Tag Archives: Kiekkokansa

Paita, poika och Leksa

Nåja, nu har ishockey-VM börjat på riktigt här i Finland; kvartsfinalen är avklarad och Vårt land har sjungits som aldrig förr i St. Petersburg.  Men mitt påstående bottnar inte bara i de finländska framgångarna. I Finland har vi en otroligt fascinerande musikkultur kring Lejonen vilken man nu när Lejonen har gått till semifinal kan observera. Jag tänker inte skriva allt för långrandigt om den nu eftersom jag på måndag ska skicka iväg ett svenskspråkigt manuskript där jag förhoppningsvis rätt uttömmande har lyft fram de kulturella processerna kring den musik som används i samband med ishockey-VM i Finland. Men några ord kan jag inte hålla mig från att krafsa ner.

Utöver nationalsånger, vilka används som seger- och offersymboler och knyter samman ishockeyhjältarna med de som tidigare kämpat för landet, skrivs det årligen – ja faktiskt årligen – sedan 2011 ny musik för att användas i anknytning till Lejonen och ishockey-VM. Dessa låtar brukar ofta kallas kampsånger på svenska, vilket inte är en riktigt direkt översättning av det finska ordet ”kisabiisi” (”VM-låt”) eller ”kannatuslaulu” (”Hejarlåt”). Hur som helst är dessa nyskriva låtar inte av lika ceremoniell karaktär som nationalsånger och deras lekfulla karaktär gör att de kan spelas i många sammanhang; i tv, i radio, på krogen, hemma, på festen, på torget – ja överallt där Lejonen är symboliskt närvarande och den nationella gemenskapen ska manifesteras.

Dessa VM-låtar brukar sedan vanligtvis delas i officiella och icke-officiella”låtar. Officiell är ett epitet vilket låten har tillskrivits. Det gör att låten får en högre status (framförallt i media) och antyder att den i med förbundets medgivande (eller via licens) har tillstånd att representera Lejonen. Tidigare var det vanligt att idrottare själva deltog i låtarna men det har idag blivit rätt ovanligt. Dock kan förbundet (alltså Lejonen) genom att använda låten på sina matcher eller genom att medverka i musikvideon ge låten en viss autenticitet.

Årets officiella låt är skriven och framförd av Tuomas Kauhanen och heter Paita kattoon (”Tröjan i taket”). Titeln syftar på den ceremoni man brukar genomföra för att hylla spelarna när karriären är avslutad. Då hängs speltröjorna upp i taket och ingen annan kan (?) efter det använda de spelnumrorna i just det laget . I december 2015 ”frös” man i samband med U20-VM Saku Koivu, Ville Peltonen och Jere Lehtinens (Knatte-Fnatte-Tjatte-kedjan) landslagströjor under en direktsänd ceremoni i Hartwall-arenan. Deras tröjor hissades upp i taket till tonerna av hymndelen ur Sibelius Finlandia.

Tuomas Kauhanens låt är en fortsättning på Suomi-rapens dominans i samband med finsk landslagsishockey. Ännu har låten kanske inte riktigt fått upp farten i Finland, kanske för att Kauhanen för det stora allmänheten är aningen okänd, men låten används flitigt av framförallt tv-kanalen MTV3 som äger rättigheterna till VM-sändningar i Finland. Snuttar ur Paita Kattoon spelas dagligen inför en miljonpublik. Generellt kan man konstatera att eftersom det vanligtvis bara finns en officiell låt är det vanligtvis just den som dominerar i medieflödet. Men epitet officiell är en rätt komplex social konstruktion. Låten är idag (20.5.2016 kl. 09:00) den tionde mest spelade låten på Spotify i Finland.

Kauhanen rappar delvis ur ett spelarperspektiv, dock men en rapartists hybris och självsäkerhet och lyriken är långt från vad dagens mediatränade spelare ens i den mest testosteronstinna och egoboostade situation skulle våga påstå offentligt. Detta gör att hyllandet av spelarna som hjältar efter karriären blir självklar ur ett publikperspektiv men skapar också en logisk kullerbytta ur spelarperspektivet. Spelarna tänker nog mera på att det är flaggan, vår gemensamma symbol, som ska upp i taket. Det är en förutsättning för att spelarna  överhuvudtaget ska kunna få en hjältestatus i Finland. Intressant är också användningen av ordet ”squad” där Kauhanen med raplyrik hänvisar till (lag)gemenskapen. (Tack Inka för tipset!) Spänningen mellan kollektivet och en allt större fokus på individer, samt samhällets individualisering kommer på flera spännande sätt fram i Paita kattoon.

I dagarna har det också släppts en inofficiell låt nämligen bröderna Nico och Riku Kerkolas Poika kotiin (”Pojken [ska] hem” eller ”[Ta] hem pojken”). Poika syftar i detta fall på segerpokalen (”pojken”) som ska hemföras. Men användningen är mångtydig och kan också syfta på hemförlovning efter att ha varit i arméns tjänst. I Väinö Linnas bok Okänd Soldat var ”poika” det ämbar man kokade mäsk i ute vid fronten. Man kan konstatera att ”poika” är en festens symbol i Finland.

Många andra har använt samma symbolik, bl.a. gjorde Runo & The Zatelite Ft. Sunan koulun kuoro en låt som också hette Poika kotiin 2013. Just den gjorde sedan Teflon Brothers till Kendo Anthem, Finlands officiella VM-låt 2014. Andra exempel är – förstås – Pojus Poika saunoo (”Pojken bastar”) men också Klamydias Poika pysyy Suomessa (”Pojken blir kvar i Finland”) skriven 2012 när Finland skulle försvara sitt guld på hemmaplan. Detta är bara exempel på några låtar vilka har inkluderat begreppet “poika”.

 

En tredje kategori av musikstycken som figurerar i samband med VM är de remixar och mashups som cirkulerar framförallt på sociala medier. Dessa ser jag som resultatet av den kreativitet som digitaliseringen har medfört och är en form av deltagarkultur (här bygger jag teoretiskt på t.ex. Lessig 2008). Nu kan egentligen vem som helst göra en egen hyllning till Lejonen och distribuera den på nätet. Unikt är att man ofta bygger på tidigare musikstycken eller mediamaterial, dvs. samplar, remixar och mashar-up och skapar nya kulturella produkter. Speciellt populärt är det att använda referenten som grundmaterial. Vem kommer inte i ihåg t.ex. Finnish Hockey Maifas Taivas Varjele! (2011) vilken är en hyllning till Mikael Granlunds “zorromål” (ilmaveivi). Den fick snabbt en uppföljare i denna mashup där Pasi Nurminen på fyllan gör sin egen ilmaveivi till samma referat. Det har också varit populärt att remixa och skapa videon där folkkära Timo Jutila (kapten VM-95) pratar om exempelvis grillning.

I år har Nykarlebys stolthet Leo ”Leksa” Komarov fått sin egen hyllning vilken är en mashup och omarbetning av DVBBS & Borgeous låt Tsunami. Den låten har i sitt original också spelats rätt flitigt i Jubileini-arenan i St. Petersburg. Men Komarov är inte den första som har hyllats med denna låt. Denna korta hyllning bygger i sin tur på den låt som gjordes till Pekka Saravos ära när han avslutade sin karriär genom att vinna guld med sitt Tappara. Den här kreativiteten vill jag dock påstå att inte är något som bara är resultatet av digitaliseringen och den demokratisering den har medfört. I sportsammanhang har den sin bakgrund i hur exempelvis hejarklackar sedan länge har gjort nya sånger baserat på populära, bekanta melodier.

 

För den kulturintresserade som läser finska rekommenderar jag givetvis boken Kiekkokansa (Heiskanen & Salmi 2015) som är en djupdykning i den finländska ishockeykulturen på landslagsnivå.

 

 

#95nevöfoget

Idag är en viktig dag i Finland – inte bara för att den nya regeringsbasen kommer att meddelas – idag har det förflutit 20 år sedan Finland vann sitt första VM-guld i ishockey. Mycket har skrivits om guldet ’95 och mången nostalgisk tår har runnit ner längs kinden under årens lopp. Den sportointresserade fnyser åt guldets betydelse för det finska folket och menar att det är bra fånerier. Men att VM-finalen från ’95 tillsammans med Okänd Soldat båda två visades på TV på självaste självständighetsdagen i december 2014 kan inte bara viftas bort som tjafs och nonsens.

Om man backar tillbaka bandet lite till 1990-talets Finland hittar man ett land hårt åsatt av ”laman”, kanske den värsta ekonomiska kris som Finland någonsin har hamnat i. Till detta hörde också beslutet om devalveringen av marken 1991. Även om det värsta kanske var förbi 1995 var arbetslösheten i Finland mycket hög ännu då. Min mor och far blev båda uppsagda från sina jobb som ett resultat av den ekonomiska situationen. Bland annat Maiju Kannisto och Hannu Salmi har kontextualiserat och beskrivit guldets betydelse som en nystart för Finland i den kommande boken Kiekkokansa.

1995 var grannen och “storebror” Sverige bättre på i princip det mesta, förutom då kanske klassisk musik, vilket minsann har basunerats ut på musikhistorielektioner i Finland. På 1990-talet ångade det svenska popundret på och serverade världen med listettor på löpande band. Inte ens den “svenska” musiken kunde gå den sportintresserade finnen förbi; Ledin hade varit ”på gång” sedan 1983 och GlenmarkErikssonStrömstedt grävde guld 1994. Det fanns inte en endaste cell i min kropp som kunde glädjas åt att Sverige fick brons i fotbolls-VM 1994. När utskåpningen av Bulgarerna var ett faktum tror jag inte att jag tittade på svenskt tv på en vecka. Här i svenska Österbotten såg man på betydligt mera svensk än finsk tv på 1990-talet, framförallt barn- och ungdomsprogrammen (exempelvis Bolibompa och Bullen) var betydligt intressantare än de finskspråkiga motsvarigheterna.

Men sportutsändningar gick det inte att titta på via de svenska kanalerna av andra orsaker. Vår tv kunde inte ta emot de finlandssvenska flerljudssändningarna, så ibland blev det att knäppa på radion och höra på den finlandssvenska radioutsändningen i kombination med tv-utsändningen. Min pappa ville ha svenskspråkigt referat klarade inte av att lyssna på de högmodiga svenska referenterna och expertkommentarerna. Arne Hägerfors & co var bannlysta i det Ahlsvedska hemmet. Spelarnamn som Anders ”Masken” Karlsson (1986) och Mats Sundin (1991), väcker dåliga sportminnen till liv än idag, hur hårt skar inte dessa namn i den finska folksjälen 1995?

Men forskning har visat att finländare inte har speciellt dåligt självkänsla, trots att det ofta lyfts fram som en nationell egenskap hos oss. Myten om det dåliga självförtroendet bottnar, enligt emeritusprofessor Markku Ojanens tolkning, i att självförhärligande inte har uppskattats i den finländska kulturen. Däremot har ödmjukhet och anspråkslöshet varit honnörsord.

Just detta med “högmodiga svenskar” i “guldpottor” är något som lyftes fram i Kiekkokansa-enkäten – det är med andra ord inte bara mitt eller min fars påhitt. Sveriges kampsång ”Den Glider In” upplevdes också av många som ett sätt att ta ut guldet på förhand, man hade redan skrivit sin segersång klar på förhand. Varje gång Sverige gjorde mål spelades den också som mållåt i Globen. Låten var också etta på Svensktoppen i slutet av april och ännu dagen före finalen var den på plats tre. Lördagen veckan efter finalen såg man inte skymten av låten på Svensktoppen längre, däremot var den omåttligt populär i Finland. Omåttligt populär. Händelserna kring VM-95 samt vilka konsekvenser det fick för den finska musikbranschen framöver har jag försökt beskriva i min Kiekkokansa-essä ”Laulavat Leijonat”.

Men var inte bara Sverige som hade spelat in en låt på förhand. Finland hade faktiskt också spelat in en sång. Men den låten var ingalunda ny. Låten jag pratar om var givetvis J. Karjalainens låt Sankarit (”hjältarna”) inspelad redan 1982. Många kanske idag inte minns det, men låt mig med några bilder friska upp minnet. Många kommer säkert nog ihåg hur Jukka Tammi rockar loss till tonerna av Den glider in.

Jukka Tammi rockar loss till Den glider in inför YLE:s kameror och hela finska folkets ögon. (Tammi spelade inte en minut under VM-95)

Jukka Tammi rockar loss till Den glider in inför YLE:s kameror och hela finska folkets ögon. (Tammi spelade inte en minut under VM-95)

Men innan Tammi släpptes loss sjunger Hannu Virta Sankarit i omklädningsrummet och stolt visar upp skivan som ”Kiekkoleijonat ’95″ spelade in INNAN ishockey-VM tillsammans med Sakari Kuosmanen och Pate Mustajärvi. (de numera legendariska scenerna inklusive statsminister Paavo Lipponens hälsningar till laget finns dokumenterade på YouTube här) Lejonen hade, i stil med de ”högmodiga” svenskarna, nog också en låt i beredskap men den var av helt annan karaktär.

Skärmklipp 2015-03-10 14.03.24

Hannu Virta visar upp skivan Sankarit som Lejonen hade spelat in innan VM.

Sankarit, är som gjord för allsång och den är en hyllning till oss – alla finländare, inte bara lejonen. ”Me ollaan sankareita kaikki […] ihan jokainen” (”Vi är alla hjältar… varenda en” sjöng också ett fullsatt senatstorg dagen efter finalen. Denna kollektiva upplevelse och allsången summerande och blev ett utlopp för många lama-tyngda finländares känslor. I sin bok om sports spectators skriver Allen Guttmann (1986) att de som verkligen har det tufft är de också de som behöver orsaker att fira. Jag tror inte att denna kollektiva glädje kan underskattas eller viftas bort som meningslöst eller irrationellt fyllebeteende i vår historieskrivning. (Guldfirandet år 2011 gick däremot helt annorlunda till.)

Lejonen rövade som sagt också med sig Den glider in från Globen. När VM-hjältarna hyllades på Sergels Torg i Stockholm på finalkvällen, söndagen den 7.5.1995 skedde det till tonerna av Den glider in. Sveriges och Tre Kronors låt, alltså. Sången användning och dess omåttliga popularitet är givetvis en pik mot Sverige, ett uttryck för ett komplicerat lillebrorsförhållande. Många kanske tycker att det är på gränsen till osmakligt att ”stjäla” någons sång på detta sätt och sedan i olika mera eller mindre offentliga sammanhang göra narr av den. Men man bör komma ihåg att det görs i en karnevalistisk glädjeyra vilket möjliggör att symboler, i Bakhtins anda, ställs på kant. Det är framförallt en glädjeyttring. Inte en aggression eller ett negativt sätt att få utlopp för starka känslor.

I samband med sportevenemang är det ju framförallt vinnarnas musik som spelas. Nationalsången blir därför ofta en segersymbol, det sista som spelas, en klingande symbol för vinnaren. ”Maamme laulua kohti” (”Mot Vårt Land”), har MTV3 basunerat ut i sina reklamer för matchernas tv-sändningar i år. Nationalsångernas symbolvärde är givetvis betydligt större än kampsångens, de ska ju sammanfatta en hel nation musikaliskt, inte bara ett landslag. Därför används nationalsången också mera sparsamt. Det är en förklaring var det upplevs det som mera osmakligt är att bua åt andra nationers nationalsånger, vilket har skett ett par gånger redan under årets VM i Prag och Bratislava (Dock inte av finska eller svenska fans). Skulle Lejonen ha kunnat rockat loss till Du gamla du fria på Sergelstorg? Knappast. Inte en chans. Men Den glider in var en lämplig lekfull symbol. En retfull symbol som dessutom också hade spelats varje Tre Kronor hade gjort mål, och inte minst mot Finland i VM-95 (även under finalen).

Idag, 20 år senare, ger bilderna från 1995 i kombination med Den glider in eller Sankarit säkert gåshud får många av de som var med. Så stark var den kollektiva upplevelsen. Jag minns exakt var jag var den dagen och var jag såg matchen. Jag minns den höga pulsen i slutet av matchen och samtalsämnet i Oxhamns skolas korridorer dagarna och veckorna som följde. Euforin i samhället lika påtaglig. Alla var glada. Några veckor senare under våren ’95 gick jag ut nian. Det var en fantastisk vår. En riktig pånyttfödelse.

Se Urheiluruutu (“Sportrutan”) från 7.5.1995 här.

Lejonmusik & Effektivitet

Det har varit full rulle på forskningsfronten den senaste tiden. I och för sig har det varit det under hela min doktorandtid, aldrig kunde jag tro att man skulle vara så busy som forskare. Det är förstås alltid roligt när man ser resultatet av det man sysslar med. Oftast sker detta i form av publikationer, vilka kommer ut långt efter det att det verkliga forskningsarbete är gjort.

Just nu är det väldigt mycket som tangerar ishockey-VM som är på tapeten. Inom kort utkommer boken Kiekkokansa, där jag medverkar med en essä som heter “Laulavat Leijonat”. På samma ämne har jag också skrivit en engelsk text för Finnish music quarterly (FMQ) men också JNT samt hållit ett konferensföredrag under Finlands musikvetares årliga symposium. (Namnet, citatet i rubriken för i mitt konferensföredrag “Det är Suomi ynnä sisu, kommer svenskille pisu”. Lejonmusik och nationell identitet, är hämtat från en låt av Stormwing & Sundqvist från 1995). Sen väntar jag med spänning på resultatet av en intervju jag gav för en artikel i Jalkapallolehti samt är nöjd med insamlingsprojektet “Projekt Fotbollsmarscher” jag avslutade för SLS/Folkmusikinstitutet.

Jag hoppas givetvis att produktiviteten även ska yngla av sig i form av fortsatt finansiering. Det känns smått overkligt och absurt att jag inte vet hur jag ska finansiera min forskning från och med oktober. Hittills har våren varit fylld av avslag och bakslag på finansieringsfronten.

Men som sagt det är roligt då det sker saker. Och imorgon börja dessutom Ishockey-VM. Detta årliga spektakel har jag skrivit så mycket om den senaste tiden (och jag ska ännu klämma ur mig en vetenskaplig artikel) så nu tänkte jag nöja mig med att länka till några av de senaste årens “officiella” låtar samt några äldre pärlor. Håll till godo, om ni vill har mera låtar för hemmastudion (“kisastudion”) kan ni kolla in denna, min Spotify-lista.

Årets “Lejonlåt” 2015:

2014:

2013:

Min favorit från 2012. JVGs betraktelse av guldyran 2011 är spot on.

2011: (Vem kan väl glömma Mikael Granlunds “ilmaveivi”)

2003:

1999:

1997 (Jäkkiekkolaulukipaliun voittaja, ishockeylåttävlingens segrare):

1997 Stormwings cover av Den Glider In med bl.a. J-P Jalos referat från ’95:

1995:

Tänk att det har gått 20 år sedan Guldet i Globen.

God jul & gott nytt år!

Det har inte blivit skrivet så mycket på bloggen på sistone. Det finns två orsaker till detta: den ena är Let’s play hockey. Ishockeymusikens funktioner en peer review-artikel som kommer att publiceras i Musiikki-lehti (1-2/2014) i princip vilken dag som helst (tyvärr inte på nätet). Den andra orsaken publiceras (på finska) senare i vår men finns redan nu med i förlaget Teos katalog över vårens nyheter (s. 31-32).

Jag lovar att skärpa mig med bloggandet nästa år!

God jul & gott nytt år!

 

9h tåg 7h Åbo

Med anledning av Kiekkokansa-projektet jag med verkar i blev det en snabbvisit ner till Åbo idag. Största delen av dagen spenderades föjldaktligen på tåget. Men de ca 7h jag faktiskt spenderade i Åbo var mycket givande. Många skratt, bra feedback och mycket intressant läsning präglade vår bok-palaver. Det kommer att bli en så fin bokhelhet. Ai että. Massor med god minnen från Minsk-resan. Inte många gånger man har möjlighet att få göra något så här kul.

WP_001436

Imorgon är det tillbaka till svarven. På fredag är det deadline för den andra artikeln till min avhandling. Den artikeln har jag filat på i nästan ett år så det ska bli skönt att äntligen bli av med den.

Hade också en snabb palaver med min handledare i Åbo. Det tog nästan två år men nu vet jag  – äntligen –  vad de två sista artiklarna ska handla om. På riktigt. Så nu vet jag vad jag ska göra på måndag också… Spännande tider!

(Spännande var det också i morse när pappa som hade lovat att köra mig till tåget kl. 5.55 inte dök upp förrän 15 minuter senare. Ösregnade gjorde det också. Men vi hann. )

Me teimme sen!

Stormwing, minns ni dem?

1995 vann Finland sitt första VM-guld i ishockey i Globen.  Me teimme sen kom ut strax efter det, eventuellt redan måndagen efter VM-finalen som spelades 7.5.1995. Gänget bakom låten hade chansat lite och spelat in den på förhand. Man fick speltid på bl.a. Radio Mafia men anklagades snart för plagiat och radiokanalerna fick panik och slutade spela den. Låten ändrades lite grann och den här versionen gavs ut som singel. Visst påminner den om Den Glider In (Om du minns ’95 är det gåshudsvarning över YouTube-klippet. Det här är Stormwings Den Glider In-cover från 1997 med J-P Jalos referat från finalen 1995), men nån medveten ironisk kommentar är den inte, trots några referenser till Den Glider In (originalet) i texten. Upphovsmännen hade ju nog hört låten. Me Teimme Sen påminner också om en annan minst lika stor ränkkä-tänkkä hockeyrocklåt nämligen Status Quos Whatever you want.

Det kan inte hjälpas. Jag diggar Me teimme sen. Inom dess genre är den helt suverän. Solistens brutna, österbottniska finska sitter som ett smäck i sammanhanget. Lyssna på första versens “Pillin tuomari nielaisee. Ei se haittaa meikä täältä vislailee“. Stormwing rockade i vanliga fall på engelska och var big in Japan. Det som främst gör mig svag för denna segersång är deras ambivalenta förhållande till svenska och finska med nödrim som skulle få Runeberg grön av avund.

Det är Suomi ynnä sisu
Kommer svenskille pisu

Det blir inte bättre än så.

I love my job

Det har inte blivit så mycket skrivet här på bloggen på sistone. Det betyder inte att jag skulle ligga på beachen med en cola i handen – nej tvärtom. De följande veckorna är rätt hektiska faktiskt. Igår diskuterades bl.a. Kupittaan Urkuri men också dessa kulturskatter:

WP_001748 (1)

 

WP_001743

En bild säger mer än tusen ord i detta skede.
Vi hörs i september…