Tag Archives: deltagarkultur

Löikö Mörkö sisään? – Ja-kyllä!

Ungefär samtidigt som jag publicerade gårdagens bloggtext Mörkö, Mårran och Mertaranta hade DJ ILG:s låt “Mörkö” plockats upp från social medier för att distribueras av Warner Music på YouTube och Spotify.


Låten verkar ges ut av Mökkitie records som är ett produktionsbolag grundat av bl.a. den finska musikern Arttu Wiskari och bolaget namn kommer från hans genombrottslåt. Det var också Arttu Wiskaris tweet som först gav Mörkö-låten uppmärksamhet på sociala medier. Låtens upphovsman har av Ilta-Sanomat identifierats som en musiker ur Wiskaris band.

Den ursprungliga versionen har förstås redan ynglat av sig i många olika varianter och remixar. Den version som nu släpps officiellt och via “etablerade medier” skiljer sig åtminstone på tre sätt från den första varianten som tweetades av Wiskari och fortfarande ligger ute bl.a. här.

För det första är låtens namn ändra från “Mörkö” till “Löikö mörkö sisään?” (“Slog Mörkö [Mårran] in pucken?”) vilket bättre motsvarar de numera bevingade orden som repeteras i låten. Samplingen är från Finlands kvartsfinalmatch mot Sverige då Marko “Mörkö” Anttila kvitterar till 4-4 i slutminuterna.

För det andra är låten så kallade cover, dvs. “omslaget” annorlunda. Borta är Mårran och istället syns en anymiserad bild av DJ. ILG. Detta antagligen för att man ska slippa problem med Moomin Characters som bevakar upphovsrätten till Muminfigurerna stenhårt. 

Den tredje skillnaden är också den troligtvis relaterad till upphovsrätt. Den melodislinga som repeteras ca 0:33 minuter in i låten är nu förändrad så att den påminner lite mindre om Den glider in. Rytmiskt är den likartad men melodin gör ett lite språng uppåt och genom denna förändring verkar man undvika att direkt citera klassikerlåten från VM i Globen 1995.

Självklart risas och rosas nu Löikö Mörkö sisään? av folket. Det gör alltid musik skriven för idrott. Men det unika med den här typen av klippa och klistra-låtar som åtminstone verkar ta sats från gräsrotsnivå är att de vanligtvis har en spontan och hemmagjord känsla. Likt mem är de snabba kommentarer på det som utspelas i VM och den “folkliga” karaktären – dvs. att vem som helst kunde ha gjort detta – är det som bidar till att de blir så populära på sociala medier. Jag skriver att de verkar ta sats från gräsrotsnivå eftersom bakom de flesta artistnamnen som gjort sampbelbaserade hittar, t.ex. A-tyyppi (Ihanaa Leijonat Ihanaa, 1999) och Finnish hockey Mafia (Taivas Varjele!, 2011) döljer sig ofta professionella musiker. Så är nu även fallet med Mörkö-låten.

När guldet nu ska firas så kommer Löikö Mörkö sisään?, det nyaste bidraget till Lejonens musikaliska kanon, garanterat att sättas på repeat. Enligt sidan biisit.info spelas den redan på radio. På festligheterna kommer den givetvis att kompletteras med gamla godingar som Ihanaa, Leijonat Ihanaa, Taivas Varjele!, Poika saunoo, Ny rillataan viimeiseen asti och Den glider in men även Karavaani av Roope Salminen & Koirat som har genomsyrat de kommersiella kanalerna MTV3 och Cmore:s tv-sändningar från herrarnas ishockey-VM 2019. När detta skrivs har Karavaani streamats nästan 800 000 gånger på Spotify. Även den har getts ut av Warner Music och Roope Salminen är också känd som programledare på MTV3. En strategiskt placerad låt med andra ord.

Jag förväntar mig att när Spotify uppdaterar sina topplistor idag kommer många av listorna att präglas av ishockeyrelaterad musik. När detta skrivs, ca 10 timmar efter att guldet bärgades och 11 timmar efter att Spotify senast uppdaterat sin virala lista (dvs. innan finalen var avgjord) finns alla ovannämnda låtar utom “Löikö Mörkö sisään?” med.

Advertisements

Mörkö, Mårran och Mertaranta

Ett bevis på att ishockeyfebern i Finland har nått de högsta sfärerna är när det i sociala medier börjar dyka upp inte bara mem men även “hemmagjorda” låtar gjorde baserade på samplingar från tv-sändningarna och då uttryckligen på fraser yttrade av referenterna. Användningen av referenter som grundmaterial för musik innebär är att man tar tv- eller radiolyssnarens perspektiv: Referenter tolkar matchen men förmedlar även känslor till tv- eller radiolyssnare.

I Finland har vi ett lång tradition av att skapa musik baserad på referenters spontana  ord och i skrivande stund sprider sig DJ ILG:s låt Mörkö sig som en löpeld på sociala medier. Upphovsmannen, en professionell musiker, verkar vilja förbli anonym men är enligt uppgifter i Ilta-Sanomat (tidigare?) medlem i den finska artisten Arttu Wiskaris band. Låten lär ha skapat på ca 30 minuter i turnébussen.

Ordet “mörkö” kan översättas till spöke eller vålnad men det är även det finska namnet på Mårran, dvs. den hemska karaktären som svävar fram och sprider kyla i Tove Janssons Mumindal. Men “Mörkö” är inte minst smeknamnet på den över två meter långe finske ishockeyspelaren Marko Anttila. Anttila är lagkapten för det orutinerade finska landslag som mot alla odds har  tagit sig ända till final i herrarnas ishockey-VM 2019.

 

Marko Anttila satte in kvitteringspucken i kvartsfinalen mot Sverige och referenten Antero Mertarantas utbrott “Löikö Mörkö sisään!?” (“Slog Mörkö in pucken?”) har föga överraskade nu tonsatts. Samme “Mörkö” avgjorde även i semifinalen mot Ryssland vilket ytterligare har spätt på låtens popularitet. Den spelades även i slutet av MTV3:s sändning tillsammans med bilder på Marko Anttilas mål. Att få inkluderas i tv-sändningen är på sätt och vis en det slutliga målet, en full cirkeln för för en hemmagjord VM-låt baserade på referenters ord och uttryck. Det är även en måttstock på att en “hemmagjord” och egenhändigt distribuerad låt har nått framgång när den plockas upp av etablerade medier.

Den spontanta låten bygger på en lång tradition av  finska sampelbaserade låtar av vilka Ihanaa, Leijonat Ihanaa och Taivas Varjele! givetvis är de mest kända och populära. Alla är de baserade på Mertarantas referat och det är många som förknippar honom med uttryckligen med Lejonen och ishockey-VM.

Men att integrera referenten i ett musikstycke är inget som vi i Finland kan ta äran för. I Mörkö hör man även melodin till Den glider in (1995) som bygger Lennart Hylands referat från från ishockey-VM 1962, då Nisse Nilsson i en match mot Kanada gör det avgörande 5-3-målet i tom bur. “Den glider in” blev ju omåttligt populär i Finland när Lejonen vann sitt första guld i Globen 1995 och på köpet “rövade” med sig låten till Finland. 

Går man ännu längre tillbaka i tiden så hittar man kanske det största kommersiella exemplet, dvs.  brittiska bandet New Orders låt World in Motion som gruppen gjorde för det engelska fotbollslandslaget inför VM 1990 i Italien. Låten börjar med bl.a. ”They think it’s all over”, vilket är en fras som BBC-referenten Kenneth Wolstenholme yttrade alldeles i slutet av Englands segermatch mot Västtyskland 1966. Frasen blev sedan mycket populär i England och man kan dra paralleller till Mertarantas bevingade ord  ”Se on siinä” som han yttrade när guldet var ett faktum år 1995. .

På 1990-talet, när tv-kanalerna var färre och tv-tittandet inte lika specialiserat upplevde de flesta sport genom samma medium och med samma referent. Idag är medielandskapet mera splittrat men de kollektivt upplevda tv-referenterna, deras röst och uttryck verkar fortsättningsvis ha förmågan att skapa gemenskapskänsla. Fram för allt ger de – inte minst i sin musikaliska form – möjligheten att återuppleva de starka känslor som idrotten ger upphov till.

 


 

Om du blev intresserad att läsa mera kan jag rekommendera någon av de många artiklar eller blogg- och kulumntexter jag har skrivit om Lejonens musikkultur. Den mest omfattande studien av musikkulturen finns i artikeln Musik, ishockeylejon och konstruerandet av en nationell gemenskap. Jag rekommenderar även starkt den finska antologin Kiekkokansa (red. Heiskanen & Salmi 2015) som är en djupdykning i den finländska ishockeykulturen.

Tsunami & digital deltagarkultur

Hur många gånger har man inte hört fotbollssupportrar sjunga lokalt meningsfulla texter på melodier som t.ex. Go West eller Na, na, hey, hey (kiss him good bye)? Det betyder inte att dessa låtar skulle framföras i sitt inspelade format särdeles ofta på idrottsevenemang. Nej, melodierna återanvänds idag ofta av supportrar världen över och de blir grund för nya lokala sånger. Hur kan då denna form av kreativitet ta uttryck i en digital värld?

En låt som verkligen har spelats ofta i samband med idrottsevenemang de senaste åren är låten Tsunami. Jag har hört den på massor med ishockeymatcher, på herr- och junior-VM, som entrélåt i innebandy – you name it. (Nä, på HIFK:s matcher har den inte spelats, där är det rock som gäller). Nåja, med denna låt kan man illustrera en annan kreativ process än den som jag presenterade inredningsvis. Inte bara har musikstycket spelats i arenorna, det har även blivit grund för nya kulturella produkter vilka framförallt sprids på sociala medier och således kanske framförs mera utanför arenan än sjungs av supportrar inuti. I den mån de verkligen har sjungits först kan nyinspelningsrna vara ett sätt att dokumentera och sprida den nya lokala varianten av sången. 

Här några exempel:

Tapparaikonen Pekka Saravo (“Saravon Pekka”) fick en hyllning i våras.  När Tappara slutligen vann ishockeyguld festades det loss rejält i Tammerors till Saravon, Pekka, Pekka, Pekka…

Nån  vecka senare var det ishockeylejonet Leo Komarovs tur att hyllas (“Komarovin Leksa, Leksa, Leksa”). 


I september fick Vimpelin Vetos bobollsspelare Tuomo Lönnmark sig tillskriven en version baserad på samma låt. 

De tre varianterna av Tsunami ser jag som exempel på en form av digital deltagarkultur. Supportar är inte bara passiva konsumenter av kulturella produkter utan likt det som är praxis inom hejarklackskulturen blir befintliga musikstycken grund för nya. Dessa sprids dock framförallt i en digital sfär. 

Paita, poika och Leksa

Nåja, nu har ishockey-VM börjat på riktigt här i Finland; kvartsfinalen är avklarad och Vårt land har sjungits som aldrig förr i St. Petersburg.  Men mitt påstående bottnar inte bara i de finländska framgångarna. I Finland har vi en otroligt fascinerande musikkultur kring Lejonen vilken man nu när Lejonen har gått till semifinal kan observera. Jag tänker inte skriva allt för långrandigt om den nu eftersom jag på måndag ska skicka iväg ett svenskspråkigt manuskript där jag förhoppningsvis rätt uttömmande har lyft fram de kulturella processerna kring den musik som används i samband med ishockey-VM i Finland. Men några ord kan jag inte hålla mig från att krafsa ner.

Utöver nationalsånger, vilka används som seger- och offersymboler och knyter samman ishockeyhjältarna med de som tidigare kämpat för landet, skrivs det årligen – ja faktiskt årligen – sedan 2011 ny musik för att användas i anknytning till Lejonen och ishockey-VM. Dessa låtar brukar ofta kallas kampsånger på svenska, vilket inte är en riktigt direkt översättning av det finska ordet ”kisabiisi” (”VM-låt”) eller ”kannatuslaulu” (”Hejarlåt”). Hur som helst är dessa nyskriva låtar inte av lika ceremoniell karaktär som nationalsånger och deras lekfulla karaktär gör att de kan spelas i många sammanhang; i tv, i radio, på krogen, hemma, på festen, på torget – ja överallt där Lejonen är symboliskt närvarande och den nationella gemenskapen ska manifesteras.

Dessa VM-låtar brukar sedan vanligtvis delas i officiella och icke-officiella”låtar. Officiell är ett epitet vilket låten har tillskrivits. Det gör att låten får en högre status (framförallt i media) och antyder att den i med förbundets medgivande (eller via licens) har tillstånd att representera Lejonen. Tidigare var det vanligt att idrottare själva deltog i låtarna men det har idag blivit rätt ovanligt. Dock kan förbundet (alltså Lejonen) genom att använda låten på sina matcher eller genom att medverka i musikvideon ge låten en viss autenticitet.

Årets officiella låt är skriven och framförd av Tuomas Kauhanen och heter Paita kattoon (”Tröjan i taket”). Titeln syftar på den ceremoni man brukar genomföra för att hylla spelarna när karriären är avslutad. Då hängs speltröjorna upp i taket och ingen annan kan (?) efter det använda de spelnumrorna i just det laget . I december 2015 ”frös” man i samband med U20-VM Saku Koivu, Ville Peltonen och Jere Lehtinens (Knatte-Fnatte-Tjatte-kedjan) landslagströjor under en direktsänd ceremoni i Hartwall-arenan. Deras tröjor hissades upp i taket till tonerna av hymndelen ur Sibelius Finlandia.

Tuomas Kauhanens låt är en fortsättning på Suomi-rapens dominans i samband med finsk landslagsishockey. Ännu har låten kanske inte riktigt fått upp farten i Finland, kanske för att Kauhanen för det stora allmänheten är aningen okänd, men låten används flitigt av framförallt tv-kanalen MTV3 som äger rättigheterna till VM-sändningar i Finland. Snuttar ur Paita Kattoon spelas dagligen inför en miljonpublik. Generellt kan man konstatera att eftersom det vanligtvis bara finns en officiell låt är det vanligtvis just den som dominerar i medieflödet. Men epitet officiell är en rätt komplex social konstruktion. Låten är idag (20.5.2016 kl. 09:00) den tionde mest spelade låten på Spotify i Finland.

Kauhanen rappar delvis ur ett spelarperspektiv, dock men en rapartists hybris och självsäkerhet och lyriken är långt från vad dagens mediatränade spelare ens i den mest testosteronstinna och egoboostade situation skulle våga påstå offentligt. Detta gör att hyllandet av spelarna som hjältar efter karriären blir självklar ur ett publikperspektiv men skapar också en logisk kullerbytta ur spelarperspektivet. Spelarna tänker nog mera på att det är flaggan, vår gemensamma symbol, som ska upp i taket. Det är en förutsättning för att spelarna  överhuvudtaget ska kunna få en hjältestatus i Finland. Intressant är också användningen av ordet ”squad” där Kauhanen med raplyrik hänvisar till (lag)gemenskapen. (Tack Inka för tipset!) Spänningen mellan kollektivet och en allt större fokus på individer, samt samhällets individualisering kommer på flera spännande sätt fram i Paita kattoon.

I dagarna har det också släppts en inofficiell låt nämligen bröderna Nico och Riku Kerkolas Poika kotiin (”Pojken [ska] hem” eller ”[Ta] hem pojken”). Poika syftar i detta fall på segerpokalen (”pojken”) som ska hemföras. Men användningen är mångtydig och kan också syfta på hemförlovning efter att ha varit i arméns tjänst. I Väinö Linnas bok Okänd Soldat var ”poika” det ämbar man kokade mäsk i ute vid fronten. Man kan konstatera att ”poika” är en festens symbol i Finland.

Många andra har använt samma symbolik, bl.a. gjorde Runo & The Zatelite Ft. Sunan koulun kuoro en låt som också hette Poika kotiin 2013. Just den gjorde sedan Teflon Brothers till Kendo Anthem, Finlands officiella VM-låt 2014. Andra exempel är – förstås – Pojus Poika saunoo (”Pojken bastar”) men också Klamydias Poika pysyy Suomessa (”Pojken blir kvar i Finland”) skriven 2012 när Finland skulle försvara sitt guld på hemmaplan. Detta är bara exempel på några låtar vilka har inkluderat begreppet “poika”.

 

En tredje kategori av musikstycken som figurerar i samband med VM är de remixar och mashups som cirkulerar framförallt på sociala medier. Dessa ser jag som resultatet av den kreativitet som digitaliseringen har medfört och är en form av deltagarkultur (här bygger jag teoretiskt på t.ex. Lessig 2008). Nu kan egentligen vem som helst göra en egen hyllning till Lejonen och distribuera den på nätet. Unikt är att man ofta bygger på tidigare musikstycken eller mediamaterial, dvs. samplar, remixar och mashar-up och skapar nya kulturella produkter. Speciellt populärt är det att använda referenten som grundmaterial. Vem kommer inte i ihåg t.ex. Finnish Hockey Maifas Taivas Varjele! (2011) vilken är en hyllning till Mikael Granlunds “zorromål” (ilmaveivi). Den fick snabbt en uppföljare i denna mashup där Pasi Nurminen på fyllan gör sin egen ilmaveivi till samma referat. Det har också varit populärt att remixa och skapa videon där folkkära Timo Jutila (kapten VM-95) pratar om exempelvis grillning.

I år har Nykarlebys stolthet Leo ”Leksa” Komarov fått sin egen hyllning vilken är en mashup och omarbetning av DVBBS & Borgeous låt Tsunami. Den låten har i sitt original också spelats rätt flitigt i Jubileini-arenan i St. Petersburg. Men Komarov är inte den första som har hyllats med denna låt. Denna korta hyllning bygger i sin tur på den låt som gjordes till Pekka Saravos ära när han avslutade sin karriär genom att vinna guld med sitt Tappara. Den här kreativiteten vill jag dock påstå att inte är något som bara är resultatet av digitaliseringen och den demokratisering den har medfört. I sportsammanhang har den sin bakgrund i hur exempelvis hejarklackar sedan länge har gjort nya sånger baserat på populära, bekanta melodier.

 

För den kulturintresserade som läser finska rekommenderar jag givetvis boken Kiekkokansa (Heiskanen & Salmi 2015) som är en djupdykning i den finländska ishockeykulturen på landslagsnivå.