Tag Archives: Mållåt

Musiker – idrottsvärlden behöver dig!

Impuls först publicerad i Hufvudstadsbladet 15.1.2019


Musiker – idrottsvärlden behöver dig! 

Ur finländskt perspektiv kunde ishockeyåret knappast ha börjat bättre: Landslaget för pojkarna under 20 år (U20) vann guld i Kanada kring nyår och flickornas U18-lag tog brons i Japan förra helgen.

Pojkarna använde låten Peto on irtisom ”mållåt” borta i Vancouver. Man firade alltså målen med den omarbetning av Antti Tuiskus hitlåt som Villegalle (från JVG) gjorde för tv-programmet ”Vain Elämää” 2015. Den versionen spelades flitigt bl.a. när Patrik Laine & co vann junior-VM på hemmaplan i januari 2016. ”Peto on irti” betyder fritt översatt “rovdjuret är löst” och syftar i ishockeysammanhang på landslagets lejonsymbol.

Lejonen, uttryckligen männen, har en rik flora av musik att välja mellan. Herrishockeyns status har bidragit till att många artister musikaliskt sett gärna ikläder sig landslagströjan då tillfälle ges. Vid junior-VM 2016 var det låtskrivaren Reino Nordin som fick äran då han skrev låten ”Catch the Game”.

Går man ner till idrotten på lokalnivå knorrar många att man ”alltid spelar samma låtar på matcher” med vilket man endera syftar på att repertoaren som helhet är ensidig eller på att klassikerlåtar inte har ersatts med nya.

Det paradoxala i det hela är att intresset för låtskrivning och tillgången till inspelningsteknik aldrig har varit så stor som idag. Det går till och med att spela in på vissa bibliotek. Det är därför rentav förbluffande hur lite ny musik som skrivs för idrottslag oberoende av sport och nivå.

Det är en sak att fördomsfullt avfärda idrottsrelaterad musik som kuriosa eller ”dålig musik” men många verkar framför allt vara rädda för att göra en insats, ta ställning och anpassa sin musik enligt de krav som idrottssammanhang ställer. Förutom då det är frågan om de folkkära Lejonen, deras genomslag kan göra gott för karriären.

Idag föds det ny musik så det understa ruttnar. Varför anses det då ännu fånigt att skriva för det egna fotbolls-, ishockey-, innebandy- eller volleybollaget? Vi pratar ändå om verksamheter som på ett identitetsmässigt plan kan var djup engagerande och meningsfulla över klass-, köns-, språk-, och generationsgränser.

Förra veckan blev jag innerligt glad då en musiker som hört mig föreläsa berättade att hen kommer att skriva en ny låt för det lokala fotbollslaget. Liksom jag är hen trött på att spelare inom många lagsporter gör entré till någon utsliten rocklåt som spelarna inte har någon relation till och som i värsta fall kommunicerar något som över huvud taget inte är i linje med lagets värderingar och historia.

Fler kunde anta utmaningen att tonsätta idrottsgemenskapen. För att vara en nervärderad form av musik kan det var överraskande utmanande att producera en låt som kan användas vid lagets entré men också anpassas för t.ex. de olika medieplattformer som moderna föreningar använder för att kommunicera med sina fans.

Själv hoppas jag att när det här ishockeytokiga landet står värd för ishockey-VM för damer i Esbo i april så skulle det ske till tonerna av en nyskriven fräsch turneringslåt och att våra damlejon får gå in i kampen om medaljerna styrkta av en låt skriven av någon erkänd finländsk artist. Det skulle inte bara ge turneringen lyskraft men också vara ett steg i rätt riktning för att ge damidrotten det understöd och den status den förtjänar.

Musik på fel plats

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 21.2.2016

Musik på fel plats

I tisdags mötte ishockeylaget Jokerit ryska SKA från St. Petersburg i Helsingfors i en match i ryskstyrda KHL-ligan. Ägarförhållandena gjorde matchen lite extra pikant: Hartwall-Arenan är ju till största delen ryskägd och den ryskfinska affärsmannen Roman Rotenberg är delägare i både SKA och Jokerit. Det som dock gav hemmaseger en besk eftersmak var ett litet stycke musik, spelat på helt fel plats.

När de ryska gästerna reducerade till 2-1 spelades SKA:s så kallade mållåt i Helsingforsarenan. Detta vilket fick många i Jokerit-gemenskapen att se rött, men också inom ishockeysamhället har man förundrats över hur man kunde bryta mot den oskrivna regeln att bara spela hemmalagets mållåt. Man hyllar helt enkelt inte motståndarna med att spela musik när de har gjort mål.

Jokerits dj Amanda Harkimo slog ut med händerna och twittrade att hon inte kunde påverka vilken låt som skulle spelas efter SKA:s mål. Blickarna riktades mot de komplexa och ägarförhållandena och Jokerit-fansen sjöng genast ut sin avsky.

Men vad då mållåt? Jo, en mållåt är det musikstycke som spelas när hemmalaget gör mål. Låten kan vara specialskriven eller en helt vanlig låt som har blivit en symbol för laget genom en lång och inte alltid logisk process. När Jokerit gör mål i Hartwall-arenan spelas sedan många år ”Gonna fly now” (från ”Rocky”). De flesta professionella lag har låtar vilka spelas år efter år och bidrar med trygghet och stabilitet.

Musikaliska symboler är viktiga för att knyta samman och upprätthålla föreställda gemenskaper. Visst, idrottslag representerar geografiska platser, men de är ändå föreställda gemenskaper i den meningen att de bygger på att människor framförallt upplever en samhörighet med laget och de övriga supportrarna.

Hemmaarenan är här mera än bara en fysisk plats, det är ett socialt rum knutet till identitetskonstruktioner men också en gemensam historia. Det är framförallt på hemmaplan som gemenskapen manifesteras, där visar sig den föreställda gemenskapen som kraftigast när hemmapubliken går in i ett gemensamt vi som ska stöda de namngiva spelarna som är utvalda att representera oss. Det handlar alltså om vi mot dem.

I landslagssammanhang är nationalsången den mest kraftiga musikaliska symbolen men inför VM-turneringar får lag ofta själva också välja vilket musikstycke man vill att laget och dess tillresta supportrar ska få fira målen till. I motsats till mållåtar i lokala sammanhang byts de däremot ofta ut från turnering till turnering. Nationalsången passar ju heller inte i den euforiska målsituationen eftersom dess funktion präglas av en högtidlig ritual.

Hur lät den där mållåten då? SKA:s mållåt börjar med ”Kalinka” och övergår sen i en remix av ”Everybody Dance Now”. (Alltså samma som Ryssland hade under Junior-VM vid årsskiftet.) Men det spelar egentligen inte någon större roll hur musiken låter, eftersom det är dess symbolstatus, vetskapen om att det är deras, motståndarnas låt som provocerar. Musikens förhållande till framförallt platsen och rummet gör den till är ett oönskat inslag i identitetskonstruktionens epicentrum.

Att framhäva bortalagets prestation vore ur ett gentlemannaperspektiv kanske försvarbart men det står i bjärt kontrast till den okränkbara kulturella kod som råder i ishallarna. Misstag eller ej, Jokerit har nu iallafall lovat att det inträffade aldrig kommer att upprepas.