Tag Archives: ljudlandskap

Ett ljud av trygghet

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 2.4.2015

Ett ljud av trygghet

För en tid sedan fick jag möjlighet att medverka i forsknings- och insamlingsprojektet Finländska ljudlandskap i förändring, ett projekt som lyfter fram och diskuterar förändringar i vardagens ljudlandskap. Det är otroligt spännande att diskutera ljud och jag märker med mig själv att det som intresserar mig mest tenderar att fokusera på något som berättar om rötterna där man står.

Ifall jag närmar mig min upplevelse av ljudlandskapet i Jakobstad ur ett perspektiv av (o)föränderlighet är testandet av det allmänna larmet, sirenen som ljuder från taket på Lagmans skola måndagar kl. 12, ett av det jag först kommer att tänka på. Som tidigare elev i skolan reagerade jag knappt på ljudet av sirenen. Ofta började sirenen yla på matrasten och det fanns inget skrämmande i ljudets natur. Ljudet i sig upplevdes inte som farligt eller hotfullt och jag visste också var ljudkällan fanns.

Jag bodde bara ett stenkast från Lagmans skola vilket betydde att ljudet var så bekant och harmlöst förväntat att man kunde använda sirenen för att ställa och korrigera klockorna med. Måndagar kl. 12. Men skulle sirenen ljuda andra tider betyder det fara för allmänheten. Det är en ljudlandskapskompetens jag har erhållit i 1980- och 1990-talets Jakobstad.

Men vi hör ju inte bara ljud. Ljud är svängningar och frekvenser. Det vi hör är betydelser och berättelser, vilka varierar beroende på vår relation till det vi hör eller lyssnar på. Framförallt signaler är exempel på ljud vars betydelse ska sökas i sin omgivning.

Därför berättar sirenen och också en helt annan historia bortom dess funktion att signalera fara. Jag har fått det berättat för mig vara att min farfar har jobbat som ambulanschaufför (utan körkort) när Lagmans skola fungerade som krigssjukhus under fortsättningskriget. Min pappa kom till världens 1942 som familjens barn nummer sex, vilket vid den tiden betydde att farfar fick lov att sköta sin militärplikt i Jakobstad, alltså betydligt närmare hemmet i Terjärv än fronten där han tidigare hade tjänstgjort.

De få gånger som sirenen övergick mitt medvetande medan jag gick fortfarande rörde mig i Lagmans skolas klassrum gick tankarna till min farfar och det han hade upplevt både vid fronten och i min skola. Jag kan inte föreställa mig vilka hemskheter de som upplevt krig potentiellt förknippar sirenen med, alltså de som inte har samma ljudlandskapskompetens som jag. Min upplevelse av sirenen var långt ifrån traumatisk. Måndagar kl. 12 stod sirenen för beredskap och i förlängningen trygghet, men också tacksamhet.

Idag när jag hör sirenen från taket till Lagmans Skola, de få gånger jag faktiskt hör den, låter själva ljudet lite annorlunda. Sirenen testas också bara första måndagen i månaden nuförtiden. Men berättelsen är delvis den samma. Ljudet, liksom den ståtliga skolbyggnaden, står för något beständigt och tryggt. Ljudet finns kvar som en påminnelse om att inte glömma hur tryggt vi har det. Jag hoppas att den berättelsen aldrig ska behöva skrivas om.

_____

Dela också du med dig av dina ljudlandskapsberättelser på Finländskap ljudlandskap i förändring-projektets hemsida innan 30.4.2015 och delta i tävlingen. Muuttuvat suomalaiset äänimaisemat: www.aanimaisemat.fi eller på svenska http://www.aanimaisemat.fi/p/svenska-sidor.html

Tillgänglighetens förgänglighet

Kolumn publicerad i ÖT 28.9.2014

Tillgänglighetens förgänglighet

I början av sommaren skrev jag en kolumn om ett för mig mycket kärt ljud, nämligen ljudet från familjens aktersnurra, den 3,9 hästar starka Volvo Penta som både fysiskt och emotionellt för mig till barndomens fiskeidyller. Folk verkar faktiskt ha läst texten. Därför kan jag meddela att i år var det fem före att snurran inte hade startat. Det hade varit mycket tråkigt, då hade ett för mig kärt sommarljud gått ur tiden. Kanske kunde jag spela in ljudet så att jag på min ålders höst kan återkomma till det? Nä, att spela in ett ljud betyder att man flyttar det från en annan tid och till en annan plats. Min Volvo Penta ska upplevas där och då.

Det här med skillnaden mellan ”live” och inspelat är något som jag har funderat en hel del på sistone, speciellt eftersom jag förra veckan deltog i ett seminarium med Mark Katz som bl.a. har forskat i hur inspelningsteknik har påverka musikproduktionen och vice versa. Efter standardisering av notationen och uppfinnandet av tryckkonsten (som möjliggjorde försäljning av noter) finns det väl inget som har påverkat musiklivet så mycket som möjligheten att spela in ljud. Det som har hänt efter att Edison uppfann fonografen 1877, har egentligen bara handlat om att förbättrat alla delar av den tekniska processen. Principen är fortfarande den samma; så fort ljud och musik spelas in blir den ett ting som kan lagras, distribueras och kanske säljas. (Min Volvo Penta-inspelning skulle ha på sin höjd ha nostalgiskt värde för mig och på inget sätt ersätta upplevelsen av ljudet i sitt ursprungliga sammanhang.)

I dag pratar man mycket om tillgänglighet. Med några knapptryckningar kan man lyssna till exempelvis hela Beethovens symfoniproduktion. Hur svårt var inte en sådan sak innan inspelningar fanns? Tänk det, och idag tar vi detta för givet. Vartefter tekniken utvecklades blev det möjligt att i studio manipulera ljud och skapa ljudvärldar som inte kunde återskapas live och som i princip aldrig har existerat på andra ställen än utanför mixerbordet i studion. Ljudet från själva mediet (så kallat surface sound) exempelvis knastret från LP eller svajet från C-kassettens tonhuvud har sedan övergången till digitalteknik också försvunnit. Eller rättare sagt har det eliminerats så till den grad att vi kanske inte upplever något fysisk produkt alls. När vi lyssnar på strömmad musik (exempelvis Spotify) ligger den fysiska ”kopian” av musikstycket på en server någonstans. Musiken strömmar som vatten ur kran. Den fysiska kopplingen till musiken kommer garanterat att se helt annorlunda ut för den generation som växer upp med musiken som inte är ett ting som kan ägas.

Musiken spelats in ”någonstans”, har en ljudbild som sällan kan återskapas, distribueras och konsumeras ”via molnet”. Kanske kan man konstatera att musik är mindre fysisk än någonsin? Kanske är det därför YouTube som gör musiken till en visuell upplevelse är så populär? Kanske är det därför som musiken i sig, själva ljudnivån, dynamiken (jmf. ”loudness war”) också under åren har ökat och fokuset allt mera har sjunkit mot det så fysiska basregistret. Då berör musiken oss trots att vi inte kan röra vid den.

Tidigare var musik knutna till fysiska medium som man kunde beröra, känna och uppleva med fler sinnen i lyssningssituationen. Kanske gjorde man egna kassettomslag eller som jag, antecknade inköpsdatumet. Man kunde läsa skivtexter, känna doften av vinylet – ja omge sig med sin musik på ett sätt som den strömmade musiken inte kan. Ännu. Kanske är det tillgänglighetens baksida.

I ljudet av en Volvo Penta

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 1.6.2014

I ljudet av en Volvo Penta

Många anser att det samhälle vi idag lever i är för visuell konsumtion. Hur det klingar förbises. Inom ljudlandskapsforskningen vill man framförallt väcka diskussioner kring ljudlandskap på olika nivåer; det individuella, närmiljön samt på en samhällelig nivå. Tyvärr faller man allt för ofta in ett nästan teknofobiskt synsätt där det urbana är något negativt emedan tanken om den rurala naturidyllen får kraft ur en till synes eftersträvansvärd idealism. Faktum är dock att tystnad ofta är något som aktivt måste uppsökas.

Så här i den blomstertid finns det två icke-naturljud som jag tycker om att filosofera över och som exemplifierar hur kontextbunden vår upplevelse av ljud är. Det ena är gräsklipparljudet. Hur irriterande kan väl inte ljudet av när grannen startar klipparen vara ibland? Nej, det är inte fel på mina grannar, inte heller deras gräsklippare eller den tid man klipper gräset på. Det är den information och berättelse som ljudet förmedlar till mig. I början av våren är ljudet av en tidig gräsklippare ett efterlängtat ljud som likt flyttfåglarna förkunnar att sommaren är i antågande. Äntligen, snart får vi klippa gräset. Yes!

Ett par veckor senare är tolkningen helt annorlunda. Då tillkännager ljudet ofta att gräset är tillräckligt torrt* för att kunna klippas: – Hördu, klipp gräset innan det behövs en lie. När jag väl har fått igång plåtskrället förkortar motorljudet (med eller utan hörselskydd) effektivt min och andras akustiska horisont då ljudet av gräsklippandet sprider sig över grannskapet. Uppslukad av fyrtaktsljudet går jag in i min egen värld samtidigt som jag drömmer om en soldriven piga, alternativt ett får.

Likt stor del av det finska folket söker även jag mig ut i naturen i jakt på idyllen. Min idyll innefattar en spegelblank Larsmosjö, en båt, ett kastspö och hungriga fiskar. Vår båt är ingen muskelbåt. Nej, långt ifrån. Den 3,9 hästar starka Volvo Penta-utombordaren som pryder glasfiberbåten har mera somrar än jag på nacken. Ingen koppling, ingen back. Den går framåt. År efter år. Och världens vackraste ljud har den. Många upplever ljudet säkert inte just som jag, det är ju ingen harmoniskt puttrande inombordare. Men sommar efter sommar omsluts jag av det intensiva, höga motorljudets trygghet och berättelser om alla resor vi har gjort tillsammans väcks till liv. Att själva ljudet taget ur sin kontext upplevs som fult, irriterande eller lika oestetiskt som gräsklipparljudet, spelar ingen roll. Där och då är det världens bästa ljud som inte bara transporterar mig ut till fiskeplatsen men också till barndomens idyller.

Svirret från fiskelinan, ploppet från när draget bryter vattenytan och ylet från bromsen som tillkännager ett kraftfullt napp vill jag däremot inte att ska överröstas av annat än fiskekompisens eller naturens ljud. Så pass idealist är jag.

 

*Edit 4.6.2014. Som en vän till mig påpekade är antalet klingande gräsklippare ofta också stort alldels innan det ska börjar regna.