“Mot Lettland förlorade vi i decibel”

Tillsammans med ett gäng forskare som deltar i Kiekkokansa-projektet har jag haft möjlighet att uppleva ishockey-VM på plats i Minsk. Idag landade vi tryggt hemma i Helsingfors och när detta skrivs sitter jag på ett tuffande tåg upp mot Jakobstad. Att jag inte har bloggat på plats beror på de bedrövliga wifi-anslutningarna som såldes där, samt att jag helt enkelt har har fullt upp med att jobba och dokumentera. Nu, tryggt hemma i Finland, kan jag bjuda på några blogginlägg.

Finland har ju som bekant inte börjat så bra. Den första matchen mot Lettland trodde spelarna och alla finländare att nog skulle skulle bli en enkel match. Det som man inte hade förberett sig på var den enorma mängd lettländare som fanns på plats. De förde ett fruktansvärt liv på läktarna. Trumslagare gick runt arenan och understödde trupperna på läktaren. Om och hur spelarna påverkades av detta är spekulationer. Men att spelarna själv kommentera ljudmängden tyder på att de har varit dåligt förberedda. Helt enkelt. Ur det perspektivet var Lettlands seger mycket välförtjänt. Vi, kanske ett par hundra, finländare som satt på arenan blev fullständigt dominerade.

I bussen på väg till matchen mot Ryssland var det en som sa att “mot Lettland förlorade vi i decibel”. Helt korrekt analys.

Mot Ryssland var det exakt samma sak men det var mer väntat att det skulle vara massor med ryssar på plats. Segerns dag firades i Ryssland och Vitryssland den 9.5 och många hade kommit till Minsk, “Hjältarnas stad”, för att fira långhelg med parad och ishockey. Skillnaden från matchen mot Lettland var att den ryska publiken nu lyckade påverka domaren. När repriserna visades i hallen och man såg hur den ryska spelare grävde fram och tryckte in både puck och målvakt var det inget snack om saken att den svenska domaren skulle falla för trycket och godkänna 1-0. Efter det visst vi som satt på läktaren hur slutresultatet skulle bli och euforin hos ryssarna var total.

Den stora snackisen blev givetvis den brutala tacklingen mot Jormakka och att det inte ens dömdes någon utvisning. Den tystnad som rådde i hallen när spelaren låg livlös på isen var obehaglig. En lettisk trumslagare stödde för en stund de finska fansen när man bar ut Jormakka men när spelet kom igång igen bytte han tillbaka till det ryska lägret. Lika obehagligt var det att den ryske spelaren fick gå ostraffad (nå han fick ju sitt straff efteråt) och att den ryska dominansen, både på isen och i ljudlandskapet, fortsatte. “Rossija-Rossija” och “Tsaigu!” (Tsaibu?) skallade emedan alla finländares tankar var helt någon annanstans.  3-1 i numerärt underläge och godnatt. Sällan har jag upplevt sådan idrottslig orättvisa som just i den stunden. Den fullständiga dominansen i ljudlandskapet gjorde bara den finländska publikens upplevelse bara värre.

Att DJ:n drog “hemåt” men massor med Kalinka och bekanta ryska sånger som publiken kunde sjunga med i kompenserade inte på långa vägar att man spelade Hard Rock Hallelujah när Jormakka bars ut. Dominansen var total och den upplevdes med alla sinnen. Nu hemma i Finland kommer jag att se resten av matcherna via TV men “Latvija-Latvija” och “Rossija-Rossija” har för alltid etsat sig fast i min trumhinnor.

Imorgon tisdag väntar ödesmatch mot Tyskland. Den borde finnarna klara. Sen kommer igen två svåra matcher mot Schweiz och Vitryssland där det finska fansens ljudresurser inte på långt när kommer att räcka till. Schweizarna är nästan lika knasiga och högljudda som lettländarna.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s