En ny referentgranskad artikel jag har jobbat på under en lång tid såg äntligen dagens ljus häromdagen. Artikeln heter ”Det ser ut som lek, men det är för fosterlandet.” Musiken i den finländska kvinnogymnastikrörelsen (1876–1939) och ingår i antologin Naiset, musiikki, tutkimus – ennen ja nyt (red. Saijaleena Rantanen, Nuppu Koivisto-Kaasik, Anu Lampela) en fin finländsk antologi med genusperspektiv på musikforskning.
Som namnet avslöjar så berör texten gymnastikmusikens historia i Finland och det är en stor dos rätt outforskad kvinnohistoria. Det är den tredje i raden av totalt fyra artiklar där jag belyser gymnastikmusik ur olika perspektiv. De tidigare har behandlat Helsingfors gymnastikklubbs uppvisningsverksamhet respektive Elin Kallios gymnastiksång. En sista om gymnastiksånger och sångpraktiker i den svenska idrottsrörelsens är på kommande ännu.
Hela antologin Naiset, musiikki, tutkimus – ennen ja nyt kan laddas ner härifrån eller från Suonis hemsida.
Text written for Rock Theatre's Selling Finland-project first published as Facebook and Instagram-post 13th october 2023. In a unique collaboration with artists Rosanna Fellman, Anna-Sofia Nylund and researcher Kaj Ahlsved, Rock Theatre has created an audiovisual concept, which deals with themes from Selling England by the Pound, now set in the present day.
With “Aisle of Plenty”, the last and shortest song, Genesis rounds off the almost hour-long album “Selling England by the Pound”. This is done by seamlessly transitioning from the previous song (“Cinema show”) and by returning to themes – both musical and lyrical – presented in the beginning of the album.
Repeating introductory themes is a common way of tying things together in western art music formats like suites, symphonies and other large-scale compositions built on for example the sonata form.
The title of the song, “Aisle of Plenty”, is a reference to the abundance and wealth of the British Isles. Through wordplay – puns if you like – the scene of the song is well-known British supermarkets like Safeway, Fine Fare and Tesco.
The “You have made your bed, now lie in it”-sense moral actualized in the “Cinema show” is thus relocated to the aisle of British supermarkets which makes it possible for Genesis to explore commercial and other kinds of relationships. The lyrics also include a small wink to the history of British food cooperatives (Co-ops) which allegedly provided ethical or sustainable alternatives to profit driven convenience stores.
The lyrics of the song:
“I don’t belong here”, said old Tessa out loud
“Easy, love, there’s the Safe Way home.”
— thankful for her Fine Fare discount, Tess Co-operates
Still alone in o-Hell-o – see the deadly nightshade grow
Even though in the song we are spatially located in the commercial space, the nylon guitar creates an intimate atmosphere as if the song contains a personal, soothing message to be whispered in the ear of the disoriented consumer “Old Tessa” who has no other option than to co-operate and sacrifice her values on the altar of modern-day consumerism.
Her outcry “I don’t belong here” touches up on many of the great challenges of the 21st century, a time characterized by new “deadly nightshades” in the format of a growing senses of alienation, loneliness, and physical and emotional dislocation.
The original song ends with a cacophony of sale offers being shouted out to British consumers. Accompanied by repetitive rhythms and motifs – sounds of urbanized society – they create the impression of a soulless society that tirelessly sings the praises of consumer culture.
Without spoiling our interpretation of the final of the “Aisle of Plenty” I can reveal that the project has taken quite similar approach to represent the cacophony of voices that construct the soundscape of modern-day Finnish society with its challenges and opportunities.
Text written for Rock Theatre's Selling Finland-project first published as Facebook and Instagram-post 15th september 2023. In a unique collaboration with artists Rosanna Fellman, Anna-Sofia Nylund and researcher Kaj Ahlsved, Rock Theatre has created an audiovisual concept, which deals with themes from Selling England by the Pound, now set in the present day.
One of the for me most though-provoking songs of the album [Selling England by the Pound] is “The Battle of Epping Forest”, the longest song on the album. The song is said to be inspired by a real news story in The Times about two rival gang’s territorial battles. According to the news 50 men had been battling it out with knuckledusters, razors, and heavy boots in Epping Forest outside London. The winning gang – apparently the Krays – was made up of mostly young men. Those who followed the news in London in the seventies were familiar with the activities of the two groups of thugs.
This authentic news story, written by a crime journalist, apparently caught the eye of Peter Gabriel. He cut out the story from the newspaper, put it aside and saved it for later.
When Gabriel was writing songs for Selling England, he was looking for this news paper clip, only to realise it had become misplaced. Thus, inspired by this story and earlier battles in Epping Forest, he fabricated a “story of two gangs fighting over protection rights in London’s East End”. Just like in real life two gangs would meet up and “sort it out” in the forest. In Gabriel’s Words:
“Along the Forest Road, there’s hundreds of cars – luxury cars. Each has got its load of convertible bars, cutlery cars – superscars! For today is the day when they sort it out, sort it out, ’cause they disagree on a gangland boundary. Yes, they disagree on a gangland boundary.”
The text of the song is very thick, and Peter Gabriel makes use of his characteristic, even virtuosic, style of singing with different voices for the different characters as he illustrates the fates of characters like Bob the Nob and Mick the Prick. The story is complex and includes references to other conflicts and the history of Epping Forest.
Even though “there’s no guns in this gentleman’s bout” all the characters in the lyrics, unlike in the real news story, die in the end of the song. The score is settled with the toss of a coin.
The limos that return for the final review, can be seen as representations for the untouchables on top of the criminal food chain; those who don’t who do not hesitate to exploit people in vulnerable positions and who leave the dirty job to those who have everything to lose. This might explain why the ending of the song is very sudden and unheroic, an anti-climax so to say. Perhaps the moral of the story is that in conflicts in the outskirts of democracy there are only losers.
Gang battles like these, even though here presented in an entertaining format, are the results of societal failures on many levels. Gabriel gave his characters names and lives, as to remind us that behind every tragedy where lives are lost, there are real human beings grieved by other human beings.
The Genesis song “The Battle of Epping Forest” is fiction inspired by reality. As the story is made up one could argue that the song is fake news in musical format. As such it also invites us to ask which news stories, we in the digital era are “sold” and how these constructs how “we” perceive the world. Or, how “we” are perceived by the world.
Since the media landscape has changed a lot since the 1970’s today most of us are not only media consumers – we are all to some degree media outlets that moderate and produce content for others to consume. This means that territorial battles – be they geographical or ideological – are today often battled out on the turfs of social media.
Gabriel physically misplaced his news clip. In the digital era commercially driven algorithms, propaganda, and trolls fuelled by the wallets and interests of faceless men in limousines strive to destabilise democratic societies and undermine impartial journalism. The goal of these manipulative acts is to make the important talking points of the 21st century get lost in the noise.
_________________
Trailer for Selling Finland:
For tickets and tour schedule check out Rock Theatre on Facebook or Instagram.
Båda inspelningarna är resultatet av min senaste forskning. Jag skriver mer om dem och hur cyklingens popularitet avspeglades i 1890-talets musikkultur i en artikel i Forskningsföreningen Suonis webbpublikation Toiminta Soi / Klingande handlingar. Läs gärna.
När herrlandslaget ”Huuhkajat” för första gången kvalade in för att medverka i fotbolls-EM sommaren 2021 anordnade Yle låttävlingen ”Huuhkajaviisut” för att bidra till hypen och få musik till sina tv-sändningar. Bland hundratals bidrag kröntes Niila feat. Repliikkis sentimentala låt “Sukupolvien unelma” till segrare. Låten var en vördnadsfull sammanfattning av fotbollsfolkets uppdämda längtan att få inträda i fotbollens europeiska finrum.
I det finrummet är damerna nu för fjärde gången. Av den anledningen önskade jag för ett år sedan i en HBL-krönika att Yle även skulle ordna ”Helmariviisut” och på så sätt gå i bräschen för jämställd och berättigad uppskattning för fotbollsdamerna. Nu blev det inte så; en väldigt konstig prioritering av Yle.
Men trots det behöver inte damerna resa till EM i England utan egen låt eftersom artisten Emilia Ex har släppt poplåten ”Helmarit”. Den har spelats på matcher, lyfts fram på Bollförbundets sidor och konstruerats som den ”officiella” låten.
I likhet med det ”hu-hu” som präglade “Sukupolvien unelma” så leker Emilia Ex med inledningsstavelsen ur lagets smeknamn Helmarit. Andra likheter är att låtens upphovsperson har kopplingar till laget: Emilia Ex partner är målvakten Tinja-Riikka Korpela medan Niila är backen Paulus Arajuuris bror. Där tar dock likheterna slut.
Även om Helmarit-låten handlar om laget är den ingen sentimental låt: den präglas av match-nuet, har ett inifrån-perspektiv och saknar påklistrade stereotypa markörer för ”oss” Finland (till exempel bastun, brännvinet och den där yxan som fanns i fler sånger i fjol lyser med sin frånvaro).
I stället framhävs lagets vi-anda, drömmar och möjligheter, samt att spelarna har gått en stenig väg från juniorspelare och till att vara förebilder för tjejer. Det är ett självsäker låtjag som framhäver spelarnas skicklighet.
Att just spelarnas prestationer och drömmar står i centrum tolkar jag som ett sätt att markera att damernas insatser och satsningar ska jämställas med herrarnas. Idrotten är ännu ett sammanhang där mäns prestationer är högre värderade.
Man kan även hitta spår av samhällskritik i låten: ”Att detta inte görs för pengar” är en hänvisning till att Helmarit jobbat för att damerna under landslagsuppdrag ska få lika mycket ersättning som männen. Vidare uppges Helmarit inte behöva filma och att de till och med gör mål med näsan – en kommentar till filmningarna inom den penningstinna globala herrfotbollen samt en referens till Amanda Rantanens sensationella mål i sista minuten i EM-kvalmatchen mot Skottland.
Damfotbollens status är mycket högre i Sverige än i Finland vilket bekräftas av att en av Sveriges allra största artister, Molly Sandén, tillfrågades att skriva en EM-låt till det favorittippade svenska laget. Låten ”Vi:et i vinsten” spelas redan flitigt här i Sverige och min fotbollsspelande 10-åring nynnade den just spontant vid middagsbordet. Också i Mollys Sandéns låt lyfts hårt arbete i samhällelig motvind fram, men hennes låt och genomslagskraft bidrar säkert till att ytterligare spä på intresset för tjejfotbollen och kvinnors (idrotts)prestationer i föregångslandet Sverige.
Jag hoppas den mera okända artisten Emilia Ex låt kan göra det samma i Finland. Men för att det ska kunna ske krävs att låten lyfts fram av de som har makt och inflytande i medierna – inte minst av Yle som sänder matcherna. Då vänds blickarna mot laget. Och artisten givetvis. Det är vinn-vinn. Att det inte blev något Helmaritviisut innebar ju också en missad möjlighet för inte minst kvinnliga låtskrivare att visa upp sig i ljuset av den mediala uppmärksamheten som en EM-turnering för med sig. I låtarna i Huuhkajaviisut var det främst män som hyllade män.
Men, lyssnar man verkligen på den här typen av musik kan någon fråga sig? Jo, det gör man. Några dagar efter att Herrlejonen vunnit VM-guld fanns som mest ett dussin låtar på ”Spotifys Viral 50 Finland”-lista som hade en koppling till Lejonen. Omfattningen skvallrar om att laget är både framgångsrikt och njuter stor samhällelig uppskattning i Finland.
Helmarit har minsann förtjänat sin låt och skulle de klara sig vidare från sin EM-grupp som består av Spanien, Danmark och Tyskland så är redan det en sådan bragd att åtminstone jag lägger Emilia Ex låt på repeat i alla tillgängliga strömningstjänster.
___
YLE besvarade min kritik med ett debattinlägg i HBL 5.7. YLE har satsat på bra innehåll innan EM och sändningarna håller på alla sätt bra nivå. Men man kommer inte ifrån att man inte har aktiverat “gräsrötterna”, alltså folket, inklusive låtskrivare, dvs. publiken på samma sätt som när man ordnade en låttävling inför herrarnas turnering. Det var huvudpoängen i min text.
Snart kommer den 25:e finlandssvenska sång- och musikfesten att gå av stapeln i Helsingfors. ”Sångfesten” har planerats i många år. Under dess 131-åriga historia har den varit viktig för formande av en finlandssvensk identitet. Vad få i dag känner till är att det tidigare även ingick även annat än sång och musik i programmet: nämligen idrott.
De allra första sångfesterna i Finland arrangerades redan 1884 i Jyväskylä av Folkupplysningssällskapet. Man gjorde försök med tvåspråkiga fester i Åbo (1892) och Vasa (1894) men Svenska folkskolans vänner kom så småningom att ensam överta arrangemanget för de svenskspråkiga festerna. Finlands svenska sång- och musikförbund (grundat 1929) har stått som arrangör sedan 1932.
Sångfesterna samlade sångare från olika bakgrunder och en vanlig förekommande kritik var att den repertoar som alla skulle framföra gemensamt vara för svår. Den här evighetsfrågan visar sig ännu i dag då man på Sångfestens hemsida lyfter fram att ”det blir inga nya omöjligt svåra verk”.
I all korthet kan man konstatera att sång- och musikfesterna sedan den första svenska festen i Ekenäs 1891 starkt har bidragit till det finlandssvenska identitetsbygget. Ett populärt uttryck är att finlandssvenskheten sjöngs in i den svenskspråkiga befolkningens medvetande, till exempel med ”Modersmålets sång” som skrevs av Johan Hagfors för att uppföras av Akademen vid sångfesten i Åbo 1897.
Men kanske identiteten även idrottades eller gymnastiserade in i folkets medvetande?
Utöver tävlingar i musik fanns nämligen även idrottstävlingar och uppvisningar med på programmet i ett tidigt skede. ”Den fader eller moder, som t.ex. i går såg de finska normalskolisternes gymnastikuppvisning, kommer nog att äfven tänkta på sina barns kroppsliga utveckling”, rapporterade tidningen Finland den 22 juni 1888 från festen i Tammerfors. Gymnastiken och idrotten skulle inte bara locka publik och deltagare: genom exemplets makt skulle de även bidra till idrottens spridning i landen och fostrandet av kropp, själ och fosterland.
I Tammerfors 1888 tävlade man bland annat i rodd, skytte och löpning. Vid den tvåspråkiga festen i Åbo 1892 ordnades gymnastikuppvisningar, allmänna sporttävlingar och tävlingar i velocipedåkning. I Vasa 1894 deltog fyra gymnastikföreningar med uppvisningar, men någon musik förekom knappast vid dessa.
Sång- och musikfester har ordnats på olika nivåer: nationellt, regionalt och lokalt. De har även arrangerats av andra organisationer, till exempel av ungdomsföreningar och det var inte helt ovanligt att man, inte minst på finskt håll, kallade dem för sång-, musik- och idrottsfester. Det var stora folkfester sommartid.
I början av 1900-talet verkar intresset för att kombinera folkbildningsverktygen musik och idrott att svalna. Idrotten hade då också organiserat sig i egna förbund.
Gymnastiken sågs som den idrottsform som var mest lämpad att inkludera i sångfester eftersom den, bland annat, omfattade många utövare och därför var i ”samklang med en musikfests allmänna karaktär” (Finskt idrottsblad 21.3.1913). Dessutom saknade truppgymnastiken tävlingsmoment och var ett bra sätt att manifestera en frisk och levande finlandssvenskhet.
Sångfesten som helhet är – även i dag – ett sätt att manifestera levande finlandssvensk musikkultur. Huvudkonserten är den arena där ”[vi] visar vi upp vår bästa sida”, för att låna en formulering från sångfestens webbplats.
Vid sångfesten i Helsingfors 1920, ville man definitivt visa upp det bästa som Svenskfinland helt idrottsligt hade att erbjuda då Elli Björkstén, Nordens då kanske främsta kvinnogymnastikteoretiker, ledde Helsingfors gymnastikförenings uppvisning i Brunnsparken. Herrarnas uppvisning regnade bort.
Uppträdandet skedde på förslag av det relativt nygrundade Svenska Finlands idrottsförbund (grundat 1912). I en entusiastisk text i dess språkrör Idrottsbladet (2.7.1920) föreslog man efteråt till och med att man skulle ta ”steget fullt ut genom att ombilda dem till allmänna svenska sång- och gymnastikfester”. Skribenten var övertygad om att ledningen för ”våra svenska musiksträvanden” skulle se nyttan av ett sådant förfarande.
Nu blev det inte så och den sammansmältning man förespråkade hade av rent logistiska och utrymmesmässiga skäl säkert varit utmanande att genomföra i längden. Sången har dock utan tvivel klingat starkt på senare gymnastikfester.
I dag vill (eller förväntas) idrotten visa sitt samhällsbärande kapital, samtidigt som sång- och musikorganisationer i sin tur gärna framhäver musikens hälsofrämjande effekter. Så visst kittlar det nyfikenheten: Hur hade festerna riktigt sett ut om man hade slagit ihop sången och gymnastiken? Och vilka samarbeten och synergier hade det lett till som vi hade sett spår av ännu i dag?
Sedan Ryssland invaderade Ukraina har vi översköljts av bilder och videor från det krigshärjade landet men också från många håll i världen där man visat sitt stöd för ukrainarnas kamp. Många av dessa videor har kraftfull musik och inte minst har Ukrainas nationalsång blivit en symbol för transnationell, global solidaritet med det ukrainska folket.
När man på en teoretisk nivå diskuterar nationer är det vanligt att man utgår från Benedict Anderson och hans tankar om nationen som en föreställd gemenskap; alltså att man kan känna samhörighet med människor som man aldrig har träffat genom kollektivt accepterade symboler. Genom dem kan man föreställa sig en gemenskap i vilken man själv ser sig ingå (eller inte).
Här har nationalsånger en speciell funktion. De är inte bara ländernas klingande kännetecken, genom musik kan man leva ut en känsla av samhörighet tillsammans med andra. Dessutom omgärdas sångerna av en viss ceremonialitet; man framför inte sångerna när som helst och hur som helst, även av dem som bara lyssnar avkrävs ofta ett visst deltagande och vördnad.
Även annan fosterländsk musik än uttryckligen nationalsånger kan ha samma funktioner. Exempelvis Finlandiahymnen och Björneborgarnas marsch framfördes även flitigt utomlands kring sekelskiftet 1900 när finländare kämpade mot ryskt förtryck. Körerna såg till att ha dem på sin repertoar vid utlandsresor men arrangörerna kunde även själva välja att visa sin sympati för finländarnas sak. Detta illustreras i en reseskildring av Reinhold Felix von Willebrand där han beskriver hur Björneborgarnas marsch spelades vid Helsingfors Gymnastikklubbs uppvisning i Malmö 1896:
Det går ännu en kall kåre på min rygg då jag minns vår inmarsch, när vid de Björneborgska tonerna hela publiken som en man reste sig och ett dövande dån av applåder hälsade oss ända tills vi stodo uppställda. […] Stormande applåder lönade oss då vi efter slutad uppvisning stodo uppställda; Movitz kommenderade: framåt marsch! och musiken intonerade ‘Söner av ett folk som blött’. I ett nu stod igen hela publiken upp, som på kommando. Ett ändlöst jubel brast ut och fortgick under jämnt crescendo vid det vi två varv tågade kring salen.
Även om det historiska sammanhanget kring exemplet ovan på många sätt skiljer sig från dagens konflikt illustrerar det att det finns en lång historia av musikaliska solidaritetsyttringar utomlands.
I dag framförs Ukrainas nationalsång, men även annan ukrainsk musik, världen över som uttryck för solidaritet med ukrainarnas kamp mot ryska krigshandlingar. Sången klingar på till exempel demonstrationer, utanför ryska konsulat, på konserter eller av de ukrainska soldaterna själv och förmedlas via sociala medier. Musiken blir ett verktyg för att manifestera sammanhållning på en storskalig global nivå, ett sätt att föreställa oss en global gemenskap förenade i sympati med det ukrainska folkets kamp.
De fosterländska sångernas symboliska kraft ligger i att de är offersymboler, det vill säga de understryker för vilket högre syfte man kämpar eller sätter sin kropp på spel. Det är också en av orsakerna till att nationalsånger framförs i stunder av både glädje och nöd. Texten till Ukrainas nationalsång tar också fasta på viljan att offra sig för ett syfte större än det individuella: I refrängen sjunger man om att man gärna offrar liv och själ för friheten, det vill säga att man är villig att offra sig själv för Ukraina(s ära).
Tyvärr blir man lätt avtrubbad av bilderna som förmedlas från kriget, men där det visuella inte räcker till kan musik hitta vägar in i oss som får strängar i vårt inre att resonera empati: Flickan som sjöng “Let it go” i ett bombskydd i Kiev illustrerar hur Ukrainas barn, som gillar samma filmmusik som mina egna, nu har berövats sin trygghet. Cellisten som spelar musik ur Bachs cellosviter på gatorna i ett sönderbombat Charkiv förstärker kontrasten mellan något av det vackraste som människan har skapat och det omänskliga och bestialiska i Putins handlingar.
Men ovannämnda bilder från krigets Ukraina kan även ge en känslan av hopplöshet. Vad kan lilla jag göra för att stoppa detta fruktansvärda dödande? Det minsta man kan göra är att hålla sången för Ukraina vid liv. Allas röster behövs i kampen mot en av de största krigsförbrytarna i modern tid.
När Finlands herrlejon vann sitt första VM-guld i ishockey 1995 var det inget snack om saken vilken låt som var den hetaste i Finland: Den Glider In. När Lejonen bärgade guldet i Globen skeppades en del av singlarna över till Finland där de, liksom VM-skivan Golden Hockey Nights, sålde mycket bra. Låten framfördes av Nick Borgen men istället för att översätta den till svenska “förfinskades” den genom att den spelades in på nytt med Kirka, Curre och Lejonen.
När Finland vann sitt andra guld 2011 hade medielandskapet förändrats kraftigt från 1995. Som ett tecken på Lejonens popularitet och den glädjeyra som rådde i landet kan man nu notera att fyra av det fem mest nerladdade låtarna veckan efter guldet hade någon slags koppling till ishockey-VM. Detta trots att ingen av låtarna var så kallade officiella VM-låtar (se vidare Ahlsved 2016, s. 30). Låtarna det rörde sig om var Poju Poika saunoo, Jare & Villegalle Häissä, A-tyyppi feat. Antero Mertaranta Ihanaa, Leijonat ihanaa samt Finnish Hockey Mafias Taivas Varjele!. Den sistnämnda var ju hyllningen till Mikael Granlunds ”ilmaveivi” (zorromål). Den gjorde först gjorde succé på sociala medier innan den plockades upp av skivbolag. Poika saunoo (”Pojken bastar”) blev också Finlands mest sålda singel 2011.
När Finland vann sitt tredje och mest överraskade VM-guld 2019 seglade den endast 52 sekunder långa låten Löikö Mörkö sisään upp på listorna. Som bäst var den nr 6 på finska singellistan, en placering högre än evergreenen Poika saunoo. Mörkö (“Mårran”) syftar på den två meterlånga kapten Marko “Mörkö” Anttila som gjorde bl.a. gjorde det avgörande 1-0 målet i semi-finalen mot Ryssland. Mörkö ledde det nederlagstippade till en mycket överraskande VM-guld.
Tidigare i år, nämligen 20 februari, vann Finlands herrlejon guld i ishockey vid de Olympiska spelen i Peking. Finland var en av favoriterna i turneringen och det väldigt efterlängtat att man äntligen fick orsak att spela Björneborgarnas marsch för landslaget. Framförandet av marschen är en medieritual som YLE hållit vid liv i sedan 1948. Nu var det inte Yle som hade tv-rättigheterna till OS-hockeyn men Björneborgarnas marsch spelades nog i radiokanalen Yle Puhe där jag själv hörde den tidigt på morgonen natten till den 20 februari.
Att det var Discovery som ägde rättigheterna till uttryckligen herrishockeyn (Yle hade resten) bidrog säkert till att Lejonen inte hade någon “egen” låt inför OS-turneringen. Att inga “hemmagjorda” låtar baserade på referenternas spontana utbrott har seglat upp på listorna ens efter guldet kan även bero på att Antero Mertaranta inte fungerade som referent för Discovery. Faktum är att Ihanaa, Leijonat ihanaa (1999), Taivas Varjele! (2011), Löikö Mörkö sisään (2019) ju alla baserade på hans referat. Ingen Mertsi, inga låtar.
Men till vilken musik firades Lejonens OS-guld 2022? Nån fullständig analys kring lyssnarbeteende är förstås svår att göra och det är heller inte min avsikt här. Men det man i alla fall kan konstatera är att guldet har synts på topplistorna, åtminstone på strömningstjänsten Spotifys topplistor. På sidan biisit.org som tar till vara vilka låtar som spelats i kommersiell radio kan man även notera att t.ex. Ihanaa, Leijonat Ihanaa nog har spelats i radio på finaldagen, inte minst på nostalgikanalen Ysäri (“90-tals”) . Enligt IFPI var Poika Saunoo den 50:e mest spelade låten i radio veckan efter OS. Men trots detta är radiotiden för låtarna nog ändå ganska marginell. Låtarna spelas i hemma, på tv och på krogar och restauranger där människornas samlas för att se på matcherna tillsammans.
En närmare titt på Spotifys listor ”Top-50 Finland” och ”Viral 50 Finland” några dagar efter OS-finalens spelades i Peking 20.2.2022 ger vid handen att många bekanta låtar verkar har dammats av i den finska segeryran. Skillnaden mellan dessa två listor verkar vara att Top 50 är baserad på verkliga streams medan virallistan även tar faktorer som spridning på sociala medier i beaktande. Listorna verkar sammanställas dagen efter och är alltså utgående från data från dagen innan.
Herrlejonen vann alltså guld 20.2.2020. Under de efterföljande dagarna hade följande låtar dessa listplaceringar:
Top 50 – Finland
21.2
22.2
23.2
Poika saunoo
#10
#50
–
Ihanaa, Leijonat, ihanaa
#50
–
–
Viral 50 – Finland
21.2
22.2
23.2
25.2
Ihanaa, Leijonat, ihanaa
#23
#18
#16
#14
Löikö Mörkö sisään?
#24
#23
#20
#22
Den glider in
#30
#26
#23
#20
Man ska förstås inte dra för stora slutsatser av det här, men en sak är dock säker och det är att Lejonens ishockeymedaljer i brist på nya låtar har firas med gamla godingar vars popularitet bottnar i tidigare framgånger, inte minst då t.ex. Ihanaa, Leijonat ihanaa men också Poika saunoo som ju har blivit något av en självklar segerlåt inom många olika idrotter. Den skrev ju faktiskt först för att bli Jyväskylälaget JYP:s segerlåt. Den glider in håller också fortfarande streck. Låtskrivaren Peter Karlsson fortsätter med andra ord att få royalties från Finland så fort Lejonen är framgångsrika.
Att Damlejonen även vann OS-brons 16 februari kan även ha bidragit till att Ihanaa Leijonat, ihanaa verkar ha varit den låt människor har lyssnat mest (?) på ur den rika flora av ishockeylåtar som har en koppling till Lejonen. Självklart har många andra populära låtar spelats i de sammanhang som Lejonen har firats runtom i Finland, t.ex. sjöngs ju Paula Vesala Finlandiahymnen när guldet och bronset firades med en folkfest på olympiastadion (21.2). Där uppträdde även många anda stora finska artister, inte minst Ellinoora med låten Leijonakuningas (“Lejonkungen”). Den har även använts av herrlandslaget inför OS.
Intressant nog fanns även Mikko Harjus låt Anna mennä lennä från 2019 med på Spotifys virala lista vid tiden för OS. Orsaken till det kan kanske sökas i att låten spelades i Yles tv-sändning efter att skidåkarna Kerttu Niskanen och KristaPärmäkoski vunnit silver respektive brons (10 feb.). Tillsammans med känslosamma bilder på skidåkarna exponerades låten för en miljonpublik och blev kanske därför viral igen, åtminstone enligt Spotifys definition.
Många av låtarna kring Lejonen hade heller inte blivit så populära 1995 eller 2011 om de inte hade spelas i samband med “best of”-klipp från matcherna. Tom Jones If I only knew som ingick i en speciellt populär video år 1995 är ju ett typexempel på detta. Det intressanta med låtar som är baserade på samplingar av referenter är ju att deras “full loop” tillbaka till tv-mediet bidar till deras popularitet.
Finland står som arrangör för herrarnas ishockey-VM våren 2022 med den nybyggda arenan i Tammerfors som huvudarena. Då kan man nog förvänta sig att många artister gärna skulle vilja få en liten del av den lyskraft som att associeras med Lejonen medför. Det skulle inte förvåna mig om det smids planer runtomkring Finland som bäst.
Litteratur:
Ahlsved, Kaj 2020. “Music, Ice Hockey Lions, and the Construction of a National Community”. In Made in Finland. Studies in Popular Music. Eds. Toni-Matti Karjalainen & Kimi Kärki. Routledge, 173-185.
Strax innan jul ordnade det fondfinansierade projektet Kritikbyrån i samarbete med Svenska Yle ett evenemang där musikkritik diskuterades. Evenemanget rubricerades “Smakdomare eller Spotifyguide – hur ser musikkritiken ut idag?”. Paneldiskussionen tog avstamp i musikjournalistikens roll i en (medie)värld som förändrats kraftigt sen 1990-talet.
I ett förinspelat anförande försökte svenske musikkritikern Andres Lokko ingjuta hopp i kritikerkåren och lovade att det kommer att löna sig om “våra uppdragsgivare och plattformar bara orkar låta oss hålla på”. Om budskapet var riktat till frilansande finlandssvenska kolleger så var det en hälsning att hålla huvudet högt, försöka hålla sig flytande, det blir nog bra.
Men orden “orkar hålla på” skavde så hos mig. För många frilansare är det inte bara frågan om ifall man orkar hålla på utan hur länge man får hålla på. Och får betalt.
Det som hände kort efter ovannämnda evenemang, det vill säga när HBL meddelade om sina omprioriteringar som skulle ge kritiken mindre plats, fick mina men även många andra frilansande kritikers farhågor att besannas. Nu är det betydligt färre kritiker som kan “hålla på” eftersom betydligt färre recensioner kommer att skrivas.Hur ser musikjournalistiken ut nu på den institution vars även historiskt sett djuplodande kritikverksamhet varit mångas orsak att teckna en HBL-prenumeration? Även min.
De omfördelningar som beskrivs som satsningar av HBL-ledningen är som jag läser dem tyvärr bort från musiken. Hur det kommer att påverka bevakningen av det musikliv som nu håller på att starta upp igen efter pandemin har undertecknad svårt att sia om, men av att “musik” har försvunnit som egen underkategori på HBL:s webbsida och app kan man i alla fall dra en slutsats: dess status har devalverats. Litteratur och teater är kung.
Jag hävdar att musik likt teater och litteratur också är starkt kulturbärande, trots att musiken ofta behöver språket – och följaktligen även kritikerna och musikjournalisterna – för att verbalisera, diskutera och problematisera de kulturbärande elementen i musiken. Musikkritik – liksom annan kritik – har sedan länge handlat om mycket mera än att bara agera smakdomare. Det är ett samtal.
På 1990-talet rann mycket av den musik som inte recenserades mer eller mindre förbi. Nu riskerar samtalet att utebli helt – eller utarmas fullständigt. Det recenserade verket blir inte “tänk- och talbart”, för att återkoppla till Magnus William-Olssons prismotivering när han tilldelade Henrik Jansson priset för årets kritiska text vid ovannämnda evenemang. Vi har inte hur många plattformar som helst för musikkritik i Svenskfinland så om (dags)pressen utarmar verksamheten har vi snart ingen diskussion om musik på svenska i Finland – utöver den som sker på sociala medier förstås. Är det att värna om den svenskspråkiga kulturen i Finland?
Höjer man blicken lite grann så att den även når utanför Ring III kan man konstatera att nedskärningar i publicering av kritik sedan länge har varit ett så etablerat faktum att många aktörer inte ens förstår att sakna recensionerna längre och unga utövare kanske inte ens förstår sig på kritik som argumenterande eller opinionsbildande textgenre. På mindre orter har musikkritiken i det närmaste dött trots att det produceras (lokal) musik som aldrig förr. Snacka om paradox.
“När musiken bara strömmar över oss så förlorar vi lätt förmågan att föra ett samtal kring den”, konstaterade paneldeltagaren Tove Djupsjöbacka klokt i kritikevenemanget. Nej, ingen har rest den där statyn över en kritiker, men har vi någonsin förut haft ett så stort behov av kritiska musikjournalister som lyfter fram och diskuterar de aktörer som har något viktigt att säga vår samtid – dessa väljer inte strömningstjänsternas algoritmer ut åt oss. Eller ska vi när vi översköljs av musik på 2020-talet bara låtsas att det regnar? Ska den enbart rinna av oss?
Jag hoppas det går att kan hitta nya former för att samtala om musik: Musikkritik 2.0 i stället för att offra stora delar av musikdiskussionen på kritikens altare. Eller behöver vi nya plattformar?
Det är i alla fall bra att HBL kommunicerade ut sina prioriteringar så att även de blir “tänk- och talbara”. Men kan vi se det som en nystart? Det finlandssvenska fältet förtjänar en ny mera omfattande diskussion. I en artikel i Helsingin Sanomat 13.2 fick 15 chefredaktörer ge sin syn på kritikens roll i framtidens mediefält. En liknande “rundringning” skulle kanske sätta fart på diskussionen om den finlandssvenska kritiken 2.0 också. En dylik möjlighet för “makten” att bekänna färg kunde gynna framtidens kulturbevakning som helhet. Den påföljande diskussionen kunde förhoppningsvis blottlägga utvecklingspotential och nya verksamhetsformer.
En ny referentgranskad artikel såg dagens ljus strax innan jul. I artikeln belyser jag hur musik har använts inom den tidigaste idrotten, i detta fall herrgymnastiken i Finland, och ser musikanvändningen som en form av klingande idrottspropaganda. Med propaganda menas här att musiken, framförallt allt marschmusiken, ramande i gymnastiken som en fosterländsk angelägenhet och bidrog på detta sätt till spridandet av gymnastikens idé i Finland.
Artikeln heter Idrottspropagandans klingande former: Helsingfors gymnastikklubbs uppvisningsverksamhet 1875–1900 och publicerades i Finsk Tidskrift 7-8/2021. Den finns parallellpublicerad och fritt tillgänglig redan nu i Åbo Akademis publikationsdatabas. Jag hoppas artikeln ska intressera forskare med fokus på musikens kultur- och socialhistoria men också idrottshistoriker.
En annan rolig nyhet kom också häromdagen då en radiodokumentär om låten Den glider in äntligen har sänts i Sveriges radio. I programmet medverkar bl.a. låtskrivaren Peter Karlsson men också undertecknad ger lite kommentarer eftersom jag har skrivit ganska mycket om finska ishockeylåtar. Min del i programmet spelades in via länk från Jakobstad i april 2021. Roligt att programmet äntligen har publicerats. Programmet går att lyssna på här.
Musik, sport & allt där emellan 