Category Archives: fotboll

Ja – Helmarit har faktiskt en EM-låt!

Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet 29.6.2022

När herrlandslaget ”Huuhkajat” för första gången kvalade in för att medverka i fotbolls-EM sommaren 2021 anordnade Yle låttävlingen ”Huuhkajaviisut” för att bidra till hypen och få musik till sina tv-sändningar. Bland hundratals bidrag kröntes Niila feat. Repliikkis sentimentala låt “Sukupolvien unelma” till segrare. Låten var en vördnadsfull sammanfattning av fotbollsfolkets uppdämda längtan att få inträda i fotbollens europeiska finrum.

I det finrummet är damerna nu för fjärde gången. Av den anledningen önskade jag för ett år sedan i en HBL-krönika att Yle även skulle ordna ”Helmariviisut” och på så sätt gå i bräschen för jämställd och berättigad uppskattning för fotbollsdamerna. Nu blev det inte så; en väldigt konstig prioritering av Yle.

Men trots det behöver inte damerna resa till EM i England utan egen låt eftersom artisten Emilia Ex har släppt poplåten ”Helmarit”. Den har spelats på matcher, lyfts fram på Bollförbundets sidor och konstruerats som den ”officiella” låten.

I likhet med det ”hu-hu” som präglade “Sukupolvien unelma” så leker Emilia Ex med inledningsstavelsen ur lagets smeknamn Helmarit. Andra likheter är att låtens upphovsperson har kopplingar till laget: Emilia Ex partner är målvakten Tinja-Riikka Korpela medan Niila är backen Paulus Arajuuris bror. Där tar dock likheterna slut.

Även om Helmarit-låten handlar om laget är den ingen sentimental låt: den präglas av match-nuet, har ett inifrån-perspektiv och saknar påklistrade stereotypa markörer för ”oss” Finland (till exempel bastun, brännvinet och den där yxan som fanns i fler sånger i fjol lyser med sin frånvaro).

I stället framhävs lagets vi-anda, drömmar och möjligheter, samt att spelarna har gått en stenig väg från juniorspelare och till att vara förebilder för tjejer. Det är ett självsäker låtjag som framhäver spelarnas skicklighet.

Att just spelarnas prestationer och drömmar står i centrum tolkar jag som ett sätt att markera att damernas insatser och satsningar ska jämställas med herrarnas. Idrotten är ännu ett sammanhang där mäns prestationer är högre värderade.

Man kan även hitta spår av samhällskritik i låten: ”Att detta inte görs för pengar” är en hänvisning till att Helmarit jobbat för att damerna under landslagsuppdrag ska få lika mycket ersättning som männen. Vidare uppges Helmarit inte behöva filma och att de till och med gör mål med näsan – en kommentar till filmningarna inom den penningstinna globala herrfotbollen samt en referens till Amanda Rantanens sensationella mål i sista minuten i EM-kvalmatchen mot Skottland.

Damfotbollens status är mycket högre i Sverige än i Finland vilket bekräftas av att en av Sveriges allra största artister, Molly Sandén, tillfrågades att skriva en EM-låt till det favorittippade svenska laget. Låten ”Vi:et i vinsten” spelas redan flitigt här i Sverige och min fotbollsspelande 10-åring nynnade den just spontant vid middagsbordet. Också i Mollys Sandéns låt lyfts hårt arbete i samhällelig motvind fram, men hennes låt och genomslagskraft bidrar säkert till att ytterligare spä på intresset för tjejfotbollen och kvinnors (idrotts)prestationer i föregångslandet Sverige.

Jag hoppas den mera okända artisten Emilia Ex låt kan göra det samma i Finland. Men för att det ska kunna ske krävs att låten lyfts fram av de som har makt och inflytande i medierna – inte minst av Yle som sänder matcherna. Då vänds blickarna mot laget. Och artisten givetvis. Det är vinn-vinn. Att det inte blev något Helmaritviisut innebar ju också en missad möjlighet för inte minst kvinnliga låtskrivare att visa upp sig i ljuset av den mediala uppmärksamheten som en EM-turnering för med sig. I låtarna i Huuhkajaviisut var det främst män som hyllade män.

Men, lyssnar man verkligen på den här typen av musik kan någon fråga sig? Jo, det gör man. Några dagar efter att Herrlejonen vunnit VM-guld fanns som mest ett dussin låtar på ”Spotifys Viral 50 Finland”-lista som hade en koppling till Lejonen. Omfattningen skvallrar om att laget är både framgångsrikt och njuter stor samhällelig uppskattning i Finland.

Helmarit har minsann förtjänat sin låt och skulle de klara sig vidare från sin EM-grupp som består av Spanien, Danmark och Tyskland så är redan det en sådan bragd att åtminstone jag lägger Emilia Ex låt på repeat i alla tillgängliga strömningstjänster.

___

YLE besvarade min kritik med ett debattinlägg i HBL 5.7. YLE har satsat på bra innehåll innan EM och sändningarna håller på alla sätt bra nivå. Men man kommer inte ifrån att man inte har aktiverat “gräsrötterna”, alltså folket, inklusive låtskrivare, dvs. publiken på samma sätt som när man ordnade en låttävling inför herrarnas turnering. Det var huvudpoängen i min text.

Finland är härligt för vi har ju ”bastu, brännvin och yxa”

Kolumn först publicerad i Hufvudstadsbladet 11.6.2021

Den här helgen inleds fotbolls-EM för herrar och Finlands herrlandslag “Huuhkajat” medverkar för första gången. Sommarens turnering har överskuggats av pandemin och det är oklart om det blir någon riktig publikfest. Det som dock står klart är att en hel del ny musik har publicerats, exempelvis turneringens officiella låt We are the people framförd av Martin Garrix, Bono och The Edge.

Men Huuhkajat och Finland har också egen EM-musik i formen av lekfullt nationalistiska musikstycken som berättar något om “oss”. Genom identifikation skapas gemenskap och en upplevelse av den till största delen medieförmedlade idrottshändelsen.

Den sång som kommit att prägla herrlandslagets resa mot EM är sången Oi Suomi on (mel. “When the Saints…“). Det är en hejarklackssång som spelarna och fansen ofta förenades i efter kvalmatcherna. I Oi Suomi on lyfts det fram att Finland är “härligt” och att vi har “bastu, brännvin och yxa”. Dessa tre ord funkar som stereotypa markörer för “oss”, det Finland som ska försvaras på plan. Vad exakt yxan representerar är säkert oklart för många men bildspråket andas finskt vemod à la Eppu Normaali och Murheellisten Laulujen Maa.

När landslagstränaren Markku Kanerva ledde sången då EM-platsen firades hösten 2019 ändrade han klokt nog texten till “on meillä hieno jengi ja fanit” för att inte koppla alkoholkonsumtion till landslagsidrott eller nationell karaktäristik. Det är lätt att hålla med Kanerva, det är ett härligt gäng men de är samtidigt också förebilder, vilket förpliktigar.

Många andra låtar för Huuhkajat bygger vidare på just Oi Suomi on men få är så festliga som Seksikäs-Suklaa och Dosdelas låt Se on Voitto! (Oi Suomi on). Med sin energi är den den enda som står sig i jämförelse med exempelvis Anis Don Demina & SAMIs härliga låt Flaggan i topp skriven för Sveriges landslag.

Seksikäs-Suklaa har också förändrat den alkoholstinna textraden och konstaterar i stället att Finland är härligt för att vi har Huuhkajat, som segrande spelar Joga Bonito (“Det vackra spelet”). Det kan man hålla med om. Huuhkajat representerar något nytt och fräscht, ett vackert inkluderande Finland. Artisterna har likt många av spelarna rötterna utanför Finland. I den meningen är låten ett välkommet bidrag till en repertoar av låtar som domineras av vita finska män(s hyllningar till andra män).

Redan hösten 2019 när det stod klart att Huuhkajat kommer att spela i EM släpptes de första låtarna. Yle har också ordnat Huuhkajaviisut för att bidra till hypen, få musik till sina sändningar och garantera att herrarna inte ska behöva åka till EM utan egen musik. Bland 200 bidrag kröntes Niila feat. Repliikkis sentimentala låt Sukupolvien unelma till segrare. Niila är backen Paulus Arajuuris bror. Den välproducerade låten i Mumford & Son-stil är en vördnadsfull sammanfattning av fotbollsfolkets kollektiva uppdämda längtan att få inträda i fotbollens europeiska finrum. I moll, givetvis.

Sukupolvien unelma hittas melodiska influenser från Oi Suomi on men det är framför allt genom låtens karaktäristiska “Hu-hu” som låten finurligt kopplas till fotbollens ljudlandskap. Berguven stiger upp över ett blåvitt berg (av finska fans). Inga isländska vulkaner här inte. I Repliikkis rap nämns igen den där yxan som finländare bygger sitt eget hem med.

Huuhkajat har tillskrivits en stor mängd musik vars omfattning endast herrlejonen kan mäta sig med. De två herrlandslagens omfattande musikkultur blottlägger också ett ojämställt Finland där mäns prestationer och idrottande är norm och högre värderat. Exempelvis genererade Amanda Rantanens sensationella mål med näsan i sista minuten borta mot Skottland då damlandslaget “Helmarit” säkrade sin EM-plats inga musikaliska hyllningar. Damlejonen då? Nej, inga låtar där heller.

När vi nästa sommar bänkar oss för att titta på damernas EM-turnering hoppas jag att Yle har arrangerat Helmaritviisut för att gå i bräschen för berättigad uppskattning för fotbollsdamerna.

___

Spellista med EM-låtar för Huuhkajat

https://open.spotify.com/embed/playlist/6cahEo6TNFbIP6FmuVkd1a

Från kampsånger till Huuhkajaviisut

Hösten 2019 kvalificerade sig Finlands herrlandslag i fotboll, ”Huuhkajat”, för första gången till en EM- eller VM-turnering. Sommaren 2020 kommer således Huuhkajat att delta i fotbolls-EM som spelas på många orter runtom i Europa.

Det finska rundradiobolaget Yle äger rättigheterna till tv-sändningarna och lanserar nu musiktävlingen Huuhkajaviisut. ”Viisu” betyder sång eller låt på finska. Pluralformen ”viisut” är talspråk för låt/sång-tävling, t.ex. ”Euroviisut” syftar på Eurovision song contest. Landslaget kallas ju populärt för Huuhkajat, alltså berguvarna.

Nu är det alltså fritt fram för alla intresserade låtskrivare att skicka in musik som tävlar om att ingå i Yle:s sändningar från fotbolls-EM 2020. Man söker inte uttryckligen en ”officiell” låt för Huuhkajat utan olika typer av musik som kan tänkas ingå i de olika element som bygger upp tv- och radiosändningarna. Miljonpublik utlovas. (Tv-sändningar har traditionellt dock varit ett viktigt element i att konstruera den “officiella” låten men det är en annan historia.)

Det här är ett intressant koncept för att vaska fram ny musik för sändningarna, men personligen tycker jag att Yle är gott kunde ha gjort ett dylikt upprop inför damernas ishockey-VM på hemmaplan i fjol. Det var en turnering som man också ägde tv-rättigheterna till. Nu är det igen herrarnas idrottande som lyfts fram och ges särställning. Hur många damlag har en egen låt?

Intressant nog är det här är inte första gången som Yle ordnar idrottslåtstävling. År 1997 inför herrarnas hemma-VM i ishockey i nybyggda Hartwall-arenan ordnade Yle (i samarbete med VM-organisationen och Warner/Fazer records) en tävling där man sökte en VM-låt. Exakt hur förfrågan formulerades känner jag inte till, eftersom medierna använder många olika namn för vad det var man sökte med tävlingen (Var det hela turneringens eller bara Lejonens låt?). Det kan ha funnits en viss begreppsförvirring. Men med succén med Den glider in i färskt minne var det ändå många som ville delta i tävlingen. Organisatören fick in över 200 låtar av vilka ett råd valde ut fem finalister. Inga kvinnliga artister fanns bland finalisterna. Låtarna kan karaktäriseras som rockmusik på finska (“suomirock”). Alla finalister sjöng på finska vilket kan tänkas vara lite problematiskt om man hade tänkte sig att låten skulle vara hela turneringens klingande symbol.

Segern i tävlingen gick till det populära rockbandet Popeda med låten “Mannaa mammonaa” (fritt översatt ”Ära och berömmelse”). Med 11 614 röster tog suomirockarna från Tammerfors, ishockeyns hemstad i Finland, en klar seger. Alla låtarna som placerade sig i TOP-3 gavs ut på en gemensam EP och på skivkonvolut titulerades låten som ”den officiella kampsången för VM 97”.

https://www.youtube.com/watch?v=beWV06oR0IE

 

Med låten Kultaa kunniaa fick Sami Hintsanen & Ruosteet hokkarit 7 330 röster och knep således andra platsen i tävlingen. Tyvärr hittas inte låten på de vanligaste streamingtjänsterna men singlen kan säkert köpas för en billig peng på köp/sälj-forum på nätet. Det gjorde jag.

Tredje plats gick till Aki Luohela med den catchiga låten Mennään taas. 7267 röster fick den och den levde också vidare som mållåt för Mestis-laget LeKi. Låten börjar tacksam nog direkt från refrängen vilket betyder att den helt oediterad kunde användas i målsituationen.

https://www.youtube.com/watch?v=XF1HXF7Cr3E

Jussi Niemi, känd som Matti Nykänens gitarrist och låtskrivare, knep fjärde platsen med en låt inspirerad av Antero Mertarantas bevingade ord ”Se on siinä”. Låten med text skriven av mångsysslaren, ishockeylaget JYP:s VD Kari Tyni, fick 4115 röster. Samma duo var i farten redan 1991 med den legendariska låten Ice hockey där bl.a. en ung Teemu Selänne medverkar.

https://www.youtube.com/watch?v=r5cqAyGHcpQ

Femte plats gick till Kari Kuivalainen och låten Kulta jää Suomeen (”Guldet stannar i Finland). Den har jag faktiskt inte hört vilket kan bero på att den troligtvis aldrig gavs ut som singel. Låten fick 2939 röster.

Röstantalet som låtarna fick kan verka anspråkslöst men tv-programmet (TV2 14.2.1997) där segraren tillkännagavs lockade miljonpublik. Många ville antagligen höra vinnarlåtaren som enligt Johanna Lahti i tidningen Helsingin Sanomat skulle vara “enkel och okonstnärlig”. (“Kisabiisin pitää olla yksinkertainen ja epätaiteellinen”, Johanna Lahti HS 13.2.1997). Kari Tyni bemötte inlägget i tidningen (14.2.1997) och ansåg att man inte ska använda Den glider in som måttstock för låtarna. Mera info om tävligen hittas i boken Kiekkokansa (red. Heiskanen & Salmi, 2015).

Det gavs redan i höstas ut en hel del musik med koppling till Huuhkajat så jag tror inte att Yle ska ha några problem att få in bidrag.

Banzai

Banzai Banzai Hei Hei Hei
KuPSi säikähdä ketään ei
Banzai Banzai Hei Hei Hei
KuPS kun pinnat kotiin vei

Fritt översatt:

Banzai Banzai Hei Hei Hei
KuPS är inte rädda för någon
Banzai Banzai Hei Hei Hei
KuPS hemförde poängen

Så går refrängen till fotbollsföreningen Kuopion Palloseurats legendariska låt Banzai (1975). Låten lär sjungs och spelas på repeat i Kuopio nu i och med att herrlaget idag vann sitt första finska mästerskap på 43 år. Grattis KuPS!

Året innan KuPS vann sitt senaste guld (1976)  spelade man in låten Banzai vilket ledde till att begreppet “banzai” idag är lika känt i Finland och sammankopplat med KuPS som ”YNWA” är med fotbollslaget Liverpool FC. Egentligen är ju “banzai” – enkelt förklarat – ett japanskt hurrarop. Jag kan inte hela historien bakom hur Banzai kom att bli KuPS stridsrop men det torde har sitt ursprung i ett kompisgängs hälsningsfras och är antagligen äldre än själva inspelningen. Den här tiden var också något av en guldålder får Kuopiofotbollen.

Låten är komponerad av Antti Hyvärinen och har text av Jukka Virtanen. Mångsysslaren Virtanen anses vara den som har haft störst betydelse för att “stridsropet” banzai har förevigats och idag är en levande del av Kuopios fotbollshistoria. Själv gick han ur tiden i september i år.

Banzai sjöngs in av finska schlagersångaren Kai Hyttinen till ackompanjemang av Antti Hyvärinens orkester. Hyttinens antagligen största hit är ju Dirlanda (1970). Den spelas bl.a. när VPS gör mål hemma i Vasa, när HC TPS har vunnit en ishockeymatch i Åbo och den är en ”klassikerlåt” på Vimpelin Vetos bobollsmatcher på Saarikenttä i Vimpeli. Vad jag vet har Hyttinen inte någon speciell koppling till Kuopio, tvärtom har han även lånat sin röst åt Tavastehuslaget HPK då han sjöng in deras ishockeylåt Se on siellä (1974). Alltså året innan Banzai. Den låten nöttes till led och lust när HPK mycket överraskande vann finska ishockeyligan för herrar våren 2019.

På B-sidan av Banzai-singeln som gavs ut år 1975 finns också Pelurits låt Elä laakase – naatitaan (”Skjut inte ännu – vi ska njuta”, fritt översatt) även den skriven av Hyvärinen/Virtanen och inspelad med samma orkester. Den dialektala titeln anspelar på ett lokalt uttryck som härstammar från Kuopiofotbollens vid den tiden karaktäristiskt snabba passningsspel:  ”Naatitaan ee laakasta” (“Njuta, inte skjuta”, fritt översatt). ”Naatitaan, naatitaan” lever kvar inom idrotts- och populärkulturen än idag.

 

Banzai är en av de allra tidigaste inspelade fotbollslåtarna i Finland. Det var inte många som kunde frambringa resurser att spela in låtar på 1960- och 70-talet. Från samma tider kan nämnas:

  • 1966: HJK:n futistrio – Näin maaleja tehdään, B-sidan: Jenkkasikermä (”jenkkamedley”).
  • 1969: KPV humppa foxsi, B-sidan: Pallo-veikkomarssi (instrumental).
  • 1973: HJK:n edustusjoukkue – Taas kansa täyttää, B-sidan: HJK:n futiskvartetti – Pitkäpotku –kaikki perään.
  • 1976: Seitsemän seinähullua veljestä – NytTeps!! (”Tepsi tekee kohta maalin). På A-sidan finns fotbollsversionen på B-sidan ishockeyversionen.

Banzai har även spelats in på nytt av Mikko Alatalo (1986) och Rockama (2015).

 

En kampsång eller föreningssång skrivs för att stärka sammanhållningen. Det handlar uttryckligen om att verbalisera ”vem vi är” och ”varifrån vi kommer” och genom dessa betydelser även skapa avståndstaganden till andra föreningar och gemenskaper. Identiteter är, när de väl är verbaliserade eller på något annat sätt möjliga att kommunicera, även möjliga att leva ut, också i musikalisk form. Som musikstycken bidrar de till att konstruera laget, gemenskapen och dess identitet (se Ahlsved 2017, 24-29). Idag lever begreppet “banzai” sitt eget liv inom supporterkulturen, inte minst på sociala medier och som en hälsningsfras som sammansvetsar gemenskapens medlemmar.

Banzais lokala KuPS-betydelser genomsyrar hela låten. Redan i första frasen nämns också lagets namn och dess karaktäristiska gula tröjor (”keltapaidat”). Vidare antyds även att laget har ett smånätt passningsspel (”pikkunätti kulkee”). En föreningssång är också en form av historieskrivning, men av de spelare som namedroppas (”Muistaa jotkut menneen polven Hyväristä, Hiltus Hilimaa ja Aalista”) kan jag enbart på rak arm identifiera KuPS-legenden Tuomo Hyvärinen. Men savolaxarna kan säker sin historia.  Om inte så erbjuder en sång som denna en möjlighet att läras sig den: genom inspelningar standardiseras utvalde identitetsmarkörer vilka är viktiga för att historien och narrativet om “oss” ska kunna bli till.

Det ska bli intressant att se hurudana sånger det kommer att skriva om mästarna från 2019. Hovimuusikko Ilkka har redan en låt på gång…

 

__

Banzai

Text: Jukka Virtanen
Musik: Antti Hyvärinen
Sång: Kai Hyttinen

KuPSin matsi alkaa, keltapaidat hyökkää
vankka voitontahto rinnoissaan
pallo haltuun vaan ja pikkunätti kulkee
KuPSin katsomo on innoissaan

Banzai Banzai Hei Hei Hei
KuPSi säikähdä ketään ei
Banzai Banzai Hei Hei Hei
KuPS kun pinnat kotiin vei

Muistaa jotkut menneen polven Hyväristä,
Hiltus Hilimaa ja Aalista
yhtä hyvin yhä KuPSi potkii
hankkii taaskin suurta maalisaalista

Banzai Banzai Hei Hei Hei
KuPSi säikähdä ketään ei
Banzai Banzai Hei Hei Hei
KuPS kun pinnat kotiin vei

Lentää laita sekä yskii moottori
ja potkii puolustaja tontillaan
pyörtyy valmentaja, sylkee sentteri
ja taas on vastustaja kontillaan

Banzai Banzai Hei Hei Hei
KuPSi säikähdä ketään ei
Banzai Banzai Hei Hei Hei

KuPSi maaleja…
KuPSi maaleja…
KuPSi maaleja…

Vottoon taas!

 

 

 

The cultural practice of localising mediated sports music

Äntligen har min engelska artikel The cultural practice of localising mediated sports music publicerats i Finska musiketnologiska sällskapets årsbok. Det är alltså frågan om den tredje av mina totalt fyra avhandlingsartiklar.

Syftet med artikeln är att utforska hur lokal tillhörighet konstrueras genom processer som tangerar mediering av musik. Musik medieras genom medieförmedlade inspelningar, men medieförmedlad musik kan å andra sidan också bli en del av lokala kulturella praktiker. I artikeln bygger jag framförallt vidare på Dan Lundberg, Krister Malm, och Owe Ronström (Lundberg et al. 2003) och deras tankar om medialisering och medialiseringsprocesser.

Utgångspunkten är att samhällets medialisering även har konsekvenser för den musik som framförs i sportkontexter. Genom att bygga vidare på Lundberg et als (2003) tankar kring medialiseringsprocesser, vilka härstammar från musiketnologin, strävar jag efter att komplettera diskussionen angående ”mediers inbäddning i vardagen” (Couldry & Hepp, 2013, 195) på en lägre abstraktionsnivå.  Inom mediestudier har tankar om anpassning till medielogik under senare tid varit tätt förknippat med konceptet medialisering (mediatization med ”t”, inte mediaization som Lundberg et al använder), vilket är ett koncept som används för att förstå medieringens långsiktiga kulturella och sociala förändringar (Lundby 2014, 7).

På svenska har vedertagna begrepp som skulle göra skillnad på medialisering på makro-, meso- och mikronivå inte etablerats. I denna artikel utforskar jag de processer som sker på en längre abstraktionsnivå än det institutionella perspektivet och artikeln kan således ses svara mot de ”konkreta och kontextspecifika subprocesser” som medieforskarna Ekström et al (2016, 11) har efterlyst i en alldeles färsk artikel.

Att fokusera på just medialisering har för mig här varit ett sätt äntligen kunna förstå och diskutera olika typer av idrottsmusik inom ett och samma teoretiska ramverk. Ofta pratar man om 1) specialskrivna musikstycken, 2) musik som tillskrivits nya betydelser genom användning i idrottskontexter, 3) läktarsång, samt 4) bearbetningar av tidigare lokaliserade inspelningar (t.ex. i formen av digital deltagarkultur på webben) som om de vore synonymer och likartade kulturella produkter. Jag försöker i den här artikeln att öppna upp förståelsen för dessa olika kulturella uttryck som processer.

I artikeln argumenterar jag för att det finns musik som primärt medialiseras för distribution inom en lokal supportergemenskap (i artikeln exemplifierad av framförallt Jeppis Dynamite och KPV-humppa). Denna musik har inte skapats för att spelas i exempelvis radio eller massmedia. Samtidigt, som kontrast till de specialskrivna musikstycken som skrivits för specifika lag, finns det medieförmedlad musik skriven för en generell publik  som har (re)lokaliserats och tillskrivits nya betydelser i en sportkontext. Det centrala i relokaliseringsprocesen är att inspelningarna har tillskrivits nya betydelser i lokala kontexter. Här lutar jag mig teoretiskt mot Mark Katz (2010) som konstaterat att inspelningar inte är befriade från ritualer utan snarare bidrar till skapandet av nya. Detta exemplifieras genom lokal praktiker att t.ex. använda Alte Kameraden och Dirlanda i lokala kontexter samt inte minst genom att belysa spänningsförhållandet mellan Helsingforslagen HIFK:s och Jokerits musikaliska praktiker.

Som ett tredje tema lyfter jag fram hur musikstycken anpassas till lokala sammanhang genom en avmedaliseringsprocess. Denna process skiljer sig från den tidigare nämnda relokaliseringen av inspelningar så tillvida att den är relaterad till hejarklackskultur och dess kreativa agens att i lokala sammanhang omarbeta och förse musiken med ny lokalt  relevant lyrik. Det är med andra ord en väsentlig skillnad om man pratar om framförandet av en inspelning av Go West på ett idrottsevenemang eller om man hänvisar till att supportrar sjunger t.ex. nämnda sångs melodi med ny text. (t.ex. “Jaro, tää matsi voitetaan” [Jaro, den här matchen vinner vi]).

Avslutningsvis påvisar jag att musik som har lokaliserats i en ny kontext kan följas av en återmedeliseringsprocess vilket innebär att ett musikstycke medieras och sprids i ett nytt omarbetat format. Denna kreativa omarbetning och distribution kan idag också ses som en deltagardriven kultur och sammankopplas med det som av Lawrence Lessig (2008) har kallat för “Read/Only culture” (RO) och “Read/Write culture” (RW). Denna möjlighet att själv omtolka och distribuera lokala (musikaliska) symboler och betydelser på t.ex. YouTube kan också avslöja och understryka vilka musikstycken som anses meningsfulla inom en viss idrottsgemenskap.

I artikeln har jag med avsikt använt exempel från många olika sporter och lag, detta med avsikten att bredda synen på kopplingen mellan musik och sport vilken allt för ofta domineras av studier rotade i fotbollskultur.

Jag hoppas att denna lilla svenska “teaser” ska ha väckt intresset för att läsa hela artikeln.

Tsunami & digital deltagarkultur

Hur många gånger har man inte hört fotbollssupportrar sjunga lokalt meningsfulla texter på melodier som t.ex. Go West eller Na, na, hey, hey (kiss him good bye)? Det betyder inte att dessa låtar skulle framföras i sitt inspelade format särdeles ofta på idrottsevenemang. Nej, melodierna återanvänds idag ofta av supportrar världen över och de blir grund för nya lokala sånger. Hur kan då denna form av kreativitet ta uttryck i en digital värld?

En låt som verkligen har spelats ofta i samband med idrottsevenemang de senaste åren är låten Tsunami. Jag har hört den på massor med ishockeymatcher, på herr- och junior-VM, som entrélåt i innebandy – you name it. (Nä, på HIFK:s matcher har den inte spelats, där är det rock som gäller). Nåja, med denna låt kan man illustrera en annan kreativ process än den som jag presenterade inredningsvis. Inte bara har musikstycket spelats i arenorna, det har även blivit grund för nya kulturella produkter vilka framförallt sprids på sociala medier och således kanske framförs mera utanför arenan än sjungs av supportrar inuti. I den mån de verkligen har sjungits först kan nyinspelningsrna vara ett sätt att dokumentera och sprida den nya lokala varianten av sången. 

Här några exempel:

Tapparaikonen Pekka Saravo (“Saravon Pekka”) fick en hyllning i våras.  När Tappara slutligen vann ishockeyguld festades det loss rejält i Tammerors till Saravon, Pekka, Pekka, Pekka…

Nån  vecka senare var det ishockeylejonet Leo Komarovs tur att hyllas (“Komarovin Leksa, Leksa, Leksa”). 


I september fick Vimpelin Vetos bobollsspelare Tuomo Lönnmark sig tillskriven en version baserad på samma låt. 

De tre varianterna av Tsunami ser jag som exempel på en form av digital deltagarkultur. Supportar är inte bara passiva konsumenter av kulturella produkter utan likt det som är praxis inom hejarklackskulturen blir befintliga musikstycken grund för nya. Dessa sprids dock framförallt i en digital sfär. 

Europas största sång- och musikfest

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning (papper) 10.7.2016.

Europas största sång- och musikfest

Idag avslutas Europas antagligen största sång- och musikfest. Jag syftar givetvis på fotbolls-EM i Frankrike. I drygt en månads tid har fotbollsfesten pågått och utöver snygga mål, dribblingar och hemska bilder av huliganer, vill jag påstå att det har varit en fest präglad av ljud och musik.

David Guettas och Zara Larssons officiella VM-låt samt olika utdrag anpassad för spelarentrén eller tv-sändningarna har spelats till lust och leda. Riffet ur The White Stripes låt ”Seven Nation Army” har använts som en gemensam musikaliskt egendom och har sjungits av supportrar framförallt i samband med firandet av målen. Nordirländarna kommer knappast att glömma låten ”Will Grigg’s on Fire” medan Italiens rutinerade målvakt Gianluigi Buffon passionerat har sjungit nationalsången i ännu en stor internationell turnering.

Det som många säkert kommer att förknippa EM-2016 med (utöver finalens vinnarlag förstås) är Islands osannolika framgångssaga. Framförallt ritualen där islänningarna, både spelarna och supportrarna, skanderar ”HU” och simultant klappar i händerna och sedan långsamt accelererar motivet efter varje repetition, har gjort intryck på många. Det var onekligen ett imponerande visuellt och auditivt fenomen som ytterligare stärkte den isländska sammanhållningen.

Ritualen har kallats bl.a. ”vulkanen”, ”vikingaklappet” och ”vikingaropet” och har tillskrivits betydelser som antyder kopplingar till någon form av ur-isländskhet. Här har medierna varit rätt bra på att heja på. Något ur-isländskt stridsrop är det självklart inte frågan om. Antagligen har de isländska supportrarna inspirerats av skotska fotbollslaget Motherwells supportrar som har en nästan identisk ritual. Insatta personer inom det isländska fotbollsförbundet har själva smärtfullt avmystifierat ritualen och uppgett ett polskt handbollslag som inspiration. Frankrike kopierade i sin tur ritualen efter segern i semifinalen.

I fallet med islänningarna har ritualen blivit extra fascinerande eftersom de subjektivt regisserade tv-bilderna – eller snarare tv-ljudet – inte alltid har avslöjat de två bastrumsslag som föregått och synkroniserat det kraftfulla ”HU”-ropet. Trumslagaren är den verkliga ceremonimästaren men man har lockats att tro att de isländska fansen med händerna i luften har gemensamt vikingablod och därför bara vet när det är dags att ropa nästa ”HU” tillsammans. Så är det förstås inte. Men det är bra TV och (medie)sporten lever gott på skapandet av dylika narrativ. Zoomar man ut ytterligare och accentuerar bastrumsslagen klingar motivet plötslig som en rytmisk omtolkning av stamp-stamp-klapp:et från Queens ”We Will Rock You”.

För oss som har tittat på tror jag fascinationen kring ”vikingaropet” inte bara är förenat med uppfattningar och mytologiseringar kring isländskhet: det är framförallt kopplat till ritualens fysiska natur. I en allt mer splittrad, individualiserad och medieförmedlade vardag kan man fråga sig om vi inte törstar efter dylika fysiskt ”äkta” fenomen som genomförs ansikte mot ansikte eller sida vid sida med andra, just där och just då.

Ritualer med kollektivt överenskomna rörelser och ljud bidrar dessutom till att man upplevs utgöra en gemensam kropp, inte som många separata individer. Däri ligger en av musikens och ljudskapandets – även körsångens – allra mest grundläggande funktioner, dvs. att förmågan att kunna bidra till en känsla av gemenskap och samhörighet.

Will Grigg’s on Fire

Man kan ju inte annat än fascineras över fenomenet med sången “Will Grigg’s on Fire”. Om du inte är bekant med sången och dess historia så går den i korthet så här: En Wigan-supporter hyllar det brittiska lagets målspruta Will Grigg genom att skapa en ny sång baserad på gruppen Galas 90-tals dansgolvshit “Freed from Desire” och laddar upp den på nätet. “Chanten” blir omåttligt populär bland Wigan-supportrarna då laget stiger till Englands League One. Kennedy, killen i YouTube-videon, får ett gratis säsongskort för nästa säsong av Wigan som tack för att han har bidragit till den goda stämningen på lagets hemmaarena.

En tid senare spelas låten in av gruppen Blond i samarbete med Wigan och Kennedy under namnet DJ Kenno (namnet är förstås en hommage till chantens upphovsman). Låten släpps på iTunes, klättrar på topplistorna och blir hela Nordirlands gemensamma egendom när laget åker till fotbolls-EM i Frankrike. Pengarna från den nerladdade låten går till välgörande ändamål. Otroligt.

Synd bara att Will Grigg inte fick spela en endaste minut för Nordirland i EM. Man kan ju inte välja spelare baserat på vad fansen sjunger, lär den nordirländske coachen ha sagt.

EURO2016: I was made for lovin’ you (my team)

Fotbolls-EM närmar sig och de officiella låtarna för de olika landslagen har börjat “trilla in”. Jag har lite dålig koll på låtarna eftersom jag är så upptagen med annat just nu. Jag snavade dock över Frankrikes officiella EM-låt på nätet och lärde mig samtidigt att högt uppsatta fransmän har förargats åt att låten går på engelska. Månne inte språket ändå är det minsta problemet.  Kanske kan man trösta sig med att det kan finnas nån hårdnackad frankofil som tack och lov inte förstår…

Heja grabbar, friskt humör, det är det som susen gör!

Vem känner väl inte igen ramsan i rubriken? Många har säkereet skanderat den i kör tillsammans med andra, hört den på skolgården eller i samband med sport och kanske alldeles specifikt fotbollsmatcher.

Oftast gör man om ramsan lite, lokaliserar den så att det passar in till ett nytt lokalt brukssammanhang. Själv känner jag den bäst som “Heja Jaro, friskt humör, det är det som susen gör! Heja, heja, heja! “ och den används ännu i denna dag av fotbollsföreningen Jaros supportrar både på hemma- och bortaplan.

Det som säkert få känner till är att ramsan är ganska exakt 99 år gammal. Den framfördes för första gången i samband med att Sverige mötte Danmark i oktober 1916. Efter OS 1912 hade nämligen det organiserade hejandet börjat få fotfäste i Sverige och det blev så småningom vanligt att man hade kända hejarklacksledare vid större idrottsevenemang. Ledarna gick runt Stadion (Stockholms stadion) och ledde framförallt ståplatsläktaren i olika ramsor.

På 1910-talet hade fotbollslandskamperna mellan Sverige och Danmark blivit en tradition men det skulle ta till den 8.10.1916 innan Sverige tog sin första seger mot Danmark.  Det var alltså i samband med den historiska 4-0-segern på hemmaplan som “Heja grabbar, friskt humör, det är det som susen gör!” framfördes för första gången. Skådespelaren Axel Hultman hade vunnit den tävling som hade utlyst för att få fram en hejaramsa för matchen och han fick också äran att leda det första uppförandet av den numera klassiska ramsan.

På tisdagskväll spelar det svenska herrlandslaget playoff-returen borta mot Danmark. I potten står en EM-biljett. Hoppas 99-åringen finns med på den svenska klackens repertoar.