Monthly Archives: March 2022

Vilken musik firade Finland herrlejonens OS-guld med?

Leave a reply

När Finlands herrlejon vann sitt första VM-guld i ishockey 1995 var det inget snack om saken vilken låt som var den hetaste i Finland: Den Glider In. När Lejonen bärgade guldet i Globen skeppades en del av singlarna över till Finland där de, liksom VM-skivan Golden Hockey Nights, sålde mycket bra. Låten framfördes av Nick Borgen men istället för att översätta den till svenska “förfinskades” den genom att den spelades in på nytt med Kirka, Curre och Lejonen.

När Finland vann sitt andra guld 2011 hade medielandskapet förändrats kraftigt från 1995. Som ett tecken på Lejonens popularitet och den glädjeyra som rådde i landet kan man nu notera att fyra av det fem mest nerladdade låtarna veckan efter guldet hade någon slags koppling till ishockey-VM. Detta trots att ingen av låtarna var så kallade officiella VM-låtar (se vidare Ahlsved 2016, s. 30). Låtarna det rörde sig om var Poju Poika saunoo, Jare & Villegalle Häissä, A-tyyppi feat. Antero Mertaranta Ihanaa, Leijonat ihanaa samt Finnish Hockey Mafias Taivas Varjele!. Den sistnämnda var ju hyllningen till Mikael Granlunds ”ilmaveivi” (zorromål). Den gjorde först gjorde succé på sociala medier innan den plockades upp av skivbolag. Poika saunoo (”Pojken bastar”) blev också Finlands mest sålda singel 2011.

När Finland vann sitt tredje och mest överraskade VM-guld 2019 seglade den endast 52 sekunder långa låten Löikö Mörkö sisään upp på listorna. Som bäst var den nr 6 på finska singellistan, en placering högre än evergreenen Poika saunoo. Mörkö (“Mårran”) syftar på den två meterlånga kapten Marko “Mörkö” Anttila som gjorde bl.a. gjorde det avgörande 1-0 målet i semi-finalen mot Ryssland. Mörkö ledde det nederlagstippade till en mycket överraskande VM-guld.

Tidigare i år, nämligen 20 februari, vann Finlands herrlejon guld i ishockey vid de Olympiska spelen i Peking. Finland var en av favoriterna i turneringen och det väldigt efterlängtat att man äntligen fick orsak att spela Björneborgarnas marsch för landslaget. Framförandet av marschen är en medieritual som YLE hållit vid liv i sedan 1948. Nu var det inte Yle som hade tv-rättigheterna till OS-hockeyn men Björneborgarnas marsch spelades nog i radiokanalen Yle Puhe där jag själv hörde den tidigt på morgonen natten till den 20 februari.

Att det var Discovery som ägde rättigheterna till uttryckligen herrishockeyn (Yle hade resten) bidrog säkert till att Lejonen inte hade någon “egen” låt inför OS-turneringen. Att inga “hemmagjorda” låtar baserade på referenternas spontana utbrott har seglat upp på listorna ens efter guldet kan även bero på att Antero Mertaranta inte fungerade som referent för Discovery. Faktum är att Ihanaa, Leijonat ihanaa (1999), Taivas Varjele! (2011), Löikö Mörkö sisään (2019) ju alla baserade på hans referat. Ingen Mertsi, inga låtar.

Men till vilken musik firades Lejonens OS-guld 2022? Nån fullständig analys kring lyssnarbeteende är förstås svår att göra och det är heller inte min avsikt här. Men det man i alla fall kan konstatera är att guldet har synts på topplistorna, åtminstone på strömningstjänsten Spotifys topplistor. På sidan biisit.org som tar till vara vilka låtar som spelats i kommersiell radio kan man även notera att t.ex. Ihanaa, Leijonat Ihanaa nog har spelats i radio på finaldagen, inte minst på nostalgikanalen Ysäri (“90-tals”) . Enligt IFPI var Poika Saunoo den 50:e mest spelade låten i radio veckan efter OS. Men trots detta är radiotiden för låtarna nog ändå ganska marginell. Låtarna spelas i hemma, på tv och på krogar och restauranger där människornas samlas för att se på matcherna tillsammans.

En närmare titt på Spotifys listor ”Top-50 Finland” och ”Viral 50 Finland” några dagar efter OS-finalens spelades i Peking 20.2.2022 ger vid handen att många bekanta låtar verkar har dammats av i den finska segeryran. Skillnaden mellan dessa två listor verkar vara att Top 50 är baserad på verkliga streams medan virallistan även tar faktorer som spridning på sociala medier i beaktande. Listorna verkar sammanställas dagen efter och är alltså utgående från data från dagen innan.

Herrlejonen vann alltså guld 20.2.2020. Under de efterföljande dagarna hade följande låtar dessa listplaceringar:

Top 50 – Finland21.222.223.2
Poika saunoo#10#50–
Ihanaa, Leijonat, ihanaa#50––
Viral 50 – Finland21.222.223.225.2
Ihanaa, Leijonat, ihanaa#23#18#16#14
Löikö Mörkö sisään?#24#23#20#22
Den glider in#30#26#23#20

Man ska förstås inte dra för stora slutsatser av det här, men en sak är dock säker och det är att Lejonens ishockeymedaljer i brist på nya låtar har firas med gamla godingar vars popularitet bottnar i tidigare framgånger, inte minst då t.ex. Ihanaa, Leijonat ihanaa men också Poika saunoo som ju har blivit något av en självklar segerlåt inom många olika idrotter. Den skrev ju faktiskt först för att bli Jyväskylälaget JYP:s segerlåt. Den glider in håller också fortfarande streck. Låtskrivaren Peter Karlsson fortsätter med andra ord att få royalties från Finland så fort Lejonen är framgångsrika.

Att Damlejonen även vann OS-brons 16 februari kan även ha bidragit till att Ihanaa Leijonat, ihanaa verkar ha varit den låt människor har lyssnat mest (?) på ur den rika flora av ishockeylåtar som har en koppling till Lejonen. Självklart har många andra populära låtar spelats i de sammanhang som Lejonen har firats runtom i Finland, t.ex. sjöngs ju Paula Vesala Finlandiahymnen när guldet och bronset firades med en folkfest på olympiastadion (21.2). Där uppträdde även många anda stora finska artister, inte minst Ellinoora med låten Leijonakuningas (“Lejonkungen”). Den har även använts av herrlandslaget inför OS.

Intressant nog fanns även Mikko Harjus låt Anna mennä lennä från 2019 med på Spotifys virala lista vid tiden för OS. Orsaken till det kan kanske sökas i att låten spelades i Yles tv-sändning efter att skidåkarna Kerttu Niskanen och Krista Pärmäkoski vunnit silver respektive brons (10 feb.). Tillsammans med känslosamma bilder på skidåkarna exponerades låten för en miljonpublik och blev kanske därför viral igen, åtminstone enligt Spotifys definition.

@tanjahamar

Upeaa 💙🤍 #kerttuniskanen #kristapärmäkoski #finland🇫🇮 #hopea #pronssi

♬ Anna mennä lennä – Mikko Harju

Många av låtarna kring Lejonen hade heller inte blivit så populära 1995 eller 2011 om de inte hade spelas i samband med “best of”-klipp från matcherna. Tom Jones If I only knew som ingick i en speciellt populär video år 1995 är ju ett typexempel på detta. Det intressanta med låtar som är baserade på samplingar av referenter är ju att deras “full loop” tillbaka till tv-mediet bidar till deras popularitet.

Finland står som arrangör för herrarnas ishockey-VM våren 2022 med den nybyggda arenan i Tammerfors som huvudarena. Då kan man nog förvänta sig att många artister gärna skulle vilja få en liten del av den lyskraft som att associeras med Lejonen medför. Det skulle inte förvåna mig om det smids planer runtomkring Finland som bäst.

Litteratur:

Ahlsved, Kaj 2020. “Music, Ice Hockey Lions, and the Construction of a National Community”. In Made in Finland. Studies in Popular Music. Eds. Toni-Matti Karjalainen & Kimi Kärki. Routledge, 173-185.

Ahlsved, Kaj 2016. Musik, ishockeylejon och konstruerandet av en nationell gemenskap. Musiikki 1/2016, 13-37.

Kommer det musikaliska samtalet att tystna?

Leave a reply 
Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet 9.3.2022

Strax innan jul ordnade det fondfinansierade projektet Kritikbyrån i samarbete med Svenska Yle ett evenemang där musikkritik diskuterades. Evenemanget rubricerades “Smakdomare eller Spotifyguide – hur ser musikkritiken ut idag?”. Paneldiskussionen tog avstamp i musikjournalistikens roll i en (medie)värld som förändrats kraftigt sen 1990-talet.

I ett förinspelat anförande försökte svenske musikkritikern Andres Lokko ingjuta hopp i kritikerkåren och lovade att det kommer att löna sig om “våra uppdragsgivare och plattformar bara orkar låta oss hålla på”. Om budskapet var riktat till frilansande finlandssvenska kolleger så var det en hälsning att hålla huvudet högt, försöka hålla sig flytande, det blir nog bra.

Men orden “orkar hålla på” skavde så hos mig. För många frilansare är det inte bara frågan om ifall man orkar hålla på utan hur länge man får hålla på. Och får betalt.

Det som hände kort efter ovannämnda evenemang, det vill säga när HBL meddelade om sina omprioriteringar som skulle ge kritiken mindre plats, fick mina men även många andra frilansande kritikers farhågor att besannas. Nu är det betydligt färre kritiker som kan “hålla på” eftersom betydligt färre recensioner kommer att skrivas.Hur ser musikjournalistiken ut nu på den institution vars även historiskt sett djuplodande kritikverksamhet varit mångas orsak att teckna en HBL-prenumeration? Även min.

De omfördelningar som beskrivs som satsningar av HBL-ledningen är som jag läser dem tyvärr bort från musiken. Hur det kommer att påverka bevakningen av det musikliv som nu håller på att starta upp igen efter pandemin har undertecknad svårt att sia om, men av att “musik” har försvunnit som egen underkategori på HBL:s webbsida och app kan man i alla fall dra en slutsats: dess status har devalverats. Litteratur och teater är kung.

Jag hävdar att musik likt teater och litteratur också är starkt kulturbärande, trots att musiken ofta behöver språket – och följaktligen även kritikerna och musikjournalisterna – för att verbalisera, diskutera och problematisera de kulturbärande elementen i musiken. Musikkritik – liksom annan kritik – har sedan länge handlat om mycket mera än att bara agera smakdomare. Det är ett samtal.

På 1990-talet rann mycket av den musik som inte recenserades mer eller mindre förbi. Nu riskerar samtalet att utebli helt – eller utarmas fullständigt. Det recenserade verket blir inte “tänk- och talbart”, för att återkoppla till Magnus William-Olssons prismotivering när han tilldelade Henrik Jansson priset för årets kritiska text vid ovannämnda evenemang. Vi har inte hur många plattformar som helst för musikkritik i Svenskfinland så om (dags)pressen utarmar verksamheten har vi snart ingen diskussion om musik på svenska i Finland – utöver den som sker på sociala medier förstås. Är det att värna om den svenskspråkiga kulturen i Finland?

Höjer man blicken lite grann så att den även når utanför Ring III kan man konstatera att nedskärningar i publicering av kritik sedan länge har varit ett så etablerat faktum att många aktörer inte ens förstår att sakna recensionerna längre och unga utövare kanske inte ens förstår sig på kritik som argumenterande eller opinionsbildande textgenre. På mindre orter har musikkritiken i det närmaste dött trots att det produceras (lokal) musik som aldrig förr. Snacka om paradox.

“När musiken bara strömmar över oss så förlorar vi lätt förmågan att föra ett samtal kring den”, konstaterade paneldeltagaren Tove Djupsjöbacka klokt i kritikevenemanget. Nej, ingen har rest den där statyn över en kritiker, men har vi någonsin förut haft ett så stort behov av kritiska musikjournalister som lyfter fram och diskuterar de aktörer som har något viktigt att säga vår samtid – dessa väljer inte strömningstjänsternas algoritmer ut åt oss. Eller ska vi när vi översköljs av musik på 2020-talet bara låtsas att det regnar? Ska den enbart rinna av oss?

Jag hoppas det går att kan hitta nya former för att samtala om musik: Musikkritik 2.0 i stället för att offra stora delar av musikdiskussionen på kritikens altare. Eller behöver vi nya plattformar?

Det är i alla fall bra att HBL kommunicerade ut sina prioriteringar så att även de blir “tänk- och talbara”. Men kan vi se det som en nystart? Det finlandssvenska fältet förtjänar en ny mera omfattande diskussion. I en artikel i Helsingin Sanomat 13.2 fick 15 chefredaktörer ge sin syn på kritikens roll i framtidens mediefält. En liknande “rundringning” skulle kanske sätta fart på diskussionen om den finlandssvenska kritiken 2.0 också. En dylik möjlighet för “makten” att bekänna färg kunde gynna framtidens kulturbevakning som helhet. Den påföljande diskussionen kunde förhoppningsvis blottlägga utvecklingspotential och nya verksamhetsformer.