulle tona ner denna maskulina (krigs)retorik, även om det av historiska skäl är förståeligt att den är närvarande i diskursen kring finländskhet. Men, om man ska se det från den ljusa sidan; hur vulgärt det än är att ens på ett metaforiskt plan jämföra ishockey med krig, får vi vara glada över att det är det närmaste ett slagfält de flesta i den här generationen av finländare kommer.

______________________

 

Edit: 5.5.2016 för denna webbpublicering:

Den som inte är bekanta med krigssymboliken kan lyssna in exempelvis dessa låtar. Notera de fyra stridsropen som inleder Karelia Divisions låt ”Suomi!” [00:14]. Efter att mansrösterna har skrikit sig samman med fyra stridsrop mot en fond av distorterade elgitarrer, dramatiska bastrumsslag, går man i gemensamt rop till anfall. Stridsropet för tankarna till krigsfilmer och från slagfältet tas lyssnaren obemärkt in till ishallen. Med första versens inledande ord ”hallen jublar, stämningen är i taket” planteras kriget slutligen i ishallen där det ”regnar tacklingar och skott”.