Tag Archives: ÖT

Musik i allhelgonatid

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 3.11.2018

 

Musik i allhelgonatid

Den här helgen firar vi alla helgons dag och vi minns våra anhöriga, framför allt genom att tända ljus på gravarna. I novembermörkret lyser minnet av våra nära och kära som klarast genom olika meningsfulla, kollektiva ritualer och ceremonier.

Musik följer människan från vaggan till graven. Musik, detta svårbegripliga klingande fenomen, omgärdar oss i många vardagliga situationer, strukturerar vår vardag, formar våra högtider och är allestädes närvarande i oändligt många sammanhang.

Många år har jag saknat allhelgonakonserter i vår nejd men i år finns det kanske ett större utbud än någonsin då inte bara Mellersta Österbottens kammarorkester men också Jakobstads Sinfonietta tillsammans med Wegelius kammarstråkar arrangerar konserter. Konserter, musik och till dessa hörande musikaliska aktiviteter kan bli meningsfulla sätt att minnas de som inte längre finns bland oss och för att bearbeta känslor av sorg och saknad.

Det har skrivits stora mängder om förhållandet mellan musik och känslor. Det är en ändlös diskussion; musiken förmåga att styra våra känslor är svårbegriplig, ibland okontrollerbar med ibland använder vi den också medvetet och till vår fördel.

Man kan i alla fall konstatera att ljud är vibrationer av olika frekvens. Vi uppfattar ljud och tolkar dem via ett kulturellt och personligt färgat filter som skapar musikaliska betydelser, minnen och upplever känslor knutna till dessa. Med musik kan vi skapa känslomässiga band till andra. Musik kan också bli en del av vår identitet och på många komplexa sätt vara nyckeln till vårt känslosliv. Men musiken i sig är stum, känslorna skapas i mötet med människan.

Man brukar säga att man drabbas av musik, vilket kan innebära plötsliga känslosvall från sorg till glädjerus. Men man kan också välja att anamma musikens bedövande effekter. Man kan förlora sig i musik, fly in i den och i ett tillfälligt känslosvall rymma från världen utanför.

Men att sjunka in i och absorberas av musiken kan också ha förmågan att stärka den existentiella upplevelsen, det vill säga hjälpa oss att komma i kontakt med vårt inre och bidra till vår förståelse av det mänskliga livet.

Genom olika musikaliska praktiker och egen aktivitet kan vi med andra ord också låta musiken drabba oss. Musiklyssnandet är i den meningen inte någon passiv aktivitet utan musik blir något vi kanske aktivt uppsöker, använder och samtalar med.

Det här har kopplingar till det som musikforskaren Christopher Small kallar för ”att musika” (”musicking”). Small gör musik till ett verb – en aktivitet. Musik är mer än att spela eller lyssna: Musik är en social kraft som likt traditionen att tända ljus på gravarna kan skapa samhörighet och tröst.

Alla vill kanske inte besöka konserter utan föredrar det privata lyssnandet. Precis som sorgen och minnen har musik både en privat och en social dimension. Oberoende handlar det om att man med musik skapar ett nu som resonerar i det förgångna och reflekteras mot visioner om framtiden. Musik är en möjlighet att, om än bara för en stund, ta ner vår gard och låta den slå an känslomässiga vibrationer i oss.

Advertisements

Om att hylla en musikalisk livsgärning

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning (papper) 18.09.2016.

Om att hylla en musikalisk livsgärning

Som kompositör önskar man är att ens musik ska leva ett betydligt längre liv än en själv. Hur mäter man då en framgångsrik musiker och pedagogs insats? En musiker berör i form av minnesvärda konserter och de mest framgångsrika tolkningarna kanske lever vidare i form av inspelningar.

En vacker tanke vad gäller pedagogiska insatser är att de i lever kvar via de människor man har influerat och inspirerat. Det kan handla om att förmedla tekniskt kunnande, utveckla elevens musikaliska potential och inte minst fungera som inspiratör och förebild på olika sätt.

Genom ett nätverk av människor man influerat lever således ens musikaliska gärningar och arv vidare i form av nya generationer av människor vilka kan förverkliga sig och sina musikaliska idéer. Lite i sådana banor brukar jag resonera.

I torsdags samlades en skara musiker till en ”Minneskonsert” i Schaumansalen. Med konserten ville man visa den tacksamhet man känner inför den framlidne Bernhard Nylunds musikaliska insatser; både för musikerna personligen, men även musiklivet i stort. Bernhard Nylund avled sommaren 2015 och var en erkänt skicklig lärare, klarinettist och saxofonist. Hans namn ihågkoms med ett leende på läpparna bland musiker och pedagoger runtom i landet. Sannolikt även hos många föräldrar.

Framträdande roller under Minneskonserten hade klarinettisterna Christoffer Sundqvist och Björn Nyman vilka sensationellt delade segern i Crusell-tävlingen 2002. Nylund hade en otrolig förmåga att upptäcka och utveckla musikaliskt potential och speciellt de som tog emot hans utmaningar undervisade han med stor passion. Alla han influerat hade antagligen fyllt hela Schaumansalen.

Utöver Sundqvist och Nyman medverkade klarinettisten och pianisten Petri Judin samt Jonas Granholm och Krister Aho. Även kolleger, stråkmusiker ur Jakobstads Sinfonietta hyllade sin f.d. kollegas musikerskap.

Musik väcker minnen och under konserten mindes jag plötsligt att ”Benkko” en gång bad mig arrangera ”Internationalen” och ”Työväen marssi” för klarinettkvartett. Jag kan försöka, sa jag som då studerade instrumentering. Efter spelningen upplyste han mig småfinurlig att arren var ”ställvis rätt så lyckade”. Själv är jag övertygad att de var just så dåliga som man kan förvänta sig av en gitarrist som skriver för klarinetter. Men jag hade tagit emot utmaningen, vilket han uppskattade.

Christoffer Sundqvist konstaterade inledningsvis att när klarinettvännerna samlas lever Nylund bland dem, i form av talesätt och tankesätt.  Så tror jag många lärare gärna vill bli ihågkomna och det var också något som genomsyrade den varma, högklassiga minneskonserten.

I den bedårande, stillsamma ”Poulencromansen” som Sundqvist och Nyman inledde med hördes Nylunds tankar kring andning och strävan efter tonkvalitet i alla register och dynamiker. Poulenc övergick smidigt i Mendelssohns melodiskt sköna andra sats ur ”Konsertstycke nr 1” med högklassig melodi och frasering understödd av mångsidige Judin vid pianot. Den av Nylund ofta spelade klarinettpolkan innan paus personifierade hans humor, medan kvintettrepertoaren som avslutade konserten utmynnade i en gripande version av ”Misty”; ett fint sätt att minnas hans mångsidighet.

Efter nästan två timmar av högklassigt musicerande råder det inget tvivel om att Nylunds musikaliska arv är i goda händer. För att använda ett av hans stående uttryck: ”Kampen går vidare!”.

___

Minnestexter över Bernhard Nylund har tidigare publicerats i bl.a. Helsingin Sanomat (på finska) och ÖT (på svenska).

De olympiska segrarnas marsch

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 7.8.2016 (papper) och på webben 8.8.2016.

De olympiska segrarnas marsch

En idag ofta citerad artikel inom humaniora är Walter Benjamins essä “The Work of Art in the Age of Mechanical Reproduction” (1936). I sin inflytelserika essä diskuterar Benjamin modernitetens konsekvenser för konsten, och med fotografi och film som exempel lyfter han fram hur reproduktioner saknar den ”aura” av autenticitet som original anses ha.

Även om Benjamin inte uttryckligen diskuterade musik har hans idéer använts mycket inom musikvetenskapen. När fonografen gjorde det möjligt att spela in, reproducera och förflytta musik, fick vanliga människor, ”massorna”, tillgång till musik- och konstupplevelser som tidigare endast var möjliga i närvaro av levande musiker. Frigjord från sina exklusiva och restriktiva ritualer blev konsten mera tillgänglig för massorna.

Visserligen hade Benjamin rätt om tillgänglighet; inspelningar – alltså reproduktioner – ökade tillgången på musik men, som forskaren Mark Katz påpekar, är inspelningar inte befriade från ritualer och traditioner: snarare bidrar de till skapandet av nya. Inspelningar sprider inte bara kultur, de kan också skapa till nya uttrycksformer och betydelser avlägsna från originalets ursprungliga sammanhang.

Ett mycket aktuellt exempel är framförandet av ”Björneborgarnas marsch” (kompositör okänd, text J.L. Runeberg) för finländska olympiska guldmedaljörer i YLE:s utsändningar. “Björneborgarnas marsch” har sedan 1918 varit försvarsmaktens honnörsmarsch och hör till presidentens festceremonier. I ett tacktal till Finlands olympiska kommitté och guldmedaljörerna vid OS i Nagano 1998 uttryckte president Martti Ahtisaari sig så här:

“När jag uttalar dessa tackord känner jag mig nästan som er kollega. De som vinner en olympisk guldmedalj tillhör nämligen den skara människor för vilka man spelar ‘Björneborgarnas marsch’. Jag hoppas att allt flera idrottsmän och -kvinnor under de kommande åren kan sälla sig till er skara.”

Intressant nog gjorde Ahtisaari ingen skillnad på att för presidenten framförs den oftast av försvarsmaktens musiker, medan olympiavinnare hedras med en inspelning av marschen i etermedia (utan att kanske själv ens höra den).

Den här traditionen har, enligt tidigare sportredaktören Arto Teronen, troligtvis inletts redan vid OS i London 1948. Idén att ge olympiska segrare ”fosterländsk ära” med “Björneborgarnas marsch” kom från programchef Jussi Koskiluoma och referenten Pekka Tiilikainen. Tiilikainen, som ansågs ha en ”blåvit röst”, är den som antagligen först har yttrat de numera legendariska orden: ”Helsinki, olkaa hyvä, Porilaisten marssi!”*. Nuförtiden, när YLE finns i stadsdelen Böle, är det också möjligt att omformulera frasen till ”Pasila, olkaa hyvä, Porilaisten marssi”.

Det har alltså skapats en, åtminstone inom YLE, omhuldad medieritual reserverad för finska olympiasegrare. YLE publicerade till och med en artikel om ritualen på sin webbplats efter att Sami Jauhojärvi och Iivo Niskanen vunnit guld i Sotji 2014. Guldet i Sotji, det första vinterguldet på 12 år, innebar att både tv-kanalen YLE Fem och radiokanalen YLE Puhe spelade marschen. Marschen blev det första musikstycket som någonsin spelats i pratkanalen YLE Puhe. Senast musikstycket har spelats under sommar-OS var till Satu Mäkelä-Nummelas ära när hon vann guld i skytte vid OS i Peking 2008.

Det återstår att se om finländare når sådana framgångar vid OS i Rio att det finns skäl att spela marschen.

___

Edit 8.8.2016: webblänkar adderade till bloggtexten.

* Eller kort “Helsinki, Porilaisten marssi!”

Europas största sång- och musikfest

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning (papper) 10.7.2016.

Europas största sång- och musikfest

Idag avslutas Europas antagligen största sång- och musikfest. Jag syftar givetvis på fotbolls-EM i Frankrike. I drygt en månads tid har fotbollsfesten pågått och utöver snygga mål, dribblingar och hemska bilder av huliganer, vill jag påstå att det har varit en fest präglad av ljud och musik.

David Guettas och Zara Larssons officiella VM-låt samt olika utdrag anpassad för spelarentrén eller tv-sändningarna har spelats till lust och leda. Riffet ur The White Stripes låt ”Seven Nation Army” har använts som en gemensam musikaliskt egendom och har sjungits av supportrar framförallt i samband med firandet av målen. Nordirländarna kommer knappast att glömma låten ”Will Grigg’s on Fire” medan Italiens rutinerade målvakt Gianluigi Buffon passionerat har sjungit nationalsången i ännu en stor internationell turnering.

Det som många säkert kommer att förknippa EM-2016 med (utöver finalens vinnarlag förstås) är Islands osannolika framgångssaga. Framförallt ritualen där islänningarna, både spelarna och supportrarna, skanderar ”HU” och simultant klappar i händerna och sedan långsamt accelererar motivet efter varje repetition, har gjort intryck på många. Det var onekligen ett imponerande visuellt och auditivt fenomen som ytterligare stärkte den isländska sammanhållningen.

Ritualen har kallats bl.a. ”vulkanen”, ”vikingaklappet” och ”vikingaropet” och har tillskrivits betydelser som antyder kopplingar till någon form av ur-isländskhet. Här har medierna varit rätt bra på att heja på. Något ur-isländskt stridsrop är det självklart inte frågan om. Antagligen har de isländska supportrarna inspirerats av skotska fotbollslaget Motherwells supportrar som har en nästan identisk ritual. Insatta personer inom det isländska fotbollsförbundet har själva smärtfullt avmystifierat ritualen och uppgett ett polskt handbollslag som inspiration. Frankrike kopierade i sin tur ritualen efter segern i semifinalen.

I fallet med islänningarna har ritualen blivit extra fascinerande eftersom de subjektivt regisserade tv-bilderna – eller snarare tv-ljudet – inte alltid har avslöjat de två bastrumsslag som föregått och synkroniserat det kraftfulla ”HU”-ropet. Trumslagaren är den verkliga ceremonimästaren men man har lockats att tro att de isländska fansen med händerna i luften har gemensamt vikingablod och därför bara vet när det är dags att ropa nästa ”HU” tillsammans. Så är det förstås inte. Men det är bra TV och (medie)sporten lever gott på skapandet av dylika narrativ. Zoomar man ut ytterligare och accentuerar bastrumsslagen klingar motivet plötslig som en rytmisk omtolkning av stamp-stamp-klapp:et från Queens ”We Will Rock You”.

För oss som har tittat på tror jag fascinationen kring ”vikingaropet” inte bara är förenat med uppfattningar och mytologiseringar kring isländskhet: det är framförallt kopplat till ritualens fysiska natur. I en allt mer splittrad, individualiserad och medieförmedlade vardag kan man fråga sig om vi inte törstar efter dylika fysiskt ”äkta” fenomen som genomförs ansikte mot ansikte eller sida vid sida med andra, just där och just då.

Ritualer med kollektivt överenskomna rörelser och ljud bidrar dessutom till att man upplevs utgöra en gemensam kropp, inte som många separata individer. Däri ligger en av musikens och ljudskapandets – även körsångens – allra mest grundläggande funktioner, dvs. att förmågan att kunna bidra till en känsla av gemenskap och samhörighet.

En kulturell betraktelse från Gran Canaria

Krönika publicerad i Österbottens Tidning (bakom betalvägg) 20.3.2016

För några veckor sedan reste jag för första gången i mitt liv på en så kallad solsemester. Vi valde ett säkert och billigt kort för en barnfamilj, nämligen Maspalomas på ön Gran Canaria. Där finns sol och swimmingpool, vilket gott räcker för en treåring och vinterbleka, småstressade föräldrar. Det var skönt att resa utan jobbdator i bagaget. Bara några böcker kring temat identitet kom med. Dessa tänkte jag passa på att läsa på nytt i solstolen. Jag kan inte påstå att jag skulle ha rest mycket, kanske trivs jag lite för bra på sommarstugan i Larsmo. Ändå är jag av den åsikten att det är berikande att resa eftersom det vidgar vyerna och genom att bekanta sig med andra kulturer förstår man också sin egen lite bättre.

Nå, den som turistat på någon av de exploaterade Kanarieöarna vet att dit åker man inte för att uppleva någon ”autentisk” kultur. Man reser dit för ett för oss finländare icke-förunnat klimat. Det som är intressant med området kring Maspalomas och legendariska Playa del Inglés (”Engelsmännens strand”) är hur man där, om man vill, i princip kan leva ett finländskt liv men i ett varmt klimat. Även till exempel tyska, svenska, norska och brittiska små samhällen möter en när man strosar mellan hotellen, restaurangerna och butikerna. Svenskar kan köpa snus utan problem, finländare dagens Ilta-Sanomat och affischer avslöjade att några veckor innan oss verkar bl.a. Matti Nykänen, Frederik, Tauski och Olli Lindholm haft spelningar i Playa del Inglés. Fascinerande.

När jag om kvällarna slog mig ner i vår ”apartamento” kunde jag inte låta bli att reflektera över hur orättvist fördelade världens resurser är. Samtidigt kom Stuart Halls berömda citat om ”the West and the Rest” till liv. På tv-kanalen CNN visades nyhetsbilder av agiteraren Donald Trump som vill bygga murar, både fysiska och mentala, med sitt hatprat och hot om våld mot i princip alla minoriteter. Även bilder av flyktingmassor strandade i omänskliga förhållanden på gränsen till Europa rullades upp. När jag gick in på sociala medier och tog del av det subjektiva flödet från hemmafronten varvades bilder på Rajat kiinni-affischer vid riksåttan med bilder av ”fistbumpande” ministrar samt bekymrat utbildningsfolk. En viss känsla av hjälplöshet smög sig onekligen på.

Det vi behöver är inte fler murar, varken fysiska eller mentala, utan möten med människor. Om vi stänger in oss bidrar vi bara till att förstärka stereotypa bilder av ”de andra”, vilka man tar till sig utan att ifrågasätta. Detta eftersom man inte vill, förmår eller ges möjlighet att vända på perspektivet och göra en mental resa utanför murarna. Det finns starka mörka krafter som vill misstänkliggöra medmänniskor och som påstår att vi inte har råd att hjälpa, att vårt samhällsbygge skakas i grunden av invandring, samt att främmande element är skadligt för den finländska kulturen. Sedda från Kanarieöarna, vilka är närmare Afrika än fastlands-EU, kändes dessa argument bisarra.

Ur ett gräsrotsperspektiv känns det ibland tröstlöst att bemöta dessa fördomsfulla krafter. I mitt tycke kan de bäst motverkas genom kulturella möten och utbildning. Som motpol till alla nerslående mediebilder kan jag därför inte låta bli att lyfta fram de projekt kring kulturell mångfald (se ÖT. 16.3.2016) som nu är på gång i Jakobstadsnejden. Må de förhindra att nya murar reses, samt att de som redan finns sakta men säkert vittrar sönder.

Musik på fel plats

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 21.2.2016

Musik på fel plats

I tisdags mötte ishockeylaget Jokerit ryska SKA från St. Petersburg i Helsingfors i en match i ryskstyrda KHL-ligan. Ägarförhållandena gjorde matchen lite extra pikant: Hartwall-Arenan är ju till största delen ryskägd och den ryskfinska affärsmannen Roman Rotenberg är delägare i både SKA och Jokerit. Det som dock gav hemmaseger en besk eftersmak var ett litet stycke musik, spelat på helt fel plats.

När de ryska gästerna reducerade till 2-1 spelades SKA:s så kallade mållåt i Helsingforsarenan. Detta vilket fick många i Jokerit-gemenskapen att se rött, men också inom ishockeysamhället har man förundrats över hur man kunde bryta mot den oskrivna regeln att bara spela hemmalagets mållåt. Man hyllar helt enkelt inte motståndarna med att spela musik när de har gjort mål.

Jokerits dj Amanda Harkimo slog ut med händerna och twittrade att hon inte kunde påverka vilken låt som skulle spelas efter SKA:s mål. Blickarna riktades mot de komplexa och ägarförhållandena och Jokerit-fansen sjöng genast ut sin avsky.

Men vad då mållåt? Jo, en mållåt är det musikstycke som spelas när hemmalaget gör mål. Låten kan vara specialskriven eller en helt vanlig låt som har blivit en symbol för laget genom en lång och inte alltid logisk process. När Jokerit gör mål i Hartwall-arenan spelas sedan många år ”Gonna fly now” (från ”Rocky”). De flesta professionella lag har låtar vilka spelas år efter år och bidrar med trygghet och stabilitet.

Musikaliska symboler är viktiga för att knyta samman och upprätthålla föreställda gemenskaper. Visst, idrottslag representerar geografiska platser, men de är ändå föreställda gemenskaper i den meningen att de bygger på att människor framförallt upplever en samhörighet med laget och de övriga supportrarna.

Hemmaarenan är här mera än bara en fysisk plats, det är ett socialt rum knutet till identitetskonstruktioner men också en gemensam historia. Det är framförallt på hemmaplan som gemenskapen manifesteras, där visar sig den föreställda gemenskapen som kraftigast när hemmapubliken går in i ett gemensamt vi som ska stöda de namngiva spelarna som är utvalda att representera oss. Det handlar alltså om vi mot dem.

I landslagssammanhang är nationalsången den mest kraftiga musikaliska symbolen men inför VM-turneringar får lag ofta själva också välja vilket musikstycke man vill att laget och dess tillresta supportrar ska få fira målen till. I motsats till mållåtar i lokala sammanhang byts de däremot ofta ut från turnering till turnering. Nationalsången passar ju heller inte i den euforiska målsituationen eftersom dess funktion präglas av en högtidlig ritual.

Hur lät den där mållåten då? SKA:s mållåt börjar med ”Kalinka” och övergår sen i en remix av ”Everybody Dance Now”. (Alltså samma som Ryssland hade under Junior-VM vid årsskiftet.) Men det spelar egentligen inte någon större roll hur musiken låter, eftersom det är dess symbolstatus, vetskapen om att det är deras, motståndarnas låt som provocerar. Musikens förhållande till framförallt platsen och rummet gör den till är ett oönskat inslag i identitetskonstruktionens epicentrum.

Att framhäva bortalagets prestation vore ur ett gentlemannaperspektiv kanske försvarbart men det står i bjärt kontrast till den okränkbara kulturella kod som råder i ishallarna. Misstag eller ej, Jokerit har nu iallafall lovat att det inträffade aldrig kommer att upprepas.

Den icke-likgiltiga musikens år

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 31.12.2015

Den icke-likgiltiga musikens år

Mot slutet av året brukar det vara populärt att göra sammanfattningar, krönikor eller listor med the best of the best från det gångna året. Under 2015 har det funnits några konserttillfällen som jag speciellt varmt kommer ihåg.

Den första av dem var den finske rapartisten Paleface som äntrade Café Mondos scen en ruggig tisdagskväll i juli. Den urbane spelmannen Paleface trivdes som fisken i vattnet under sina dagar på Kaustbyfestivalen och han levererade en dryg timmes akustisk konsert med intelligenta, samhällskritiska, vänstervridna rim. Nej, inget bling-bling, låtarna kallar han ”politiska pamfletter” och i dem tar han gärna den svages sida, sjunger hellre om ”loosers” än om vinnare. Bland annat lyftes legenden Joel Hägglund, mera känd som protestsångaren Joe Hill fram. När festivalpubliken stämde in i ”Tulevaisuus täynnä toivoa on!” i slutet av ”Siispä Laulakaa” (orig. ”We will sing one song”) infann sig en vacker känsla av solidaritet och hoppfullhet. Efter en dryg timme i Palefaces sällskap kändes världen som en lite bättre plats. Jag förställde mig genast honom på scenen vid After Eights innergård.

En annan konsertkväll som jag speciellt kommer ihåg var den 21.11. Mellersta Österbottens kammarorkester uruppförde den lördagskvällen lettländaren Peteris Vasks nya stycke ”Musica serena” (”Fridfull musik”). Vasks är, i lagom doser, en av mina moderna favoriter. När konserten, som jag recenserade för ÖT, var slut rusade jag nästan ut ur Snellmanssalen. Jag hade förhoppningar att hinna till tredje (!) delen av Ruskfestivalens avslutningskonsert i Schaumansalen där Richard Strauss stycke ”Metamorphosen” (1945) skulle framföras i stråkseptettversion. Metamorphosen är ett alldeles fantastiskt stycke av Strauss, en elegi över det Tyskland som förstördes under bombningarna som ledde till nazitysklands kapitulation. Styckets historia och emotionella kraft har alltid tilltalat mig.

Ute snöade det flingor stora som höstlöv och irritationen var total nånstans vid Yxpila-trafikljusen när jag insåg hur långsamt jag måste köra från Karleby till Jakobstad. Friden som Vasks musik hade missionerat var som bortblåst. Men jag hann fram i tid och de utomordentligt skickliga Ruskmusikerna gjorde ett starkt intryck på mig med en uttömmande tolkning. Ståpäls och kalla kårar. Det fanns inget mera att säga. Jag ser redan nu fram emot nästa års Ruskfestival.

När jag blickar tillbaka på de här tre konsertminnena kan jag inte bara annat än häpnas åt den gemensamma nämnaren, som faktiskt var oklar när jag satt mig ner för att börja skriva denna text. Paleface som rimmar om orättvisor, Vasks som vill vara ”hoppets budbärare”, samt Strauss som illustrerade hur ”den mest hemska tiden i mänsklighetens historia har kommit till sin ände”.

Antagligen är det samhällsklimatet med krig, människor på flykt, en vardag med ökad rasism och illvilja, samt en politik där svaga kroknar under effektivitetspiskor som har gjort att dessa tre tillfällen har gjort ett starkt intryck på mig. Konsertminnena förenas av musik som tar ställning, musik som inte är likgiltig. Musik och konst kan ha många uppgifter, bl.a. att bearbeta, fördjupa, problematisera, trösta och slutligen ge hopp. Med hoppfullhet ser jag fram emot det nya året 2016.