Oredigerad version av kolumn publicerad i Österbottens tidning 5.2.2017.

Jag slår mig ner för att arbeta en stund på min bärbara dator. Text ska produceras, det brådskar, deadline pockar på. Mer eller mindre reflexmässigt söker jag efter mina stora hörlurar och söker fram ”skrivmusik” på Spotify. Jag sätter på mig hörlurarna, stänger av världen utanför och kör igång.

Den här mer eller mindre reflexmässiga rutinen ryms inom det som musiketnologerna Dan Lundberg och Gunnar Ternhag har kallat för musikvetenskapens dubbla frågeställning: ”vad människor gör med musik” och ”vad musik gör med människor”. Ofta fastnar vi dock i stereotypa antaganden om hur musik påverkar oss och glömmer bort att reflektera över de individuella val som ligger bakom.

Idag kan man förändra sin tillvaro genom att ersätta omgivningens ljud med andra självvalda ljud. Den här aktiviteten skiljer sig de från sociala miljöer där lyssnandet utförs kollektivt och man inte direkt kan påverka sin ljudmiljö. När jag är ute och kör med familjen hinner jag knappt starta bilen innan tonåringen har placerat egna hörlurar i öronen. Den här handlingen kan förstås tolkas som en ovilja att spendera tid i samma ljudlandskap som mig. Men framförallt bör man se det som tecken på att vi idag kan individualisera vårt musiklyssnande och musiksätta vår vardag mer än någonsin förut.

Många som jobbar hemifrån brukar säga att de har svårt att koncentrera sig om de vet att det är odiskat. Det är inget problem för mig, disken kan ännu inte ropa mitt namn. Däremot är jag noggrann med vilken musik jag använder för att kunna stänga ute den klingande världen och tror mig har identifierat hur jag kan använda musik till min fördel. Hade nån annan valt ut musiken hade maktförhållandet varit ett annat och musiken kanske inte jobbat till min fördel.

Sammanställningar av ”musik att arbeta eller studera till” ger jag därför inte mycket för. Visst, de kan användas för att stänga ut andra ljud, men oftast börjar jag endera lyssna för aktivt eller så blir jag irriterad över urvalet. När jag arbetar vill jag ha en för mig trygg och bekant musik. Med den maskerar jag andra ljud och skapar jag mitt eget arbetsrum, en plats som är min var jag än må befinna mig. Det handlar mera om att jag hör musiken, än att jag lyssnar på den. Att lyssna är något mera aktivt än att höra.

Skriver jag på svenska kan jag inte lyssna på svenskspråkig musik, samma gäller engelska. Det börjar helt enkelt gröta till sig när jag ska skapa text på samma språk. Allt för komplexa musikaliska strukturer och betydelser underviker jag också när jag försöker koncentrera mig. Den musiken väcker ofta min nyfikenhet.

Favoritmusiken undviker jag också för av den börjar jag lyssna för aktivt, kanske nynna med och blir på för gott humör, vilket leder till slarv. Mekaniska uppgifter går bra men måste jag tänka till ordentligt stänger jag helt stänger av musiken. Samma gäller bilstereon när jag måste koncentrera mig i trafiken.

Jag märkt att ibland är jag så fokuserad att börja jobba att jag glömmer att sätta på musik i mina lurar. Redan ritualen med lurarna verkar bidra till att jag skapar mitt eget rum trots att lurarna inte egentligen fungerar som öronproppar.

Berätta inte detta för någon; men att verka lyssna på något, trots att det är tyst i lurarna, kan också effektfullt signalera att man vill vara ifred. Visuellt försjunken i en egen värld signalerar man att det finns något andra måste bryta sig igenom för att kunna kommunicera med mig.