Category Archives: forskarvardagen

“Now you are married to science”

Leave a reply
23795125_10155336823619527_9085742942843550786_n

Från vänster: opponent Dan Lundberg, kustos Johannes Brusila och undertecknad.

Efter att min disputation var överstökad konstaterade en av mina akademiska vänner att “now you are married to science”. Hen syftade inte på att man bär den akademiska titeln som en vigselring i vardagen utan snarare att den offentliga granskningen av avhandlingen och alla de ritualer som finns kring en disputation är något som man för alltid kommer att bära med sig och minnas. Att ro i land ett avhandlingsprojekt och disputera är onekligen en kraftansträngning och disputationsdagen blir därför en unik och förhoppningsvis minnesvärd dag där man sätter punkt för ett skede av livet. Även om det var sjukt pirrigt ända fram till minuterna innan jag, opponent Dan Lundberg och kustos Johannes Brusila tågade in i Sibeliusmuseums konsertsal tillsammans till tonerna av marschen Alte Kameraden, var det faktiskt en riktigt rolig dag. Disputationsdagen utmynnade i en trevlig “Karonkka” (doktorsmiddag) på restaurang Koulu på kvällen.

Många har frågat vad som kommer att hända nu (… när man är gift med vetenskapen). Jag har förstås ännu mitt fasta jobb som ansvarig för YA:s musikutbildning och jag kommer också att handleda och undervisa på Yrkeshögskolan Novia både på våren och hösten.

Men vad gäller framtiden och forskning så erhöll glädjande nog den nygrundade forskningsföreningen Suoni ry., som jag är medlem i, finansiering både från Alfred Kordelins stiftelse (för en antologi) och från Koneen Säätiö (“ponnistusraha”) för att bl.a. utveckla metoder för aktivistisk musikforskning. Detta spännande forskningsprojekt som tangerar musik som förändringskraft och forskarens aktiva roll i samhället ligger förstås en bit från min forskning om musik i sportsammanhang, men tangerar desto mera min roll som musikkritiker och musikskribent. Detta projekt kommer jag att jobba med hösten 2018. Vad som händer sen får vi se.
_

Min doktorsavhandling Musik och sport: En analys av musikanvändning, ljudlandskap, identitet och dramaturgi i samband med lagsportevenemang kan laddas ner HÄR.

 

 

 

Disputation!

Leave a reply

Jag har glädjen att meddela att min doktorsavhandling Musik och sport: En analys av musikanvändning, ljudlandskap, identitet och dramaturgi i samband med lagsportevenemang framläggs till offentlig granskning i Sibeliusmuseums konsertsal, Biskopsgatan 17, Åbo, fredagen den 24 november kl. 12.00. Opponent är FD, docent Dan Lundberg, arkivchef och överbibliotekarie vid Statens musikverk, Stockholm.

Varmt välkommen att närvara vid disputationen!

FM Kaj Ahlsved

 

Post-symposium blogg

Leave a reply

Det har gått en tid sedan jag har präntat ner några tecken på bloggen här. När detta skrivs sitter jag på tåget hem från Finlands musikforskares 21:a  symposium vilket i år arrangerades i Jyväskylä. Temat för årets symposium var ”Back to the future of music research” och diskussionerna väckte många tankar om musikforskningens roll idag och vad den kunde vara i framtiden.

Dagens avslutande keynote av Nicola Dibben väckte en hel del tankar om personliga orsaker varför man forskar i musik. För min egen del studerar jag musik, musikpraktiker och klingande fenomen och för att genom dessa kunna förstå världen. Samtidigt lyfte Dibben fram att inom humaniora har man sällan varit speciellt framtidsorienterad, tvärtom har man tenderat att fokusera på det förgångna. Årets seminarium anordnades av Finska musikvetenskapliga sällskapet och Finska musiketnologiska sällskapet i samarbete med forskningsprojektet Music, Nature, and Environmental Crises. Därför hade symposiet även ett visst fokus på ekomusikologi med både keynotes och sessioner kring det och framtida scenarier.

Själv presenterade jag ett paper som som var en förkortning av ett mina tre avslutande kapitel i min avhandling. Glädjande nog har min avhandling inlämnats till förgranskning för ca en månad sedan och det jag nu presenterade var slutsatser kring temat “Musikens dramaturgiska funktioner i samband med sportevenemang”. I min presentation fokuserade jag på tre huvudfunktioner 1) Musiken som dramaturgiskt verktyg och dj:n som dramaturg, 2) Musikens funktion som tolkare av dramat samt 3) Musik som medel för identifikation. Den längre versionen av texten kommer att finnas med i min avhandlings introduktionsdel så för att pappret inte ska börja leva sitt eget liv nu under förgranskningstide väljer jag att inte ladda upp det här. Alla föredragens abstract finns att läsa i symposiets abstract-bok. 

Symposiet bjöd på många nya bekantskaper samt nätverkande med andra forskare och doktorander. Jag och mina vänner, de mycket kloka doktoranderna i musikvetenskap Salli “Nickelback” Anttonen (UEF), Sini “stalking” Mononen (TY) och Kim “dj” Ramstedt (ÅA), hade också många inspierande samtal i vår gemensamma Airbnb-lägenhet.

Ett stort tack till Jyväskylä universitet och Mutku (enheten för Musik-, konst och musikforskning) för ett inspirerande symposium.

 

 

 

 

 

Ljudet av en bragd

Leave a reply

I tisdags hade jag möjligheten medverka i Bragdguldets tillkännagivningstillfälle på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Bragdguldsmedaljen delas årligen ut av Svenska Dagbladet och medaljören tillkännages alltid 6.12. Eftersom temat för den 45 minuter långa direktsända tillställningen (i Radiosporten och på SvD-webben) som leder fram till att pristagaren tillkännages i år var “Ljudet av en bragd” hade jag som forskare inbjudit att tillsammans med referenten Lasse Granqvist och Niclas Jonzon från Sportljud intervjuas i “Skavlan-stil” på scen av Björn Hygstedt från SvD.

Trots att det som forskare är en utmaning att leverera rappa, vetenskapligt hållbara och underhållande svar och kommentarer är det givetvis intressant och lärorikt att medverka i sammanhang utanför det strikt akademiska. Den här tillställning var riktigt rolig och diskussionen var avslappnad, humoristisk men ändå intressant.

Eftersom referenten Lasse Granqvist var före mig i tur och jag fick göra entré till tonerna av Den glider in (självständighetsdagen till ära) gled diskussionen inte helt oväntat in mot VM-låtar och speciellt sådana som inkluderar referentljud. Orden ”den glider in, den glider in i mål” ingick i den svenska tv-legenden Lennart Hylands referat från ishockey-VM 1962 och låtskrivaren Peter Karlsson byggde Tre Kronors VM-låt 1995 på ett citat (och sampling) från referatet. Den glider in var mycket populär i Sverige och innehade första placeringen på Svensktoppen cirka en vecka in i turneringen. Men när Lejonen vann finalen i Globen rövades inte bara medaljerna hem till Finland,  även låten blev en del av bytet. Av någon orsak upplevdes Sverige ha skrivit sin segerlåt på förhand och när Finland så vann omtolkades låten (i Finland) till Lejonens segerlåt. Vem kan väl glömma Jukka Tammis luftgitarrsolo inför 100 000 åskådare på Salutorget dagen efter finalen. (Nåja, mera om detta i en kommande artikel i Musiikki 1-2/2016)

Referenten tilltalar en för honom osynlig gemenskap men hen är förstås inte bara ett redskap för samhörighet; referenten är även en känsloförmedlare. De mest “bevingade orden”, vilka upplevs kollektivt av en nationell gemenskap inkluderas därför ofta i musikstycken. Andra givna låtexempel utöver Den glider in är New Orders World in motion, A-tyyppis Ihanaa, Lejonat, ihanaa och Finnish Hockey Mafias Taivas Varjele! men även Markoolios Mera mål. i Finland har vi en väldigt intressant kultur att skapa nya musikstycken, mashups och videon baserat på tidigare mediematerial. Att inte Lasse Granqvist referat från Tre Kronors 6-5 vinst mot Finland i  Hartwall-arenan 2003 har använts i Sverige är ur ett finländsk perspektiv otroligt. Här i Finland skulle det antagligen har blivit grund för många, många mashups.

Intervjuaren Björn Hygstedt envisades med att påpeka att Tre Kronor även slog Finland i VM-1962 (12-2?), alltså samma VM där Hyland yttrade orden “den glider in”. Det kände jag faktiskt inte till, betydligt intressantare än negligerandet av dessa fakta är ju att det även existerar Den glider in-versioner (t.ex. Stormwings) där Hylands referat har ersatts med J-P Jalos referat från VM-finalen i Globen 1995.

“Ljudet av en bragd” är ett mycket intressant perspektiv på idrottens musik och ljud och utöver det lilla vi hann diskuterat i tisdags hoppas jag kunna återkomma till temat i ett senare skede. Vi kunde ha snackat om detta hela eftermiddagen också men ett bragdguld skulle tillkännages.

Årets Bragdguld gick till golfaren Henrik Stenson. Han var faktiskt ett av mina starkaste tips. Fast det är ju lätt att påstå så här i efterhand..

dav

4/4

Leave a reply

Det skulle vara så roligt att skriva något här på bloggen. Jag har en massa obehandlade idéer jag skulle vilja vädra men tiden räcker inte riktigt till för att få dem i pränt just nu.Tanken är min avhandling ska lämnas in till förgranskning i slutet av månaden och det tar nu all min tid.

Igår fick jag svart på vitt att även den fjärde artikeln (av totalt fyra) är godkänd för publicering. Den går under namnet Musik, ishockeylejon och konstruerandet av en nationell gemenskap och kommer att publiceras i Finska musikvetenskapliga föreningens tidskrift Musiikkis temanummer “Musik och samhälle” senare i höst.

Det är glädjande att även den är accepterad. 4 av 4 godkända (två redan publicerade) betyder väl att en disputation håller på att bli mer eller mindre oundviklig på vårkanten. Förutsatt att jag får inlämnat den rätt omfattande introduktionen (“kappan”), förstås. Samt att den faller i god jord hos förgranskarna, förstås.

Man brukar förlika att skriva en doktorsavhandling med ett maratonlopp. Just nu krampar det i tunneln  på väg in till upploppet på stadion. Det gäller att orka klämma ut det sista nu: jobba-jobba-job-ba!

Goda julnyheter

Leave a reply

Nu är julhelgen överstökad och det är dags att söka sig mot Junior-VM i Helsingfors där jag ska fältarbeta några  dagar. Innan julhelgen strålade jag samman med YLE Sportens Antti Koivukangas och vi producerade en rejäl dos public service guld tillsammans. Det var jätteroligt att snacka ishockeymusik och ryktet säger att det även ska sändas ett radioprogram baserat på podden  nästa helg. Kul! Visst kan man som forskare och doktorand också bjuda lite grann på sig själv. Men allt som vi snackar om, eller som finns på spellistan, kommer eller har i någon mån redan ingått i mina publicerade artiklar. Dessa är i sin tur del av min kommande avhandling.

 

Efter JVM blir det att kavla upp ärmarna rejält. Ett par dagar innan jul fick jag ett mejl som inleddes med “[…] har beviljat dig ett stipendium…”. Äntligen! Finansiering täcker inte långt när till slutet av mitt avhandlingsprojekt men det betyder åtminstone att jag i större utsträckning kan forska på heltid och inte hålla på som de senaste månaderna där jag har jobbat häcken av mig med frilanstexter. Nu sjutton ska avhandlingen skrivas klart. Men först lite JVM.

“Nej tyvärr, nej tyvärr”

Leave a reply 
Doktorandvisan ("Nej tyvärr, nej tyvärr")
Melodi: Vipp-på-rumpan-affärn

G
Jag gick in till en finansiär,

sa goddag vad har ni här?
        C          G       D         G
Kan man möjligtvis få ett stipendium här?

                          D7
Nej tyvärr, nej tyvärr... för...


G                          C        
i år har så vi rekordantal sökande, 
D        G
sökande, sökande
G                          C         
i år har så vi rekordantal sökande, 
   D              G
er ansökan är int beviljad här.



(Repetera fjorton gånger på ett år för 
den där äkta doktorandkänslan.)

Nåja

Leave a reply

Nåja, nu har jag testat på det här med att vara freelance i lite över en veckas tid. Jag kan rapportera att ingen revolutionerande känsla av före/efter-karaktär har infunnit sig. Det var väntat, trots att det finns en märkbar skillnad i min arbetsbild mellan september- och oktobermånag – jag har nämligen inte skrivit ett endaste ord på min avhandling i oktober. Detta var tyvärr inte oväntat och understryker vikten av doktorandstipendium för att kunna få något gjort.

I stället för att producera textmassa för avhandlingen har det har blivit mängder med texter för Rusk-festivalen och Jakobstads Sinfonietta och idag var jag konferencier på en skolkonsert med nämda sinfonietta. Det var kul och allt detta som komplement till recensionsverksamheten samt diverse annat småplock ska väl fixa brödfödan för en tid framåt. Nu borde jag bara något sätt hitta skrivtid för avhandlingens artiklar. Ett abstrakt på Lejonmusik-artikeln godkändes  nämligen till Musiikki-lehti. Nästa artikelmanus ska vara inne i november.

Nåja, det är väl bara att trycka på [publish] och fortsätta skriva på annat. Jag har iallafall glädjen att få göra sånt jag tycker om. Men ekonomin styr prioriteringarna fel just nu och med barn i huset orkar man inte skriva hur sent in på natten som helst. Och inte hur många kvällar i raden som helst heller för den delen.

 

 

Den stipendietid nu kommer

Leave a reply 
Kolumn publicerad i Österbottens Tidnings pappersversion 6.9.2015.

Den stipendietid nu kommer

Vem har inte suttit där på skolavslutningen spänd av förväntan – är det mitt namn som kommer att ropas upp? Har jag varit duktig nog för att få stipendium i år? Sällan blev man ju riktigt besviken över att inte få stipendium. Skolåret var slut och man hade annat att tänka på.

Annat är det med doktorandstipendier. Utan dem tar ”skolan” slut.

När jag blev doktorand/forskarstuderande hade jag förmånen att först ha doktorandanställning via en forskarskola som hade fått Finlands Akademi-finansering. Trots att det inte var någon ekonomisk guldgruva för en familjefar var det mycket lärorikt. Senare när jag blev stipendieforskare förstod jag att anställning vid ett universitet var doktorandvärldens Rolls Royce. Stipendieforskare lever i något slags mittemellanland av social trygghet, kryddat med effektivitetsångesten över att det ofta rätt korta stipendiet kommer att ta slut. Men man lär sig iallafall att skiva nya tidsdryga ansökningar.

Man blir också van att ta negativa beslut. De duggar ganska tätt när man söker finansiering från fonder och stiftelser. Universiteten finansierar faktiskt inte många doktorander själva trots att de cashar in på avklarad doktorsexamen. Därför behövs fonderna även om konkurrensen om sekinerna är stenhård och transparensen i vissa fall kunde göras bättre.

Hur regeringens minskade anslag till universitet, forskning och utbildning ska få Finland på fötter förstår jag inte. Det betyder bara att trycket på fonderna, som har sina egna syften, kommer att öka och i slutändan är det de som är längst ner på den akademiska stegen som blir lidande. Många doktorander blev i våras utan fortsatt finansiering mitt i sina avhandlingsprojekt. De blev följaktligen tvungna att sätta forskandet på is i väntan på bättre lycka i stipendielotteriet. Vem gagnar det?

I framtiden blir det väl så att bara de som redan har finansiering för hela doktorandperioden kommer att antas som forskarstuderande till universiteten. Alltså man måste ha finansiering fixad innan man kan antas. Det blir som i Formel 1 där bara de som har pengar i bakfickan får en plats i stallet. Det skulle förstås vara ett sätt att garantera social trygghet och att projekt slutförs inom rimlig tid. Risken är att de stora ämnena med mycket inflytande bara blir ännu större och mindre ämnen blir förvisade till den vetenskapliga periferin.

För de med okuvbara forskarambitioner är det bara att dra in snoret och skriva nästa ansökan. Det är iallafall tröstande att vår statsminister av egen erfarenhet kan påstå att begränsade resurser föder kreativitet och att man ofta blir effektivare med mindre pengar. Det buades och ”koulutuskusetus”-rop skallade när Sipilä talade på Helsingfors universitets terminsstart tidigare i veckan.

Ministerns påstående är fött ur samma frö som idén att den “bästa” konsten föds i bristfälliga förhållanden. Det är en historisk-romantisk villfarelse baserad på mytbildningar om de stora genierna. Hungriga hundar jagar bäst – jo – men effektivitetshets utan tid för reflektion ger inga goda resultat. Forskningsvärlden skulle säkert må bra av en ordentlig omstrukturering av allt från finansiering till publicering. Tyvärr hjälper det inte att stänga kranarna och förvänta sig att problem löser sig av sig själva. På det akademiska verkstadsgolvet är tid pengar och pengar är forskningstid.

Från forskare till frilansare

Leave a reply

Som jag skrev i ett blogginlägg i slutet på maj tryter den egna forskningsfinansieringen. Inga mirakel har skett under sommaren; jag har inte vunnit på Stryktipset, frun har inte vunnit på Lotto. På sommaren beviljas heller inte finansiering för forskare/doktorander vilket betyder att nästa besked kommer i oktober. Resen av beskeden torde dyka upp i månadsskiftet november/december. Då vet man vad man gör efter nyår.

Det betyder helt enkelt att när min nuvarande finansiering (från Svensk-Österbottniska Samfundet) tar slut sista september blir jag frilansare på heltid. Arbetsrummet i Campus Allegro är uppsagt sen en tid tillbaka men förhoppningsvis behöver jag inte skriva mig arbetslös, vilket tyvärr har varit fallet för allt fler doktorandvänner den senaste tiden. Jag är långt ifrån den enda vars forskningsprojekt går i stå just när man har fått upp farten och på riktigt kan börja blicka uppåt och framåt. Det är något allvarligt fel med det finska doktorandsystemet – ja hela landet har ju allvarliga problem.

Jag är i varje fall i den ”goda” sitsen att jag har andra examen i bakfickan, exempelvis musikpedagog. Den ”förmånen” har framförallt inte många andra yngre hungriga doktorander vilka ”by the book” har fortsatt sina forskarstudier genast efter avklarad magisterexamen. I förhållande till andra ska jag väl inte klaga så högt men en att frilansa som pedagog, föreläsare, musikvetare och (musik)skribent för att själv finansiera forskandet är i dessa tider är sannerligen inte det lättaste. Hus ska amorteras och barn är hungriga varje dag. Universiteten rycker på axlarna trots att det är de som sen cashar in på avklarad examen när doktoranderna har lidit klart.

Den senaste tiden har jag avsatt en del tid på att pitcha lite idéer hit och dit för skrivprojekt för de ofinansierade månaderna. En ovan situation, visst, och lika oproduktivt ur avhandlingssynvinkel som att sitta och skriva en massa stipendieansökningar. Men man måste vara ute i god tid. Just nu finns en liten hög av projekt som ska skrivas, översättas och recenseras. Bland annat ska jag skriva programtexter för RUSK-festivalen senare på hösten. Alltid nåt. Men bilskrället gick inte genom besiktningen idag. Redan dit far många honorar…