Tag Archives: bakgrundsmusik

Avicii fyllde arenorna med musik

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 6.5.2018.
“När jag hör min musik spelas i en hiss vet jag att det är en hit”, lär Paul Simon ha sagt*. Med det syftade han på att när låten hade valts ut och bearbetats av bakgrundsmusikproducenten Muzak för att kunna spelas i hissar och andra vardagliga sammanhang var det en bekräftelse på att det var en bra låt.

I dag är det svårt att hitta den “typ” av utslätad bakgrundsmusik som Muzak har förknippats med. Den betydligt vanligare “typen” brukar kallas förgrundsmusik vilket betyder att musikstycket inte har arrangerats om utan endast placerats in i nya flöden, det vill säga hittat nya användningsområden.

Ett ställe där de absolut största hitsen spelas är idrottsarenorna och i dag kunde man omskriva Paul Simon-citatet till: “När musiken spelas på ett idrottsevenemang vet jag att det är en hit”.

När jag skrev på min avhandling om musik i sportsammanhang och spenderade mycket tid i idrottsarenorna kunde jag inte undgå de senaste musikaliska trenderna.

En artist reagerade jag på att spelades speciellt mycket – Avicii. Hans musik var överallt oberoende av idrott men den stack också ut på ett positivt sätt: den var energisk, fick folk på gott humör och spelades speciellt ofta under idrottarnas uppvärmning.

Jag har aldrig varit på nån av Aviciis spelningar inte heller har jag frekventerat dansklubbarna, men “Levels”, “Hey Brother” och “Wake me up” kan jag nynna fast någon så skulle väcka mig mitt i natten. Detta trots att jag inte själv aktivt har uppsökt Aviciis musik, den har omgärdat mig i min vardag och säkert i många andras också.

“Wake me up” har nämligen spelats mer än 600 miljoner gånger enbart på Spotify och säkert miljontals gånger i olika idrottssammanhang. Men nu blir det inga fler hits, Tim Bergling, alias Avicii, gick bort i slutet av april blott 28 år gammal.

För att hylla honom valde Svenska ishockeyförbundet att spela bara hans musik under uppvärmningarna i Sweden Hockey Games. “Hur många omklädningsrum har inte förgyllts av hans musik?”, frågade sig Tre Kronor på sitt Twitter-konto. Avicii fyllde arenorna med musik ur många perspektiv.

Som dj, producent och låtskrivare var han en melodiernas mästare som fick EDM (elektronisk dansmusik) att låta elastisk och levande. Själv uppskattade jag syntesen av “riktiga” instrument och skickliga sångsolister med programmerade sounds, samplingar och loopar.

I mitt Facebook-flöde, som är kraftigt överbemannat av musikfolk, såg jag ingen som gjorde narr av att någon okänd knapptryckare skulle ha gått bort. Han hade “datorn” som sitt instrument men var respekterad och framtidens digitala musiker har säkert honom att tacka för mycket.

Han gick från att som okänd tonåring ladda upp remixar på internetforum till att ha de största artisterna praktiskt taget stå i kö för musikaliska samarbeten.

Ångesten han kände inför konserterna samt en vacklande hälsa fick honom att ta beslutet att sluta turnera. Han har beskrivits som en sökare med en konstnärssjäl som helt enkelt inte verkade kunna få ro. Åtminstone för en stund fick hans tragiska bortgång samhället att diskutera mental ohälsa och osunda prestationskrav.

Många av hans fans har uttryckt sin sorg på nätet medan andra har hyllat honom med olika typer av danspartyn. Hur man än väljer att uttrycka det är det är det naturligt att känna sorg när en artist vars musik har betytt mycket för en dör. Artisten må man aldrig ha träffat men relationen till musiken är verklig.

____
*uttalandet är från Joseph Lanzas fantastiska bok Elevator music (2004).
Advertisements

Jag och min skrivmusik

Oredigerad version av kolumn publicerad i Österbottens tidning 5.2.2017.

 

Jag slår mig ner för att arbeta en stund på min bärbara dator. Text ska produceras, det brådskar, deadline pockar på. Mer eller mindre reflexmässigt söker jag efter mina stora hörlurar och söker fram ”skrivmusik” på Spotify. Jag sätter på mig hörlurarna, stänger av världen utanför och kör igång.

Den här mer eller mindre reflexmässiga rutinen ryms inom det som musiketnologerna Dan Lundberg och Gunnar Ternhag har kallat för musikvetenskapens dubbla frågeställning: ”vad människor gör med musik” och ”vad musik gör med människor”. Ofta fastnar vi dock i stereotypa antaganden om hur musik påverkar oss och glömmer bort att reflektera över de individuella val som ligger bakom.

Idag kan man förändra sin tillvaro genom att ersätta omgivningens ljud med andra självvalda ljud. Den här aktiviteten skiljer sig de från sociala miljöer där lyssnandet utförs kollektivt och man inte direkt kan påverka sin ljudmiljö. När jag är ute och kör med familjen hinner jag knappt starta bilen innan tonåringen har placerat egna hörlurar i öronen. Den här handlingen kan förstås tolkas som en ovilja att spendera tid i samma ljudlandskap som mig. Men framförallt bör man se det som tecken på att vi idag kan individualisera vårt musiklyssnande och musiksätta vår vardag mer än någonsin förut.

Många som jobbar hemifrån brukar säga att de har svårt att koncentrera sig om de vet att det är odiskat. Det är inget problem för mig, disken kan ännu inte ropa mitt namn. Däremot är jag noggrann med vilken musik jag använder för att kunna stänga ute den klingande världen och tror mig har identifierat hur jag kan använda musik till min fördel. Hade nån annan valt ut musiken hade maktförhållandet varit ett annat och musiken kanske inte jobbat till min fördel.

Sammanställningar av ”musik att arbeta eller studera till” ger jag därför inte mycket för. Visst, de kan användas för att stänga ut andra ljud, men oftast börjar jag endera lyssna för aktivt eller så blir jag irriterad över urvalet. När jag arbetar vill jag ha en för mig trygg och bekant musik. Med den maskerar jag andra ljud och skapar jag mitt eget arbetsrum, en plats som är min var jag än må befinna mig. Det handlar mera om att jag hör musiken, än att jag lyssnar på den. Att lyssna är något mera aktivt än att höra.

Skriver jag på svenska kan jag inte lyssna på svenskspråkig musik, samma gäller engelska. Det börjar helt enkelt gröta till sig när jag ska skapa text på samma språk. Allt för komplexa musikaliska strukturer och betydelser underviker jag också när jag försöker koncentrera mig. Den musiken väcker ofta min nyfikenhet.

Favoritmusiken undviker jag också för av den börjar jag lyssna för aktivt, kanske nynna med och blir på för gott humör, vilket leder till slarv. Mekaniska uppgifter går bra men måste jag tänka till ordentligt stänger jag helt stänger av musiken. Samma gäller bilstereon när jag måste koncentrera mig i trafiken.

Jag märkt att ibland är jag så fokuserad att börja jobba att jag glömmer att sätta på musik i mina lurar. Redan ritualen med lurarna verkar bidra till att jag skapar mitt eget rum trots att lurarna inte egentligen fungerar som öronproppar.

Berätta inte detta för någon; men att verka lyssna på något, trots att det är tyst i lurarna, kan också effektfullt signalera att man vill vara ifred. Visuellt försjunken i en egen värld signalerar man att det finns något andra måste bryta sig igenom för att kunna kommunicera med mig.

Den oskyldiga bakgrundsmusiken

[Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 24.11.2013]

Den oskyldiga bakgrundsmusiken

För en kort tid sedan deltog jag i ett reportage om julmusik i affärer men bakgrundsmusik är givetvis inte är något nytt fenomen. Även Mozart förväntades komponera musik som var tilltalande men inte så bra att den störde middagsdiskussionerna eller matsmältningen. Men det var Edisons fonograf som förändrade allt. Nu kunde man för första gången lagra musik och flytta den till nya kontexter. Musikens mobilitet är ju något som vi i dag lätt tar för givet.

Idag brukar man särskilja på förgrundsmusik och bakgrundsmusik. Båda kategorierna utgår vanligtvis från att man är bekant med musiken sedan tidigare. I motsats till förgrundsmusik är bakgrundsmusik är oftast utslätade och omarrangerad på något sätt. Alla behöver äta vilket också är orsaken till att matvaruaffärerna, som inte vill exkludera något, oftast har den mest utslätade musiken. Den ska helt enkelt höras men inte lyssnas aktivt på. Den brukar populärt brukar kallas för ”hissmusik” eftersom människor en tid var osäkra på den nya teknik som skulle lyfta dem upp i luften. För att motverka rädslan för hissar använde man först glada hissvärdar men så småningom ersattes människorna med musik som inte bara lugnade ångesten men också dolde oljudet från maskineriet.

Med förgrundsmusik syftar man på helt vanliga kommersiella inspelningar och hur de placeras in i ett nytt flow av något slag. I princip vilken musik som helst kan tjäna som förgrundsmusik, det är den simultana aktiviteten man utför i samband med lyssnandet som definierar musiken. Samma musik kan alltså finnas i din skivhylla. Nischade butiker har oftast stenkoll på sina kunder och musiken kan bli förlängning av brandet och skvallra något om sociokulturell tillhörighet. Musik kan också upplevas som värderingar, därför kan Bachs fantastiska musik användas till allt från att sälja krämer mot fotsvamp till att skingra folkmassor i tunnelbanor. Barry Manilows musik har visat sig vara effektiv för att skingra ”problematiska” samlingar av ungdomar i Australien. Kanske The Manilow Method hade varit något för lokala McDonalds?

Julmusiken då? För butiksinnehavare är den största utmaningen att ”alla” känner sångerna och många har personliga minnen kopplade till musik. (En orsak till varför filmer sällan innehåller redan existerande musik) Det kan givetvis också ses som positivt men kan också dra uppmärksamhet till hur musiken har blivit en vara med vilken man försöker styra de aktiviteter som utförs på en viss plats. I butiken andvänds din och min favoritjulsång för att vi ska konsumera just där och gärna mera än förra året. Kanske inte helt i samklang med jul(sång)ens budskap. Hur oskyldig är den här bakgrundsmusiken riktigt? Nå, men visst sjutton är det, till en viss gräns, mysigare med doftljus och Sylvias julvisa än våta overaller och ljudet från surrande belysning.

Fast jag måste erkänna att senaste helg var nog julkänslan långt borta när jag ackompanjerad av bl.a. Sydämeeni joulun teen förbannade vindrutetorkarutbudet. I takt med att mitt blodtryck steg blev de oskyldiga julsångerna bara mera och mera påfrestande och intensiva. Fast vem vet vilka musikaliska upplevelser mina medshoppare fick. Någon verkar iallafall få en kupévärmare i julklapp.