Category Archives: Uncategorized

The cultural practice of localising mediated sports music

Äntligen har min engelska artikel The cultural practice of localising mediated sports music publicerats i Finska musiketnologiska sällskapets årsbok. Det är alltså frågan om den tredje av mina totalt fyra avhandlingsartiklar.

Syftet med artikeln är att utforska hur lokal tillhörighet konstrueras genom processer som tangerar mediering av musik. Musik medieras genom medieförmedlade inspelningar, men medieförmedlad musik kan å andra sidan också bli en del av lokala kulturella praktiker. I artikeln bygger jag framförallt vidare på Dan Lundberg, Krister Malm, och Owe Ronström (Lundberg et al. 2003) och deras tankar om medialisering och medialiseringsprocesser.

Utgångspunkten är att samhällets medialisering även har konsekvenser för den musik som framförs i sportkontexter. Genom att bygga vidare på Lundberg et als (2003) tankar kring medialiseringsprocesser, vilka härstammar från musiketnologin, strävar jag efter att komplettera diskussionen angående ”mediers inbäddning i vardagen” (Couldry & Hepp, 2013, 195) på en lägre abstraktionsnivå.  Inom mediestudier har tankar om anpassning till medielogik under senare tid varit tätt förknippat med konceptet medialisering (mediatization med ”t”, inte mediaization som Lundberg et al använder), vilket är ett koncept som används för att förstå medieringens långsiktiga kulturella och sociala förändringar (Lundby 2014, 7).

På svenska har vedertagna begrepp som skulle göra skillnad på medialisering på makro-, meso- och mikronivå inte etablerats. I denna artikel utforskar jag de processer som sker på en längre abstraktionsnivå än det institutionella perspektivet och artikeln kan således ses svara mot de ”konkreta och kontextspecifika subprocesser” som medieforskarna Ekström et al (2016, 11) har efterlyst i en alldeles färsk artikel.

Att fokusera på just medialisering har för mig här varit ett sätt äntligen kunna förstå och diskutera olika typer av idrottsmusik inom ett och samma teoretiska ramverk. Ofta pratar man om 1) specialskrivna musikstycken, 2) musik som tillskrivits nya betydelser genom användning i idrottskontexter, 3) läktarsång, samt 4) bearbetningar av tidigare lokaliserade inspelningar (t.ex. i formen av digital deltagarkultur på webben) som om de vore synonymer och likartade kulturella produkter. Jag försöker i den här artikeln att öppna upp förståelsen för dessa olika kulturella uttryck som processer.

I artikeln argumenterar jag för att det finns musik som primärt medialiseras för distribution inom en lokal supportergemenskap (i artikeln exemplifierad av framförallt Jeppis Dynamite och KPV-humppa). Denna musik har inte skapats för att spelas i exempelvis radio eller massmedia. Samtidigt, som kontrast till de specialskrivna musikstycken som skrivits för specifika lag, finns det medieförmedlad musik skriven för en generell publik  som har (re)lokaliserats och tillskrivits nya betydelser i en sportkontext. Det centrala i relokaliseringsprocesen är att inspelningarna har tillskrivits nya betydelser i lokala kontexter. Här lutar jag mig teoretiskt mot Mark Katz (2010) som konstaterat att inspelningar inte är befriade från ritualer utan snarare bidrar till skapandet av nya. Detta exemplifieras genom lokal praktiker att t.ex. använda Alte Kameraden och Dirlanda i lokala kontexter samt inte minst genom att belysa spänningsförhållandet mellan Helsingforslagen HIFK:s och Jokerits musikaliska praktiker.

Som ett tredje tema lyfter jag fram hur musikstycken anpassas till lokala sammanhang genom en avmedaliseringsprocess. Denna process skiljer sig från den tidigare nämnda relokaliseringen av inspelningar så tillvida att den är relaterad till hejarklackskultur och dess kreativa agens att i lokala sammanhang omarbeta och förse musiken med ny lokalt  relevant lyrik. Det är med andra ord en väsentlig skillnad om man pratar om framförandet av en inspelning av Go West på ett idrottsevenemang eller om man hänvisar till att supportrar sjunger t.ex. nämnda sångs melodi med ny text. (t.ex. “Jaro, tää matsi voitetaan” [Jaro, den här matchen vinner vi]).

Avslutningsvis påvisar jag att musik som har lokaliserats i en ny kontext kan följas av en återmedeliseringsprocess vilket innebär att ett musikstycke medieras och sprids i ett nytt omarbetat format. Denna kreativa omarbetning och distribution kan idag också ses som en deltagardriven kultur och sammankopplas med det som av Lawrence Lessig (2008) har kallat för “Read/Only culture” (RO) och “Read/Write culture” (RW). Denna möjlighet att själv omtolka och distribuera lokala (musikaliska) symboler och betydelser på t.ex. YouTube kan också avslöja och understryka vilka musikstycken som anses meningsfulla inom en viss idrottsgemenskap.

I artikeln har jag med avsikt använt exempel från många olika sporter och lag, detta med avsikten att bredda synen på kopplingen mellan musik och sport vilken allt för ofta domineras av studier rotade i fotbollskultur.

Jag hoppas att denna lilla svenska “teaser” ska ha väckt intresset för att läsa hela artikeln.

Advertisements

I gränslandet mellan gammalt och nytt

Idag gjorde jag min sista dag som doktorand på heltid. Det kändes helt ok och trots att det har varit rätt tufft nu på slutet ångrar jag inte att jag nappade på möjligheten att bli doktorand hösten 2012. Det har gett värdefulla nya perspektiv på många saker.

Från och med imorgon återgår jag till mitt jobb på Musikhuset i Jakobstad, rättare sagt till jobbet som ansvarig för Yrkesakademin i Österbottens musikutbildning. Jag har varit lyckligt lottad att jag har haft en arbetsgivare som har beviljat mig studieledigt och tjänstledigt under alla dessa år av. Det är jag mycket tacksam för och det ska bli roligt att återvända till Musikhuskollegerna med nya idéer och perspektiv. Dock blir det att koppla på en liten annan del av hjärnan från imorgon. Som forskare och doktorand har man ju blivit expert på att ifrågasätta och problematisera. Nu gäller det att även kunna komma fram till praktiska lösningar och inte enbart tänka i termer om sociala konstruktion. Blir att ta itu med planeringen av en ny spännande inriktning också…

Avhandlingen är fem före klar för att skickas till förgranskning så det sista ska jag fila på vid sidan av jobbet är det tänkt. Största delen av introduktionen åkte iväg till en vän för språkgranskning idag men ett förbaskat svårformulerat kapitel om identietskonstruktioner lär hålla mig sysselsatt om kvällarna fram tills jag får texten tillbaka.

Sommarens konserthöjdpunkt: Kalevauva.fi

Jag har frilansat som musikkritiker sedan 2008 och torde ha skrivit en god bit över 200 recensioner vid det här laget. Speciellt sommartid är det roligt att frilansa eftersom det är festivalernas högsäsong.

En festival jag ser fram emot är Kaustby folkmusikfestival eftersom man där kan stöta på en massa överraskande musikaliska upplevelser. Sommarens intressantaste och roligaste konsert upplevde jag definitivt där, nämligen duo-projektet Kalevauva.fi. Jag förutspådde då att killarna, som sjunger lyrik hämtad från det finska diskussionsforumet på vauva.fi kommer att få en hel del uppmärksamhet i media vilket de minsann också har fått.

När duon uppträdde i Kaustby torde konserten har varit ett av deras första framträdanden och sedan dess har killarna inte bara laddat upp några videon på YouTube, de har även fixat en hemsida åt projektet.Videon ovan är från konserten i Kaustby den 13.7.2016 men deras YouTube-kanal innehåller även andra guldbitar.

Uppmärksamheten de har fått har ironiskt nog gjort att de även har diskuterats på diskussionsforumet varifrån de  i “Lönnrotsk anda” har hämtat sina sångtexter. Här en sång som vars lyrik handlar om bandet. Diskussionerna har bland annat också gällt upphovsrätten till texterna de har använt, vilket är något som de två musikerna Kimmo Numminen och Aapo Niininen inte har tagit som ett skämt utan försökt utreda.

Konsertrecensioner är i och för sig färskvara men det här projektet var så roligt att uppleva och skriva om att jag publicerar konsertrecensionen i sin helhet här. I motsats till exempelvis Jorma Lover & La Riippa Group- och Anssi Kela-texterna publicerades recensionen inte på ÖT:s webbsidor så ni får hålla till godo med denna textversion av den publicerade texten. Recensionen publicerades i ÖT:s papperstidning den 16.7.2016.

Kalevauva.fi lär ska uppträda på Konstens Natt i Helsingfors den 25.8.2016Olohuoneklubi. Missa inte det ifall ni är i närheten!

__

Folksägner i modern tappning

Kaustby folkmusikfestival
Kalevauva.fi
Viinitupas utescen, 13.7.2016

Det som jag tycker mest om med Kaustbyfestivalen är att man där kan stöta på de mest fascinerande och överraskande konsertupplevelser. Kanske något traditionellt och autentiskt, något man inte kände till (t.ex. att man kan spela såg i orkesterformat), moderna omtolkningar eller helt nya infallsvinklar på vardagliga musikaliska fenomen. (Folk)musiker har genom tiderna varit kreativa entreprenörer som tagit intryck men även anpassat sig till sin omvärld.

Vad gäller det nya och spännande hade jag inför festivalonsdagen siktat in mig på Kimmo Numminen och Aapo Niininens trubadurprojekt ”Kalevauva.fi”. Kalevauva.fi går i korthet ut på att de två moderna trubadurerna spelar lyrik från folkmun, i detta fall från vauva.fi:s diskussionsforum på Internet. Diskussionsforum har länge intresserat forskare (speciellt sociologer) men de kan uppenbarligen även fungera som inspiration och grundmaterial för musiker.

På diskussionsforumen finns, enligt trubadurerna själva, dagens kaffebordsdiskussioner och diskussionerna de har tonsatt verkar ha fötts snabbt och utan större självcensur. På vauva.fi:s forum finns diskussionstrådar där man tar upp alla möjliga vardagliga problem och dessa svar dyker också väldigt ofta upp i Google-sökningar. På dylika forum ser man tendenser av nyhjälplöshet men också att man söker råd i väldigt stora existentiella frågor av likasinnade kökspsykologer.

Dessa, det finska nätfolkets tankar och berättelser har duon nu i Lönnrotsk anda och med glimten i ögat samlat in och gett musikalisk beledsagning. Texterna behandlas som ”trad.” dvs. som folkliga texter utan kända upphovsmän och de har inte redigerats eller censurerats nämnvärt.

Sångerna har namngetts efter diskussionstrådens rubrik och de olika inläggen fungerar således som texten som tolkas. För att kunna skapa musik av textflödet underlättar det givetvis att de är två musiker som tar sig an berättelsen i dialogform, den ena sjunger den ursprungliga frågan medan den andra så att säga ”kommenterar”. Mycket fyndigt.

Speciellt de diskussioner som präglas av erkännande berättelser, repeteras diskussionens rubrik som refräng eller omkväde. Allra roligast blir detta i ”Tinder-horror story” där publiken lockas till allsång efter varje berättelse om misslyckade Tinder-dates. Andra tokroliga berättelser behandlar exempelvis en frän diskussion om en snarkande katt och mannen som, i textform, illustrerar hur en sjuans, åttans, nians och tians kvinna ser ut.

Numminen och Niininen är skickliga musiker och texterna sjungs i berättande country & blues-stil helt akustiskt till ackompanjemang av gitarr och banjo. För att exempelvis understryka spänningen i diskussionstråden om ”erkännande som man inte vill att andra ska känna till” modulerar man uppåt och visar samtidigt att ”verkligheten” överträffar fiktionen. I många fall är själva texten så underhållande att den inte behöver mer än några musikaliska understrykningar här och där.

Duon, som i vissa låtar fick förstärkning av Juhani Grönroos, avslutade sitt lite över halvtimmen långa spelning med en mjuk och kärleksfull tonsättning av forumets svar på vad som är meningen med livet.

Man erkände att projektet har eskalerat med fler nya spelningar. Med tanke på den unga och mycket roade publiken skulle det inte förvåna mig om duon får mycket uppmärksamhet i sociala medier framöver.

 

 

Will Grigg’s on Fire

Man kan ju inte annat än fascineras över fenomenet med sången “Will Grigg’s on Fire”. Om du inte är bekant med sången och dess historia så går den i korthet så här: En Wigan-supporter hyllar det brittiska lagets målspruta Will Grigg genom att skapa en ny sång baserad på gruppen Galas 90-tals dansgolvshit “Freed from Desire” och laddar upp den på nätet. “Chanten” blir omåttligt populär bland Wigan-supportrarna då laget stiger till Englands League One. Kennedy, killen i YouTube-videon, får ett gratis säsongskort för nästa säsong av Wigan som tack för att han har bidragit till den goda stämningen på lagets hemmaarena.

En tid senare spelas låten in av gruppen Blond i samarbete med Wigan och Kennedy under namnet DJ Kenno (namnet är förstås en hommage till chantens upphovsman). Låten släpps på iTunes, klättrar på topplistorna och blir hela Nordirlands gemensamma egendom när laget åker till fotbolls-EM i Frankrike. Pengarna från den nerladdade låten går till välgörande ändamål. Otroligt.

Synd bara att Will Grigg inte fick spela en endaste minut för Nordirland i EM. Man kan ju inte välja spelare baserat på vad fansen sjunger, lär den nordirländske coachen ha sagt.

“Men därom äger ingen rätt att yttra sig, allra minst åskådaren”

De senaste åren har jag besökt ett stort antal sportevenemang. Ibland har det endast varit av kärlek till laget eller sporten men oftast med penna och papper eller med en ljud- eller videoinspelare av något slag i handen. Nuförtiden sitter jag mest och kollar runt mig och antecknar på min mobiltelefon vilken också är laddad men appar som kan känna igen den musik som spelas. Av “kärlek” bevittnar jag främst FF Jaros fotbollsmatcher, där jag också i nio fall av tio sitter ungefär på samma plats som jag alltid har gjort. Min första Jaromatch bevittnade jag i slutet av 1980-talet och det är helt klart att mitt eget beteende men också läktarkulturen i Jakobstad har förändrats sedan dess. Mer om det en annan gång.

Allt som oftast är min uppsyn på idrottsevenemang relaterad till min forskning och min nyfikenhet att besöka olika typer av idrottsevenemang (läs: olika sporter och lag) i olika delar av landet. Ofta har jag begärt att få sitta på pressläktare eftersom mitt beteende inte motsvarar de WP_001055förväntningar som ställs på en åskådare. Jag är sällan speciellt spontan eller ljudlig utan nöjer mig med att lyssna och observera  – min analytiska habitus är oftast resultatet av att jag försöker förstå den kulturella aktiviteten som tar plats så att jag ska kunna återge den i vetenskaplig form. Det är helt klart att min närvaro på olika evenemang har väckt nyfikenhet hos andra i publiken (inte minst väktare!) och för att inte förstöra någons idrottsupplevelse eller irritera med mitt avvikande “passiva” beteende söker jag mig hellre till något ställe där jag kan anteckna ifred.

Allt som oftast har jag frågat mig, även i mina texter (speciellt den om ishockeymusikens funktioner, 2014), hur det egentligen är tänkt att publikens ska bete sig på sportevenemang. Vad är det för idealbeteende som arrangörerna föredrar? Oftast är det rätt förvirrande och motsägelsefulla signaler man skickar. På internationella evenemang är det helt klart att tv-kamerorna gärna lyfter fram de fans och supportrar som spelar den idealroll som supportrar förutsätt anta  i samband med VM-turneringar (se t.ex. Kolamo 2014). Samma sak kan skönjas på t.ex. ishockeymatcher där speciellt aktiva supportrar kan få några sekunder på jumbotronen eller i tv. Det är helt klart att även supportrar har en roll att spela. På stora idrottsevenemang är ju inte heller läktarna nersläckta som på exempelvis teater och opera där man nuförtiden förväntas sitta tyst och begrunda det som sker på den upplysta scenen (lite som jag i min forskarroll på idrottsläktaren). Där är idealbeteendet det motsatta och etiketten annorlunda (så har det dock alltid inte varit och exempelvis Mozart och Haydn beklagade sig ofta övar att publiken var högljudd och respektlös).

Publiken på ett idrottsevenemang är inte någon homogen grupp människor och det finns  olika syften till varför man går på match, precis som att det finns olika syften till varför man går på konsert eller teater. Därför finns det också olika åskådarbeteenden. Vissa sällar sig gärna till de mest högljudda supportrarna på ståplatsläktarna medan andra tycker de är skräniga, vulgära ja rentav barnsliga. Andra anser dem skapa stämning och uppskattar dem mera än den musik som DJ:n spelar. Andra struntar i allt runtomkring och upplever sport mer analytiskt. Supportrarna på ståplatserna är oftast rätt medvetna om sin stämningsskapande roll och är heller inte rädda att utnyttja sin position med olika typer av manifestationer.

Ur arrangörs- och spelarsynvinkel är dock “mycket ljud” ofta en kvalitativ bedömning på bra stämning, detta trots att det finns uppenbara utmaningar i att kunna verbalisera vad som egentligen utgör en “bra stämning”. Ofta kommenterar publik, arrangörer jag kanske till och med spelare om stämningen har varit speciellt bra och publiken varit exceptionellt aktiv (läs: högljudd). Efter Lejonens förlustmatch mot Tre Kronor i söndags förundrade sig Oskar Osala dock över att det var så tyst i Hartwall-arenan trots att det var över 11 000 åskådare på plats. Han relaterade tystheten till att publiken hade för lite alkohol i blodet. Det bör påpekas att matchen spelades på farsdag och var en familjetillställning. Kommentaren blir förstås ännu mer problematisk ifall den tolkas så att publiken borde ha druckit mera.  Alkoholens relation till sport och läktarkultur är onekligen problematisk men åskådarbeteende är också något som inte bara varierar från evenemang till evenemang men också något som har utvecklats genom tiderna.

Just nu håller jag på att läsa Mats Hellspongs (2013) bok Stadion och Zinkensdamm. Stockholms idrottspublik under två sekler. Det är fascinerande läsning när Hellspong, professor emeritus i etnologi, redogör för hur Stockholmspubliken har tämjts och vant sig vid att gå på idrottsevenemang samt hur åskådarnas beteende har förändrats från 1800-talet fram till dagens mediasamhälle. Jag tänker inte redogöra för bokens huvudpoänger, det får ni läsa i introduktionen till min avhandling eller kolla recensionen här. Eller ännu hellre – läs boken, den är väldigt välskriven, informativ och beskriver hellspongen fascinerande, förbisedd utveckling.

Jag vill lyfta fram ett roligt pressklipp som Hellspong citerar och som är hämtat ur Dagens Nyheters reportage från en bandymatch mellan Sverige och Finland i samband med de Nordiska Spelen 1909. Här ser man hur det ridderliga beteendet som arrangörerna gärna uppmuntrade kontrasteras mot den allt mer högljudda moderna åskådaren. Att kalla åskådaren för pöbel vore att göra det för lätt för sig men också orättvist mot Hellspong som är väldigt nyanserad i sina tolkningar. Det är framförallt en intressant illustration över hur idrottens bakomliggande ideologier, vilka också formar förväntningar på läktarkulturen, förändras med tiden:

”Dagens täflingar hade varit af angenämare slag för åskådaren, om ej en del, mest yngre element på ett ytterst opassande sätt högljutt visat sitt missnöje med domaren. Säkert är att denne vide ett par tillfällen tilldömde finnarne frislag för offside av svenskarnes höger ytter, men därom äger ingen rätt att yttra sig, allra minst åskådaren. Att gymnasister i ungdomlig ifver kunna öfverskrida det passandes gräns är förklarligt, men desto tråkigare intryck gör det när oljudet kommer från de äldre. Ingenting är mindre sportmannamässigt än att tillropa domaren mer eller mindre goda råd och upplysningar, när man ej har med saken att göra”. Dagens Nyheter 14.2.1909 cit. i Hellspong 2013, s. 53)

Ännu vid denna tid var kollektiva verbala reaktioner (t.ex. hejarklackssång) ett obekant fenomen i Norden. Däremot var individuella verbala reaktioner inte ovanliga trots att man föredrog en gentlemannamässigt inställning hos publiken. Det här exemplet råkar vara riktat mot domaren, men illustrerar ett publikbeteende där man är rätt obekymrad om vad åskådarna runt omkring en kan tänkas ha för åsikt om ens individuella beteende.

Källor:

Hellspong, Mats 2013. Stadion och Zinkensdamm. Stockholms idrottspublik under två sekel. Stockholmia förlag

Kolamo, Sami 2014 ”Tunnekuvista tarinoita.” Tekniikan Waiheita 4/2014, s. 5-22

Marion Rung – Icing (1974): “Menit taklamaan taas miestä päin laitaa”

Ibland stöter man på roliga, relativt okända musikstycken med musiktematik som skrivits genom åren. I samband med Kiekkokansa-projektet gjorde en av redaktörerna mej påmind om ett bidrag till Eurovisionsschlagerfestivalen 1974. I de finska uttagningarna deltog nämligen Marion Rung med låten Icing. Samme Marion hade varit i final i schlager-EM 1973 och nådde där en historisk sjätteplats med “Tom tom tom” men 1974 var hon inte i närheten av att nå finalen i Brighton. Enligt Viisukuppila nådde hon enbart en sjätteplats i den finska semi-finalen. 1974 var ju förresten året som ABBA vann med låten Waterloo.

Icing, som är en ishockeyterm, beskriver i musikformat en ishockeyänkas vardag samt det cykliska i ishockeysäsongernas natur. Den ishockeyspelande mannen lämnar kvinnan för matcher vilka spelas vem vet var, och hon får vara ensam på höst- och vinterkvällarna. Men på sommaren när isarna har smält får man vara tillsammans. Då finns det tid för romantik. Även andra andra har tangerat tematiken betydligt senare. Teemu Selännes & Pietarinkadun Oilers olyckliga plagiat från 2003 – “Lätkäammattilainen” – vänder ju på steken och ser på saken ur den resande mannens synvinkel. Lätkäammattilainen visade sig ju vara en kopia av Kari Kuuvas “Matkalaukkumies” som Jukka Raitanen spelade in 1977.

Samma Kari Kuuva var framme redan 1974 och Icing är komponerad av honom. Icing-texten är författad av Junnu Vainio. Det går inte att låta blir att tänka på Veli-Pekka Ketola när man hör texten. Han och Heikki Riihiranta var två av Finlands första ishockeyproffs, men de flyttade inte till Toronto eller Moskva utan blev proffs i Winnipeg Jets säsongen 1974-1975, alltså hösten efter den här låten skrevs.

“Menit pelamaan taas Moskovan öihin
Taikka Torontoon en tietää mä voi
Minä kotiin vaan jäin leipomatöihin
Wow-wow… taas on icing!”

Tidpunkten för låten är intressant med tanke på att våren 1974 arrangerades ishockey-VM i Helsingfors. Högst antagligen fanns en liten baktanke med val av tematik för låten. Det är knappast är en tillfällighet att schlagerfinalen i Brighton gick av stapeln 7 april 1974, exakt samtidigt som man kämpade om VM-medaljerna i Helsingfors (5.-20.4.1974).

7.4.1974 fick förresten Lejonen stryk med 1-7 mot Sovjetunionen. Men VM i Helsingfors 1974 kom, åtminstone ur finländsk synvinkel, att ihågkommas för helt andra saker än ishockey och Icing.

Musikinstitutet är ännu ungt

Det här läsåret fyller Jakobstadsnejdens musikinstitut (JMI) 40 år. Det firas stort med att man sätter upp den nyskrivna musikalen Natten är ännu ung (premiär 2.4.2015). Jag såg musikalens genrep och kan rekommendera den å det varmaste.

Men långt innan musikalen var planerad, redan för ca två år sedan, skrev jag en liten tillbakablick på musikinstitutets 40-åriga historia. Texten har nu uppdaterats lite grann, ombrutits och getts ut i elektroniskt format (pdf) lagom till denna veckas festligheter. Eftersom musikinstitutet är tvåspråkigt har historiken också översatts till finska av Ida Forsman.

Musikinstitutet ligger mig varmt om hjärtat, jag var gitarrelev där 1996-98, civiltjänstgörare 2001-2002 och intendent 2002-2006. Sedan hösten 2004 har jag varit timlärare i klassisk gitarr. Det har varit jätteintressant, jag en riktig ära att få skissa upp musikinstitutets historia. Någon regelrätt historik är det inte men väl en liten tillbakablick på musikinstitutets historia.

Direktlänk till den svenska pdf:en finns här.

Grattis JMI!

PS. För den historiska delen om “musikinstitutionaliseringen” av Finland har jag haft stor hjälp av Marja Heinonens utmärkta avhandling Music education & law. Regulation as an instrument.