Category Archives: boboll

Trögt sommarföre

Sommar innebär att fotbolls- och bobollssäsongen är igång. Det betyder möjlighet till fältarbete inom just de sporterna. Men det finns något som heter för mycket fältarbete. Visst kan man gå titta på någon match men för att kunna få något vettigt ut av det sen under resten av året borde man dokumentera allt ordentligt, dvs. spela in och skriva vettiga fältarbetsprotokoll och dagbok. Arbetet efter att man har dokumenterat något tar oftast mycket, mycket längre än jobbet på plats

De senaste dagarna har jag ännu en gång lärt mig hur viktigt det är att göra dokumentationen på plats ordentligt. Jag fick utlåtande på min första artikel den sista juni. Båda anonyma utvärderarna förespråkar publicerar med några “små förändringarna”. Utlåtandena var mycket bättre än jag nånsin hade kunna tänka mig men eftersom båda förespråkar mera exempel ur den empiri jag hänvisar till är det bara att gräva bland alla protokoll, dagböcker och inspelningar. Deadline i börja på augusti. Suck.

Den artikel jag nu reviderar behandlar (kraft)strukturerna i tre olika sporters ljudlandskap, dvs. boboll, fotboll och ishockey. Utgångspunkten är att ljud spelar en viktigt roll i upplevelsen av sport och jag har delat in ljuden (och musiken) utgående från vem som producerar dem. Enligt mig har utövarnas, publikens men också arrangörens ljud har en viktig del i sportupplevelsen. Alla bidrar med sina ljud och jag stöder mina resonemang på bl.a. Barry Truax’ teorier (1984) som anser att lyssnaren alltid närvarande i ett ljudlandskap och bidrar till detta med sina ljud. När systemet är välbalanserat (hi-fi) utbyts mycket information mellan elementen ljud, lyssnaren och miljön. I en lo-fi miljö går det däremot mycket information till spillo. Pionjären inom ljudlandskapsforskning R. Murray Schafer (som förresten fyllde 80 år igår, grattis!) använder lo-fi som ett begrepp för miljöer där ljud täcker varandra och mängden akustisk information gör att ljuden inte kan urskiljas klart. Urbana stadsmiljöer är lo-fi medan rurala ljudmiljöer är hi-fi eftersom man där tydligt kan urskilja ljud tydligt (Schafer 1977). Hi-fi har fått representera något positivt medan lo-fi är negativt. Nåja, riktigt så enkelt är det inte eftersom t.ex. tystnad på t.ex. fotboll vanligtvis inte är en positiv sak och kan vara ett tecken på dålig stämning. Detta ska jag försöka argumentera kring i en artikel som utkommer i höst. Samtidigt jobbar min skalle på den presentation “Sport music – context vs. content” som jag ska hålla på EUPOP2013 i Åbo om ca två veckor.

Men helst skulle jag bara vilja sitta och titta på fotboll och boboll samt njuta av den finska sommaren med familjen.

Kossu ei iskenyt

I förrgår gjorde jag en liten roadtrip till Koskenkorva för att göra fältarbete när Kossu spelade mot Sotkamo på Sähkökoje-Areena Fältarbete innebär oftast lite inspelning, fotografering och observation. Sportsligt sett var det en intressant match eftersom Sotkamo i princip dominerar Superpesis för tillfället. Den enda utmanaren är enligt min begränsade expertis Vimpelin Veto men Sotkamo verkar ha ett rejält psykiskt övertag på dem.

Varför jag begav mig till Koskenkorva överhuvudtaget är givetvis inte för att se Kossu få stryk, för det var ganska väntat. Nej, det var för att man där har en helt annan strategi för musiken än Vimpeli och jag ville uppleva den på ort och ställe. I Vimpeli är ljudlandskapet under matchen i princip helt på publikens ansvar och publiken tar också ansvaret. När bortalaget ska slå, dvs. spela “inne” ropar Vimpeli-publiken högt och ljudlig och bildar en ljudmassa som inte bara är ämnad för att störa bortalagets slagman när bortalaget spelar “inne”. Nej, jag har blivit informerad om att, publikens ljud gör det svårare för bortalaget att kommunicera. “Väärä-ropen” och kommunikationen med spelarna ute i på fältet på blir mera utmanande sett ur bortalagets synvinkel. Ibland om det är för lite ljud kan man t.o.m. se nån ur lagledning höja armarna uppmanande åt publiken.

När Sotkamo hade slagtur i Koskenkorvar var det i princip tyst. I “normala” fall brukar man, speciellt när det är “ajolähtö” få höra Älä tyri nyt, älä lyö yli nyt eller Ota löysin rantein men eftersom den DJ som vanligtvis sköter om musiken, eller situationshumorn, hade råkat ut för force majeur var hans stand-in inte riktigt lika kvick och aktiv. Av tekniska skäl antagligen.

När hemmalaget hade slagtur, dvs. spelade “inne”, var det fullt ös. Eller tja, ljudvolymen var inte på den höga nivån man brukar höra på t.ex. ishockeymatcher, men i princip varje av hemmalagets slagmän ackompanjerades av musik. Nu var det inga musikaliska glirigar eller kommentarer utan med de kännskapa riffen från t.ex. Queens Another One Bites The Dust, Metallicas Enter Sandman och Dire Straits Money for Nothing koordinerades publikens applåder. Den musikaliskt “beläste” kanske noterar att en av dessa inte riktigt passar in. Vem ska bort? Nå, ingen eftersom Dire Straits-riffet var “remixad” och hade bastrums slag på varje slag i takten. Mycket enkelt för publiken att haka på och klappa med på varje fjärdedel. Annars skulle nog inte Matti Meikäläinen hitta slagen i riffet. Four on the floor helt enkelt. Även en Bon Jovi-hit hade bearbetats på liknande sätt. Ett genialiskt sätt att undvika diffusa handklapp på 1 och 3 eller 2 och 4. Någon estetisk-musikalisk upplevelse är det alltså inte frågan om. Tycka vad man vill om den musikaliska kvalitén men musiken har helt klart en planerad funktion. Och, ja, det tycks funka. Undrar vad Koskenkorvas mest hårdnackade Dire Straits-fans tycker?

Mera om bobollsmusiken och dess relation till det finska och sommaren en annan gång.

Namnet Koskenkorva inbjuder till hur många alkoholrelaterade ordvitsar som helst. Jag ska inte dra någon här men tyckte att det var lite ironiskt att man var sponsorerad av Illmajoen seurakunta.

WP_000610

Kossu Iskee!

På söndag blir det en liten roadtrip till Koskenkorva för att göra fältarbete när Koskenkorvan Urheilijat (“Kossu”) spelar Superpesis-match mot Sotkamon Jymy. Koskenkorva torde ligga någonstans i Ilmajoki nära Seinjäjoki. Inte riktigt i de finlandssvenska hemknutarna. KUL!

Koskenkorvan Urheilijat har en helt annan strategi för användning av musik än Vimpelin Veto som jag har studerat hittills. Givetvis gör jag inte fältarbete utan lite research först. (rekommenderar http://www.pesis.fi/superpesis/video/ för den bobollsnyfikne). Tippar att Kossu bjuder på rikligt med four on the floor techno.

Förhoppningsvis får hemmapubliken höra refrängen till denna låt…

Men eftersom gästerna Sotkamo leder Superpesis är jag inställd på att det blir en hel del av refrängen till denna…

Vem vet kanske man också får höra denna klassiker ett antal gånger?

Ah. Boboll. Vår nationalsport!