Category Archives: boboll

The cultural practice of localising mediated sports music

Äntligen har min engelska artikel The cultural practice of localising mediated sports music publicerats i Finska musiketnologiska sällskapets årsbok. Det är alltså frågan om den tredje av mina totalt fyra avhandlingsartiklar.

Syftet med artikeln är att utforska hur lokal tillhörighet konstrueras genom processer som tangerar mediering av musik. Musik medieras genom medieförmedlade inspelningar, men medieförmedlad musik kan å andra sidan också bli en del av lokala kulturella praktiker. I artikeln bygger jag framförallt vidare på Dan Lundberg, Krister Malm, och Owe Ronström (Lundberg et al. 2003) och deras tankar om medialisering och medialiseringsprocesser.

Utgångspunkten är att samhällets medialisering även har konsekvenser för den musik som framförs i sportkontexter. Genom att bygga vidare på Lundberg et als (2003) tankar kring medialiseringsprocesser, vilka härstammar från musiketnologin, strävar jag efter att komplettera diskussionen angående ”mediers inbäddning i vardagen” (Couldry & Hepp, 2013, 195) på en lägre abstraktionsnivå.  Inom mediestudier har tankar om anpassning till medielogik under senare tid varit tätt förknippat med konceptet medialisering (mediatization med ”t”, inte mediaization som Lundberg et al använder), vilket är ett koncept som används för att förstå medieringens långsiktiga kulturella och sociala förändringar (Lundby 2014, 7).

På svenska har vedertagna begrepp som skulle göra skillnad på medialisering på makro-, meso- och mikronivå inte etablerats. I denna artikel utforskar jag de processer som sker på en längre abstraktionsnivå än det institutionella perspektivet och artikeln kan således ses svara mot de ”konkreta och kontextspecifika subprocesser” som medieforskarna Ekström et al (2016, 11) har efterlyst i en alldeles färsk artikel.

Att fokusera på just medialisering har för mig här varit ett sätt äntligen kunna förstå och diskutera olika typer av idrottsmusik inom ett och samma teoretiska ramverk. Ofta pratar man om 1) specialskrivna musikstycken, 2) musik som tillskrivits nya betydelser genom användning i idrottskontexter, 3) läktarsång, samt 4) bearbetningar av tidigare lokaliserade inspelningar (t.ex. i formen av digital deltagarkultur på webben) som om de vore synonymer och likartade kulturella produkter. Jag försöker i den här artikeln att öppna upp förståelsen för dessa olika kulturella uttryck som processer.

I artikeln argumenterar jag för att det finns musik som primärt medialiseras för distribution inom en lokal supportergemenskap (i artikeln exemplifierad av framförallt Jeppis Dynamite och KPV-humppa). Denna musik har inte skapats för att spelas i exempelvis radio eller massmedia. Samtidigt, som kontrast till de specialskrivna musikstycken som skrivits för specifika lag, finns det medieförmedlad musik skriven för en generell publik  som har (re)lokaliserats och tillskrivits nya betydelser i en sportkontext. Det centrala i relokaliseringsprocesen är att inspelningarna har tillskrivits nya betydelser i lokala kontexter. Här lutar jag mig teoretiskt mot Mark Katz (2010) som konstaterat att inspelningar inte är befriade från ritualer utan snarare bidrar till skapandet av nya. Detta exemplifieras genom lokal praktiker att t.ex. använda Alte Kameraden och Dirlanda i lokala kontexter samt inte minst genom att belysa spänningsförhållandet mellan Helsingforslagen HIFK:s och Jokerits musikaliska praktiker.

Som ett tredje tema lyfter jag fram hur musikstycken anpassas till lokala sammanhang genom en avmedaliseringsprocess. Denna process skiljer sig från den tidigare nämnda relokaliseringen av inspelningar så tillvida att den är relaterad till hejarklackskultur och dess kreativa agens att i lokala sammanhang omarbeta och förse musiken med ny lokalt  relevant lyrik. Det är med andra ord en väsentlig skillnad om man pratar om framförandet av en inspelning av Go West på ett idrottsevenemang eller om man hänvisar till att supportrar sjunger t.ex. nämnda sångs melodi med ny text. (t.ex. “Jaro, tää matsi voitetaan” [Jaro, den här matchen vinner vi]).

Avslutningsvis påvisar jag att musik som har lokaliserats i en ny kontext kan följas av en återmedeliseringsprocess vilket innebär att ett musikstycke medieras och sprids i ett nytt omarbetat format. Denna kreativa omarbetning och distribution kan idag också ses som en deltagardriven kultur och sammankopplas med det som av Lawrence Lessig (2008) har kallat för “Read/Only culture” (RO) och “Read/Write culture” (RW). Denna möjlighet att själv omtolka och distribuera lokala (musikaliska) symboler och betydelser på t.ex. YouTube kan också avslöja och understryka vilka musikstycken som anses meningsfulla inom en viss idrottsgemenskap.

I artikeln har jag med avsikt använt exempel från många olika sporter och lag, detta med avsikten att bredda synen på kopplingen mellan musik och sport vilken allt för ofta domineras av studier rotade i fotbollskultur.

Jag hoppas att denna lilla svenska “teaser” ska ha väckt intresset för att läsa hela artikeln.

Advertisements

Tsunami & digital deltagarkultur

Hur många gånger har man inte hört fotbollssupportrar sjunga lokalt meningsfulla texter på melodier som t.ex. Go West eller Na, na, hey, hey (kiss him good bye)? Det betyder inte att dessa låtar skulle framföras i sitt inspelade format särdeles ofta på idrottsevenemang. Nej, melodierna återanvänds idag ofta av supportrar världen över och de blir grund för nya lokala sånger. Hur kan då denna form av kreativitet ta uttryck i en digital värld?

En låt som verkligen har spelats ofta i samband med idrottsevenemang de senaste åren är låten Tsunami. Jag har hört den på massor med ishockeymatcher, på herr- och junior-VM, som entrélåt i innebandy – you name it. (Nä, på HIFK:s matcher har den inte spelats, där är det rock som gäller). Nåja, med denna låt kan man illustrera en annan kreativ process än den som jag presenterade inredningsvis. Inte bara har musikstycket spelats i arenorna, det har även blivit grund för nya kulturella produkter vilka framförallt sprids på sociala medier och således kanske framförs mera utanför arenan än sjungs av supportrar inuti. I den mån de verkligen har sjungits först kan nyinspelningsrna vara ett sätt att dokumentera och sprida den nya lokala varianten av sången. 

Här några exempel:

Tapparaikonen Pekka Saravo (“Saravon Pekka”) fick en hyllning i våras.  När Tappara slutligen vann ishockeyguld festades det loss rejält i Tammerors till Saravon, Pekka, Pekka, Pekka…

Nån  vecka senare var det ishockeylejonet Leo Komarovs tur att hyllas (“Komarovin Leksa, Leksa, Leksa”). 


I september fick Vimpelin Vetos bobollsspelare Tuomo Lönnmark sig tillskriven en version baserad på samma låt. 

De tre varianterna av Tsunami ser jag som exempel på en form av digital deltagarkultur. Supportar är inte bara passiva konsumenter av kulturella produkter utan likt det som är praxis inom hejarklackskulturen blir befintliga musikstycken grund för nya. Dessa sprids dock framförallt i en digital sfär. 

Link

Hur låter matchen?

Hear ye, hear ye alla penningstinna stipendiegivare! Läs Niclas Hägens fina artikel i Meddelanden från Åbo Akademi om min forskning. Vi hade en mycket trevlig pratstund trots att jag och min halsduk ser lite trött ut på bilden.

Min nuvarande finansiering tar slut sista maj…

 

(HÄR hittas hela tidningen som pdf. Känns ju fint att finnas i samma blaska som cancerforskare)

Kuuluuko vai kuoleeko taktinen melunpito?

Enligt en artikel på YLE:s webbplats håller Superpesis på att utreda ifall man kunde tillåta att användning av “snäckor” (headsets) inuti hjälmarna i Superpesis. Detta skulle förbättra spelledarnas kommunikation med spelar men också domarnas arbete. Att det skulle förbättra och förenkla domarnas arbete är väl givet.

Superpesis VD Jukka Pyysalo är försiktigt optimistisk:

“Jokaisessa matsissa olisi kolme eri taajuutta, mitkä olisivat kaikilla tiedossa: kotijoukkue, vierasjoukkue ja tuomarit. Kuka tahansa voisi kuunnella mitä tahansa taajuutta. Se rajoittaisi käyttöä niin, että sisäpelissä sitä ei pahemmin voisi käyttää vaan se olisi ulkopelaajien ohjaamista varten, Pyysalo sanoo.”

Som ljudlandskapsforskare tycker jag att det här är mycket intressant. Jag har fascinerats av bobollens ljudlandkskap vid många tillfällen och  har dess ljudlandskap i inte bara i en, utan hela tre artiklar. I den allra senaste i Liikunta &  Tiede 1/2014 skrev jag så här om “taktinen melunpito”:

“Toisin kuin jalkapallossa, joukkueitten kommunikaation jatkuva kuuntelu on pesäpallon ottelukokemuksen tärkeä osa. Pesäpallon ja baseballin merkittävä ero on pystysyöttö. Pallon lyöminen sekä sen lennon pituuden ja suunnan kontrollointi on helpompaa. Tämä tekee pesäpallon sisäkenttäpelistä vaihtelevampaa, nopeampaa ja antaa pelille enemmän taktisia ulottuvuuksia kuin baseballissa. Ulkokentällä pelaava joukkue joutuu vastaamaan lyöjän valintoihin ja pelistä muodostuu henkien taistelu. Syöttökaarella seisovien pelaajien välinen jatkuva kommunikaatio vaikuttaa pesäpallon äänimaisemaan. Katsojien täytyy virittäytyä seuraamaan sitä, mikäli he haluavat saada enemmän irti ottelukokemuksestaan.”

Jag är ingen bobollsexpert, men det är självklart att upplevelsen av bobollen kommer att förändras drastiskt ifall en del av lagens kommunikation förflyttas till etern. Betyder införandet av headsets att de hårdaste bobollfantasterna i publiken kommer att börja sitta med egna mottagare och lyssna på spelledarnas kommunikation?

“Ny” teknik ger lagen bättre möjlighet att fullfölja taktiska strategier med bättre precision, viket säkert höjer den spelmässiga kvalitén. Men lika mycket kommer det att få konsekvenser för hur publiken upplever sporten, känner sig delaktiga och kan och vill interagera med ljuden och händelserna på spelplan. Boboll är så mycket mer än bara det visuella. Själv har jag fascinerats av sportens ljudlandskap, framförallt genom mina upplevelser av den aktiva publiken i Vimpeli.

En “lyssnare” alltid är närvarande i ett ljudlandskapet, men inte bara som lyssnare utan också som en ljudskapare (Barry Truax,1984). Det hoppas jag att beslutsfattarna på Superpesis är medvetna om. Headsets må förbättra lagens kommunikation men publikens möjlighet att med egna (o)ljud interagera med lagens kommunkiation är, enligt mig, en så viktig aspekt av bobollsstämningen. Och nej, det finns inget taktiskt oljud (“taktinen melunpito”) längre i NFL,  inte heller i MLB. Men det är väldigt svårt att göra jämförelser mellan läktarkulturen i Finland och Nordamerika.

Fast o andra sidan om man öppnar upp radiokanalerna även för bobollspubliken i tv-soffan kan det ju blir riktigt kul. Frågan är om vi vill höra bobollsledarnas kommunikation i tv… och vad det egentligen tillför. De som hade biljett och upplevde Formula-tävlingen där Kimi Räikkönens släppte sin numera legendariska kommentar “leave me alone, I know what I’m doing” hörde just den knappast på läktarplats.

De som var på Superpesis-finalen 2011 hörde knappast något alls. Kolla t.ex. 16:30… Frågan är, hur kommer boboll att låta i framtiden?

“Mökämusiikkia”

I många, många år har jag planerat att läsa Helsingin Sanomats legendariske musikkritiker Seppo Heikinheimos memoarer Mätämunan muistelmat (1997). Seppo tog ju livet av sig efter att ha lämnat in det slutgiltiga manuskriptet till förläggaren. I tiderna skummade jag hastigt igenom boken men eftersom många forskarvänner har sagt att den ju är “full av hänvisningar till boboll” tänkte jag att jag nu ska läsa den på nytt från pärm till pärm. Sagt och gjort.

Visst fanns det en hel del intressanta och lärorika saker om det finländska kulturlivet i boken men hade jag vetat att den mest intressanta kommentaren angående boboll fanns på sista sidan, sidan 511, hade jag nog antagligen hoppat direkt till det stället. (I detta fall fanns det ju inga oklarheter hur boken skulle sluta)

Så, för att bespara dig besväret med att läsa boken (och för att bespara dig från allt hat han riktade mot finlandssvenskarna) kommer jag nu att citera den första och uppenbarligen minsta orsaken av sju till att Seppo tog livet av sig:

“Pesäpallo-otteluita ei voinut enää käydä katsomassa, koska niissä soitetiin joka käänteessä mökämusiikkia”. (Heikinheimo 1997, 511)

Det gick alltså inte längre att gå och titta på boboll eftersom man hela tiden spelade “skitmusik” på bobollsmatcherna. Hur jag ska kunna ta med detta unika ställningstagande i min egen forskning har jag ännu inte riktigt listat ut. Jag tycker ju nämligen att “mökämusiken” är intressant.