Monthly Archives: July 2013

EUPOP2013 i Åbo

Den här veckan ska spenderas i Åbo. Blev dags att dra på sig rena byxor och söka fram hårgeléet efter några sköna spegellösa dagar ute i Åbolands skärgård. Jag ska hjälpa till på en konferens här samt hålla en presentation på torsdag. Temat för min paper presentation och alla de andra abstrakten hittas här Nån gång ska man ju ha nytta av att ha ett efternamn som börjar på A…

Har bullat upp med massor av ljudexempel bl.a. Go Jaro GO och Tepsi Tekee Kohta Maalin
Får se då om publiken blir på G!

Advertisements

Älä tyri nyt

Många har frågat – och gjort det många gånger – vad det är som är så intressant med boboll. Varför åker du dit och dit, du ska ju se på fotboll. Typ. Well, det finns många orsaker varför jag tycker boboll är intressant. De flesta av dem har nog att göra med att det faktiskt är vår nationalsport och spelet drar stora publikmängder till arenor mitt i skogen, om man överdrivar lite grann angående arenornas placering. När den värsta chocken hade lagt sig för mig (jag chockades av framförallt hur intressant spelet är men också hur mycket folk som kollar på boboll på plats)  insåg jag inte bara hur mycket finsk musik det spelas men också vilket otroligt skrikande det är på boboll. Åtminstone i Vimpeli, men på ett bra sätt.

Det som verkligen väckte mitt intresse var hur publiken när en motståndare ska slå skapar en enorm ljudmassa med vilken man inte bara försöker störa slagmannen men också försöker förhindra kommunikationen med bortalagets spelare som finns ute på fältet. Detta är ett ljudexempel jag ska hänvisa till i en artikel och jag har också spelat upp det på några föredrag. Här är det dessutom fråga om en rätt ofarlig situation. Motståndaren gör sig beredd att slå och genast reagerar publiken. Här är det två olika slagmän som slår. Lyssna själva.

Vimpeli – Joensuu. wav

Eftersom jag är intresserad av hur man använder musik i sportsammanhang blir detta fenomen ännu mera fascinerande när vissa lag väljer att göra så här:

Koskenkorvan Urheilijat – Pattijoen Urhelijat (Älä tyri nyt).wav

Alltså istället för att lämna rum för publikens deltagande gör man humor av situationen genom att spela Jukka Poikas hit “Älä tyri nyt, älä lyö yli nyt”. Man får spela musik ända tills klockaren kastar bollen uppåt. Sålänge klockaren kastar den horisontalt till t.ex. första boet för att taktikera och få rörelse ute på fältet får man alltså spela musik. Men genast bollen lämnar handsken och kastas uppåt måste man stänga av musiken. Hur kul Älä tyri nyt är efter den tjugonde gången kan man ju ifrågasätta. Men det intressantaste med exemplet är att publiken här är mycket mera passiv än i Vimpeli-exemplet. Det betyder inte att jag föredrar det ena eller det andra, det betyder bara att det finns olika kulturer och att detta givetvis måste utforskas. Koskenkorva spelar också musik när hemmalaget spelar “inne” men då givetvis av helt andra orsaker. Jag har så sent som idag fått mycket intressant information av en ny informant. Artikeln om musikens funktioner kommer att bli så bra! Bara jag skulle ha tid att skriva på den. Redigerar fortfarande en annan artikel.

PS. Vi finlandssvenskar brukar ofta stereotypiskt tycka att finnar skriker och skrävlar mycket. Jag vet att det är en elak fördom men undrar hur mycket av det som har med boboll att göra. Allt för få finlandssvenskar har upplevt boboll live men via TV (Urheiluruutu) kan man inte ha missat spelarnas hojtande. Tror att jag överlåter det åt någon annan att forska i.

Trögt sommarföre

Sommar innebär att fotbolls- och bobollssäsongen är igång. Det betyder möjlighet till fältarbete inom just de sporterna. Men det finns något som heter för mycket fältarbete. Visst kan man gå titta på någon match men för att kunna få något vettigt ut av det sen under resten av året borde man dokumentera allt ordentligt, dvs. spela in och skriva vettiga fältarbetsprotokoll och dagbok. Arbetet efter att man har dokumenterat något tar oftast mycket, mycket längre än jobbet på plats

De senaste dagarna har jag ännu en gång lärt mig hur viktigt det är att göra dokumentationen på plats ordentligt. Jag fick utlåtande på min första artikel den sista juni. Båda anonyma utvärderarna förespråkar publicerar med några “små förändringarna”. Utlåtandena var mycket bättre än jag nånsin hade kunna tänka mig men eftersom båda förespråkar mera exempel ur den empiri jag hänvisar till är det bara att gräva bland alla protokoll, dagböcker och inspelningar. Deadline i börja på augusti. Suck.

Den artikel jag nu reviderar behandlar (kraft)strukturerna i tre olika sporters ljudlandskap, dvs. boboll, fotboll och ishockey. Utgångspunkten är att ljud spelar en viktigt roll i upplevelsen av sport och jag har delat in ljuden (och musiken) utgående från vem som producerar dem. Enligt mig har utövarnas, publikens men också arrangörens ljud har en viktig del i sportupplevelsen. Alla bidrar med sina ljud och jag stöder mina resonemang på bl.a. Barry Truax’ teorier (1984) som anser att lyssnaren alltid närvarande i ett ljudlandskap och bidrar till detta med sina ljud. När systemet är välbalanserat (hi-fi) utbyts mycket information mellan elementen ljud, lyssnaren och miljön. I en lo-fi miljö går det däremot mycket information till spillo. Pionjären inom ljudlandskapsforskning R. Murray Schafer (som förresten fyllde 80 år igår, grattis!) använder lo-fi som ett begrepp för miljöer där ljud täcker varandra och mängden akustisk information gör att ljuden inte kan urskiljas klart. Urbana stadsmiljöer är lo-fi medan rurala ljudmiljöer är hi-fi eftersom man där tydligt kan urskilja ljud tydligt (Schafer 1977). Hi-fi har fått representera något positivt medan lo-fi är negativt. Nåja, riktigt så enkelt är det inte eftersom t.ex. tystnad på t.ex. fotboll vanligtvis inte är en positiv sak och kan vara ett tecken på dålig stämning. Detta ska jag försöka argumentera kring i en artikel som utkommer i höst. Samtidigt jobbar min skalle på den presentation “Sport music – context vs. content” som jag ska hålla på EUPOP2013 i Åbo om ca två veckor.

Men helst skulle jag bara vilja sitta och titta på fotboll och boboll samt njuta av den finska sommaren med familjen.

7 x Jeppis Dynamite

Idag var en mycket speciell match på Centralplan. Sällan, sällan får man höra Stormwings Jaro-hylling spelas hela sju gånger under en match. Okej, den spelades åtta gånger, eftersom den även spelades efteråt när vinsten var ett faktum.

Sju spelningar betyder alltså sju hemmamål. Bortalaget gjorde också ett men precis som i de flesta sporter får bortalaget ingen musikalisk representation. Om man ser målsituationen ur en akusisk kommunikation-synvinkel är publikens jubel och efterföljande Jeppis Dynamite en signal för mål, även för de som inte sitter på läktaren och ser själva matchen. Även i andra kontexter representerar Jeppis Dynamite mål för Jaro. Det kräver dock att man har den inomkulturella kompetensen som krävs för att själv kunna skapa denna koppling mellan låten och Jaro-mål. Tystnad ackompanjerar mål för bortalaget. Ur bortalagsperspektiv är det mycket tillfreställande att uppleva en “tystad” hemmapublik. Ur hemmasynvinkel är tystnad representativt, ja t.o.m. en signal (trots att den inte är en avsiktligt konstruerad signal) och uttryck för dålig stämning, oftast resulterat av spelmässiga motgångar.

Trots att bortalaget vanligtvis inte får någon mållåt, det skulle garanterat irritera hemmapubliken, har bortalaget givetvis precis som hemmalaget rätt att ha egna supportrar på plats. FC Lahtis supportar är tyvärr ökända (eller “ölkända”) för deras dåliga uppträdande. Jag rekommenderar Antti Pärnänens reportage “Kaunis peli” i Veikkaaja (41/2012) där klackens mörka sida tydligt kommer fram.  Idag förbättrade de inte direkt sitt rykte då några enligt uppgift lär ska ha varit för berusade att få tillträde medan resten hängde upp sin flagga på staketet till Centralplanens “bar” och bänkade sig för att “heja” från ölserveringen. I mitt tycke är det ännu ett lågvattenmärke för Lahtis hejarklackskultur. Vid ställningen 6-0 (ca 60 minuter) noterade jag att flaggan var borta och att största delen hade avlägsnat sig. Några få var kvar vid matchen slut och fick spridda applåder från bortalaget för att de besvärat sig att köra till Jakobstad för att dricka öl för 5€ á 0,33l.

Alla målen av vilka Jonke gjorde hela fyra stycken kan ses här:

Kossu ei iskenyt

I förrgår gjorde jag en liten roadtrip till Koskenkorva för att göra fältarbete när Kossu spelade mot Sotkamo på Sähkökoje-Areena Fältarbete innebär oftast lite inspelning, fotografering och observation. Sportsligt sett var det en intressant match eftersom Sotkamo i princip dominerar Superpesis för tillfället. Den enda utmanaren är enligt min begränsade expertis Vimpelin Veto men Sotkamo verkar ha ett rejält psykiskt övertag på dem.

Varför jag begav mig till Koskenkorva överhuvudtaget är givetvis inte för att se Kossu få stryk, för det var ganska väntat. Nej, det var för att man där har en helt annan strategi för musiken än Vimpeli och jag ville uppleva den på ort och ställe. I Vimpeli är ljudlandskapet under matchen i princip helt på publikens ansvar och publiken tar också ansvaret. När bortalaget ska slå, dvs. spela “inne” ropar Vimpeli-publiken högt och ljudlig och bildar en ljudmassa som inte bara är ämnad för att störa bortalagets slagman när bortalaget spelar “inne”. Nej, jag har blivit informerad om att, publikens ljud gör det svårare för bortalaget att kommunicera. “Väärä-ropen” och kommunikationen med spelarna ute i på fältet på blir mera utmanande sett ur bortalagets synvinkel. Ibland om det är för lite ljud kan man t.o.m. se nån ur lagledning höja armarna uppmanande åt publiken.

När Sotkamo hade slagtur i Koskenkorvar var det i princip tyst. I “normala” fall brukar man, speciellt när det är “ajolähtö” få höra Älä tyri nyt, älä lyö yli nyt eller Ota löysin rantein men eftersom den DJ som vanligtvis sköter om musiken, eller situationshumorn, hade råkat ut för force majeur var hans stand-in inte riktigt lika kvick och aktiv. Av tekniska skäl antagligen.

När hemmalaget hade slagtur, dvs. spelade “inne”, var det fullt ös. Eller tja, ljudvolymen var inte på den höga nivån man brukar höra på t.ex. ishockeymatcher, men i princip varje av hemmalagets slagmän ackompanjerades av musik. Nu var det inga musikaliska glirigar eller kommentarer utan med de kännskapa riffen från t.ex. Queens Another One Bites The Dust, Metallicas Enter Sandman och Dire Straits Money for Nothing koordinerades publikens applåder. Den musikaliskt “beläste” kanske noterar att en av dessa inte riktigt passar in. Vem ska bort? Nå, ingen eftersom Dire Straits-riffet var “remixad” och hade bastrums slag på varje slag i takten. Mycket enkelt för publiken att haka på och klappa med på varje fjärdedel. Annars skulle nog inte Matti Meikäläinen hitta slagen i riffet. Four on the floor helt enkelt. Även en Bon Jovi-hit hade bearbetats på liknande sätt. Ett genialiskt sätt att undvika diffusa handklapp på 1 och 3 eller 2 och 4. Någon estetisk-musikalisk upplevelse är det alltså inte frågan om. Tycka vad man vill om den musikaliska kvalitén men musiken har helt klart en planerad funktion. Och, ja, det tycks funka. Undrar vad Koskenkorvas mest hårdnackade Dire Straits-fans tycker?

Mera om bobollsmusiken och dess relation till det finska och sommaren en annan gång.

Namnet Koskenkorva inbjuder till hur många alkoholrelaterade ordvitsar som helst. Jag ska inte dra någon här men tyckte att det var lite ironiskt att man var sponsorerad av Illmajoen seurakunta.

WP_000610

Kossu Iskee!

På söndag blir det en liten roadtrip till Koskenkorva för att göra fältarbete när Koskenkorvan Urheilijat (“Kossu”) spelar Superpesis-match mot Sotkamon Jymy. Koskenkorva torde ligga någonstans i Ilmajoki nära Seinjäjoki. Inte riktigt i de finlandssvenska hemknutarna. KUL!

Koskenkorvan Urheilijat har en helt annan strategi för användning av musik än Vimpelin Veto som jag har studerat hittills. Givetvis gör jag inte fältarbete utan lite research först. (rekommenderar http://www.pesis.fi/superpesis/video/ för den bobollsnyfikne). Tippar att Kossu bjuder på rikligt med four on the floor techno.

Förhoppningsvis får hemmapubliken höra refrängen till denna låt…

Men eftersom gästerna Sotkamo leder Superpesis är jag inställd på att det blir en hel del av refrängen till denna…

Vem vet kanske man också får höra denna klassiker ett antal gånger?

Ah. Boboll. Vår nationalsport!

Några tankar om Jokerit till KHL

De som följer med sport eller ishockey överlag har ju inte kunnat undgå att Hartwall Arenan har sålts till ryska affärsmän och att Jokerit år 2014 kommer att börja spela i KHL. Ishockey-Finland och hockeyfansen har fått en rejäl dos av förändring att svälja.

För en som forskar i ljudmiljön på sportevenemang och bl.a. har skrivit om ishockeymusik ska det bli intressant att följa med hur Jokerit tacklar det här. För att ens kunna ha en liten möjlighet att klara sig i KHL behöver man Jokerit givetvis förstora sin budget rejält. Det brukar medföra höjda biljettpriser vilket i allra högsta grad påverkar publiken, fansen.

Det som är intressant med den europeiska fankulturen i ishockey är att den har influerats av fotbollskulturen. Det egna laget har ofta avvarat en läktarsektion för föreningens mest ljudliga fans, alltså en hejarklack. Detta är något som inte är praxis i t.ex. nordamerika. Även tifos förekommer i ishockey. Vi här i Norden är vana att ljudmiljön i bästa fall präglas, utöver den inspelade musiken i spelaravbrotten, av en kamp om luftrummet mellan hemma- och bortalagets supportrar. Precis som på internationell fotboll men där sjungs det ju oftast i varsin kurva. I Sverige finns det några ishockeylag som har lagt på sordin på DJ:n för att fansen ska få mera rum i ljudlandskapet. I Finland har vi både skränande hejarklackar och musik (eller reklam) i varje spelabrott. Oftast interagerar dess inte överhuvudtaget med varandra men det är en annan story.

Vad kommer månne att hända med Eteläpääty och hur kommer vol. 4 av Jokeritfansens “psalmbok” att se ut? Eller kommer ens en sån att behövas?

Kommer katupoiken laulu att tystna efter den sista säsongen i FM-ligan?

Fankulturen i KHL är ännu ett oprövat kort. Enligt en informant “over there”, inte i KHL utan NHL, är en fankultur likt den i Finland inte möjlig i NHL eftersom man som t.o.m. som säsongskortsinnehavare i princip sitter bredvid olika personer varje match.  I den nordamerikanska hockey är den snart utdöda organisten lite av en “ceremonimästare” för att få igång publiken. Den rollen sköts nu oftast av DJ:n och orgelloopar. Stänger du av musiken blir det väldigt tyst i NHL. På sin höjd kan du får höra “Go [team] Go” eller “Let’s go [team]!” skanderat av hockeyförsamlingen men oftast har de lockast fram av klappande händer och textramsor på videoskärmar. Ja, de har också börjat dyka upp i Finland.

I Finland har har bortasupportrar möjlighet att köpa biljetter till matcher. Ofta ges de även en egen läktarsektion. (Igen, i princip omöjligt i t.ex. NHL.) Var det någon annan än jag som reagerade på att man zoomade in den där lilla gruppen av Blackhawks-fans överdrivet mycket i den avgörande Stanley Cup-finalen i Boston? Go figure!

Man kan ju fråga sig om det är ditåt Jokerit nu trots deras goda intensioner är på väg? Att närmast bortalag ligger i St. Petersburg kommer givetvis att påverkar fansens beteende, både hemma och borta. I vintras invaderade 1600 Jokeritfans Åbo.

En imponerande manifestation! (Tror att gränskontrollen till Ryssland inte skulle kunna svälja en sån stor mängd Hesabor… 🙂 )

I finländska ishockeykretsarna associeras Jokerit inte bara med Eteläpäätys sång men också med Conti’s “Rocky Theme”…

…och Foo Fighters “Not like the Other”…

…till den grad att andra ligalag garanterat funderar två gånger innan de använder den musiken.

Men man kommer inte ifrån det faktum att det är nog helt andra krafter i rörelse när 1600 fans invaderar “Nakkikattila” i Åbo, eller när Eteläpääty sjunger Katupokien laulu, än när man väljer mållåt eller entrémusik. Traditioner och framförallt fansen engagemang kan inte skapas bara så där på en handvändning så det är klart att Jokerit och deras fans har en hel del att fundera på. Som tur har de ju över ett år på sig att smälta nyheten.

Det ska bli spännande att följa förändringen, att det kommer att bli en förändring är självklar. Det återstår att se om den går mot det glassiga, medierade NHL-spektaklet eller om man verkligen på allvar försöker ta till vara de traditioner som fansen också har varit med och byggt upp.

En sak är dock säker, Helsingfors har blivit ett derby fattigare.