Monthly Archives: January 2020

Från kampsånger till Huuhkajaviisut

Leave a reply

Hösten 2019 kvalificerade sig Finlands herrlandslag i fotboll, ”Huuhkajat”, för första gången till en EM- eller VM-turnering. Sommaren 2020 kommer således Huuhkajat att delta i fotbolls-EM som spelas på många orter runtom i Europa.

Det finska rundradiobolaget Yle äger rättigheterna till tv-sändningarna och lanserar nu musiktävlingen Huuhkajaviisut. ”Viisu” betyder sång eller låt på finska. Pluralformen ”viisut” är talspråk för låt/sång-tävling, t.ex. ”Euroviisut” syftar på Eurovision song contest. Landslaget kallas ju populärt för Huuhkajat, alltså berguvarna.

Nu är det alltså fritt fram för alla intresserade låtskrivare att skicka in musik som tävlar om att ingå i Yle:s sändningar från fotbolls-EM 2020. Man söker inte uttryckligen en ”officiell” låt för Huuhkajat utan olika typer av musik som kan tänkas ingå i de olika element som bygger upp tv- och radiosändningarna. Miljonpublik utlovas. (Tv-sändningar har traditionellt dock varit ett viktigt element i att konstruera den “officiella” låten men det är en annan historia.)

Det här är ett intressant koncept för att vaska fram ny musik för sändningarna, men personligen tycker jag att Yle är gott kunde ha gjort ett dylikt upprop inför damernas ishockey-VM på hemmaplan i fjol. Det var en turnering som man också ägde tv-rättigheterna till. Nu är det igen herrarnas idrottande som lyfts fram och ges särställning. Hur många damlag har en egen låt?

Intressant nog är det här är inte första gången som Yle ordnar idrottslåtstävling. År 1997 inför herrarnas hemma-VM i ishockey i nybyggda Hartwall-arenan ordnade Yle (i samarbete med VM-organisationen och Warner/Fazer records) en tävling där man sökte en VM-låt. Exakt hur förfrågan formulerades känner jag inte till, eftersom medierna använder många olika namn för vad det var man sökte med tävlingen (Var det hela turneringens eller bara Lejonens låt?). Det kan ha funnits en viss begreppsförvirring. Men med succén med Den glider in i färskt minne var det ändå många som ville delta i tävlingen. Organisatören fick in över 200 låtar av vilka ett råd valde ut fem finalister. Inga kvinnliga artister fanns bland finalisterna. Låtarna kan karaktäriseras som rockmusik på finska (“suomirock”). Alla finalister sjöng på finska vilket kan tänkas vara lite problematiskt om man hade tänkte sig att låten skulle vara hela turneringens klingande symbol.

Segern i tävlingen gick till det populära rockbandet Popeda med låten “Mannaa mammonaa” (fritt översatt ”Ära och berömmelse”). Med 11 614 röster tog suomirockarna från Tammerfors, ishockeyns hemstad i Finland, en klar seger. Alla låtarna som placerade sig i TOP-3 gavs ut på en gemensam EP och på skivkonvolut titulerades låten som ”den officiella kampsången för VM 97”.

https://www.youtube.com/watch?v=beWV06oR0IE

 

Med låten Kultaa kunniaa fick Sami Hintsanen & Ruosteet hokkarit 7 330 röster och knep således andra platsen i tävlingen. Tyvärr hittas inte låten på de vanligaste streamingtjänsterna men singlen kan säkert köpas för en billig peng på köp/sälj-forum på nätet. Det gjorde jag.

Tredje plats gick till Aki Luohela med den catchiga låten Mennään taas. 7267 röster fick den och den levde också vidare som mållåt för Mestis-laget LeKi. Låten börjar tacksam nog direkt från refrängen vilket betyder att den helt oediterad kunde användas i målsituationen.

https://www.youtube.com/watch?v=XF1HXF7Cr3E

Jussi Niemi, känd som Matti Nykänens gitarrist och låtskrivare, knep fjärde platsen med en låt inspirerad av Antero Mertarantas bevingade ord ”Se on siinä”. Låten med text skriven av mångsysslaren, ishockeylaget JYP:s VD Kari Tyni, fick 4115 röster. Samma duo var i farten redan 1991 med den legendariska låten Ice hockey där bl.a. en ung Teemu Selänne medverkar.

https://www.youtube.com/watch?v=r5cqAyGHcpQ

Femte plats gick till Kari Kuivalainen och låten Kulta jää Suomeen (”Guldet stannar i Finland). Den har jag faktiskt inte hört vilket kan bero på att den troligtvis aldrig gavs ut som singel. Låten fick 2939 röster.

Röstantalet som låtarna fick kan verka anspråkslöst men tv-programmet (TV2 14.2.1997) där segraren tillkännagavs lockade miljonpublik. Många ville antagligen höra vinnarlåtaren som enligt Johanna Lahti i tidningen Helsingin Sanomat skulle vara “enkel och okonstnärlig”. (“Kisabiisin pitää olla yksinkertainen ja epätaiteellinen”, Johanna Lahti HS 13.2.1997). Kari Tyni bemötte inlägget i tidningen (14.2.1997) och ansåg att man inte ska använda Den glider in som måttstock för låtarna. Mera info om tävligen hittas i boken Kiekkokansa (red. Heiskanen & Salmi, 2015).

Det gavs redan i höstas ut en hel del musik med koppling till Huuhkajat så jag tror inte att Yle ska ha några problem att få in bidrag.

Vad gör människor med musik i framtiden?

Leave a reply 
Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet 27.2.2019

 

Vad gör människor med musik i framtiden?

Det är säkert en och annan som precis som jag har läst Yuval Noah Hararis senaste bok 21 tankar om det 21:a århundradet med skräckblandad förtjusning.

Hararis tankar baserar sig på historiska riktlinjer och han målar upp framtidsscenarion som till viss del redan är här. I den framtiden har bioteknik och algoritmer ersatt en stor del av de processer som människor i dag utför (läs: jobben).

Han målar upp bilden av en ny underklass av oanpassningsbara människor som blivit utmanövrerade av algoritmer men också underkastade av människor som har haft möjlighet att förbättra den mänskliga kroppen. En del av hans dystopiska framtidstankar får det att krypa i kroppen – kan framtidens största utmaning vara meningslöshet?

Harari ägnar några sidor åt musik och vill med detta även rikta ett varningens finger åt konstnärer: I framtiden är inget arbete skyddat från automatisering. Ur ett producent/konsument-perspektiv lyfter han fram hur algoritmer ges makt att anpassa och manipulera utbudet av till exempel strömmad musik. Till viss del är ju den världen redan här i och med olika rekommendationssystem.

Men i framtiden kan algoritmer och bioteknik känna oss bättre än vi själva och inte bara välja ut men också snabbt skapa musik för oss. Det här är inte enbart fiktion: “i stunden” datorgenererad musik utifrån givna parametrar finns redan på många scener och i allt från tv-spel till offentliga miljöer, till exempel köpcentrum.

Tanken att någon vill manipulera människans beteende och känsloliv med musik är lika gammal som teorier kring (bakgrunds)musikens funktioner, men individualiseringens möjligheter är onekligen fascinerande.

Harari skriver förstås mycket utifrån jobben. Musiker är ett kreativt folk. De klarar sig nog, tänker jag. Musiker har sedan länge tämjt och använt, ja till och med utvecklat, teknik som stöd för kreativa processer. Framtidens bioteknik kan säkert avkoda våra kreativa preferenser och bistå oss att komponera den “bästa” musiken vi är kapabla till. Men var går gränsen för att musiken ska blir meningslös, det vill säga sakna mänskligt definierat kulturellt innehåll?

Hararis lite ensidiga perspektiv får mig att tänka på musikvetenskapens dubbla frågeställning, att forskningen intresserar sig för både “vad musik gör med människor” och “vad människor gör med musik”. Musik är nämligen mer än en uppifrån och ner flödande, potentiellt manipulativ konsumtionsvara: Musik är en meningsfull kulturell verksamhet som genomsyrar hela samhället, inte minst på gräsrotsnivå.

Jag tänker till exempel på alla passionerade amatörmusiker som samlas till körövningar, på barnens hobbyverksamhet, på samlare och konsertbesökare som vill uppleva musik live och gör musik till en del av sin identitet utan att kanske någonsin ha hållit i ett instrument. Hur förändras dessa aktiviteter? Digitala instrument har funnits länge men hur ter sig det vardagliga musicerandet i den digitala eran? Musik är ju ett mänskligt påhitt. Och kommer bioteknik att göra att de privilegierade till exempel kan sjunga med absolut gehör i framtiden?

Att utforska vad det innebär att vara människa kommer antagligen att vara musikens och konstens centrala uppgift även i framtiden. Det är viktigt att musik, musikaliska upplevelser samt verktyg för att uttrycka sig med konst och musik är tillgängliga för alla människor även i den digitala eran.

Hembränt hör historien till – i dag kommer musiken till oss både (o)frivilligt och “gratis”

Leave a reply 
Impuls publicerad i Hufvudstadsbladet 22.5.2019

Hembränt hör historien till – i dag kommer musiken till oss både (o)frivilligt och “gratis”

För några veckor sedan besökte jag en skivmässa i grannstaden tillsammans med min äldste son. I motsats till honom är jag är inte speciellt intresserad av vinyler men det är intressant att diskutera musik och spegla de egna vanorna mot ungdomens.

Ingen av oss hittade det vi letade efter men jag åkte hem med lp-skivan Olympic hits (1964) och gitarristerna Julian Bream och John Williams legendariska lp Together (1972). Skivan med “olympisk musik” var prissatt i överkant men jag fick en trevlig pratstund på köpet.

Nån ägare före mig hade skrivit in datumet 11.10.1979 på gitarrskivan. Jag har aldrig köpt nya lp-skivor men antecknade ofta inköpsdatumet i mina cd-skivor. Det gör att jag i dag kan koppla dem till olika livsskeden. Det är inte bara skivor utan är knutna till den jag är, blir och har blivit.

Green Days neongröna cd Dookie har jag daterat 27.12.1994. Den köpte jag för julklappspengar i tonåren. Den har nog inget samlarvärde eftersom konvolutet har bitmärken av mina barn. Alla har de i tur och ordning lokaliserat den färgglada skivan med det tecknade omslaget och lyckats peta ut den ur skivhyllan, även den unge mannen som kom med mig till Karleby. I övrigt är han inte någon storkonsument av cd:ar, men hör till den generation som bidragit till att lp:n har fått en viss renässans.

 Bream & Williams skiva kunde jag ha låtit vara oköpt men jag drabbades av en stunds nostalgi när jag fingrade på omslaget och började läsa konvoluttexterna. Utan att jag ens lyssnade på musiken förde skivan mig tillbaka till min studietid. Under fildelningens storhetstid i början av 2000-talet hänfördes jag av duons musicerande via en egenhändigt bränd skiva utan omslag som jag lyssnade på genom min billiga cd-spelare i köket.

I dag hade jag kunnat få tillgång till musiken via de strömningstjänster jag använder men skivan som medium inbjuder till långsamhet och reflektion likt alla de timmar jag spenderade i musikaffären eller diskuterade musik med vänner. Mina skivköp var oftast välavvägda, kanske resultatet av att tålmodigt ha suttit med fingret redo på record-knappen på kassettbandspelaren i väntan på att favoritlåten ska spelas på radion.

I dag är tillgänglighet inte något problem vilket jag är tacksam för i vardagen som pedagog. Jag minns en lärare som på slutet av 1990-talet tvingade en klasskompis att cykla hem och hämta en skiva som hen hade lånat från skolans bibliotek och som läraren behövde för musikhistorielektionen.

Annat är det i dag. Unga kan på bara några sekunder via mobiltelefonen söka fram den musik de behöver. Nutidens “mobila” musikkonsumtion där när, var och hur man “införskaffade” musiken inte spelar lika stor roll kommer säkert att influera dagens unga musiklyssnares förhållande till och samtal om musik. Musiken kommer till en där man är, möter en i vardagen på ett annat sätt än förut. Ofta mer eller mindre gratis.

Även i dag når musik oss via olika medier men den teknologiska förändringen och inte minst digitaliseringen har bidragit till många förändringar på förhållandevis kort tid. Dylika förändringar i våra musikvanor är en grupp musikforskare från Åbo Akademi intresserade av inom projektet “Digitaliseringens inverkan på minoritetsmusik” (DIMM).

Det här var min berättelse. Du har möjlighet att dela med dig av din genom att svara på frågelistan “Musiken i din vardag” som finns på Svenska Litteratursällskapets hemsida.