Category Archives: Uncategorized

Musiken som förändringskraft

Sedan första i 1.8.2018 är jag forskare på heltid vid den nygrundade forskningsföreningen Suoni där jag tillsammans med fem fantastiska musikforskare jobbar med frågeställningar kring aktivistisk musikforskning.

Suoni kommer att ge att sin första publikation i december, ett manifest som heter Musiikki muutosvoimana – Musiken som förändringskraft  (red. Sini Mononen & Susanna Välimäki). Jag bidrar med ett kapitel i antologin och min kolumn Killarna står för musiken, tjejerna skriver texten ”för de är ju intresserade av sånt” i onsdagens Hufvudstadsbladet (3.10) får fungera lite som en teaser för vad som är på kommande.

Läs gärna kolumnen och följ Suoni på Facebook, Twitter och Instagram.

Advertisements

Låt det höras!

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 26.8.2018.

 

“Låt det höras. Yeah!
Låt det höras. Yeah!
Så om du har nånting att säga,
säg det högt till alla.”

Den ovannämnda refrängen har vi hört till led och lust i vår familj i sommar. Sexåringen sjunger, dansar och rappar medan tvååringen gör så gott han kan och ropar ivrigt “Yeah!”.

Ifall inte låten redan börjat klinga i ditt huvud så kan jag berätta att textfraserna är refrängen till låten “Låt det höras” som har ingått i Barnkanalens tv-program “Sommarlov”. Låten är skriven av Erik och Lise Hjärpe och framförs av programledarna Malin, Alex och Angelika tillsammans med en hel del barn.

Mycket kunde sägas om låten och barnmusik i stort. Barnmusik är ju egentligen ett märkligt begrepp eftersom barn oftast bara benämner sin musik för – just det – musik. Begreppet barnmusik innebär ofta att det är vuxna som gör musiken för eller i bästa fall med barnen. Sällan är det barn som gör musik för barn alternativt barn som gör musik för vuxna (vuxenmusik?).

Precis som mycket av den kultur som barn tar del av så har barnmusiken ofta ett budskap och en fostrande funktion. Ifjol sporrade Sommarlov barnen till miljömedvetenhet genom att bli “Planetskötare”.

När jag först hörde “Låt det höras” antog jag att refrängen anspelade på nätmobbning, att man inte ska tala illa om varandra i “tysthet” på nätet. Men årets lärdom är att barn kan höja sin röst mot orättvisor, ta plats och säga sin åsikt. Lyssnar man längre än refrängen uppmanas barnen att lyssna lika mycket som de ropar – dialog med andra ord. Vackert så.

“Låt det höras” är med andra ord en kampsång för barn till barn om att de genom egen aktivitet kan bidra till förändring. Men låtskrivarna lämnar det upp till barnen att själva utforska var orättvisorna finns.

Musik- och konstupplevelser präglas ofta av ett utforskande av nya perspektiv. Konstupplevelser fördjupar och erbjuder möjlighet att till exempel se världen så som den ter sig just nu eller så som man skulle vilja att den var.

Musik erbjuder med andra ord eskapism i många former. Å ena sidan kan den erbjuda en känslomässig verklighetsflykt bort från bekymmer och världen så som den “har blivit”. Å andra sidan kan musiken stå för en vision om hur man vill att världen ska vara – kanske till och med ge kraft och frigöra människor genom känslor av samhörighet. Det senare alternativet tar ställning snarare än fungerar som ett sätt att sticka huvudet i sanden för svåra frågor.

Musik genomsyrar många sammanhang och kan givetvis ha en massa olika funktioner. Ibland blir jag provocerad – och irriterad på mig själv – över hur många musiker, konstnärer och festivaler som har en röst, en scen och en plattform att tala från, och som kunde ta ställning för exempelvis människors lika värde eller lyfta fram miljöfrågor, men som inte tar chansen.

Många sjunger, vem har något att säga? Om du har något på hjärtat säg det högt. Ju fler röster desto bättre hör man varandra i bruset.

Efter att ha nynnat “Låt det höras” i många dagar frågade jag husets sexåring vad låten egentligen handlar om. Efter ett antal “men pappaaaa” informerade hon mig att “man inte ska viskas, om man har något att säga ska man säga så att alla hör. Men man måste också lyssna. Och då hör man hjärtat”.

____

 

Sommarens ljudlandskap

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 3.6 2018.

 

Sommarens ljudlandskap

Skolavslutningshelgen är för många en glädjens helg: Skolåret avlutas, många får sina betyg, kanske en examen och ser således ett skede i livet avslutas och ännu obestämd framtid ta vid.

Som markör för skolårets slut, sommarens ankomst och naturens pånyttfödelse fungerar sjungandet av “Den blomstertid”. Den folkkära sommarpsalmen är laddad med både kollektiva, generationsöverskridande men också unika berättelser och minnen.

Om man breddar perspektivet lite grann och lyssnar på sommarljudlandskapet finns givetvis även många andra ljud som bidrar till upplevelsen av sommar: Fåglarnas sång, vågskvalp, ljudet av en knastrande bastukamin, korven som fräser på grillen, det trygga raspet av penna mot papper då någon mor- eller farförälder löser korsord i sommarstugan i väntan på att barn och barnbarn ska ha bastat klart.

Sommaren för med sig många efterlängtade ljud och innebörder som man saknat under vintern. Det är inte nödvändigtvis ljuden i sig själva som är vackra eller estetiska tilltalande utan innebörderna, alltså betydelserna vi tillskriver dem.

Å andra sidan kan ljud också vara förknippade med tråkigheter: Ensamheten och tystnaden när föräldrarna är på jobbet, den ödsliga skolgården och avsaknad av lekkompisar, den högljudda musikfestivalen vars basljud färdas långt, vattenskotern som någon villagranne verkar orka hålla på med hur länge som helst eller gitarrhjälten som envist harvar samma ackord på en ostämd gitarr vid lägerelden.

Ett alldeles speciellt ljud som jag förknippar med sommaren och ljusa minnen – och som jag har skrivit om tidigare – är vår utombordares ljud. Den 3,9 hästkrafter starka Volvo Penta-utombordaren prydde vår glasfiberbåt så länge jag kan minnas. Den upplevde fler somrar än jag innan den nött av tidens tand tystnade för gott förra sommaren.

Vår Volvo Penta var långt ifrån någon harmoniskt puttrande inombordare men sommar efter sommar omslöts jag av det intensiva, höga motorljudets trygghet och berättelser om alla resor vi har gjort tillsammans väcktes till liv. Motorn hade ingen koppling, ingen back, den gick framåt som tiden men ljudet tog mig lika mycket bakåt i tid.

En gång när jag jobbade på ett projekt om ljud och minnen funderade jag på att spela in motorljudet innan det skulle gå förlorat, men det kändes meningslöst eftersom ljudets betydelse är så kontextbundet och antagligen bara meningsfullt för just mig.

Taget ur sin kontext hade ljudet antagligen det upplevts som fult, irriterande och oestetiskt helt objektivt sett. Men för mig hörde det sommaren till och mina äldre barn har upplevt det på samma sätt som jag: sittandes i nån av föräldrarnas trygga famn på väg ut på fiskefärd. Nu är ljudet oåterkalleligt, borta och minnena har tappat en klanglig dimension.

Sedan sensommaren ifjol har vi en “ny” motor men båten är den samma. Jag minns ärligt talat inte vad det är för märke på den begagnade båtmotorn men ljudet är inte det samma.

Det är dovare, tystare, mera väloljat och mindre ettrigt. Vibrationerna i glasfiberbåten är också annorlunda. Båten går dock lite snabbare men det gör just det samma; när jag väl tar mig ut på sjön får båten gärna sjunga långsamhetens lov.

“Now you are married to science”

23795125_10155336823619527_9085742942843550786_n

Från vänster: opponent Dan Lundberg, kustos Johannes Brusila och undertecknad.

Efter att min disputation var överstökad konstaterade en av mina akademiska vänner att “now you are married to science”. Hen syftade inte på att man bär den akademiska titeln som en vigselring i vardagen utan snarare att den offentliga granskningen av avhandlingen och alla de ritualer som finns kring en disputation är något som man för alltid kommer att bära med sig och minnas. Att ro i land ett avhandlingsprojekt och disputera är onekligen en kraftansträngning och disputationsdagen blir därför en unik och förhoppningsvis minnesvärd dag där man sätter punkt för ett skede av livet. Även om det var sjukt pirrigt ända fram till minuterna innan jag, opponent Dan Lundberg och kustos Johannes Brusila tågade in i Sibeliusmuseums konsertsal tillsammans till tonerna av marschen Alte Kameraden, var det faktiskt en riktigt rolig dag. Disputationsdagen utmynnade i en trevlig “Karonkka” (doktorsmiddag) på restaurang Koulu på kvällen.

Många har frågat vad som kommer att hända nu (… när man är gift med vetenskapen). Jag har förstås ännu mitt fasta jobb som ansvarig för YA:s musikutbildning och jag kommer också att handleda och undervisa på Yrkeshögskolan Novia både på våren och hösten.

Men vad gäller framtiden och forskning så erhöll glädjande nog den nygrundade forskningsföreningen Suoni ry., som jag är medlem i, finansiering både från Alfred Kordelins stiftelse (för en antologi) och från Koneen Säätiö (“ponnistusraha”) för att bl.a. utveckla metoder för aktivistisk musikforskning. Detta spännande forskningsprojekt som tangerar musik som förändringskraft och forskarens aktiva roll i samhället ligger förstås en bit från min forskning om musik i sportsammanhang, men tangerar desto mera min roll som musikkritiker och musikskribent. Detta projekt kommer jag att jobba med hösten 2018. Vad som händer sen får vi se.
_

Min doktorsavhandling Musik och sport: En analys av musikanvändning, ljudlandskap, identitet och dramaturgi i samband med lagsportevenemang kan laddas ner HÄR.

 

 

 

The cultural practice of localising mediated sports music

Äntligen har min engelska artikel The cultural practice of localising mediated sports music publicerats i Finska musiketnologiska sällskapets årsbok. Det är alltså frågan om den tredje av mina totalt fyra avhandlingsartiklar.

Syftet med artikeln är att utforska hur lokal tillhörighet konstrueras genom processer som tangerar mediering av musik. Musik medieras genom medieförmedlade inspelningar, men medieförmedlad musik kan å andra sidan också bli en del av lokala kulturella praktiker. I artikeln bygger jag framförallt vidare på Dan Lundberg, Krister Malm, och Owe Ronström (Lundberg et al. 2003) och deras tankar om medialisering och medialiseringsprocesser.

Utgångspunkten är att samhällets medialisering även har konsekvenser för den musik som framförs i sportkontexter. Genom att bygga vidare på Lundberg et als (2003) tankar kring medialiseringsprocesser, vilka härstammar från musiketnologin, strävar jag efter att komplettera diskussionen angående ”mediers inbäddning i vardagen” (Couldry & Hepp, 2013, 195) på en lägre abstraktionsnivå.  Inom mediestudier har tankar om anpassning till medielogik under senare tid varit tätt förknippat med konceptet medialisering (mediatization med ”t”, inte mediaization som Lundberg et al använder), vilket är ett koncept som används för att förstå medieringens långsiktiga kulturella och sociala förändringar (Lundby 2014, 7).

På svenska har vedertagna begrepp som skulle göra skillnad på medialisering på makro-, meso- och mikronivå inte etablerats. I denna artikel utforskar jag de processer som sker på en längre abstraktionsnivå än det institutionella perspektivet och artikeln kan således ses svara mot de ”konkreta och kontextspecifika subprocesser” som medieforskarna Ekström et al (2016, 11) har efterlyst i en alldeles färsk artikel.

Att fokusera på just medialisering har för mig här varit ett sätt äntligen kunna förstå och diskutera olika typer av idrottsmusik inom ett och samma teoretiska ramverk. Ofta pratar man om 1) specialskrivna musikstycken, 2) musik som tillskrivits nya betydelser genom användning i idrottskontexter, 3) läktarsång, samt 4) bearbetningar av tidigare lokaliserade inspelningar (t.ex. i formen av digital deltagarkultur på webben) som om de vore synonymer och likartade kulturella produkter. Jag försöker i den här artikeln att öppna upp förståelsen för dessa olika kulturella uttryck som processer.

I artikeln argumenterar jag för att det finns musik som primärt medialiseras för distribution inom en lokal supportergemenskap (i artikeln exemplifierad av framförallt Jeppis Dynamite och KPV-humppa). Denna musik har inte skapats för att spelas i exempelvis radio eller massmedia. Samtidigt, som kontrast till de specialskrivna musikstycken som skrivits för specifika lag, finns det medieförmedlad musik skriven för en generell publik  som har (re)lokaliserats och tillskrivits nya betydelser i en sportkontext. Det centrala i relokaliseringsprocesen är att inspelningarna har tillskrivits nya betydelser i lokala kontexter. Här lutar jag mig teoretiskt mot Mark Katz (2010) som konstaterat att inspelningar inte är befriade från ritualer utan snarare bidrar till skapandet av nya. Detta exemplifieras genom lokal praktiker att t.ex. använda Alte Kameraden och Dirlanda i lokala kontexter samt inte minst genom att belysa spänningsförhållandet mellan Helsingforslagen HIFK:s och Jokerits musikaliska praktiker.

Som ett tredje tema lyfter jag fram hur musikstycken anpassas till lokala sammanhang genom en avmedaliseringsprocess. Denna process skiljer sig från den tidigare nämnda relokaliseringen av inspelningar så tillvida att den är relaterad till hejarklackskultur och dess kreativa agens att i lokala sammanhang omarbeta och förse musiken med ny lokalt  relevant lyrik. Det är med andra ord en väsentlig skillnad om man pratar om framförandet av en inspelning av Go West på ett idrottsevenemang eller om man hänvisar till att supportrar sjunger t.ex. nämnda sångs melodi med ny text. (t.ex. “Jaro, tää matsi voitetaan” [Jaro, den här matchen vinner vi]).

Avslutningsvis påvisar jag att musik som har lokaliserats i en ny kontext kan följas av en återmedeliseringsprocess vilket innebär att ett musikstycke medieras och sprids i ett nytt omarbetat format. Denna kreativa omarbetning och distribution kan idag också ses som en deltagardriven kultur och sammankopplas med det som av Lawrence Lessig (2008) har kallat för “Read/Only culture” (RO) och “Read/Write culture” (RW). Denna möjlighet att själv omtolka och distribuera lokala (musikaliska) symboler och betydelser på t.ex. YouTube kan också avslöja och understryka vilka musikstycken som anses meningsfulla inom en viss idrottsgemenskap.

I artikeln har jag med avsikt använt exempel från många olika sporter och lag, detta med avsikten att bredda synen på kopplingen mellan musik och sport vilken allt för ofta domineras av studier rotade i fotbollskultur.

Jag hoppas att denna lilla svenska “teaser” ska ha väckt intresset för att läsa hela artikeln.

I gränslandet mellan gammalt och nytt

Idag gjorde jag min sista dag som doktorand på heltid. Det kändes helt ok och trots att det har varit rätt tufft nu på slutet ångrar jag inte att jag nappade på möjligheten att bli doktorand hösten 2012. Det har gett värdefulla nya perspektiv på många saker.

Från och med imorgon återgår jag till mitt jobb på Musikhuset i Jakobstad, rättare sagt till jobbet som ansvarig för Yrkesakademin i Österbottens musikutbildning. Jag har varit lyckligt lottad att jag har haft en arbetsgivare som har beviljat mig studieledigt och tjänstledigt under alla dessa år av. Det är jag mycket tacksam för och det ska bli roligt att återvända till Musikhuskollegerna med nya idéer och perspektiv. Dock blir det att koppla på en liten annan del av hjärnan från imorgon. Som forskare och doktorand har man ju blivit expert på att ifrågasätta och problematisera. Nu gäller det att även kunna komma fram till praktiska lösningar och inte enbart tänka i termer om sociala konstruktion. Blir att ta itu med planeringen av en ny spännande inriktning också…

Avhandlingen är fem före klar för att skickas till förgranskning så det sista ska jag fila på vid sidan av jobbet är det tänkt. Största delen av introduktionen åkte iväg till en vän för språkgranskning idag men ett förbaskat svårformulerat kapitel om identietskonstruktioner lär hålla mig sysselsatt om kvällarna fram tills jag får texten tillbaka.

Sommarens konserthöjdpunkt: Kalevauva.fi

Jag har frilansat som musikkritiker sedan 2008 och torde ha skrivit en god bit över 200 recensioner vid det här laget. Speciellt sommartid är det roligt att frilansa eftersom det är festivalernas högsäsong.

En festival jag ser fram emot är Kaustby folkmusikfestival eftersom man där kan stöta på en massa överraskande musikaliska upplevelser. Sommarens intressantaste och roligaste konsert upplevde jag definitivt där, nämligen duo-projektet Kalevauva.fi. Jag förutspådde då att killarna, som sjunger lyrik hämtad från det finska diskussionsforumet på vauva.fi kommer att få en hel del uppmärksamhet i media vilket de minsann också har fått.

När duon uppträdde i Kaustby torde konserten har varit ett av deras första framträdanden och sedan dess har killarna inte bara laddat upp några videon på YouTube, de har även fixat en hemsida åt projektet.Videon ovan är från konserten i Kaustby den 13.7.2016 men deras YouTube-kanal innehåller även andra guldbitar.

Uppmärksamheten de har fått har ironiskt nog gjort att de även har diskuterats på diskussionsforumet varifrån de  i “Lönnrotsk anda” har hämtat sina sångtexter. Här en sång som vars lyrik handlar om bandet. Diskussionerna har bland annat också gällt upphovsrätten till texterna de har använt, vilket är något som de två musikerna Kimmo Numminen och Aapo Niininen inte har tagit som ett skämt utan försökt utreda.

Konsertrecensioner är i och för sig färskvara men det här projektet var så roligt att uppleva och skriva om att jag publicerar konsertrecensionen i sin helhet här. I motsats till exempelvis Jorma Lover & La Riippa Group- och Anssi Kela-texterna publicerades recensionen inte på ÖT:s webbsidor så ni får hålla till godo med denna textversion av den publicerade texten. Recensionen publicerades i ÖT:s papperstidning den 16.7.2016.

Kalevauva.fi lär ska uppträda på Konstens Natt i Helsingfors den 25.8.2016Olohuoneklubi. Missa inte det ifall ni är i närheten!

__

Folksägner i modern tappning

Kaustby folkmusikfestival
Kalevauva.fi
Viinitupas utescen, 13.7.2016

Det som jag tycker mest om med Kaustbyfestivalen är att man där kan stöta på de mest fascinerande och överraskande konsertupplevelser. Kanske något traditionellt och autentiskt, något man inte kände till (t.ex. att man kan spela såg i orkesterformat), moderna omtolkningar eller helt nya infallsvinklar på vardagliga musikaliska fenomen. (Folk)musiker har genom tiderna varit kreativa entreprenörer som tagit intryck men även anpassat sig till sin omvärld.

Vad gäller det nya och spännande hade jag inför festivalonsdagen siktat in mig på Kimmo Numminen och Aapo Niininens trubadurprojekt ”Kalevauva.fi”. Kalevauva.fi går i korthet ut på att de två moderna trubadurerna spelar lyrik från folkmun, i detta fall från vauva.fi:s diskussionsforum på Internet. Diskussionsforum har länge intresserat forskare (speciellt sociologer) men de kan uppenbarligen även fungera som inspiration och grundmaterial för musiker.

På diskussionsforumen finns, enligt trubadurerna själva, dagens kaffebordsdiskussioner och diskussionerna de har tonsatt verkar ha fötts snabbt och utan större självcensur. På vauva.fi:s forum finns diskussionstrådar där man tar upp alla möjliga vardagliga problem och dessa svar dyker också väldigt ofta upp i Google-sökningar. På dylika forum ser man tendenser av nyhjälplöshet men också att man söker råd i väldigt stora existentiella frågor av likasinnade kökspsykologer.

Dessa, det finska nätfolkets tankar och berättelser har duon nu i Lönnrotsk anda och med glimten i ögat samlat in och gett musikalisk beledsagning. Texterna behandlas som ”trad.” dvs. som folkliga texter utan kända upphovsmän och de har inte redigerats eller censurerats nämnvärt.

Sångerna har namngetts efter diskussionstrådens rubrik och de olika inläggen fungerar således som texten som tolkas. För att kunna skapa musik av textflödet underlättar det givetvis att de är två musiker som tar sig an berättelsen i dialogform, den ena sjunger den ursprungliga frågan medan den andra så att säga ”kommenterar”. Mycket fyndigt.

Speciellt de diskussioner som präglas av erkännande berättelser, repeteras diskussionens rubrik som refräng eller omkväde. Allra roligast blir detta i ”Tinder-horror story” där publiken lockas till allsång efter varje berättelse om misslyckade Tinder-dates. Andra tokroliga berättelser behandlar exempelvis en frän diskussion om en snarkande katt och mannen som, i textform, illustrerar hur en sjuans, åttans, nians och tians kvinna ser ut.

Numminen och Niininen är skickliga musiker och texterna sjungs i berättande country & blues-stil helt akustiskt till ackompanjemang av gitarr och banjo. För att exempelvis understryka spänningen i diskussionstråden om ”erkännande som man inte vill att andra ska känna till” modulerar man uppåt och visar samtidigt att ”verkligheten” överträffar fiktionen. I många fall är själva texten så underhållande att den inte behöver mer än några musikaliska understrykningar här och där.

Duon, som i vissa låtar fick förstärkning av Juhani Grönroos, avslutade sitt lite över halvtimmen långa spelning med en mjuk och kärleksfull tonsättning av forumets svar på vad som är meningen med livet.

Man erkände att projektet har eskalerat med fler nya spelningar. Med tanke på den unga och mycket roade publiken skulle det inte förvåna mig om duon får mycket uppmärksamhet i sociala medier framöver.