Monthly Archives: October 2013

“Kulturdomaren”

(Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 27.10.2013)

”Kulturdomaren”

Den senaste tiden har det inte rått brist på diskussionsämnen för de som är intresserade av kulturkritik. Jag har alldeles nyligen undervisat delar av en kurs i musikjournalistik och som alltid när man undervisar väcks många tankar. Egentligen började jag fundera på kritikerns roll via en serie domarincidenter som skedde i anslutning till fotboll. På kort tid utsattes flera domare för inte bara psykiskt våld men också hot om fysiskt våld. Detta fick mig att fundera över den maktposition men också utsatta ställning som både domaren och recensenten har. Trots samma utsatthet och yttre krav på rättvisa är domarens och musikkritikerns uppdrag diametralt olika, en utgångspunkt för den här kolumnen.

Ofta finns det många som inte håller med de ställningstaganden som både recensenten och fotbollsdomaren vädrar i sin offentliga yrkesutövning. Den största skillnaden är att domaren har en regelbok att falla tillbaka på, regler som ska tolkas så rättvist som möjligt i stundens hetta. Recensenten är däremot hänvisad till personliga referensramar, sakkunskap och god journalistisk sed. Allt ogrundat tyckande faller ihop som ett korthus medan en “rättvist dömd”, god recension är resultatet av kontextualisering, referat, analys och utvärdering av utövarnas ansträngningar. Fotbollsdomaren skipar rättvisa, är konsekvent och förväntas hålla samma linje oberoende av kontext. Slutresultatet av en match är också definitivt och icke tolkningsbart. Någon vinner, den andra förlorar. Inom kulturen är resultatet och upplevelsen tolkningsbar. En recensent kan, precis som fotbollsdomaren, omöjligt vara rättvis genom att bekräfta allas eller utövarnas upplevelser. Regelboken ersätts av egna referensramar.

Alla vill ha en bra recension, även skribenten. Att vara rättvis och ärlig mot sig själv, utövarna och läsaren är utmanande men också en självklarhet. Lika självklart är det att alla inte kan eller ens ska hålla med en recensent. Men förhoppningsvis kan en bra text fördjupa eller t.o.m. väcka intresse hos någon att skaffa sin egen uppfattning. Ofta kallas musikrecensenten för ”allmänhetens öra”, vilket är en befängd liknelse då en upplevelse av något alltid är subjektiv och det finns lika många upplevelser som öronpar. Det betyder inte att vi ska kasta ut recensionsverksamheten ur media med hopp om att gilla-kulturen tar över ansvaret.

Nej, tvärtom, med ett allt mer likriktat utbud i media (och smalare spellistor än någonsin) och krav på kassaklirr behövs det fler som vågar analysera den kultur vi konsumerar och samtidigt upprätthåller med vår konsumtion. I detta hänseende har kulturkritik mycket gemensamt med sportjournalistiken vars primära uppgift inte är att vara en okritisk förlängning av föreningens marknadsföring. Visst, ingen har någonsin rest en staty över en kritiker men en god kritikkultur berikar musik- och kulturlivet. Kritikens offentliga natur bidrar till att synliggöra kultur, ofta sådan som inte får plats på kommersiella arenor. Hur många gilla-markeringar motsvarar en saklig analys?

Mitt skräckscenario är en likriktning i både utbud och tolkning där vi alla förväntas tycka likadant och ingen vågar höja ögonbrynen. Fullständig konsensus alltså. Om alla likgiltigt gillar finns det ett behov att fråga varför. Att konstant stryka medhårs gagnar däremot ingen. Det är något som förenar recensenten och fotbollsdomaren.

Advertisements

Tystnadens ljud

[Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 29.9.2013]

Tystnadens ljud

Tystnad, det är något som vi i Finland anses vara bra på. För många finländare är
tystnad inget problem. Vi behöver inte prata om vi inte vill. Själv har jag inga
problem med att vara tyst men jag har också studerat musik i många år, vilket
betyder att jag på beställning borde kunna producera estetiskt tilltalande ljud.
Musik börjar med tystnad, har någon sagt. I musik är tystnad ett viktigt element,
med den skapar man bl.a. spänning, rytm och form. När jag började studera
musikvetenskap vid ÅA gick jag en kurs med en gästande australiensisk
professor. Han uppmanade oss att lyssna kritiskt på vår omgivning och att
fundera över hur mycket av den musik vi hör under en dag är sådan vi själv har
valt. Myntet föll ner hos mej och efter att i många år ha studerat hur man skapar
musik var det nästan en befrielse att börja fundera på hur musik används i
vardagen för att skapa rytm och sammanhang. Detta utmynnade så småningom i
en gradu om ishockeymusik.

Det finns olika definitioner på begreppet tystnad, av vilka många är
vetenskapliga konstruktioner. Den definition som har fascinerat mig är tystnad
som avsaknad av förväntade ljud. Ni vet, när det är tyst då det helst inte borde.
Då är det ofta frågan om negativ tystnad. En förhatligt muttrande ”tystnad”
uppstår ofta när motståndarna har gjort mål i t.ex. fotboll. Ur hemmalagets
perspektiv är detta negativ tystnad men för bortalaget och dess supportrar är det
givetvis mycket tillfredställande att uppleva en tystad publik. Häromdagen satt
jag på trappan på verandan och lyssnade på när löven föll. Det var en positivt
tystnad, trots ambiensen från staden. Allt oftare verkar vi fly tystnaden, vilket har
resulterat i att vi i vår vardag omgärdas av en tapet av musik som vi kanske
själva inte har valt eller kan påverka. Den förföljer oss nästan överallt t.ex. i
klädbutiken, i matbutiken, på ishockeymatchen… Ja, det är sällan tyst där pengar
byter ägare och folk ska trivas. Först när musiken stängs av framträder de ljud
som varit dolda. Speciellt i sociala sammanhang är dessa ”tystnadens ljud” inte
önskvärda eller ens mänskliga ljud och därför försöker man dölja dem genom att
producera ännu med mera ljud.

En stor del av vår kommunikation är akustisk. Ljudlandskapsforskningens fader R.
Murray Schafer har skrivit att människan skapar ljud för att påminna sig själv och
andra om att hon inte är ensam. Därför är det också intressant hur musik
används för att hindra eller undvika kommunikation. Titta runt dig på bussen eller
på tåget och notera hur många som med musik i sina hörlurar både skapar och
undviker tystnad. Oftast för att helt enkelt slippa behöva kommunicera och få en
tyst stund för sig själv.