Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 29.11.2015

Några tankar om lyssnarbeteende

Slutet av symfonin är nära. Publiken lyssnar andäktigt. Plötsligt bryter ett oväsen ut i konsertsalen. Telefonen kan inte hejdas och eftersmaken av konserten blir därefter. Den gästande dirigenten lägger på ett krystat smil samtidigt som publiken med varma applåder ursäktar att en enskild åhörare har brutit mot den icke-uttalade klassiska konsertkoden: musikerna på scen får föra ljud medan publiken, av respekt för musiken, musikerna och medlyssnarna, främst förväntas att väsnas (applådera) när musiken har tystnat.

En vecka senare besöker jag en intim körkonsert. Musiken är uppdelad i tydliga avsnitt, grupper av sånger bildar helheter och konferenciererna ber publiken vänligt att inte applådera mellan sångerna. Kören är bra och publiken uppskattar det hör. Vad händer? Applåder efter varje sång och brustna förväntningar. Några veckor senare, en torsdagskväll på en av stadens restauranger. Ljudet från publiken, ett öronbedövade snarvel från omgivningen överröstar ställvis de skickligt frijazzande musikerna. Publiken gillar, spontant och ofta. Alla trivs, jazzen lever och så vidare.

Historiskt sett är det här med publikbeteende i samband med den sociala situation som vi idag kallar för en konsert mycket intressant. När ett konsertliv för medelklassen uppstod på 1700-talet, fanns vanligtvis de billigaste biljetterna längst fram. Mat och dryck fick medhavas och det var till och med accepterat att ljudlig kommentera dem som uppträdde. Musiker (och skådespelare) stod inte högt på den sociala stegen vilket var en orsak till att publiken såg sig har rätt att kommentera deras förehavande på scenen. De välbärgade observerade det sociala spelet från balkongerna. Blev det tråkigt stängdes luckorna och öppnades kanske igen när nån aria revs av. Kanske man t.o.m. krävde att den skulle repeteras. I musikhistorieböcker får man läsa om att hela verk har repeterats. I många fall tror jag att en sådan oordning (enligt dagens mått mätt) har härskat i konsertsalarna att musikerna mer eller mindre bryskt har avkrävts att spela mera.

Så småningom på 1800-talet när en del musik blev Konst förflyttades överklassen ner och längst fram samtidigt som ljuset i salongerna släcktes och allt fokus riktades mot den upplysta scenen. Överklassens närvaro hedrade Konsten och vice versa. Musiker blev konstnärer, kanske t.o.m. geniförklarades. Publiken tämjdes, konsertmiljön gick mot tyst samvaro samtidigt som de spontana kommentarerna ersattes och kompletterades med en kritikverksamhet i dagspressen.
När organiserad föreningsidrott i sin tur uppstod och matcher arrangerades så uppmuntrades ett gentlemannabeteende hos publiken – man skulle applådera behärskat, även åt motståndare.

Allt sedan konserter har blivit tillgängliga för allmänheten har det funnits spänningar mellan förväntningarna på de som uppträder på scenen och de som är där för att uppträda som publik. Jag medger att det inte alltid är lätt att avläsa de sociala koderna kring hur en betalande publik förväntas bete sig utan att det endera blir för rörigt eller tomt orkestrerat bekräftande. Rädslan för att applådera för mycket och på fel ställen kan också övergå i en ovisshet om att jag eller vi, publiken, kanske har applåderat för lite. I båda fallen kan det bottna i en rädsla för att visa sin okunskap inför det man hör. Men det är en helt annan sak.

Lyssnaren är alltid en medskapare men det finns inte något direkt fel sätt att lyssna. Låt dig utsättas för musiken när du väl har tagit dig tid att gå på konsert. Allt behöver heller inte fotograferas.