Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 1.6.2014

I ljudet av en Volvo Penta

Många anser att det samhälle vi idag lever i är för visuell konsumtion. Hur det klingar förbises. Inom ljudlandskapsforskningen vill man framförallt väcka diskussioner kring ljudlandskap på olika nivåer; det individuella, närmiljön samt på en samhällelig nivå. Tyvärr faller man allt för ofta in ett nästan teknofobiskt synsätt där det urbana är något negativt emedan tanken om den rurala naturidyllen får kraft ur en till synes eftersträvansvärd idealism. Faktum är dock att tystnad ofta är något som aktivt måste uppsökas.

Så här i den blomstertid finns det två icke-naturljud som jag tycker om att filosofera över och som exemplifierar hur kontextbunden vår upplevelse av ljud är. Det ena är gräsklipparljudet. Hur irriterande kan väl inte ljudet av när grannen startar klipparen vara ibland? Nej, det är inte fel på mina grannar, inte heller deras gräsklippare eller den tid man klipper gräset på. Det är den information och berättelse som ljudet förmedlar till mig. I början av våren är ljudet av en tidig gräsklippare ett efterlängtat ljud som likt flyttfåglarna förkunnar att sommaren är i antågande. Äntligen, snart får vi klippa gräset. Yes!

Ett par veckor senare är tolkningen helt annorlunda. Då tillkännager ljudet ofta att gräset är tillräckligt torrt* för att kunna klippas: – Hördu, klipp gräset innan det behövs en lie. När jag väl har fått igång plåtskrället förkortar motorljudet (med eller utan hörselskydd) effektivt min och andras akustiska horisont då ljudet av gräsklippandet sprider sig över grannskapet. Uppslukad av fyrtaktsljudet går jag in i min egen värld samtidigt som jag drömmer om en soldriven piga, alternativt ett får.

Likt stor del av det finska folket söker även jag mig ut i naturen i jakt på idyllen. Min idyll innefattar en spegelblank Larsmosjö, en båt, ett kastspö och hungriga fiskar. Vår båt är ingen muskelbåt. Nej, långt ifrån. Den 3,9 hästar starka Volvo Penta-utombordaren som pryder glasfiberbåten har mera somrar än jag på nacken. Ingen koppling, ingen back. Den går framåt. År efter år. Och världens vackraste ljud har den. Många upplever ljudet säkert inte just som jag, det är ju ingen harmoniskt puttrande inombordare. Men sommar efter sommar omsluts jag av det intensiva, höga motorljudets trygghet och berättelser om alla resor vi har gjort tillsammans väcks till liv. Att själva ljudet taget ur sin kontext upplevs som fult, irriterande eller lika oestetiskt som gräsklipparljudet, spelar ingen roll. Där och då är det världens bästa ljud som inte bara transporterar mig ut till fiskeplatsen men också till barndomens idyller.

Svirret från fiskelinan, ploppet från när draget bryter vattenytan och ylet från bromsen som tillkännager ett kraftfullt napp vill jag däremot inte att ska överröstas av annat än fiskekompisens eller naturens ljud. Så pass idealist är jag.

*Edit 4.6.2014. Som en vän till mig påpekade är antalet klingande gräsklippare ofta också stort alldels innan det ska börjar regna.