Monthly Archives: April 2018

Kattens symfoni

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 8.4.2018.

 

Kattens symfoni

Vår katt Läsh tillbringar oftast sina nätter utomhus. Den senaste tiden har hon hittat ett nytt ställe att tillbringa sina mornar på.

När det börjar ljusna söker hon sig till vår veranda, hoppar upp på ett av borden och bänkar sig på en uppochnervänd låda som vi odlade basilika i förra sommaren (av någon orsak har lådan inte tagit sig in i förrådet själv). Där tillbringar Läsh sina mornar och njuter säkert av att dagarna nu blir längre, ljusare och varmare.

När det Ahlsvedska hushållet vaknar till liv ser vi henne hopkurad sitta med slutna ögon på bordet utanför vårt köksfönster. Innan vi ens har fått i oss den första kaffedroppen har hon börjat njuta av dagen. Det enda livstecknet hon ger ifrån sig är att öronen försiktigt rör på sig ibland som om hon lyssnade på sitt revir som en bekant, välklingande komposition.

Till sitt yttre påminner denna pälsbeklädda livsnjutare mig om någon som med stängda ögon sitter försjunken i djup kontemplation över det man lyssnar på – någon som helt och fullt hänger sig åt ett ljudlandskap eller ett musikaliskt verk.

För mig symboliserar hennes habitus något som är så nära ett så kallat autonomt lyssnande som man bara kan komma. Lyssnandet är autonomt i den meningen att man inte gör annat än lyssnar. I skalans andra ände finns den form av “slölyssnande” man gör när andra aktiviteter är viktigare än själva lyssnandet, till exempel att leka, äta, diska eller köra bil.

Den här “skalan” är förstås bara en teoretisk konstruktion. Man kan ifrågasätta om man – och nu pratar jag om människor – faktiskt i någon lyssnarsituation inte gör annat än enbart lyssnar.

Jag har länge fascinerats av olika grader av lyssnande eftersom sammanhanget influerar hur vi lyssnar. För katten verkar morgonen – åtminstone tills trastarna har anlänt – vara en njutbar lyssningssituation.

När jag betraktar Läsh avundas jag hur hon till synes prioriterar endast lyssnandet som aktivitet. Hur hon verkligen uppfattar sin omgivning kan jag bara spekulera i, men när ettåringen härjar i köket och vill ha frukost fortare än genast avundas jag katten som ligger orörlig, hopkurad i gryningens ljus och bara lyssnar.

Efter en stund, vartefter ljudet i köket tilltar, börjar Läsh sakta men säkert signalera att hon nog är vaken. När hon hör ytterdörren öppnas reagerar hon på bråkdelen av en sekund – in, fort, ge mig mat NU!

Hennes reaktionsförmåga påminner om en småbarnsförälders lyssnande. När man lyssnar som en småbarnsförälder är man i konstant beredskap, “listening-in-readiness” som forskaren Barry Truax skulle kalla det. Detta är en “typ” av lyssnande där man snabbt fokuserar på ett ljud som bedöms som viktigt i sammanhanget trots att man inte aktivt lyssnar efter det.

Småbarnsföräldrar – ni vet – ljudet av något som går sönder, en oroväckande hostning eller en plötslig tystnad som kan innefatta alla möjliga hyss.

Den opportunistiske katten vet att när det rasslar i dörren så ska man passa på. Nej, katten må höra bra men lyssnar nog inte för lyssnandets nöjes skull. Denna förmåga har nog enbart vi människor förunnats med. Detta bottnar i människan som social och kulturell varelse med förmågan att tillskriva ljud, musik eller klingande sammanhang och fenomen olika värden och estetiska kvaliteter. Detta skiljer människan(s lyssnande) från djuren(s).

Utomhus är nog kattens lyssnande en form av beredskapslyssnande. Hur som helst kan jag inte låta bli att inspireras av detta livsnjutande rovdjur som ser ut att njuta av sitt revir som en välklingande Beethovensymfoni.

Advertisements